ROSKILDE 2016: Sleep

Jag ska börja med att vara ärlig. Egentligen är jag på tok för dåligt inlyssnad och inläst på Sleep för att vara en bra tyckare gällande deras konsert på Avalon igår. Men både yttre (jag har typ lovat mina festivalkompanjoner från Copenhell) och inre tryck (jag inser deras storhet och vill) gör att jag ska göra det ändå. Inbitna och känsliga perfektionister till fans får byta kanal nu.

Sleep. Foto: Veckans Vrål

Den för i år betydligt mysigare och mer utsmyckade scenen Avalon börjar fyllas på redan en halvtimme innan midnatt, vilket är då Sleep ska kliva på. När klockan är slagen är det knökfullt, för min del ändå känns som en positiv överraskning. Till stort jubel äntrar Matt Pike, i härligt härjad och bar överkropp, Al Cisneros i grånat skägg samt nya men från Neurosis bekanta trummisen Jason Roeder scenen. När Matt Pike kör igång det klassiska riffet till förstalåten "Dragonaut" är det till en öronbedövande publikrespons. Det är tydligt att detta är stort för många och bandnamnet till trots är det ingen sömnig publik Sleep får möta. Tvärtom så öses det på längst fram medan resten av Avalon gungar taktfast på huvudet.

Så fortlöper konserten. Riff som hämtats ur någon gudomlig stonerdoomkälla avlöser varandra medan publiken är i någon slags metalhypnos och bandet likaså. Det sägs inte mycket men det är väl inte heller meningen. Här ska vi alla in i trans och det tunga svänget i musiken lyckas mycket väl med det. Att ha sett Black Sabbath föregående helg på Copenhell och nu få bygga vidare med Sleep känns som att ha fått en superlyxig workshop om stoner och doom metals absoluta ursprung, då just dessa två band är alla andra band i genrens gudomliga riffkälla.

Sleep må vara bara tre till antalet, men de låter som om de vore minst det dubbla på scenen. Kanske kan vi tacka det faktum att Pike och Cisneros har sex 4"12 stackar var för det. Ljudväggen är enorm och det kittlar både i kranskärlen och i hörselgångarna för varje riff som spelas. Ljudmässigt hade dock sången kunna få höras lite mer. Den drunknar något i det massiva bas- och gitarrljudet. I övrigt finns inget mer att önska av Sleep denna afton och jag och många med mig är mycket tacksam över att ha fått bevittna dem live. Ytterligare ett exempel på att Roskildes bandbokare verkligen vet vad de gör.

Kramar VV

ROSKILDE 2016: Slayer

Slayer. Foto: Veckans Vrål

Kontrasten mellan de på varandra efterföljande banden på Arena kan nog knappast bli större. Bring Me The Horizon och Slayer har inte mycket gemensamt, varken när det gäller ålder eller musikstil, även om det otränade örat kanske skulla avfärda båda som skrammel och skrik. Publiken framför Arena är också både större, äldre och mer maskulint betonad när det är dags för thrashgiganterna att äntra scenen.

Efter ett utdrag ur "Thunderstruck" av AC/DC kör man så igång med introlåten "Delusions of saviour" och "Repentless" från senaste skivan Repentless (2015). Sedan fyras låtarna av utan större knussel, varav "Disciple", "The anti-christ", "War ensemble" och "You against you" är några. Publiken är stor, trång och taggad och på storbildsskärmarna ser man goda försök till mosh pits lite här och var. Tom Arya är på sedvanligt gott humör och fyrar av sitt Colgateleende mot publiken konserten igenom. Som vanligt är han också cool som en kylbox och gör inga oväntade utfall. Något enstaka mellansnack bjuds det förvisso på, med stor respons från publiken som följd.

Tom Arya. Foto: Veckans Vrål

Det är alltså som det brukar vara när jag ser Slayer. Är man ett hängivet fan med lång och erfaren tjänst som lyssnare på bandets diskografi är jag helt övertygad om att det är magiskt. Men är man inte det, har det en tendens att flyta ihop till en snabb och förvisso välspelad massa. Jag saknar dock en dynamik, som bör kunna uppnås med lite mer publikfrieri eller i alla fall ett mer utförligt och engagerat annonserande om vilken låt som komma skall. Fast en sak är faktiskt inte som vanligt. Arena är en mycket bättre scen även för stora band som Slayer och var det något som jag uppskattade var det den inramning det gav i kontrast till när jag sett dem på Orange tidigare år.

I vanlig ordning är det på de avslutande låtarna som Slayer i mitt tycke kommer fullt till sin rätt, vilka föga förvånande är "Raining blood" och "Angel of death", i sällskap med "South of heaven", som härmed också blev en av mina nya favoritlåtar med bandet. Och det är ju alltid något!

