Årets vrål 2023 - Listan

Enligt god tradition återkommer jag en gång om året med ett livstecken på denna väl utvilade webbadress. Mest för att fortsatt kunna ha epitet bloggare överst på mitt CV men också för att det faktiskt är en viktig process att göra bokslut över året som varit. Hur kan man annars gå vidare i livet? Enligt fjolårets modus operandi kommer jag göra detta i form av fullständigt godtyckligt formulerade kategorier, ofta med genial underfundighet som gemensam nämnare. Några kategorier återvänder från i fjol likt åtråvärda vandringspokaler. Nu kör vi. 

Årets 12 hit wonder:

BLACK BIRCH - Alla 12 singlar
Black Birch

Om titeln på kategorin signalerar att jag på något vis tror eller vill att fenomenala duon Black Birch ska försvinna efter nyårsklockorna ringt vill jag med bestämdhet dementera detta. Deras geniala upplägg med att släppa en singel varje månad under hela 2023 har milt uttryckt skapat mersmak och Skurups finest Gina och Ulf får inte lägga ner, så är det bara. Vi snackar alltså hemkörd black metal som grund med en massa crust, lite post-känsla emellanåt, mycket melodi och atmosfär, samt med minst ett fulfinger i luften mot de som förtjänar det. Trots att jag inte på något sätt hade låga förväntningar givet de inblandade har jag för varje släpp verkligen blivit tagen av den aldrig sinande förmågan att skriva riktigt bra black metal-dängor, som är lika brutala och arga som de är vackra och sentimentala i sitt uttryck. För mitt något insomnade black metal-hjärta var detta precis vad jag behövde för att få upp peppen på genren igen. Nu saknar vi bara att få se detta live. Malmö Massacre 2024 är mitt förslag som storslagen live-debut. Jag kommer!

Årets glädjespridare:

SPIDERGAWD - VII
Crispin Glover Records

Låtsas gärna att du är förvånad, men när världens bästa rockband Spidergawd släpper nytt är det ingen högoddsare att de hamnar här. I någon slags ambition att hålla konstnärlig verkshöjd och vara ombytlig och svår tänkte jag länge att jag inte kunde tjata om detta band ett år till. MEN! Sen räcker det att jag lyssnar igenom VII för att inse att nästan inget gör mig så oförställt glad som när norrmännen ångar på med sin pandemiskt smittande rock. De har ett mycket inrepat och välfungerande koncept de kör på och visst, det kanske inte är nya grepp på varje släpp, men det varken behövs eller gör att jag tröttnar. Världen behöver dessutom medryckade rock med briljanta melodiska låtar om kärlek, och det mer än någonsin. Får du chansen att se Spidergawd på deras turné nu i vår ska du ta den.

 

Årets upptäckt #1:

FILTH IS ETERNAL - Find out
MNRK Heavy

Sätt på valfri låt från ovanstående album är du snäll. Vad tänker du på först? Exakt - DEN rösten! Den tillhör Lis Di Angelo och är bland det bästa jag hört i punk- och hardcore-sammanhang samt en av många kvalitéerna när det gäller Filth Is Eternal. Denna trio från Seattle har fullkomligt golvat mig med deras hardcorepunk, som är smakfullt klädd i en vid kostym där både rockigt sväng och tyngd får plats. Jag tycker mig också emellanåt förnimma lite grunge av den mer opolerade och punkiga slaget, vilket kanske inte är konstigt med tanke på bandets härkomst. Ska du börja med en låt tar du "Roll critical", det var nämligen så jag upptäckte detta nya favoritband. Så tacksam att den högre makt vi kallar algoritmer förde mig dit.

 

Årets meckigaste pop:

SLEEP TOKEN - Take me back to Eden
Spinefarm Records

Ta in detta. Djent-relaterad metal möter modern pop med en massa elektroniska inslag. På pappret en så kallad true metalskalles absolut värsta mardröm. Tur då att jag är både untrue, sellout och okritisk till kommersiella inslag. Men Sleep Token hade kunnat vara mycket mindre min kopp te om de fallit i den vanliga fällan när det ska bli metal av pop, eller pop av metal beroende på hur man ser det. Nämligen att det blir förutsägbart och generiskt. Men faktum är att man aldrig vet vad som kommer hända när man lyssnar på dessa anonyma och utklädda britter, både i låtarnas struktur och i det i mitt tycke helt unika melodispråket. I ena sekunden en försmäktande vacker melankolisk popmelodi, i den andra antingen ett blytungt djentigt riff eller varför inte ett beat som platsat på vilken tyngre poplåt som helst. Sleep Token vinner över mig varje gång, faktiskt genom att låta metallen vara i bakgrunden till förmån för det briljanta poplåtssnickeriet med ett unikt ID, för att sno ett slitet begrepp från IDOL-juryn. När otroligt fina "Euclid" avslutar detta en timme långa epos är gråten alltid nära till hands.

