ROSKILDE 2015 - pepplista!

Jag är redo om ni är det? Roskildefestivalen är egentligen redan i full gång men sätter fart för egen del imorgon onsdag. Som av en händelse sammanfaller det med starten på min semester, så räkna med glädjehybris från min sida. För att klara av väntan har jag lyssnat som en galning. Gör det ni med! Oavsett om man ska dit eller ej handlar det om grym musik. Håll också utkik på bloggen för rapportering från en av de finaste platserna på jorden, hur lerig och pissdränkt den än må vara. Är du på plats? Följ mig på Instagram och håll koll på hashtaggen #rfmetal för allt vrålrelaterat godis som festivalen erbjuder!



Kramar VV

COPENHELL - En kärleksförklaring i tre delar. Del 3: Lördag.

Och på den tredje dagen återuppstod man. Inte som en ny man men ändå oförskämt fräsch efter två dagars festivalande. Med lite träningsvärk i moshmuskulaturen och några andra festivalrelaterade krämpor tar jag mig över sundet en sista gång. På pappret inte lika episk som fredagen men ändå en sjukligt bra line up. Bäddat för en bra avslutning med andra ord.

LÖRDAG

Festivalområdet känns fortfarande lite nyvaket när jag äntrar portarna vid 14-blecket. Vid det här laget känner jag dock COPENHELL så pass väl att jag vet att det bara är en fas. Första bandet ut på Pandæmonium gör ett gott försök att provocera fram ett uppvaknande och lyckas relativt bra med det. Det är dansk black n´roll, med betoning på black, i form av Horned Almighty som det handlar om. Danskarna ser till att COPENHELL-publiken får sig lite ben, blod och corpse paint till livs och det tas varmt emot. Apropå det är det riktigt varmt denna lördag och det lysande solskenet kanske inte är den inramning som gör Horned Almighty mest rättvisa. Hur som helst passar deras ösigt smittsamma och tunga hybrid av rock med black metal alldeles utmärkt som start och jag har startat dagen med en öl och att ha upptäckt ett nytt band.

Horned Almighty. Foto: Veckans Vrål

Halshug. Foto: Veckans Vrål

Lördagen är rätt lugn schemamässigt så jag flanerar runt lite, sätter mig i gräset och strötittar på folk metalbandet Huldre och har det allmänt skönt. Nästa seriösa konsertbesök blir i form av danska crust/hardcorebandet Halshug på Pandæmonium. Precis som det ska vara när det är crust på g är det inget knussel. Snabba låtar rivs av i hetsigt tempo och det är bara att hänga med om man vill det. Halshug gör en bra spelning som kanske inte går till historien som mest show på COPENHELL men det är ett stabilt punkgig som levereras. Men den största behållningen tror jag ändå är bandets mest hängivna fans på plats, speciellt en yngre herre i battleväst och festivalenlig frisyr som är så pass passionerad i sitt stöd till bandet att han snor flera pressfotografers och även min uppmärksamhet från bandet själva. Sådant blir jag varm i hjärtat av att se och det är det som tillställningar som COPENHELL är till för, och också det bränsle som de går runt på.

COPENHELLS hjärta dokumenteras. Foto: Veckans Vrål

 Efter den raska konserten med Halshug är det dags för första band ut på Helviti och det är svenskarna i Hammerfall. Min relation med bandet är lika med noll, med undantag av några låtar jag blev hjärntvättad med när jag bodde hemma hos en kompis sommaren efter gymnasiet. Självklart slår jag mig ner i gräset med en kall Royal och bevittnar delar av konserten ändå och slås av hur stora de är i metalkretsar vilket lätt glöms bort när man tänker på sidoäventyr som Körslaget till exempel. Det är storpublik och stämningen är hög och jag får lite power metal feeling. Det händer inte ofta.