Kramar VV

ROSKILDE 2016: Bring Me The Horizon

Bring Me The Horizon. Foto: Veckans Vrål

När jag letar mig in i första fållan på näst största scenen Arena är det en relativt ung och redigt laddad skara som jag får till sällskap. Det är inte helt oväntat. Först upp på festivalen är inga mindre än brittiska Bring Me The Horizon, som med sin metalcore, som på senare skivor lutat allt mer åt en radiovänlig pop metal, erövrat många ungas hjärtan och blivit riktigt stora. Extra kul är att de drar en stor mängd tjejer, vilket behövs i den annars så mansdominerade metalscenen. Förväntningen ligger hög i luften och spontant nynnande av klappsessioner och onekligen odödliga "Seven nation army"  avlöser varandra.

Instruktionsvideo. Foto: Veckans Vrål

Efter en animerad instruktionsvideo om hur man ska bete sig på en konsert med bandet sätter den välbekanta barnkören från "Happy song" från senaste skivan That´s the spirit (2015) igång ett öronbedövande jubel och festen är i full gång. Arena fullkomligt exploderar i ett hoppande glatt inferno när låten sätter igång och det är bara att konstatera att frontmannen Oliver Sykes och gänget verkligen vet hur man gör entré. Den karismatiske sångaren är inte heller sen på att uppmana till allehanda aktiviteter i publiken, redan på första låten försöker han få till en wall of death. Så fortlöper det under hela konserten och det märks att Sykes verkligen går igång på publikens respons. Publiken gör också allt han säger, oavsett om det innebär att dra igång en circle pit, räcka fulfingret i luften till "Antivist" eller sätta sig ner för att sedan hoppa upp när "Chelsea smile" sätter fart, för övrigt ett gammal trick som Slipknot kört med rätt länge, men ju inte har ensamrätt till. Hitlåt efter hitlåt avlöser varandra och trots att jag inte lyssnat nämnvärt mycket på bandet har jag känt igen varje låt när avslutande "Drown" tonar ut och det säger ju något om smittsamheten i bandets musik.

Fulfingret upp. Foto: Veckans Vrål

Det blir tydligt att det mest handlar om Oliver Sykes när Bring Me The Horizon spelar live. De andra fem bandmedlemmarna deltar inte nämnvärt i själva publikfrieriet utan spelar sina instrument och hoppar till någon gång då och då, men är annars förhållandevis stillastående, alltmedan Sykes springer runt, dansar, hoppar och sitter på huk och ber om mer kaos i publiken. Det är imponerande att intensiteten hos publiken hålls intakt konserten igenom, vilket nog kan förklaras både utifrån Sykes karisma, den proffsiga produktionen och bandets mycket livevänliga musik. Apropå produktionen så är ju det en hel del förinspelad sång och körer som hjälper ljudbilden och i princip återskapar hur det låter på skiva. Det blir extra tydligt under vissa rensångspartier där Sykes röst inte håller utan förinspelat understöd.

Bring Me The Horizon levererar precis det jag förväntat mig, nämligen en riktigt bra show. Men det levereras också en varm och rörande känsla för hur viktigt det här är för många unga tjejer, som sjunger med i varje låt, alla med passion och en del med tårar i ögonen. En ung, kort och tanig tjej med vita hörlurar på mitt i den studsande publiken representerar det fina som band som Bring Me The Horizon gör för metalscenen. De biffiga snubbarna utan hänsyn till omgivningen, iklädda bar överkropp och bakåtvänd keps gör det sannerligen inte.

Kramar VV

Veckans Vråls guide till ROSKILDE: Lördag

Fantastiska Roskildefestivalen sätter igång på allvar idag, även om de mest härdade festivalbesökarna har varit här och levt rövare sen i lördags. Själv anlände jag igår och trots en kall natt igår och en regnig förmiddag idag är peppen hög. Således kommer del tre i Veckans Vråls guide till det tyngsta, hårdaste och argaste som festivalen har att erbjuda. Denna gång är det avslutande lördagen som gås igenom för den velige.

Rising. Foto: Lasse Høgh

Rising - Pavilion - lördag 14:15
Dansk melodisk och fin sludge metal som undertecknad upptäckt i och med deras stundande gig på festivalen. Lyssna på låten "All rise" och du lär bli övertygad om att ge detta lovande band lite av din tid på lördag.

Gojira - Arena - lördag 18:30
Ska man se ett enda metalband (det ska man helst inte) för att bli övertygad om den hårda musikens skönhet och energi live ska man gå och se franska giganterna i Gojira. Deras svängiga och tunga progressiva metal gör sig ypperligt för såväl en omvälvande mosh pit som en allsmäktande allsång. Med en lysande splitterny skiva i bagaget, Magma, lär de dessutom tills synes mycket godhjärtade fransmännen få det enorma taket över Arena att lyfta totalt. Missa INTE!