Årets mosh-instigator:

PEST CONTROL - Don´t test the pest
Quality Control HQ

Om man skulle skapa en gärningsmannaprofil utifrån mitt musiklyssnande under 2023 hade den varit försvinnande lik Pest Control. Hardcore-ish musik med en kvinna hållandes i micken har nämligen varit ett tydligt tema, som denna lista redan skvallrat om. Britterna i Pest Control leverar crossover thrash i dess allra bästa utförande, med sångerskan Leah Massey-Hays briljans och uppkäftiga energi i rösten som unique selling point. Dock ingen crossover utan högerhands-intensiva riff och Don´t test the pest fullkomligen dignar av förtjänstfullt riffande som bjuder in till styrdans av det våldsammare slaget. En mycket imponerande fullängdsdebut som vittnar om framtida stordåd.

Årets debut:

CHILD - Meditations in filth
EAT Heavy Records

Med en uppsättning musiker som andas supergrupp lång väg har CHILD med sin fullängdsdebut Meditations in filth skapat ett grindmonster av yppersta världsklass. Ni vet sådan där grind som innehåller allt man gillar, ihopkokat till en magnifik fond som smakar exakt som extrem metal ska. Mangel, tyngd och dödsmetalls-groove trivs ypperligt tillsammans på detta tjugo minuter starka epos, och är en viktig lektion i hur grindcore gärna får spara på entakten till förmån för lite mer dynamik i rytmerna för att bli helt perfekt. Mums!

Årets hardcore hit machine:

INITIATE - Cerebral circus
Triple B Records

Kaliforniska Initiate och deras melodiska hardcore är mycket lätt att älska. De ständigt förekommande melodislingorna gifter sig fint med den studsiga och medryckande hardcore som är fundamentet i bandets musik. Lägg till Crystal Paks briljanta röst som spänner från furiöst energisk till smäktande vacker på de få men väl placerade rensångspartierna och du har storheten med Cerebral circus. Vi bjuds till och med på en ballad i avslutande "Transparency" och det är inte spretigt någonstans utan känns bara proffsigt och verkligen som ett helt komplett album. Band som Initiate är en garant för att hardcore bibehåller sin vitalitet som musikgenre och är fortsatt den enda genre som är omöjlig för mig att tröttna på.

Årets vemod:

GRAVE PLEASURES - Plagueboys
Century Media

Ända sedan Beastmilks dagar har jag varit svag för Mat McNerneys myndiga pipa och med Plagueboys har jag återigen verkligen fått upp peppen för Grave Pleasures briljanta post-punk. Det vemodiga och otroligt vackra melodispråket är som balsam för själen och ett ytterst lämpligt soundtrack till den trasiga värld vi lever i. Finnarna kan ju det där med vemod, det vet vi, men briljansen i låtsskrivandet på Plagueboys är på häpnadsväckande hög nivå och hitsen bara avlöser varandra. Grave Pleasures är en ypperlig inkörsport till tyngre musik och den perfekta julklappen till vilken indie-popare som helst som bör lockas ner i mörkret. Och ett bevis på att jag faktiskt inte bara lyssnar på musik där det låter som alla har ont i magen! 

Årets välsignelse:

THE ARSON PROJECT - God bless
De:Nihil Records

Det är faktiskt en välsignelse att The Arson Project är tillbaka med nytt efter fina Disgust (2017), och med facit i hand har också väntan varit väl värd. God bless är nämligen en uppvisning i synnerligen gudabenådad grindcore, en finslipad diamant, pedantiskt putsad in i varje detalj. Jag har lyssnat på ovanligt mycket grind detta året, och bra sådan, men The Arson Project står i mitt tycke i en klass för sig. Det är både otroligt välspelat och välskrivet, och välproducerat också för den delen (av ovan nämnda Ulf i Black Birch). Även om grindcore sällan är långtråkig och repetitiv slås jag av att varje låt, må den så vara bara dryga minuten lång, innehåller nog med råmaterial för ett helt gäng låtar i sig. Det händer något hela tiden, och skivan känns verkligen väldigt genomtänkt. Med det i åtanke kan man förstå att det tar sin tid att snickra ihop en fullängdare för detta briljanta band. 

