.
Kramar VV
lördag 25 januari 2014
VV 2013 - alla låtar
En liten treat för den som vill trycka på play och njuta i 6h och 18 min av alla låtar från Veckans Vrål under 2013, i kronologisk ordning efter när de lades upp. 97 låtar som alla håller för en bakispromenad, bilfärd i Norrlands inland eller en stunds headbangande framför hallspegeln. Eller hur man nu föredrar att inmundiga sitt vrål. Har det i närheten av samma effekt på dig som på mig har du en fin lördag framför dig.
fredag 24 januari 2014
Presenterar: Deadspeaker
Dags för ett nytt inslag här på VV. Detta tack vare Deadspeaker, eller Andreas Folkow som är det namn som detta soloprojekts upphovsman har när han går på gatorna i Göteborg som en vanlig människa. Han hörde nämligen av sig och tipsade om sitt projekt vilket gjorde det gamla VV-hjärtat riktigt gott. För det är ju precis det som en blygsam bloggare som undertecknad knappt vågar hoppas på, att band hör av sig och att jag får äran att sprida ordet om deras musik. Så tack Andreas för det!
Deadspeaker är som sagt i dagsläget Andreas egna projekt där han själv står för låtsnickrandet och textförfattandet men samarbetar med en del andra musiker för att förverkliga det i studion. Tidigare var han sångare i bandet Sounds Of Sorrow men när de lade ner i somras beslutade han sig för att köra solo, med siktet inställt på att förverkliga ett metalcore-sound han jagat i sina tidigare band. Det första resultatet i denna strävan är trelåtars-EP:n "Our world left behind" som kom ut i slutet av 2013, och som kan avnjutas nedan.
Andreas beskriver musiken som typisk metalcore med starka amerikanska influenser och anger The Devil Wears Prada, August Burns Red och Devil Sold His Soul som några av de egna favoriterna. Det är också band som dessa som Deadspeakers har som förebild för sitt sound, i kontrast med genrens annars så populära upplägg med "good cop/bad cop, en popsångare och en arg jävel" som Andreas själv beskriver det.
Om framtiden för Deadspeaker säger Andreas att EP:n först ska få landa lite innan nytt material börjar snickras ihop. På frågan om det kommer förbli ett soloprojekt svarar Andreas att Deadspeaker är på väg att växa, men inte på det klassiska viset och att det fortfarande kommer vara hans projekt.
Deadspeaker är som sagt i dagsläget Andreas egna projekt där han själv står för låtsnickrandet och textförfattandet men samarbetar med en del andra musiker för att förverkliga det i studion. Tidigare var han sångare i bandet Sounds Of Sorrow men när de lade ner i somras beslutade han sig för att köra solo, med siktet inställt på att förverkliga ett metalcore-sound han jagat i sina tidigare band. Det första resultatet i denna strävan är trelåtars-EP:n "Our world left behind" som kom ut i slutet av 2013, och som kan avnjutas nedan.
Andreas beskriver musiken som typisk metalcore med starka amerikanska influenser och anger The Devil Wears Prada, August Burns Red och Devil Sold His Soul som några av de egna favoriterna. Det är också band som dessa som Deadspeakers har som förebild för sitt sound, i kontrast med genrens annars så populära upplägg med "good cop/bad cop, en popsångare och en arg jävel" som Andreas själv beskriver det.
Om framtiden för Deadspeaker säger Andreas att EP:n först ska få landa lite innan nytt material börjar snickras ihop. På frågan om det kommer förbli ett soloprojekt svarar Andreas att Deadspeaker är på väg att växa, men inte på det klassiska viset och att det fortfarande kommer vara hans projekt.
- Men inget är officiellt ännu, tillägger han.
Deadspeaker är en intressant nykomling på den svenska vrålhimlen och det numerära underläget till trots så håller det hög metalcore-klass och kan liknas med andra svenska band som till exempel Constrain. Jag ser fram emot Andreas fortsatta strävan efter sitt metalcoresound och rekommenderar att ni håller koll på Deadspeaker inför framtiden!