Från rutinerade herrar till desto färskare blod, om än namnkunnigt sådant i form av brittisk metalcore i form av Asking Alexandria, dessutom med sprillans nya sångaren Denis Shaforostov vid micken. Jag vill egentligen höra en enda låt, och det är härligt smöriga powerballaden "Moving on" men med tanke på hur stor prägel förra sångaren Danny Worsnop sätter på den låten är jag inte förvånad att den uteblir. Vi får dock bevittna mycket annat. Denis är tokladdad och med tanke på hur youtube skvallrat om förra sångarens engagemang på scen mot slutet så är det säkert ett lyft för bandet. Röstmässigt är Denis dock inte lika säregen även om han besitter en röst i typisk metalcoreklass, och dessutom av rätt hög kvalitet. Spelningen på COPENHELL lägger jag till handlingarna som en helt ok sådan med ett plus för smädandet av bandkamraterna som Ben Bruce gör i sina mellansnack. 

Asking Alexandria. Foto: Veckans Vrål

Efter att eftermiddagen egentligen inte bjudit på något av de band jag sett fram emot mest att se så är det desto mer intressant när Gojira kliver upp som nästa band på Helviti. Mina förväntningar är skyhöga och COPENHELL-publiken verkar tänka likadant. För när bröderna Duplantier och company kickar igång bjuder publiken på festivalens största, och bästa ös. Bandets tekniska men übersvängiga progressive metal är en fröjd att bevittna live och passar ypperligt för taktfasta aktiviteter som nävar i luften, hoppande och även mer fria konstarter i mosh piten. När fransmännen drar igång gamla dängan "Backbone" kan jag inte stå emot utan ger mig in i hetluften, med ryggen som insats. Gojira har ett fantastiskt starkt låtbatteri så även om de denna gång utelämnar många hits från senaste skivan är det inget som fattas konserten, kanske snarare tvärtom. Det mest minnesvärda är nog festivalen största wall of death under "Flying whales" och den värme detta fantastiska band uppvisar på scenen. Ingen machoattityd här inte, men tufft av bara helvete ändå. Efter Code Orange är detta festivalens bästa spelning och av de största bokningarna i särklass bäst.

Fantstiska Gojira. Fantastiska publik. Foto: Veckans Vrål

Dags så för en riktigt gammal goding. Turbonegro, som jag älskat länge men tappat intresset för under senare år, speciellt sen legenden Hank von Helvete lämnat bandet. Ny frontman är lika dekadente Tony Sylvester som i mångt och mycket liknar Hank på scen. Kul också att se Euroboy spänstig och fin med tanke på hans tidigare cancersjukdom. Det börjar dock lite avvaktande. Publiken och Turbonegro känner på varandra under de första låtarna. Men med sitt sedvanlig humoristiska mellansnack som är långt under bältet värmer man upp publiken, och vipps finner jag mig mitt uppe i en "I got erection"-allsångsversion av en wall of death och glädjen är total framför Hades. Det var riktigt kul att se att ett band jag gillat så länge och sett så mycket på scen fortfarande levererar.

Turbonegro. Foto: Veckans Vrål

Från humor till dödsallvar i form av två svenska giganter inom sina genrer, black metal i form av Marduk och dödsmetall i form av Bloodbath. Marduk hinns bara med en snabbis tyvärr men bjuder på mycket rök och mycket stämning i klassisk black metalanda. Bloodbath är inte helt otippat dränkta i blod och levererar en stabil dödsföreställning även om min upplevelse av den skuggas något av en för första gången otrevlig stämning i mosh piten. Jag har hamnat bredvid några ynglingar som inte förstått grejen med att man knuffas lite utan som verkar ta åt sig personligen. De räcker fulfingret och verkar allmänt missnöjda och hamnar också i gruff med några samt har den dåliga smaken att sikta in sig på personer de inte gillar. Musiken fick på så vis inte den uppmärksamhet den förtjänade under hela spelningen och förtog lite av stämningen. Det är dock fin old school death metal som vi får höra och vi gillar ju sånt, eller hur?