Gojira. Foto: Gabrielle Duplantier

Cattle Decapitation - Pavilion - lördag 20:15
Otroligt kompetent och ursinnig deathgrind med något så ovanligt som starkt politiska och veganska åsikter. Senaste skivan The anthropocene extinction (2015) är grymt bra och det kommer bli en upplevelse att bevittna något så brutalt live. En extra krydda är sångaren Travis Ryans säregna röst som faktiskt har en del melodiska kvalitéer stundtals.

Halshug - Gloria - lördag 22:30
Ytterligare ett kompetent danskt bidrag med redig och ösig crust, som underhöll undertecknad på Copenhell förra året och som kan varmt rekommenderas. Extra kul att de får spela på intima inomhusscenen Gloria som kommer bli kokande av bandets frenesi live.

Sumac. Foto: Faith Coloccia

Sumac - Pavilion - lördag 02:15
Festivalen avslutas med ett av de allra mest intressanta namnen. Sumac anförs nämligen av Aaron Turner, från bl. a. Old Man Gloom och Isis, vilket är en garant för kompetent och obeskrivligt tung musik, som rör sig inom spannet post metal - sludge metal. Även om kroppen lär skrika läggdags är detta inget som får missas på grund av festivalmässig lättja.

Nu kör vi!

Kramar VV

COPENHELL 2016: Tribulation

Jonathan Hultén. Foto: Veckans Vrål

Det är i det närmaste arla morgonstund när jag och min festivalkompanjon och lillebror med raska och rätt slitna steg tar oss mot Hades på lördagsförmiddagen. Svenska stjärnskottet Tribulation har nämligen fått den något okristliga och rätt otacksamma tiden 13:15. Personligen är detta en av konserterna jag sett fram emot mest och trots att alla tåggudar i världen försökt motverka det hinner vi dit precis i tid till när bandet äntrar scenen till ett stämningsfullt intro. Och vilket band sen. Det är en samling ondsint vackra varelser som kliver på, där gitarristerna Adam Zaars och Jonathan Hultén är de vackraste. Faktum är att den senares feminint kattdjuriska uppsyn fullkomligt blåser mig baklänges av hela sin uppenbarelse och aggressiva framtoning.

Tribulation inleder med "Strangeways always beckon" från senaste succéalbumet Children of the night (2015) och det låter, även om gitarrljudet försvinner under en av de senare låtarna, ungefär lika fint som det gör på skiva. De melodiska gitarrslingorna som dansar fram över de tunga riffen försvinner kanske något, men som min bror förtjänstfullt uttryckte det så fyller man i det lilla tomrummet själv om man lyssnat mycket på musiken innan. Och det har jag, så det är med stor behållning som jag njuter av låtar som "Melancholia", "Winds, tungt instrumentala "Ultra silvam" och avslutande "When the sky is black with devils".

Tribulation. Foto: Veckans Vrål

Den arla tidpunkten och dagsljuset må ligga värmlänningarna i fatet med de förvaltar förutsättningarna på bästa möjliga sätt. Bandets stämningsfulla och mörka intensitet på scen stämmer väl överens med känslan i musiken, vilket skapar en upplevelse av en väl genomtänkt och samtidigt genuin helhet, med medlemmarnas utseende som kronan på verket. Det är verkligen en fröjd för ögat att se gitarristernas fantastiska poserande och grimaserande mot publiken, medan sångaren och basisten Johannes Andersson är en något mer introvert estradör. Ovan nämnda Jonathan Hultén dansar fram likt en djävulslik älva över scenen och vänder och vrider på sig i allehanda vinklar samt väser ilsket åt publiken. Det är omöjligt att inte bli berörd när han skriker "Copenhell" åt publiken med en furiositet som får honom att fullkomligt skaka i hela kroppen. I mina ögon är han hela festivalens bästa scenpersonlighet och en av de bästa jag sett på mycket länge, samt så vacker att det är fler än jag i publiken som inte hade bangat på ett frieri från karln.

Tribulation är precis en sådan där konsert som kommer få mig att uppskatta bandets musik ännu mer efteråt, eftersom den kompletterats med en varm känsla för bandets förmåga att framföra den live.

Kramar VV

COPENHELL 2016: Entombed AD

Hornen upp för Entombed AD

På festivalens andra dag är det så äntligen dags för lite redig old school döds i högsommarvärmen. De svenska, och inom genren ikoniska veteranerna Entombed AD ska nämligen äntra Pandæmonium och  det är en hyfsad skara som tagit sig till festivalens minsta scen för att bevittna detta. Själv har jag inte riktigt vetat vad jag ska ha för förväntningar på spelningen på förhand. Det var längesen jag såg bandet, på den tiden hette de Entombed, och jag skulle ljuga om jag säger att jag lagt ner mer än ett par lyssningar på albumen Back to the front (2014) och Dead dawn (2016) som är det man släppt under det nya epitetet.