Kramar VV
Deadspeaker är en intressant nykomling på den svenska vrålhimlen och det numerära underläget till trots så håller det hög metalcore-klass och kan liknas med andra svenska band som till exempel Constrain. Jag ser fram emot Andreas fortsatta strävan efter sitt metalcoresound och rekommenderar att ni håller koll på Deadspeaker inför framtiden!
Kramar VV
lördag 18 januari 2014
Årets vrålalbum 2013!
Efter ett längre jul- och vilouppehåll som använts till att hinna njuta lite av alla fjolårets fantastiska upptäckter sätter vrålsäsongen 2014 igång för Veckans Vrål i detta nu. Och innan blicken höjs mot det nya musikåret är det på sin plats med en tillbakablick mot det allra bästa i vrålväg från 2013. Resten av Internet fylldes av Bästa-listor redan från tidigt december och framåt men här på VV värderar vi tidens utrymme för reflektion och eftertanke. Eller, egentligen kanske det beror på lathet och tröghet i tankeprocesser hos upphovsmannen att det suttit så långt inne. Hur som helst är det faktiskt först nu som jag känt mig redo att sätta pränt på en process som varit igång i drygt två månader, nämligen en lista på de tio bästa vrålalbumen från 2013. Det har varit ett rent helvete att välja, men här kommer den. Håll till godo!
Nr 10: Nails - Abandon all life
Nails begär inte mycket. Det räcker att du skänker 17 minuter av din uppmärksamhet för att Abandon All Life ska hinna rusa in i din hjärna, slå ut en vägg eller två för att sedan försvinna och lämna dig kvar i mental fosterställning. Du känner dig frusen men minns inte varför. Du vet dock att livet har blivit lite bättre. Nails är rent ursinne, och du behöver det.
Nr 9: Deafheaven - Sunbather
Deafheavens Sunbather pryder många musikbloggars, tidningars och tyckares listor över favoriterna från 2013 och verkar ha övervunnit kritikerskaror långt utanför traditionella vrålsammanhang vilket t ex en sjätteplats på Pitchforks årsbästalista vittnar om. Kanske är det därför som jag intagit en onödigt skeptisk hållning i min lyssning på den ju egentligen helt fantastiska skivan, allt i min mänskliga strävan efter att vara speciell och egen. Deafheavens mix av post-rock och black metal är otroligt vacker och välgjord och låter dessutom som den mest naturliga sak att göra. Genre-mixen är i och för sig inte unik i sitt slag, men ändå i mitt tycke svårbemästrad att lyckas med och göra så njutbar som Sunbather faktiskt är. När det inte är säsong för att bada i sol går det lika bra att låta Sunbather skölja av en vintersmutsen.
Nr 8: Pelican - Forever Becoming
Pelicans Forever Becoming innehåller en av årets absolut bästa låtar i "Deny the absolute", en glädjesprutande, malande, melodiös och svängig historia som ensam klarar att lyfta ditt dystraste januarihumör. Fortsätter du lyssna på fenomenala Forever Becoming, vilket du bör, kommer du slås av den riffgenialitet som Pelican visar upp och hur överflödigt det är med sång ibland. Tyngden och skönheten i musiken, tillsammans med Pelicans musikalitet och deras förmåga att vända ut och in på varje riff och harmoni, gör att du och Forever Becoming aldrig kommer ha tråkigt tillsammans.