Årets arena-crust:

FREDAG DEN 13:e - Mänskliga gränstillstånd
De:Nihil Records

Möjligen något färgad av min musikaliska åsiktskorridor är jag av uppfattningen att Fredag Den 13:e och deras crust verkligen är musik för de stora scenerna. Det kanske är melodierna, allsångsrefrängerna eller den höga "hytta med näven mot makten"-faktorn som gör att jag automatiskt placeras i ett kokande publikhav mentalt när jag lyssnar på Mänskliga gränstillstånd, och säkert påverkas jag också av att bandet faktiskt är fenomenala live. Faktum är i alla fall att göteborgarnas senaste alster är fullkomligen späckad av riktigt medryckande kängpunks-dängor att både dansa och göra uppror till.

Årets upptäckt #2:

KARRAS - We posion their young
M-Theory Audio

Parisarna i Karras är en av mina stoltaste upptäckter i år. Ett sådant där band som man när man ramlar över det i flödet reagerar som om man stött på guld i bäcken hemmavid, och ingen annan känner till denna rikedom. We posion their young är trions andra fullängdare och en uppvisning i tung, brutal, stundtals svängig och en totalt kompromisslös hybrid av grind, dödsmetall och crust. Det som utgör briljansen i bandets musik är det magnetiskt tilldragande och rockiga öset som går som en röd tråd mitt i allt manglande. Lyckas du sitta still till Karras bör du söka hjälp. 

Årets vackraste:

MYRKUR - Spine
Relapse Records

Mycket vatten har runnit under broarna för Myrkur sedan genombrottet 2015. Musiken drar mer åt folkmusik än black metal på senaste given Spine och i mitt tycke är det inte en nackdel. Kvar är lite sporadiska blast beats och avgrundsvrål och när de väl dyker upp är de väl placerade. Men den stora behållningen är Amalie Bruuns fantastiska sång och de ljuva melodier som går som en röd tråd genom musiken. Vi har nog få saker gemensamt i våra liv, jag och Amalie, men en är att vi båda fått barn sedan hennes förra skivsläpp, vilket gör att en låt som avslutande "Menneskebarn" känns lite extra mycket i hjärtat. 

Årets "let´s make doom great again":

GODTHRYMM - Distortions
Profound Lore

Att det skulle platsa en doom-skiva på denna lista är en riktig högoddsare, med tanke på att jag inte lyssnat på doom överhuvudtaget detta året. Med ett viktigt undantag, nämligen brittiska Godthrymm och singeln "Echoes" som tog mig med storm med sin sjukt snygga och episkt melodiska doom. Hela skivan visade sig vara lika fin den med. Jag älskar att sångaren Hamish Glencross låter som hämtad från ett hyper-amerikanskt alternativt metalband och inte alls som sjungandes episkt doom. Tänk dig att Khemmis gift sig med Godsmack och du hamnar rätt nära det som utgör Godthrymms finess. Det låter sjukt, men det är sant och fantastiskt bra. Doomen lever, länge leve den.

Årets chugga-chugga moment:

LOWEST CREATURE - Witch supreme
Isolation Records

Det har blivit mycket crossover detta året för undertecknad och då är det fantastiskt att kunna konstatera att ett av de absolut bästa banden i genren är från Sverige. Lowest Creature fortsätter sitt segertåg efter debuten och jag ser inget annat än världsherravälde i spåkulan för gnällbältets viktigaste band sen Millencolin. Höftgungandet vet inga gränser när chugga-chugga-riffen maler sönder allt i sin väg och jag älskar just när bandet låter tempot dras ner, för att inte tala om de fantastisk ugh-körerna, t ex på "Under the night sky". Witch supreme är en synnerligen välskriven skiva som är otroligt lätt att älska.

Årets bästa album:

ETT DÖDENS MASKINERI - Kulturkriget
Suicide Records

Ett Dödens Maskineri har med sin andra giv Kulturkriget presterat både årets allra bästa och viktigaste album. Bäst är Kulturkriget för att det musikaliskt är lika inbjudande vackert som det är kargt och aggressivt, lika mycket en knuten näve som det är en öppen famn. Viktigast är Kulturkriget för att den är den kritiska analys som jag upplever saknas av det svenska samhälle vi har idag, där lika barn leka bäst och ensam är stark, men också en uppmaning till kamp emot detsamma. Ett Dödens Maskineri har låtit melodierna ta ännu mer plats i deras egensinnade crust på Kulturkriget och på många sätt är skivan relativt finstämd i sin ton, utan att för den delen tappa i ursinne. Det senare garanterar Daniel Garpebring med sin frustande aggressiva sång. Känsloregistret som man går igenom under en genomlyssning går följaktligen från sorg till hopp, till ilska tillbaka till sorg igen. Jag är både tacksam att få leva i en tid där Ett Dödens Maskineri behövs, men också bedrövad över att mänskligheten inte kan bättre. Tur att vi har musik ändå.