Vid midnatt är det så dags för avslutande akten på Helviti och för min del även på hela COPENHELL. Det är återigen svenskt, Ghost, som av antalet människor framför största scenen att döma hör till huvudakterna efter Slipknot. Jag har alltid haft lite svårt för det hypade bandet. Eller egentligen älskar jag dem oerhört, men bara när det gäller vissa låtar. Många andra låtar tycker jag dessvärre är rätt sega. Och även om jag är riktigt taggad att se Ghost och blir helt lyriskt sjungande när de kör fantastiska nya singeln "Cirice" så kommer jag inte ifrån känslan av en väntan på de bra låtarna. Det blir för långsamt emellanåt och då är jag halvvägs hem mentalt. När det är bra är det dock riktigt bra, som under "If you have ghosts", "Year zero" och ovan nämnda "Cirice". För inbitna fans lär spelningen varit helt fantastisk och den avslutas på ett oerhört vackert sätt när publiken sjunger allsång i extranumret "Monstrance clock", vilket blir en fin summering av COPENHELL som helhet. "Come together, together as one. Come together, for Lucifers son". 

Ghost. Foto: Veckans Vrål

På bussen hem är jag trött, öm, måttligt berusad samt mycket lycklig och nöjd efter tre dagar på vackra, vänliga och helt fantastiska COPENHELL. En festival som är både liten och familjär på samma gång som den är storslagen och mycket smart upplagd. Den allra största kvalitén ligger i dess fantastiska publik, som är mycket mer brokig och mångfacetterad än jag trodde och som skapar en fantastisk gemenskap. Jag åkte själv till COPENHELL varje dag, men jag kände mig aldrig ensam. Tack för det, kära Danmark. Imorgon ses vi igen, då åker jag till ROSKILDE. Vi syns där! 

Kramar VV

COPENHELL - En kärleksförklaring i tre delar. Del 2: FREDAG

Vilken dag det blev. En av mina bästa, alla kategorier, på mycket länge. Många faktorer spelade in. En helvetisk bakfylla som botades. Ett rent skitväder som vände till rena sommarvibbar. En MÄNGD oerhört bra spelningar. En massa möten med sköna, glada människor som bjöd på ett leende, en metalgrimas, en selfie och gott sällskap i mosh piten. Jag blev lite kär i COPENHELL under fredagen.

FREDAG

Ensiferum. Foto: Veckans Vrål

Lagom till att regnet lagt sig och det faktiskt börjar spricka upp så äntrar jag återigen portarna till ett COPENHELL som verkar tänka likadant som jag. Att är skönt att första dagen är avklarad så man kan komma in i festivalkoman ordentligt. Man behöver liksom en första dag i ryggen för att bli tillfreds med kroppens tillkortakommanden och ork, alkoholens verkningar och helt enkelt släppa loss ordentligt. Jag har bestämt mig för att njuta betydligt mer än vad gjorde under fredagen och inleder lugnt med att strötitta på finsk pagan metal i form av Ensiferum, följt av rutinerad, tysk black metal i form av Morgoth. En skön uppvärmning och även om det är tidig eftermiddag kan man redan förutspå att det kommer bli en festlig afton. Publiken är redan riktigt engagerad och de som inte kommit så långt sitter tillsammans med undertecknad i gräset i den så strategiskt placerade backen framför Helviti  och Hades och sippar på dagens första handfull öl medan de gungar slappt med huvudet.

Morgoth. Foto: Veckans Vrål

Tomas Lindberg, At The Gates. Foto: Veckans Vrål

Näst är det så dags för legenderna i At The Gates att äntra Hades. Bara en kvart senare ska hyperintressanta Krokodil kliva på Pandæmonium och mitt vrålhjärta är kluvet. Efter tre låtar, varav en är "Slaughter of the soul", med Tomas Lindbergs varma stämma bestämmer jag mig för att prioritera okänd mark framför bekant och förvisso mycket behaglig terräng. Det rådde dock ingen tvekan om att At The Gates tänkte bjuda upp till redig dans på COPENHELL.