Nr 7: Kvelertak - Meir
Mycket vill ha meir. Kanske är det de briljanta rockgitarrgenierna i Kvelertaks enda hinder från total världsdominans. Jag kan nämligen inte lyssna på Meir utan att minnas de revolutionerande känslor jag fick kring debutalbumet och samtidigt känna att jag inte får samma magkänsla för uppföljaren. Hade jag hört Meir först hade jag förmodligen varit lika golvad som då och höjt Meir till skyarna och högre. Hur stor roll effekten av nyhetens behag har i det är svårt att säga men förväntningarna inför Meir var oerhört högt ställda, och i mitt tycke är skivan inte lika jämn som den första. Nu är det absolut ingen besvikelse detta handlar om. Meir är ett otroligt bra album eftersom Kvelertak ju är ett otroligt bra band och en plats på topp 10 är självklar. Ettan kom. tvåan kom, trean kommer så småningom. Under 2014 sägs det. Och som vi längtar.
Nr 6: Modern Life Is War - Fever Hunting
Modern Life Is Wars Fever Hunting ger oss en hardcore som känns långt innanför bröstet och som har ett rörande eftertryck av ärlig desperation i dess ton. Det går inte att lämnas oberörd av den melodiösa och punkrockiga svängigheten som tillsammans med de lugna och melankoliska inslagen gör albumet både känslomässigt och musikaliskt komplett.
Nr 5: Parkway Drive - Atlas
Parkway Drives fjärde album Atlas är en hitkavalkad och en publikfriare utan dess like. Med allsångsvänligt vrål och gitarrer som inte lämnar något att önska, varken när det gäller melodi eller tyngd, ger Parkway Drive ett trovärdigt intryck av att de är ett band som har otroligt kul på jobbet. Och det är en spelglädje som smittar av sig. De lugnare inslagen i form av The River och titelspåret Atlas gör att albumet i dess helhet känns som en traditionell och redig hårdrocksskiva, med ballader och allt. Atlas är det bästa hittills från bandet och en metalalbum av rang, alla kategorier.
Nr 4: Russian Circles - Memorial
Memorial är en uppsättning av åtta instrumentala kompositioner som bara växer för varje lyssning. Drömskt, vackert och med humöret växlande mellan ömsom ljust, ömsom mörkt, precis som i livet självt. Hypnosen är total när avslutningen Memorial gästas av grymma Chelsea Wolfe. Sanslöst vackert och du har aldrig haft en bättre anledning att gråta av dig lite.
Nr 3: Terror - Live By The Code
Rakt på sak-hardcore med Terror är pepp per definition. Live By The Code är en musikalisk injektion av glädje och hopp trots, eller tack vare, att musiken är skitförbannad. Albumet är bandets femte och i mitt tycke en av Terrors bästa hittills. Genialiteten hos Terror ligger i att deras hardcore låter enkel och självklar utan att den någonsin blir banal och långtråkig. Bandet ligger högst på min lista över band jag vill se live. En DIY moshpit i vardagsrummet får duga så länge.
Nr 2: All Pigs Must Die - Nothing Violates This Nature
In i kaklet med dig! När Chaos Arise skjuter ut ur högtalaren är jag redo att springa ett maraton, bara jag har APMD i lurarna är allt möjligt. Musiken är energi i sin renaste form och ljudbilden i princip den hårdaste jag mött. Lägg till ett genialiskt låtskrivande, ständigt balanserande på gränsen till vansinne, och APMD lyckas med konststycket att hamna i det svåråtkomliga mellanrummet mellan det progressiva, där mycket händer på samma gång, och det ösiga och medryckande. I det mellanrummet skapas ju också den största magin, det vet vi alla. Om det var några grisar i närheten under inspelningen av "Nothing Violates This Nature" så lär de inte ha överlevt chocken.
Nr 1: Cult Of Luna - Vertikal
Det har varit nästan jämnt skägg mellan APMD och Cult Of Luna i kampen om nr 1. "Nothing Violates This Nature" och "Vertikal" har i princip haft delad vårdnad om förstaplatsen och vems vecka det har varit har berott på humör. Anledningen till att Cult Of Luna ändå drog längsta strået kan bero på många faktorer, där lång och trogen tjänst i min lyssningshistorik och upprepade konsertupplevelser kan vara till svenskarnas fördel. Samtidigt är min känsla inför Vertikal en helt annan än inför andra skivor. Med Vertikal har ett av mina absoluta favoritband hittat fram till sin absoluta musikaliska topp. En känsla som förstärktes ytterligare när bandet bestämde sig för att ta en paus på obestämt framtid innan årsskiftet. Om pausen någonsin avbryts tänker jag inte sia om men blir det inte så lämnar Cult Of Luna ett stort tomrum i mitt vrålhjärta. Och ett helt fantastiskt, magiskt och episkt vackert sista album.