Vi hörs om ett år igen. Förhoppningsvis med fred på jorden och klimatet i ordning.

Kramar VV

Årets vrål 2022 - Listan

Det har visst inte skrivits på denna gudsförgätna webbsida sen det senast var dags att summera ett musikår. Mer än dags då att göra bot och bättring, i form av mitt försök att summera 2022 års leverans av vrålmusik. Denna gången tänker jag skippa upplägget med att rangordna årets album 1-20 och kommer istället, på ett förhoppningsvis underfundigt och värdigt vis, utan inbördes ordning hylla de släpp som förgyllt året genom att kora "årets" i mer eller mindre logiskt benämnda kategorier. 2022 har varit ett fint musikår vilket gör att de som får plats på denna lista är långt ifrån ensamma om att ha levererat musik som satt ett märke i min bok.

Årets "lets make stoner great again":

BESVÄRJELSEN - Atlas

Magnetic Eye Records

Magiska Besvärjelsen har lyckats väcka liv i mitt något somnade stonerhjärta med sitt fantastiska epos Atlas, som erbjuder så mycket mer än bara lite svängiga riff. Det hypnotiserande melodiösa filter som vilar över hela skivan i kombination med den starka sånginsatsen av frontkvinnan Lea Almling gör Atlas till en lika tung som vacker skiva. Låten "Clouds" är för övrigt ett av årets allra vackraste musikaliska ögonblick med ett gåshudsprovocerande soloparti som klimax. Magi var ordet.

 Årets kaos:  

CANDY - Heaven is here

Relapse Records

Att tugga i sig briljanta Heaven is here är lite som att äta taggtråd med vaniljvisp. Det gör ont men är ändå oemotståndligt njutbart. Smärtan grundar sig i en noise-influerad ljudbild som fåt trumhinnan att bokstavligen dra öronen åt sig. Samtidigt visar Candy upp en brutal och nyskapande blandning av hardcore, grindcore och metal vilket resulterar i ett kaos som är omöjligt att värja sig emot och att inte älska. 

Årets "till dig som inte gillar metal, men borde":

OROCHEN - Anthroposcenic

Suicide Records

Orochen är ett sådant där band som är lika svåra att genrebestämma som det är lätt att älska. Anthroposcenic är en formidabel uppvisning av en post-influerad stämningsfull musik med ett tydligt ID baserat i melodispråket och Jonas Mattsons karakteristiska sångröst. Indiefolk världen över borde snegla mot Orochen om de önskar förnya sig med lite tyngre tongångar. Deras skönhet är nämligen universellt.

Årets punk n´roll:

BIG BABE - Pig in the city

Quarantined Records

Big Babe är ju ett hardcore-band och inte ett rockband vill jag först klargöra, och Pig in the city är en briljant hardcoreskiva av det punkigare slaget. Men det som utgör den malmö-baserade kvartettens magi är att den aggressiva punkigheten kombineras med en catchiness som är otroligt medryckande och med en hel del hämtat från rockens och heavy metallens tankegods. Fulips (källa: Bandcamp) sång bidrar mycket till det och osar uppkäftighet och protest, precis som det ska vara. Big Babe förtjänar stor framgång i framtiden och har potential att locka musikälskare även utanför den hardcorescen de är en vital del av.

Årets upptäckt:

MINDFORCE - New lords

Triple B

Är du som jag otroligt svag för argsint crossover lär Mindforce inte vara en nyhet, men jag hade faktiskt inte hört bandet innan nätets alla flöden signalerade att detta är något jag borde kolla upp. Så lycklig jag blev. För deras senaste giv New lords är en explosion av snabb och studsig hardcore-thrash med episkt gitarrarbete. Jag älskar de briljanta små melodislingorna som bryter av mot det kompakta öset. Om du inte hört bandet innan kan jag rekommendera att knarka live-klipp på Youtube samt att kolla in förra albumet Excalibur (2018), det är nämligen minst lika bra.

Årets meck:

PSYCHONAUT - Violence consensus reality

Pelagic Records

Progressiv metal av det något snällare slaget är det som Psychonaut bjuder upp till på Violence consensus reality. Snällare både i dess lite mjukare variant av meckighet och i dess melodiska ansats både i sång och låtsnickeri. Dock är det inte fråga om någon mesighet, utan energi, aggressivitet och skönhet blandas på ett mycket förtjänstfullt sätt och har passat perfekt för mitt något ombytliga meckhumör under året. Jag orkade t. ex. inte ta mig an Meshuggah på det sätt som de kräver för att man ska njuta. Tar det sen.