Det visar sig dock vara ett bra beslut att prioritera Krokodil. Bandet, som stoltserar med tre skäggprydda gitarrister, är försenade med flyget och står och soundcheckar framför en blygsam och gles skara människor när jag kommer dit. Men det är inget som drabbar humöret när de väl sätter igång. Tvärtom verkar de bli än mer peppade av motgångarna. Sångaren Simon Wright är tokladdad spelningen igenom och höjer tidigt sin COPENHELL-ölburk och undrar lite blygsamt om publiken är redo att "get fucked up together with us". Ingen i publiken verkar ha något emot det. Förutom att Krokodil spelar en ösig, intressant och tung hybrid av hardcore och sludge metal så är Simon Wright den stora behållningen av spelningen. Han går oavbrutet omkring på scenen, slår sig för bröstet, höjer sin ölburk, allt med ett minspel som signalerar att man inte bör ställa sig ivägen. Adrenalinet sprutar hos Wright, vilket smittar av sig. Bra låtar, som"Shatter" och "Reptilia familiar", blir ännu bättre live och ljudet är mäktigt fett tack vare de tre gitarrerna. Dessutom märks det på bandet att de gillar den fina responsen COPENHELL-publiken visar, trots att de inte drog storpublik. Jag lämnar Pandæmonium en bakfylla fattigare och med mycket positiv energi inför resten av kvällen.

Krokodil. Foto: Veckans Vrål

Med snabba steg drar jag mig vidare mot Helviti, och en av kvällens stora akter, punkrockarna i Rise Against. Även om jag gillar dem och sett fram emot att se dem länge så har jag inte vågat dra upp förhoppningarna för högt. Det visar sig att det kunde jag visst ha gjort, för Tim McIlrath o co är på ett lysande humör och levererar en riktig punkfest. Tim McIlRath är skönt avslappnad och bjuder på publikfrieri i ett rasande tempo. Charmoffensiven fortsätter när han ger sig ut i publiken för att riva av en låt. Publiken sjunger med, och när Rise Against  hoppar, ja då hoppar resten av COPENHELL också. Om humöret inte redan hamnat i topp av bandets glädjespridande spelning så är det dessutom sol och sommarvarmt och festivalområdet känns som förbytt mot gårdagens grådask. En bekant men på senare år sällsynt festivaleufori börjar spridas i kroppen och det är otroligt fint att fira midsommar på Reflshaleøn.

Rise Against. Och sol! Foto: Veckans Vrål

Reba Meyers, Code Orange. Foto: Veckans Vrål

Och det ska bli än finare. Nästa band att ta plats på Pandæmonium är Code Orange, kanske det band jag sett fram emot allra mest att se av allt det fina på COPENHELL. Bandet har en enorm energi och en aggressiv attityd på scen som tillsammans med den för hardcoreband ovanliga sättningen med både gitarristerna och trummisen som sångare gör dem till en unik upplevelse live. När trummisen Jami Morgan sätter igång spelningen genom att vråla i den distade micken att det är dags för publiken längst bak att vackert kliva fram för nu är det dags för hardcore, för att sedan sätta igång dängan "My world" har jag ingen motståndskraft kvar. I totalt klimax avslutar jag filmandet efter halva låten och ger mig in i mosh piten för första gången på COPENHELL. Det är en rening för själen att se Code Orange leverera en tokförbannad hardcorekonsert inför en hyfsat gles men extatisk publik. Basisten Joe Goldman är en fröjd att se när han frustar som en förnärmad tjur eller när han svingar sina långa ben i någon rörelse som jag känner igen från Tekken 3. Samtliga i bandet ger verkligen allt och det var längesen jag såg något så inspirerande och äkta på en scen. Allt annat på COPENHELL får ursäkta men detta är den bästa spelningen på hela festivalen. 

Code Orange. Foto: Veckans Vrål

Kreator. Foto: Veckans Vrål

Helt golvad av föregående konsert är det läge för återhämtning. Vad kan då passa bättre än en drink i kvällssolen sittandes på tidigare nämnd backe medan Primordial dundrar på sin folk/black metal på Hades nedanför. När thrashlegenderna i Kreator kliver på Helviti strax efter har jag egentligen inte planerat att hålla mig kvar så länge men tyskarna levererar så pass att jag fastnar. Sångaren "Mille" eldar på publiken ordentligt och är inte sen att bjuda upp till circle pit. Jag är positivt överraskad av energin på scen, och tyskarna visade att gammal inte bara behöver vara äldst, de kan ösa också.