Bubblare:
11. In-Quest - The Odyssey Of Eternity
12. Vånna Inget - Ingen Botten
13. Heaven Shall Burn - VETO
14. Ulcerate - Vermis
Kramar VV
Nr 10: Nails - Abandon all life
Nails begär inte mycket. Det räcker att du skänker 17 minuter av din uppmärksamhet för att Abandon All Life ska hinna rusa in i din hjärna, slå ut en vägg eller två för att sedan försvinna och lämna dig kvar i mental fosterställning. Du känner dig frusen men minns inte varför. Du vet dock att livet har blivit lite bättre. Nails är rent ursinne, och du behöver det.
Nr 9: Deafheaven - Sunbather
Deafheavens Sunbather pryder många musikbloggars, tidningars och tyckares listor över favoriterna från 2013 och verkar ha övervunnit kritikerskaror långt utanför traditionella vrålsammanhang vilket t ex en sjätteplats på Pitchforks årsbästalista vittnar om. Kanske är det därför som jag intagit en onödigt skeptisk hållning i min lyssning på den ju egentligen helt fantastiska skivan, allt i min mänskliga strävan efter att vara speciell och egen. Deafheavens mix av post-rock och black metal är otroligt vacker och välgjord och låter dessutom som den mest naturliga sak att göra. Genre-mixen är i och för sig inte unik i sitt slag, men ändå i mitt tycke svårbemästrad att lyckas med och göra så njutbar som Sunbather faktiskt är. När det inte är säsong för att bada i sol går det lika bra att låta Sunbather skölja av en vintersmutsen.
Nr 8: Pelican - Forever Becoming
Pelicans Forever Becoming innehåller en av årets absolut bästa låtar i "Deny the absolute", en glädjesprutande, malande, melodiös och svängig historia som ensam klarar att lyfta ditt dystraste januarihumör. Fortsätter du lyssna på fenomenala Forever Becoming, vilket du bör, kommer du slås av den riffgenialitet som Pelican visar upp och hur överflödigt det är med sång ibland. Tyngden och skönheten i musiken, tillsammans med Pelicans musikalitet och deras förmåga att vända ut och in på varje riff och harmoni, gör att du och Forever Becoming aldrig kommer ha tråkigt tillsammans.
Nr 7: Kvelertak - Meir
Mycket vill ha meir. Kanske är det de briljanta rockgitarrgenierna i Kvelertaks enda hinder från total världsdominans. Jag kan nämligen inte lyssna på Meir utan att minnas de revolutionerande känslor jag fick kring debutalbumet och samtidigt känna att jag inte får samma magkänsla för uppföljaren. Hade jag hört Meir först hade jag förmodligen varit lika golvad som då och höjt Meir till skyarna och högre. Hur stor roll effekten av nyhetens behag har i det är svårt att säga men förväntningarna inför Meir var oerhört högt ställda, och i mitt tycke är skivan inte lika jämn som den första. Nu är det absolut ingen besvikelse detta handlar om. Meir är ett otroligt bra album eftersom Kvelertak ju är ett otroligt bra band och en plats på topp 10 är självklar. Ettan kom. tvåan kom, trean kommer så småningom. Under 2014 sägs det. Och som vi längtar.