Årets vackraste:

A.A. WILLIAMS - As the moon rests

Bella Union

Debuten Forever blue (2020) knockade mig fullständigt med dess skönhet och på As the moon rests fortsätter A.A. Williams att leverera musik som är lika tung som den är skön och vemodig. Musikaliskt är det den tyngre variant av singer-songwriter som vi även lärt oss älska hos Chelsea Wolfe och Emma Ruth Rundle, men där jag nog numera håller A.A. Williams allra högst. Hennes magiska röst och en otrolig känsla för vackra och vemodiga melodier blandat med en obeveklig tyngd gör As the moon rests till en berörande vacker historia.

Årets mangel:

SICKRECY - Salvation through tyranny

Selfmadegod Records

Förvisso är Salvation through tyranny bandets fullängdsdebut men den uppvisning i metalliskt grindcore-mangel som bjuds skvallrar verkligen om den rutin i extrem-metallens tjänst som återfinns i bandet. Det är förbannat och politiskt, lagom tekniskt, emellanåt lite svängigt och rakt igenom brutalt och välkomponerat. Ett blindtest och du hade inte kunnat höra kvalitetsskillnad mot giganter i genren som Misery Index och Napalm Death. Jag ser verkligen fram emot fortsättningen på bandets förhoppningsvis långa karriär i manglets tecken.

Årets glädjespridare:

SEKUNDERNA - Här har du ditt liv

Luftslott Records

Tematiken och känslan i Sekundernas högkvalitativa och popiga punkrock signalerar kanske inte glädje som främsta känsla, utan Här har du ditt liv är full av välriktad samhällskritik, vemod och vardagsrealism både i text och stämning. Men jisses, vad glad jag blir av den otroligt smittsamma punkrock som Umeå-bandet levererar. Melodiskt, ärligt och välskrivet i alla dess beståndsdelar och som grädde på moset välsjunget på klingande västerbottnisk dialekt.

Årets nykomling:

INDUSTRIAL PUKE - Where life crisis starts

Suicide Records

Industrial Puke är ett nytt band på metalhimlen men dess medlemmar är inga duvungar i branschen direkt. Debut-EP:n Where life crisis start är en fyra låtar lång ren metalpropaganda med gott om crust- och hardcorekänsla och både fart, sväng och tyngd i sig. Black Breath nämns som influens och jag kan verkligen höra det, samt tacksamt konstatera att Industrial Puke utgör ett mer än fullgod ersättare till det i min värld rejält saknade bandet. Vid varje lyssning börjar det rycka i mosh pit-musklerna till följd av den obevekliga energin och välskrivna riffen, allt klätt i en delikat HM2-skrud. Mums!

Årets EP:

END IT - Unpleasant living

Flatspot Records

Tack vare poddhjältarna i Nere På Noll och deras sommarprat-serie där Patricia (från bl. a. Big Babe ovan) var en av värdarna fick jag upp ögonen för Baltimore-bandet End It. Och vilket fynd det visade sig vara. När jag är på humör är bandet det bästa jag hört i hardcore-väg i modern tid och då tycker jag ändå att nästan all ny hc jag upptäcker är minst hyfsat bra. EP:n Unpleasant living är sex låtar ren musikalisk ilska riktad mot de som ska ha den. Sången är briljant och utan att veta något om Akil Godsey som utför den får man känslan av att han vet vad han skriker om. Oj, vad jag vill se detta live. Med hockeyhjälm och ryggskydd på.

Årets hitmakare:

BRUTUS - Unison life

Hassle Records

En något krystad kategori möjligen men Brutus är fullkomligen fenomenala på att skriva medryckande låtar som i min värld borde ligga på de flesta topplistor. Trions koncept är unikt med ett slags melankolisk punkrock möter post-rock, möter indie-rock, möter alternativ rock. Ja, för metal är det nog inte i alla fall, men vem bryr sig. Melodierna är magiska och så också Stefanie Mannaerts sång. Sa jag att det är sjukt bra låtar? Alltså ALLA låtar.

Årets rockrökare:

MANTAR - Pain is forever and this is the end

Metal Blade Records

Tydligen satt Mantars tredje fullängdare långt inne och duon ska ha haft det tufft med motivationen under pandemin, vilket albumets titel onekligen vittnar om. Glädjande då att de i mina ögon lyckats åstadkomma deras bästa skiva hittills. Med risk att låta gubbig och i brist på andra begrepp är den fullspäckad med rockigt sväng, mitt i all svärtad hardcore-sludge-punk eller vad man ska kalla deras musik. Det gifter sig i alla fall enormt bra och jag fullkomligen smälter varje gång jag lyssnar. Mantar är ett Nirvana för 2020-talet.  