L-G Petrov håller hov. Foto: Veckans Vrål

Ett oväntat smörigt synth-intro inleder konserten medan medlemmarna kliver fram på scenen en efter en. De ger ett taggat intryck och när frontmannen L-G Petrov kommer upp med ett järn och en bärs i handen smittar feststämningen verkligen av sig. Entombed AD är på riktigt bra humör, det är tydligt. När introt klingat ut sveper L-G det starka, grimaserar och tar fenomenalt raspig ton på "Midas in reverse" som inleder giget med snabbt och ösigt tempo, som det mesta från bandet. Sedan följer en blandning av låtar från det "nya" bandet, som "Second to none" och "Dead dawn" och låtar som härstammar från innan namnbytet, som "Eyemaster" och "Revel in flesh". Mitt, och även publikens, huvud gungar som allra mest intensivt när man avslutar starkt med otroligt svängiga "Wolverine blues" och sedan fyrar av "Left hand path" och "Supposed to rot" från klassiska albumet Left hand path (1990).

Det är med en riktigt stor behållning som jag följer L-G Petrov under konserten. Med ett obetalbart minspel ser han till att få med sig publiken och det känns som han är tjenis med minst hälften av alla som kommit dit. Han pekar på olika delar av publiken, gör tummen upp och hejar under hela konserten, och när han kör mellansnack är det ständigt med glimten i ögat. Som när han ber en kille som sitter på någons axlar längre bak att "show your tits", eller när han tipsar om att King Diamond spelar senare på kvällen men konstaterar att han då kommer vara så pass full att han inte minns något av konserten. Med en sådan partystarter och glädjespridare som sångare, samt ett stabilt genomfört gig musikaliskt är jag mycket nöjd med det jag fick se av Entombed AD och ska nog ge de där skivorna några lyssningar till.

Kramar VV

COPENHELL 2016: Scorpions

Efter att något överförfriskad sett Converge riva hela haket på Pandæmonium och under den håltimme som följde både hunnit med att tappa bort och hitta min festivalkompanjon och tillika lillebror Mattias så var det då äntligen dags för mitt absoluta festivalklimax. Barndomsidolerna Scorpions ska äntligen äntra en scen där jag råka befinna mig framför. Peppen är över 25 år lång och enorm. Efter att ha badat i solsken hela dagen badar nu Copenhell i hällregn och åskan går som om att Amon Amarth hade tjuvstartat sin spelning på fredagen lite.

Scorpions. Foto: Veckans Vrål

Med nya låten "Going out with a bang" inleder de rutinerade, men förvånansvärt pigga, veteranerna från Hannover sin spelning. Förutom fina "We built this house" och "Rock n´roll band", också från nyaste skivan Return to fever (2015), är det också det enda bidraget som härstammar från något nyare än klassiska Crazy World (1990). Faktum är att Scorpions till och med bjuder på ett medley av gamla 70-talsklassiker som "Steamrock fever" och "Speedy´s coming", vilket uppskattas både av undertecknad och övrig publik, vars medelålder och nostalginivå är något högre än det var förra året på Copenhell. Klaus Meine, vars röst la ribban för en bra hårdrocksröst för mig redan på 80-talet, har sannerligen åldrats med stil och den säregna rösten håller fortfarande. Det är underbart att se att Scorpions inte är ute på en lat avslutningsturné för att håva in lite pension, utan tvärtom så känns det både inspirerat och energiskt samt som att bandet faktiskt fortfarande gör detta för att de tycker det är riktigt kul. 

Scorpions. Foto: Veckans Vrål

Nästan samtliga av min barndoms blandbandshits avlöser varandra, där "Coast to coast", "Big city nights", "Blackout" och superhiten "Wind of change" är de som värmer mest. För att inte tala om när Scorpions kör ett extranummer bestående av "Still loving you" och "Rock you like a hurricane", ackompanjerat av hesa och lyckliga röster från en fantastisk publik. När bandet kliver av är inte ett öga torrt. Inget annat heller för den delen eftersom det har ösregnat hela konserten. 

Klaus Meine. Foto: Veckans Vrål 

Innan gårdagen har jag varit lite oroad över att jag inte skulle få den där i det närmaste religiösa upplevelsen som jag förväntade mig av att äntligen få se Scorpions, som fortfarande är det enda band som jag kan säga har varit mina idoler. Nu blev det faktiskt ännu starkare än vad jag trott, mycket tack vare att originalmedlemmarna Rudolf Schenker, Mathias Jabs och Klaus Meine tillsammans med svenska kändistrummisen Mickey Dee och basisten Pawel Macimoda verkligen bjöd på en show med mycket hjärta i. 

Med gråten fortfarande i halsen är jag oerhört tacksam över att Scorpions gav mig den kväll jag fick igår och trots en diger erfarenhet av konserter faktisk en av de starkaste upplevelser jag haft framför en scen. Och tack Copenhell för att ni verkligen förstår hur man arrangerar en fest som inte ens skyfallet från helvetet kan störa.