Nr 6: Modern Life Is War - Fever Hunting
Modern Life Is Wars Fever Hunting ger oss en hardcore som känns långt innanför bröstet och som har ett rörande eftertryck av ärlig desperation i dess ton. Det går inte att lämnas oberörd av den melodiösa och punkrockiga svängigheten som tillsammans med de lugna och melankoliska inslagen gör albumet både känslomässigt och musikaliskt komplett.
Nr 5: Parkway Drive - Atlas
Parkway Drives fjärde album Atlas är en hitkavalkad och en publikfriare utan dess like. Med allsångsvänligt vrål och gitarrer som inte lämnar något att önska, varken när det gäller melodi eller tyngd, ger Parkway Drive ett trovärdigt intryck av att de är ett band som har otroligt kul på jobbet. Och det är en spelglädje som smittar av sig. De lugnare inslagen i form av The River och titelspåret Atlas gör att albumet i dess helhet känns som en traditionell och redig hårdrocksskiva, med ballader och allt. Atlas är det bästa hittills från bandet och en metalalbum av rang, alla kategorier.
Nr 4: Russian Circles - Memorial
Memorial är en uppsättning av åtta instrumentala kompositioner som bara växer för varje lyssning. Drömskt, vackert och med humöret växlande mellan ömsom ljust, ömsom mörkt, precis som i livet självt. Hypnosen är total när avslutningen Memorial gästas av grymma Chelsea Wolfe. Sanslöst vackert och du har aldrig haft en bättre anledning att gråta av dig lite.
Nr 3: Terror - Live By The Code
Rakt på sak-hardcore med Terror är pepp per definition. Live By The Code är en musikalisk injektion av glädje och hopp trots, eller tack vare, att musiken är skitförbannad. Albumet är bandets femte och i mitt tycke en av Terrors bästa hittills. Genialiteten hos Terror ligger i att deras hardcore låter enkel och självklar utan att den någonsin blir banal och långtråkig. Bandet ligger högst på min lista över band jag vill se live. En DIY moshpit i vardagsrummet får duga så länge.
Nr 2: All Pigs Must Die - Nothing Violates This Nature
In i kaklet med dig! När Chaos Arise skjuter ut ur högtalaren är jag redo att springa ett maraton, bara jag har APMD i lurarna är allt möjligt. Musiken är energi i sin renaste form och ljudbilden i princip den hårdaste jag mött. Lägg till ett genialiskt låtskrivande, ständigt balanserande på gränsen till vansinne, och APMD lyckas med konststycket att hamna i det svåråtkomliga mellanrummet mellan det progressiva, där mycket händer på samma gång, och det ösiga och medryckande. I det mellanrummet skapas ju också den största magin, det vet vi alla. Om det var några grisar i närheten under inspelningen av "Nothing Violates This Nature" så lär de inte ha överlevt chocken.
Nr 1: Cult Of Luna - Vertikal
Det har varit nästan jämnt skägg mellan APMD och Cult Of Luna i kampen om nr 1. "Nothing Violates This Nature" och "Vertikal" har i princip haft delad vårdnad om förstaplatsen och vems vecka det har varit har berott på humör. Anledningen till att Cult Of Luna ändå drog längsta strået kan bero på många faktorer, där lång och trogen tjänst i min lyssningshistorik och upprepade konsertupplevelser kan vara till svenskarnas fördel. Samtidigt är min känsla inför Vertikal en helt annan än inför andra skivor. Med Vertikal har ett av mina absoluta favoritband hittat fram till sin absoluta musikaliska topp. En känsla som förstärktes ytterligare när bandet bestämde sig för att ta en paus på obestämt framtid innan årsskiftet. Om pausen någonsin avbryts tänker jag inte sia om men blir det inte så lämnar Cult Of Luna ett stort tomrum i mitt vrålhjärta. Och ett helt fantastiskt, magiskt och episkt vackert sista album.
Bubblare:
11. In-Quest - The Odyssey Of Eternity
12. Vånna Inget - Ingen Botten
13. Heaven Shall Burn - VETO
14. Ulcerate - Vermis
Kramar VV
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)