Årets fulfinger:

ESCUELA GRIND - Memory theater

MNRK Heavy

Jänkare som spelar egensinnig och döds-influerad grindcore med så mycket aggressiv energi att det får en att vilja gå bärsärk mot alla förtryckande strukturer som finns på samma gång, och utan att lämna några överlevande längs vägen. Sångerskan Katerina Economou bidrar i hög grad till den på samma gång omfamnande som fientliga stämning som råder i bandets musik och det tillsammans med uppfinningsrikt riffande gör detta till grind som sticker ut. Genidrag att parafrasera hip hop-dängan The message av Grand Master Flash och dess ikoniska textrad "don´t push me..." på "Cliffhanger". Du vill inte gå miste om Escuela Grind kan jag lova. 

Årets banbrytare:

WORMROT - Hiss

Earache Records

Grindcore utgör som bekant grunden i Wormrots musikaliska universum men det stannar sannerligen inte där på fenomenala eposet Hiss. Jag kan inte minnas att jag någonsin avnjutit en så omväxlande skiva, som dessutom rymmer 21 låtar på 32 minuters speltid. Schizofrent på pappret, men på något sätt funkar det ihop. Fiol, indie, emo, black metal, grindcore är olika inslag som dyker upp när jag lyssnar och då har jag säkerligen glömt och missat en hel del. En uppvisning i både genre-bending utan skrupler och formidabelt och intelligent låtskrivande, allt med grindformatet som trygg bas.

Årets bästa album:

CULT OF LUNA - The long road north

Red Creek, Metal Blade Records

Trots avsaknad av rangordnad lista vill jag ändå utse årets bästa album från 2022. Ingen högoddsare direkt att valet föll på ofelbara Cult Of Luna  och The long road north. Superlativen jag slängt över detta storband under åren är otaliga och det är ju lätt att ta dem och deras briljans för givna, men skivor som The long road north skriver inte sig själv. Magin och nerven kunde ju ha avtagit med åren utan att bandet hade behövt skämmas men jag tycker snarare att det går åt andra hållet. Det är så välskrivet, vackert, brutalt, tungt som bly och fjäderlätt på samma gång. Precis som det ska vara. Ett styrkebesked av världens bästa post metalband (eller band alla kategorier) helt enkelt. 

Med det önskar jag dig ett Gott nytt år, med förhoppning om mindre krig, mer solidaritet och en sjuk mängd bra vrålmusik under 2023.

Kramar VV

ÅRETS VRÅLALBUM 2021: Plats 1-10

Egentligen borde man inte rangordna i sådana här listor. Det är ju ett hårklyveri utan dess like att tävla i musik. Nåja, nu har jag ju börjat så jag får väl avsluta detta vansinnesprojekt, med parentesen att det är jämnt skägg och endast skiljer hundradelar mellan de flesta av alstren på denna topp tio. Håll till godo - och vaccinera dig så jag får gå på konserter STÅENDES i vår. 

1. DÖDSRIT - Mortal coil

(Wolves Of Hades)

Den tidigare ensamvargen Christoffer Öster har slagit sig ihop med tre holländare och ens stilla förhoppning om att Dödsrit ska kunna bli ett turnerande sällskap är numera verklighet. Fler kockar verkar göra gott, för tredje fullängdaren Mortal coil är, förvisso föga förvånande, en underskönt vacker historia. Alltså, kombinationen melodisk black metal med crust punk. Det är snyggt, så förbannat snyggt och jag älskar det av hela mitt hjärta. Melodierna knäcker mig varje gång och lämnar mig i en patetisk men tacksam pöl på golvet.

2. JÄRNBÖRD - Gör om, gör fel

(Downfall Records)

Grind är ju alltid grind kanske du tänker. Det är i alla fall inte fallet med malmöiterna i Järnbörd. Gör om, gör fel är nämligen en i det närmaste poetisk helhetsupplevelse, självklart med blastbeats och ett sjuhelvetes ös som grund. Jag tror aldrig jag stött på ett grindalster där jag kan skilja mellan varje låt och som sätter sig på hjärnan. Typ som sommarhits. Sen kan Järnbörd sitt grindhantverk och det är entaktskaos och ett jädra sväng som byter av varandra. Helheten förstärks av samplingar med förbannade varvsarbetarhjältar och barnkörer. Magiskt!

3. R.A.T.S. - Another day in helvete

(Independent)

Som jag har stuffat till detta alster, som är en självsläppt EP. Både lite försiktigt i köket när ingen ser men desto mer mentalt när jag gått med hunden med R.A.T.S. i lurarna. Söderhamn är hemvist för bandet och vi snackar köttig, tung och übermoshable hardcore av absolut högsta kvalitet. När jag får se bandet live, vilket jag hoppas blir snart, lär jag få mitt livs första ryggskott. För att stå still till Another day in helvete, det går inte.