Mathias Jabs och Rudolf Schenker. Foto: Veckans Vrål

Scoprions. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV

COPENHELL 2016: Black Peaks

Black Peaks. Foto: Veckans Vrål

Stämningen är hög när undertecknad stiger in på det välkomnande festivalområdet i ett för dagen bastuvarmt Köpenhamn. Och knappt har jag hunnit med den första ölen innan det är dags för ett av festivalens mest intressanta namn. Brittiska Black Peaks kör nämligen en progressiv och egen variant av post hardcore med snabba ryck mellan smäktande rensång och mathcoreaktigt kaos som fångat både mitt och många andras intresse.

Joe Gosney. Foto: Veckans Vrål

Det är en relativt gles skara som har slitit sig från den soldränkta slänten framför ett mässande Blind Guardian och letat sig till minsta scenen Pandæmonium där Black Peaks ska hålla hov. Under konsertens gång kommer publiken dock bli något tätare. Black Peaks inleder starkt med hiten "Glass built castles" och om publiken är lite trevande är det bättre fart på scen. Redan i inledning slås jag av bandets förmåga att förvalta den högt lagda musikaliska ribban som de har på skiva även live. Ensamt regerande gitarristen Joe Gosney sätter de tekniska riffen, ljudet är solitt och sångaren Will Gardner både öser och sjunger i samklang med hur det låter på skiva. Han är en lysande estradör som jagar på publiken med en frenesi och ett hjärta som är imponerande med tanke på den arla timmen och den hyfsat glesa, men också innerligt glada, publiken framför Pandæmonium denna soliga torsdagseftermiddag.

Förutom förstalåten sticker malande "Say you will" och avslutande "Saviour" ut som de allra starkaste spåren. Höjdpunkterna stavas Gardners känslomässiga utspel, den tighta sången som inte bara är signerad sångaren utan också körande gitarristen och basisten samt de sporadiska och frenetiska tillfällen då Black Peaks är riktigt mycket hardcore. För då svänger det nämligen ordentligt om bandet. Just kontrasten mellan det ösiga och de lugna rensångspartierna skapar en dynamik utan att det blir schizofrent och det håller intresset uppe konserten igenom. En mycket bra start på dagen och jag är övertygad om att britterna bara har börjat att erövra metalvärlden.

Will Gardner. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV

Veckans Vråls guide till ROSKILDE: Torsdag + Fredag

Black Breath

Black Breath - Pavilion - torsdag 20:15

En av festivalen tyngsta akter som manglade mig fullständigt när jag snubblade över deras fenomenala album Sentenced to life (2012). Med sin benhårda sludge metal, som speciellt på senaste Slaves beyond death (2015) ofta glider över i redig old school döds, krossar Black Breath det mesta i sin väg och de är en av spelningarna jag ser fram emot allra mest på Roskilde i år.

Kvelertak - Avalon - torsdag 23:00
Partymetal skulle man kunna kalla det. Den hybrid av smittsam och melodiös rock, ösig hardcorepunk och flörtig black metal som norska Kvelertak står för. På senaste alstret Nattesferd (2016) är det både lugnare och mer finstämmigt än någonsin men live lär det fortfarande osa katt om den gitarrtäta sextetten. Så snöra på dig dina bästa dansskor och förbered dig på distad fest av högsta klass. Avalon lär koka av musikalisk extas när Kvelertak håller hov där på fredagskvällen.

Tsjuder - Pavilion - torsdag 00:30
Landsmän till Kvelertak men inga partyprissar direkt. Mörk, satanisk och riktigt rutinerad black metal är det som trion från Oslo levererar och Tsjuder lär inte göra några fans av den sortens musik besvikna när de i skydd av nattmörkret äntrar Pavilion på torsdagen.

Ghost - Arena - torsdag 02:00
Behöver ingen närmre presentation direkt. Svenska Ghost är numera en internationell angelägenhet och stora som få. Delar mytisk ideologisk bas med Tsjuder men lär underkännas å det grövsta av inbitna black metalfans. Melodisk, proggig och snyggt ihopsnickrad hårdrock med sammetslena radiorefränger har blivit bandets signum och med tanke på framgången för Meliora (2015) blir det nog både trångt och allsångsvänligt under Arenas tak inpå småtimmarna.

Letlive.

Letlive. - Pavilion - fredag 20:15
Ett relativt oskrivet blad för undertecknad, även om ryktet om deras kapacitet live har nått även mig. Post hardcore med mycket melodisk sång och rytmiska upplägg som borgar för spastiska övningar på scen är det som bjuds och jag ser fram emot att bli övertygad om att detta är ett band jag bör gilla. Jag har en känsla av att man inte bör missa detta.