Gött häng i lutande terräng. Foto: Veckans Vrål

När solen gått ner är det så dags för Red Fang att ta över Hades med deras svängiga stoner metal. Precis som sångaren och basisten Bryan Giles konstaterar i ett av få mellansnack, "we don´t talk that much", så handlar det mycket om att låta låtarna tala för själva mer än att gapa om annat när Red Fang står på scen. Och om de inte snackar så mycket, så spelar de desto bättre. Låt efter låt levereras och det svänger om allt man hör. Jag gillar bandets lite avvaktande scenpersonligheter som nästan känns lite blyga, men är publikfriande ändå genom att de visar hur mycket de gillar sin musik. Det handlar ju om känslor, inte så mycket om publikfriande knep (läs Slipknot) även om alla band så klart har ett visst mått av sådana. Kruxet är att leverera sin musik så att jag som ser på blir övertygad om att detta är en spelning som är speciell, även för bandet själva. Red Fang lyckades med små medel göra just detta. Tack för det.

Red Fang. Foto: Veckan Vrål

Denna episka fredag börjar lida mot sitt slut men jag har en godbit kvar att se fram emot. Svenskarna i Monolord ska nämligen avsluta Pandæmonium vid den okristliga tiden 01.30. Det blir en längre sväng i Biergarten och en snabbtitt på Primus innan det är dags. Med en hel del Royal Export i blodet passar Monolord och deras doom metal alldeles utmärkt. Det är snygga och svängiga riff som, eftersom det går i makligt tempo, är svåra att missa timingen i när man headbangar, även för den förfriskade. Svenskarna levererar och jag viker mig dubbel i yviga nickande rörelser för att visa min uppskattning. COPENHELL-fredagen gick på så vis ut med ett boom, jag menar doom. Förlåt.

Monolord. Foto Veckans Vrål

Kramar VV

COPENHELL - En kärleksförklaring i tre delar. Del 1: TORSDAG

Hornen uppe. Foto: Veckans vrål

I fyra dagar har jag gått och ältat hur jag ska kunna göra min upplevelse av COPENHELL rättvisa här på bloggen. Alla geniala formuleringar och kreativa tankar som hjärnan producerat på plats, med några Royal Export som förstärkning, har bleknat i takt med att festivalkänslan lämnat kroppen till förmån för vardagslunken. Här kommer i alla fall ett ärligt försök att förmedla en intensiv och fantastisk festivalhelg.

TORSDAG

Överlycklig över att ha lyckats avsluta jobb, tokcykla till Triangeln, ta Öresundståget till Kastrup, Metron till Christianshavn samt de extrainsatta Copenhellbussarna till festivalområdet på under 2 h kliver jag med raska ben längs promenadstråket från entrén in till själva festivalområdet. På minsta scenen Pandæmonium, som kommer visa sig leverera några av festivalens bästa spelningar, slår danska death metalbandet Konkhra an sina sista ackord. Nöjd över att ha fått en låt och en bild stegar jag vidare till näst största scenen Hades på motsatt sida området, där jag lyckas pricka in när Life Of Agony kör den enda låt jag kan med bandet, "Weeds", som gick varm på den tiden jag införskaffade min musik via Napster.

Konkhra. Foto: Veckans Vrål

A Day To Remember. Foto: Veckans Vrål

Nu är jag redo för en öl. Och det finns det gott om på danska festivaler, det känner jag till. Men COPENHELL är nog ändå i framkant när det gäller tillgängligheten till denna fantastiska dryck. Vart jag än vänder mig finns barer, där festivalens egna specialbeställda öl från Royal Export säljs av glada volontärer. Infrastrukturen kring dryck noterar jag snabbt på festivalens pluskonto, där minussidan än så länge står tom. Dags så för A Day To Remember på den största scenen, Helviti. Den tidiga timmen och ett ostabilt väderläge tidigare under dagen har nog bidragit till att det är en rätt liten skara som samlats för att se Floridabandet som jag trott ska dra massor av peppade metalcore-kids. Där har jag nog underskattat medelåldern på COPENHELL, som jag själv bedömer mig befinna mig strax över, det vill säga vagt 30 plus. Bandet gör sitt bästa utifrån förutsättningarna genom att ösa toarullar över publiken som inledning, följt av bollar lite senare. Man lyckas också få till en och annan liten men naggande god circle pit och wall of death samt allsång på bekanta bitar. Det är dock svårt att missa att bandet är van vid större publik.