4. KNIVAD - Insidans ärrvävnad

(Suicide Records)

Crustpunk är den tongivande grunden i denna egensinniga punkkreation, med en brokig och melankolisk aura över sig som träffar mig rätt i hjärtat. Jag tror det är det sorgliga melodispråket och hur Knivad använder en flora av takter som annars sällan återfinns i crustpunk (det heter ju d-beat av en anledning) som gör att jag upplever bandets musik som så unik som jag gör. Hur som helst är det fullkomligt briljant. 

5. OBSTRUKTION - Monarchs of decay

(Isolation Records)

Massivt, sade Bill. Svängigt, sade Bull. En benhård och metallisk hardcore från dessa göteborgare, som inte lämnar utrymme för tvekan. Ljudbilden är hård och intensiv och riffen är, i brist på bättre adjektiv, FETA. För det svänger något otroligt om Monarchs of decay, samtidigt som det är brutalt och i hyfsat raskt tempo emellanåt. Obstruktion skapar liksom musik som man vill se publiken framför festivalens största scen gå fullkomligt bärsärk till. Jag hoppas det blir verklighet inom en överskådlig framtid.

 

6. SOEN - Imperial

(Silver Lining Music)

Jag älskar den oblygt episka ansatsen som kännetecknar Soen och deras allsångsvänliga och progressiva metal. Som ett TOOL för trackslistan, med en otroligt imponerande förmåga att skriva melodier som man kan nynna i sömnen, men som aldrig är förutsägbara. Lägg därtill knepiga takter och rena Meshuggah-fasoner med ett prickfritt utförande och helheten blir helt magisk. Varje låt på Imperial är stark och en hit i sig själv, vilket är imponerande. Det har inte funnits en enda sekund under 2021 då jag inte varit sugen på att spisa lite Soen. 

7. BLOOD SERMON - Never stop the madness

(Svensk hardcorekultur)

Briljant och oerhört moshvänlig hardcore med den kungliga hufvudstaden som hemvist. Utan att ha räknat tror jag Blood Sermon står för högst "riff per låt"-ratio på denna lista vilket gör att det inte återfinns en tråkig sekund på Never stop the madness. Tvärtom vågar jag utlova en mycket stor behållning om du ännu inte upptäckt denna pärla. Vi får oss till och med lite rap till livs på "Milking the goat" från Skarp V, vilket känns uppfriskande och välplacerat i sammanhanget. Perfekt för oss bönder med street-komplex alltså. 

8. WORLD IN RUINS - In misery

(Independent)

Att beskriva musik som en käftsmäll är ju lite tröttsamt men jag kommer inte på något mer lämpligt för att åskådliggöra det "crust möter dödsmetall"-mayhem som bjuds på svenskarna i World In Ruins fullängdsdebut In misery. D-beat av det raskare slaget möter brutalitet från dödsmetall och det är välspelat och välkomponerat. När klyschorna ändå haglar kan jag lägga till att det är ett sjuhelvetes ös rakt igenom. Trevligt också med lite melodier emellanåt för att mjuka upp det lite.

9. VOLA - Witness

(Mascot Records)

En av många musikaliska upptäckter signerat min vän och progg-orakel Konrad, som vanligt med gott utfall. Vola leverar nämligen en oerhört snygg och lättillgänglig progressiv metal med sångmelodier och hitkänsla som hade fått vilken pop-producent som helst att bli grön av avund. Det görs dock med finess och alltid med ett mycket betryggande avstånd till gränsen för glättighet och förutsägbarhet.

10. MØL - Diorama

(Nuclear Blast)

Mången gång under året har jag omfamnat den melodiska, i det närmaste poppiga, och inbjudande post black-famnen som danska Møl leverar på Diorama. Det är en synnerligen välpolerad och snygg produktion samt en orgie i vackra melodier, vilket sannerligen är en befrielse att vila öronen emot. Nu när Deafheaven bytt bana (inte en negativ ton i det konstaterandet vill jag tillägga, gillar deras nya skiva skarpt) håller Møl den post black-shoegazeiga fanan högt.

Kramar VV

ÅRETS VRÅLALBUM 2021: Plats 11-20

Min vana trogen är jag true (eller slow?) nog att vänta tills året är helt slut innan jag snickrar ihop min årsbästalista. 2021 års upplaga kan bli en koncis och förhoppningsvis kärnfull historia då jag tror ordbajset stelnat något och tidsbrist är ett ständigt faktum i livet, trots ledighet. Så utan vidare krusiduller kommer här Veckans Vråls Topp 20 Vrålalbum anno 2021, plats 11-20. (Och ordbajset lossnade visst ändå, reds anm.)