Mutoid Man - Pavilion - fredag 00:15
Energisk trio med namnkunnigt både bakom trummorna (Ben Koller, Converge) och på gitarr/sång (Stephen Brodsky, Cave In) som tillsammans med basisten och sångaren Nick Cageao övetygat fler än mig att detta är en musikalisk kraft att räkna med inom de tyngre genrerna. Ösig och punkig rock möter progressiv metal i Mastodons jaktmarker och det blir helt enkelt riktigt, riktigt bra. Duscha inte innan.

Mutoid Man. Foto: Nick Sayers

Meshuggah - Avalon - fredag 01:30
Det kan bli snurrigt på festivaler. Är du inte yr av värmeslag, ölintag och utebliven sömn lär Meshuggah nämligen röra till det ordentligt för dig. Norrlänningarna har ju en förkärlek för ologiska rytmer och disharmonier, allt ihopmixat i ett brutalt och förvånansvärt svängigt kaos. Vi har haft en lång tid tillsammans, jag och Meshuggah, och eftersom jag inte sett dem live på sex år (Roskilde 2010) är det ett myckert kärt återseende för undertecknad.

Vid det här laget kanske man är helt slutkörd av alla tips om förmodat fina konserter. Men det återstår ju en dag till, fullspäckad av bra vrål. Mer info om den kommer snart..

Kramar VV

Veckans Vråls guide till ROSKILDE: Rising + Onsdag

På Roskildefestivalen ska 183 akter samsas om din uppmärksamhet och då är det viktigt att du vet vad som inte får missas. För den som är sugen på hård, arg och fantastisk musik finns det en hel del att avnjuta och även om man bara väljer att fokusera på vrålet så lär man få en hektisk festival. Veckans Vrål gör ju så klart allt för att underlätta tankearbetet och ger dig den bästa guiden till festivalen, förutsatt att du delar musiksmak med undertecknad.

Orm - Rising - söndag 18:30
Jag har egentligen inte hunnit lyssna in mig så mycket på danska Orm men att de beskrivs som blackened thrash metal räcker bra för mig. Det jag hört bådar gott och hinner jag hetsa ner till festivalen i tid är jag där.

Ondt Blod - Rising - söndag 23:00
Om Roskildeaktuella Kvelertak är de okrönta kungarna när det gäller norsk metal med melodisk rock n´roll som bas, är hardcorepunkbandet Ondt Blod ett otroligt behagligt hot mot tronen. Hardcore uppblandad med melodisk punkrock som för just tankarna till band som Kvelertak men med sin ungdomliga energi bibehållen. Se detta, säger jag bara.

Ondt Blod. Foto: Johannes Merok

Bersærk - Rising - måndag 18:30
Danskt återigen, och denna gången i form av skitig stoner metal med rejält bra driv i och som är framsjungen på klingande danska.

Bring Me The Horizon - Arena - onsdag 17:30
Brittiska BMTH kommer dra en tjutande, ung och stor publik med sin popdrypande och elektroniskt späckade metalcore när de öppnar Arena på första ordentliga festivaldagen. Förbered dig på oortodoxa inslag i metalsammanhang, som förinspelad sång och programmerade elektroniska inslag. Detta är stadiumrock a la´ 2010-talet och vad man än tycker om det kommer det bjudas på en ordentlig show.

Slayer - Orange - onsdag 19:30
Hoppet från BMTH till Slayer kan knappt vara större. Slayer har inget de behöver bevisa längre och mina erfarenheter av dem live är att det inte är så att man studsar av energin från scenen, även om det alltid är trevligt att se. Gammal är dock äldst, och Slayer släppte ett fint album förra året i Repentless (2015) som kan borga för nytändning även live.

Slayer. Foto: Martin Hausler

At The Drive In - Arena - onsdag 21:15
En akt som lär gå hem såväl hos gamla hardcorefans som hos indiefolk. En efterlängtad reunion av bandet som kan ses som starten på posthardcore som genre. Det ska bli spännande att se, vilket man bör göra. Det är en chans som inte dyker upp så ofta. Dessutom lär de ha ny musik i bagaget med sig till Roskilde vilket gör det extra intressant. Bör om inte annat ses för den musikaliska allmänbildningens skull.

Sleep - Avalon - onsdag 00:00
Den digra vrålonsdagen avslutas med ytterligare ett band som betytt mycket för sin genre och som också återförenats. Sleep är veteraner med medlemmar som Matt Pike, som senare bildade High On Fire, och har betytt mycket inom stonerscenen. Förbered er på blytunga och honungströga riff med en ljudvägg som rensar blodet på slaggprodukter efter några dagars festivalande.

Det var allt du behöver veta inför de första dagarna av Roskildefestivalen. Fortsättning följer..

Kramar VV

Lyssnat på: MAJ

Festivalsäsongen är snart igång även för undertecknad och således påverkas vad som flödar i hörlurarna enormt av det. Det mår man riktigt gott av, kan jag avslöja. Maj lät ungefär så här.

Black Peaks.