A Day To Remember och toarullar. Foto: Veckans Vrål

Butcher Babies. Foto: Veckans Vrål

Jag går tillbaka till Pandemonium där Butcher Babies håller hov för en publik som känns betydligt större. Frontkvinnorna Heidi Shepherd och Carla Harvey är energiska och driver på publiken till att crowdsurfa sig fram och ge dem en high five, vilket de inte behöver fråga om två gånger. Även om jag har svårt för både bandets musik och estetiska framtoning blir jag positivt överraskad av deras engagemang live.

Cannibal Corpse. Foto: Veckans Vrål

Ös i Biergarten. Foto: Veckans Vrål

När det gäller just den estetiska framtoningen kan nog inte klivet göras större än från Butcher Babies till nästa band på Hades, dödslegenderna i Cannibal Corpse. Ungefär som att zappa mellan Baywatch och en övervakningskamera på valfri bilverkstad. Det är stort att få se dem, även om jag själv aldrig varit ett fan så har de en kultstatus som få band når upp till. Därför är det synd att ett rejält regnväder driver mig och många andra därifrån. Jag rusar in i en av få skyddade vrår, festivalens beryktade Biergarten. Och äntligen möts jag av låtar jag går igång på och stämningen där inne är ösigast hittills. Folk står på borden och öser loss till Rage Against The Machine, den bästa partystartern som finns, och när DJ:n kör "Highway to hell" och stänger av musiken till förmån för öronbedövande allsång kan man ta på den kärlek till musiken som finns i luften.

Stärkt av det gör jag ett väl avvägt beslut och lämnar Body Count feat. Ice T och machosnacket där till förmån för politisk och humoristisk crossover mellan hardcore, punk och thrash metal i form av Iron Reagan på Pandemonium. Bandet bjuder verkligen på sig själva och avverkar låtar i ett rasande tempo, med mycket humor i mellansnacken. Allt är dock inte bara på skämt och när man ropar ut ett spontant "fuck homophobia" önskar jag bandet en mycket större publik än de fått. Sångaren Tony Foresta är en lysande frontman och hela bandet ger allt på scen. När trummisen Ryan Parrish utlyser ett femlåtarsmedley på under fem minuter, vars tidsgräns hålls med råge, kan ingen motstå den charm och glädje bandet uppvisar. När man avslutat med dängan "Four more years" lämnar jag Pandemonium upprymd av glädje och har bevittnat den bästa konserten under torsdagen.

Tony Foresta, Iron Reagan. Foto: Veckans Vrål

Suicidal Tendencies. Foto: Veckans Vrål

Mike Muir vill ha mer folk på scen. Foto: Veckans Vrål

Passande nog är nästa konsert inom samma musikaliska och, ska det visa sig, även känslomässiga tema. Suicidal Tendencies på Hades är nämligen det som står på tur härnäst. Också ett band som jag själv inte lyssnat på speciellt mycket men som har kultstatus och går under kategorin "kul att ha sett". Sådana konserter kräver en del för att jag ska komma igång ordentligt. Det blir tidigt tydligt att Mike Muir och gänget har vad som krävs för det. Mike springer omkring på scenen som en Axl Rose med ett mer behagligt löptempo och peppar igång publiken. Jag älskar hans något speciella scenspråk. Ibland ser det ut som han viftar bort en svärm aggressiva flugor när trummisen drar igång tvåtakten. Flera i bandet, till och med trummisen, är framme och peppar publiken i mellansnacken och inte mindre än två gånger drar man upp ett 20-tal ur publiken på scenen som står och öser tillsammans med bandet. Bandets värme och entusiasm lyckas på så sätt vända den kylslagna kvällen till en enda stor, varm och inbjudande hardcorefest.