11. MASTODON - Hushed and grim

(Reprise Records)

Processen med årsbästalistor är ju rolig. Först skulle Hushed and grim inte med alls. Den är för lång och jag orkar inte, var mina lata argument. Sen körde jag en blocketrelaterad kvällstur mellan Malmö och Kristianstad och lyssnade på skivan konstant, och insåg att den ju är skitbra! Melodierna i allmänhet och sångmelodierna i synnerhet är i mitt tycke den absolut största behållningen - vilket kan ses som anmärkningsvärt när kanske världens största riffgenier står för fiolerna. Men man får bara inse att Mastodon är ett progressivt och tungt rockband numera, med lite sludge-inslag som grädde på moset. 

12. GRAND CADAVER - Into the maw of death  

(Majestic Mountain Records)

Att Alex Stjernfeldt återfinns på denna lista är ingen högoddsare direkt och när hans skötebarn Novarupta dröjer med album nummer tre slår han och resten av Grand Cadaver till med ett debutalbum av överjordisk nivå. Så här älskvärd dödsmetall växer inte på träd, och inte så välskrivna riff heller för den delen. 

13. TURNSTILE - GLOW ON

(Roadrunner Records)

Omslagspojkarna för gladlynt hardcore är tillbaka och på GLOW ON fortsätter de att undersöka hur man kan klämma in så många intryck som möjligt och fortfarande ha en fot kvar i nämnda grundgenre. Det är en rakt igenom uppfriskande upplevelse och det gläder mig att det finns band som Turnstile som spränger gränser med sådan precision och som det samtidigt svänger nå djävulskt om.

14. EVERY TIME I DIE - Radical

(Epitaph)

Galningarna i Every Time I Die har alltid varit lite för utflippade på skiva för att jag ska fastna men med Radical har de träffat precis den där magiska mittpunkten mellan vansinne och genialitet. Faktum är att få alster i år har så hög underhållningsfaktor, samtidigt som det är ett exakt stilleben över vad man känner inombords när man stöter på foliehattar och anti-vaxxers i ens sociala medier.

 

15. SPIDERGAWD - VI

(Crispin Glover Records)

Världens bästa rockband är tillbaka med sitt sjätte (japp, jag har dubbelkollat det) album och även om jag håller både IV (2017) och V (2019) högre så är peppfaktorn hög på VI. Episka hitrefränger, mullrande saxofon, livsglädje och ett sjuhelvetes sväng som får en att älska livet, oavsett humöret för dagen.

16. RIVERS OF NIHIL - The work

(Metal Blade Records)

En mastodontfilm i musikform är det som bjuds på The work när Rivers Of Nihil breder ut sin omfångsrika progressiva metal. Rena ballader blandas med suggestiv tyngd och komplicerade kompositioner, skumma takter och allt sådant som hör progressiv metal till. Proffsigt är ordet för dagen men utan att någonsin tumma på stämning och känsla.

17. TRIBULATION - Where the gloom becomes sound

(Century Media)

Älsklingarna i Tribulation föll lite i glömska i och med tidigt släpp under året men i vanlig ordning är det oerhört njutbart, det där mystiska och mörkt vackra musikskapandet de håller på med. Det är smällpackat med oemotståndlig skönhet och oklanderligt låtsnickeri, och jag hade inte förväntat mig något annat heller av genierna från Värmland. 

18. IN MOURNING - The bleeding veil

(Dalapop Records)

Majestätisk och oerhört melodistark progressiv dödsmetall från dessa dalmasar som jag upptäckt i och med The bleeding veil. Det är inte mycken progressiv döds som jag skulle kategorisera som skön att vila öronen emot men In Mourning lyckas vara intrikata och komplicerade OCH lättlyssnade på samma gång.

19. UNTO OTHERS - Strength

(Roadrunner Records)

Unto Others fortsätter förtrolla mig med sin melodiska och härligt naivt romantiska och ärliga gothrock med heavy metal-inslag. Visst blev jag mer golvad när de hette Idle Hands och släppte debuten Mana (2019) men det är omöjligt att inte älska dessa jänkare.

20. THE CROWN - Royal destroyer

(Metal Blade Records)

Inget tjafs, inga konstigheter, bara vanlig melodisk dödsmetall. Veteranerna i The Crown levererar kompetent och tokstabil döds samt mycket god underhållning på Royal destroyer. Man behöver verkligen sådana här verk när vardagen är tung och världen komplicerad. 

Kramar VV