Black Peaks - "Glass built castles"
Mycket intressant musik som går utanför genrebestämningens ramar. Någon slags progressiv hardcore med mycket math rock och rensång i mixen. Spelar på stundande Copenhell och ses i och med debutalbumet Statues (2016) som ett lovande nytillskott i Englands digra uppställning av vrålband.

Graves At Sea - "Dead Eyes"
Fantastisk och brutal doom/sludge metal med skräckinjagande sång och kompromisslöst låtskrivande. En tidig kandidat till toppen av berget när vi summerar årets bästa album. Från The curse that is (2016).

Amon Amarth - "On a sea of blood"
Det mest framgångsrika svenska vikingabandet efter Vikingarna? Som vanligt är det melodiskt och svängigt när Amon Amarth beger sig ut på färd och det är blod, krig och mjöddrickande som står på schemat. Senaste skivan Jomsviking (2016) är rykande färsk och jag ser fram emot att bevittna ett vikingaslag anno 2016 på Copenhell  i sommar.

Kvelertak - "Heksebrann"
Norska Kvelertak slog mig medvetslös med deras debutskiva. Sedan dess har jag vaknat och de har slutat knocka mig. Men det är fortfarande riktigt bra, även om nysläppta Nattesferd (2016) är ovanligt lugn. Allt annat än lugnt lär deras gig på Roskildefestivalen i sommar bli. Trevligt att se, ska det bli.

Kvelertak. Foto: Stian Andersen

Nails - Savage intolerance"
När amerikanska grindcorebandet Nails släppte Abandon all life (2013) gjorde det riktigt ont att lyssna. Smärtan får en mycket välkommen fortsättning när You will never be one of us släpps den 17/6. Jag har svårt att se att den inte glider in i topp 10 över årets bästa album 2016.

Havok - "Give me liberty... Or give me death"
Thrash metal vimlar det inte av här på Veckans Vrål. My bad. Men är det något band som fått upp mitt engagemang för genren så är det Havok från Denver, Colorado. Den punkiga sidan av thrashen kommer fram i deras energiska musik och jag tackar bandbokarna på Copenhell att de bokade in dem så jag får paja nackmusklerna ordentligt på midsommardagen. Från Unnatural selection (2013).

Hatebreed - "Something´s off"
Hardcoregiganter som envetet kör på i rätt invanda hjulspår, med ett koncept som alltid funkar. På senaste The concrete confessional (2016) har man gjort en riktigt trevlig, svängig och brutal skiva. Som vanligt!

Svart Katt - "Rosta sönder"
Otroligt trevlig bekantskap som dessutom har kopplingar till min gamla hemstad Östersund, även om bandet är stationerat i Stockholm. Mycket medryckande och vacker punk med ärliga texter som passar allra bäst om man druckit lite för mycket dagen innan. Slår inte Svart Katt igenom ordentligt, slår jag någon. Från debut-EP:n Rosta sönder (2016).

Rotten Sound - "Inhumane treatment"
Precis som Nails är finska Rotten Sound en personlig favorit när det kommer till grindcore. Ljudbilden på nyligen släppta Abuse to suffer (2016) är något av det brutalaste jag hört på länge. Otroligt bra.

Rising - "All dirt"
Vi fortsätter inom Norden med Köpenhamnska Rising som fångat mig ordentligt med deras progressiva och melodiska variant av sludge metal som i sina bästa stunder har riktig hitpotential. Spelar på sommarens Roskildefestival och det var så jag upptäckte dem. En av musikfestivalers allra bästa biverkningar, man hittar ny musik. Från Oceans into their graves.

Rising. Foto: Lasse Høgh

Kramar VV

Veckans Vråls guide till COPENHELL

Det är ett innerligt tjatande om festivaler hit och festivaler dit. Men det är ju så det blir när man ser fram emot något ordentligt mycket. Dags att grotta ner oss lite extra i Copenhell, som går av stapeln om exakt två veckor. Vissa saker kommer du inte missa om du ska till Copenhell. Den goda stämningen, den inte överdrivet goda men fullt ändamålsenliga ölen från Royal Export och en och annan god bit mat snubblar man oundvikligt över på Refshaleøn bara genom att närvara. Men när det blir till att prioritera kan det vara bra att ha funderat på förhand vad som är viktigast, innan omdömet grumlas av ovan nämnda dryck. Du gör bäst i att inte missa följande akter.

TORSDAG

Scorpions - Helviti 22:30
Känner man mig är denna information helt överflödig. Jag har lyssnat på Scorpions sen jag började småskolan och de var fram till tonåren mina allra största idoler. Det är obegripligt stort att äntligen få se dem live och jag kommer vara ett känslomässigt vrak under konserten. Dessutom ser jag framför mig att festivalens bästa allsång och mest tårdrypande balladkramar kommer ske framför största scenen Helviti redan på torsdagskvällen när tyskarna headlinear första festivaldagen. Spana in hur det lät på Hellfest 2015 nedan.