Corey Taylor håller hov. Foto: Veckans Vrål

I kontrast med de två föregående konserterna, som känts genuina och oregisserade och berört mig på riktigt, så framstår kvällens och festivalens huvudnummer Slipknot som en välregisserad rutinspelning. Det ÄR så klart en fet konsertupplevelse med bandets spektakulära scendekor med lyftkranar och en massa eld och bara det faktum att de är nio pers gör att det händer otroligt mycket hela tiden. Låtarna funkar bra live, även om jag tycker att det fortfarande är de från debuten som håller högst klass. Som när man exempelvis kör (Sic) med tillhörande intro. Corey Talor sköter mellansnacken på ett som vanligt fuck-intensivt manér och får bra respons på invanda fraser. Publiken får sätta sig ner under "Spit it out" på ett bekant vis för att efter ett också bekant "jump the fuck up" explodera i ett hav av ösande människor. Det är effektiva knep som funkar men det känns som sagt inövat. Min sinnesstämning var inte den bästa på grund av kylan och tilltagande trötthet men jag kan inte undgå att konstatera att jag inte blir särskilt berörd av konserten.

Slipknot. Foto: Veckans Vrål

När jag med blöta fötter rör mig hemåt är det således ganska skönt. Dels för att jag fryser som en hund, men också för att jag är övertygad om att fredagen kommer överträffa torsdagen med hästlängder. Och så rätt jag hade.

Kramar VV

COPENHELL 2015 - fyra dagar kvar!

Endast fyra dagar kvar till helvetet drar igång på Refshaleøn i Köpenhamn. Tre dagar späckat med bra konserter och öl, samt kanske en bit mat emellanåt.

Jag är otroligt peppad på COPENHELL och har tillbringat en hel del lyssningstid för att nöta in känslan ordentligt. Den känslan vill jag ju gärna dela med så många som möjligt. Och många verkar det bli, torsdag och fredag är redan slutsålt.

Om du fortfarande velar, kolla in klippen med några av festivalens artister nedan och ge min playlist några lyssningar så kanske polletten trillar ner till slut. DU ska till COPENHELL!

LÄNK: http://copenhell.dk/

SLIPKNOT

CODE ORANGE

NIGHT FEVER

A DAY TO REMEMBER

GOJIRA

RED FANG

 BLOODBATH

Kramar VV

Veckans Vrål + ROSKILDEFESTIVALEN

Solen fick just konkurrens som sommarens höjdpunkt. Veckans Vrål ska nämligen få närvara på årets upplaga av Roskildefestivalen! Roskilde är min absoluta favoritfestival och efter sju besök känns den som min, även om 100 000 plus delar samma känsla varje år. Senast jag hade äran var dock 2010 vilket betyder att det är mer än dags för ett återbesök. Vilken tur då att Veckans Vrål kommer närvara vid årets festival, som ser otroligt stark ut musikmässigt.

Detta både om man har vrålperspektiv eller inte (Chelsea Wolfe, Run The Jewels, Perfume Genius, Muse t.ex. är fantastiska bokningar utanför vrålsfären). Om man går igenom det digra programmet utifrån ett tyngre perspektiv verkar bandbokarna och Veckans Vrål vara rörande överens. Är man helt desillusionerad kan man nästan fantisera ihop att de tjuvtittat på mina listor över 2014 och 2013 års bästa album när de valt ut de hårdare akterna till årets festival. Kolla in de listorna här förresten: 2014, plats 15-11, plats 10-5, topp fem och 2013. Mastodon, Enslaved, All Pigs Must Die, Deafheaven, Decapitated, Every Time I Die, Honningbarna, Myrkur, Pallbearer, Tombs, Young And In The Way, Lamb Of God, Corrosion Of Conformity och Malmöbaserade Beyond Pink är hur som helst en imponerande skara band, av vilka flera ingår i Veckans Vråls favoritskara. Så inte undra på att jag redan är lite smått kissnödig av förväntningspirret och sjukt taggad att få delge er om allt det härliga. Sommaren 2015 går i vrålets tecken. Häng med på det tåget, I tell you. 

LÄNKAR: http://www.roskilde-festival.dk 

Kramar VV