Converge - Pandæmonium 20:30

Är man som jag inte i sitt livs form och vill spara sin lekamen till pensionen bör man sluta läsa nu. Men vill man ge sig själv en utmaning i stil med en svensk klassiker kan man ge sig in i moshpiten när Converge river hela haket på minsta scenen Pandæmonium. Jag tänker inte missa det i alla fall. Avnjut en försmak nedan.

Black Peaks - Pandæmonium 15:30 och With The Dead - Pandæmonium 00:15 är två band till som spelar på torsdagen och som man gör bäst i att kika på, minst ett par låtar i alla fall. Black Peaks är intressant mathrockinspirerad progressiv hardcore med mycket skönsång, om man ska ge sig på en kategorisering. With The Dead är redig doom metal från medlemmar ur Cathedral och Electric Wizard och lär passa tunga och berusade metalkroppar på nattkvisten med tanke på det makliga tempot.

FREDAG

Dagen lär börja lugnt och vackert med islänningarna i Solstafir - Hades 13:15 och deras svårdefinierade, postrockiga och progressiva metal. Perfekt till dagens första öl. Sen är dagen full av spelningar man helt enkelt bara ska se. Band som Trivium, Amon Amarth, Megadeth och King Diamond lär ni hitta till själva. Men jag vill tipsa om ett danskt band som jag fått upp ögonen för i och med spelningen på Copenhell och det är Redwood Hill - Pandæmonium 22:15. Post black metal tror jag vi får benämna den sorts musik de står för och det bådar mycket gott. Missa inte det!

Sen så får vi vara överens om att vi inte lämnar dagens svenska hopp och veteraner Entombed AD - Pandæmonium 18:30 i sticket. Det lär bli ett helvetes ös, precis lagom efter middag. 

LÖRDAG

Tribulation - Hades 13:15
En av höjdpunkterna för mig inleder avslutande lördagen. Svenska Tribulation stod för en av årets bästa skivor 2015 och jag ser verkligen fram emot att få avnjuta deras melodiska och proggrockiga twist på death metal live. Missa inte det!

Efter två dagar på Copenhell borde nackmusklerna vara tämligen uppvärmda. Tur är det, för två av akterna som väntar på lördagen kommer kräva en del headbanging, nämligen amerikanska thrash metalbandet Havok - Pandæmonium 18:30 och polska death metalbandet Decapitated - Hades 21:30. Båda kör tokösig musik och kommer knäcka det mesta live. Speciellt Havok tror jag kommer bjuda upp till ordentlig dans - missa inte det!

Bombus - Pandæmonium 15:45

Ett annat svenskt hopp som kommer leverera är göteborgska Bombus som kör en riktigt catchy, ösig och rockig variant av heavy metal. Jag såg dem som förband till Baroness i vintras och är riktigt peppad på att se dem leverera sin ösvänliga musik inför en taggad festivalpublik som precis kommit igång efter den värsta bakfyllan. Missa inte det!

Och just ja, Black Sabbath spelar visst på Helviti 23:00. Bara ursprunget till all metal, inget större än så...Missa INTE det!

Hoppas verkligen vi ses på Refshaleøn om två veckor. Då tar vi en bärs i Biergarten tycker jag!

LÄNKAR:

http://copenhell.dk/program/

Demonstrerar: INOCEAN - To come undone

InOcean

Har man hängt med Veckans Vrål sedan starten 2013 bör InOcean inte vara några nykomlingar. Bandets catchy och punkrockiga twist på hardcore har nämligen figurerat här ett par gånger tidigare, och har ständigt fallit undertecknad mycket väl på läppen. Nu var det dock ett tag sedan vi hörde något från bandet, som är stationerade i Göteborg och Karlstad. Extra kul då att de hörde av sig och tipsade om deras nya EP To come undone som släpptes i slutet av april.

To come undone är mixad och mastrad av Eric Höjden på Dead End Studios i Karlstad och är det något som jag slås av när jag lyssnar mig igenom den är den professionella produktionen. Att InOcean dessutom levererar sin musik med mycket melodi, rensång och ett catchy och tungt låtskrivande överlag gör det än mer lyssnarvänligt. Pierre Larssons sång är fläckfri och kontrasten mellan hans sammetslena, svärmorsdrömlika stämma i rensångspartierna och den gälla vrålrösten är en fröjd för örat.

När band som till exempel Bring Me The Horizon kan fylla Wembley på i mitt tycke klenare musikaliska meriter är det inte mer än rimligt att ett band som InOcean i alla fall kan få sig en fullsatt hockeyrink i vilken svensk stad som helst. En skön mix av melodisk punk och tung hardcore med en ständigt driv, kombinerat med radiovänliga refränger gör dem mer än förtjänta av det. Lyssna in dig i vanlig ordning här nedanför så förstår du vad jag menar.



LÄNKAR:
https://www.facebook.com/inoceanofficial/

Kramar VV