måndag 12 november 2018

Lyssnat på: OKTOBER

Oktober månad bjöd trumhinnorna på en sällsynt stark samling alster som samtliga fått höfterna att vicka lite extra yvigt, om än med stor spridning i frekvens och frenesi. Månadens lista innehåller allt från hembrända och högkvalitativa enmannaprojekt till världens mest glädjesmittande norrmän. Mycket trevlig läsning och lyssning önskar jag er alla!

Alkymist. 
Alkymist - Alkymist (album, 2018)
"I deserve to leave this world" gastar sångaren Peter Bjørneg övertygande på briljanta "Myling" från bandets självbetitlade debut. Och vem kan klandra honom för att vilja sjappa när världen är full med idioti och en normaliserad brunhöger på frammars. Köpenhamnska Alkymist har i alla fall släppt en riktigt övertygande debut som vandrar i gränslandet mellan sludge och doom och som är riktigt fin att förtäta höstmörkret med.

Soilwork - "Arrival" (singel, 2018)
Helsingborgarna gav mig en rak höger över näsroten när jag hörde refrängen på singeln "Arrival" för första gången, i en korsning på Amiralsgatan i Malmö. Innan det var dags att svänga höger hann jag tänka att, nu jädrar har de höjt nivån rejält här. Tyvärr har efterföljande singel sänkt förväntningarna avsevärt inför vad som komma skall. Men att "Arrival" är en dunderhit, det kvarstår.

Dödsrit - Spirit crusher (album, 2018)
Christoffer Öster heter en snubbe i Dalarna som sitter på kammaren och skapar ljuvlig black metal med crustinfluenser, och som dessutom har den absurt goda smaken att vara politisk i sin musik och sparka åt precis rätt håll. Episka melodier och crust gifter ju sig oerhört bra med black metalgrunden och Herr Öster behöver klona sig så vi får se detta på scen framöver. Mums!

Dödsrit. Foto: https://dodsrit.bandcamp.com/
Vanhelgd - Deimos sanktuarium (album, 2018)
Mjölbys finaste och ett av Sveriges bästa dödsmetallgäng är tillbaka och sedan jag upptäckte bandet i och med Relics of sulphur salvation (2014) har de aldrig gjort mig besviken. Ingen annan heller för den delen för bandet får välförtjänt ros även för Deimos sankuarium och jag stämmer mer än gärna in i hyllningskörerna. Briljant dödsmetall helt enkelt.

Spidergawd - "All and everything" (singel, 2018)
Kontrasten kan knappt bli mer bjärt än till glädjefnattsrockarna i Spidergawd, som kuppat sig in i Veckans Vrål-sammanhang genom att de gör i runda slängar världens mest medryckande rock. Förra skivan är fortfarande en kär älskling (https://veckansvral.blogspot.com/2017/12/arets-album-2017-plats-20-11.html) och nya singeln är helt enkelt underbar. Saxofon har aldrig låtit så bra som i norskarnas händer.

Minsk - "The chalice and the dagger" (singel, 2018)
Jänkarna utan ett uns vitryskt blod i sig är tillbaka, och jag blir påmind om att jag ju tog med förra skivan The crash and the draw (2015) på min årsbästalista när det begav sig (https://veckansvral.blogspot.com/2016/01/arets-album-2015-plats-10-minsk-crash.html) Sedan dess har jag nog knappt lyssnat på bandet. "The chalice and the dagger" är rent tekniskt med på en split-EP och inte en egen singel men hittills har jag behandlat den som en sådan. Bra skit är det oavsett.

Entropia - Vacuum (album, 2018)
Ett polskt black metalband av det mer intrikata slaget och som jag upptäckte i och med att de alltid både underhållande och upplysande herrarna i Metalpodden tipsade om dem i ett avsnitt. Senaste skivan Vacuum är riktigt fin och med mycket progressiva inslag, vilket är upplyftande i black metalsammanhang.

Haken - Vector (album, 2018)
Progressivt är det också när Haken håller hov och min första kontakt med bandet, episka förra skivan Affinity (2016) blev så pass intensivt älskande att den hamnade på årsbästalistan för 2016 (https://veckansvral.blogspot.com/2016/12/arets-album-2016-plats-18-haken-affinity.html). Oklart om min relation med Vector kommer bli lika djupgående men jag har redan hittat ett och annat guldkorn. Dängan "Puzzle box" t ex.

Svartkonst. Foto:
Svartkonst - Devil´s blood (album, 2018)
Ännu ett exempel på att ensam är stark. Rickard Törnqvist från Härnösand är ensam smed bakom black/death metal-projektet Svartkonst, och han blev med debutalbum i somras. Ett riktigt fint sådant dessutom har det visat sig och jag ser fram emot att umgås mer med detta alster.

Un - Sentiment (album, 2018)
Om Pallbearer och Bell Witch skulle få ett oplanerat kärleksbarn skulle det kunna låta som Un. Samtidigt som det bjuds på mullrande funeral doom med ordentligt mycket gröt i stämman på Monte Mccleery, gitarrist och vokalist i kvartetten, finns ett episkt melodibygge och gitarrslingor som flirtar ordentligt med ens melodiälskande sida. Uppskattade verkligen debuten The tomb of all things (2015) och uppföljaren verkar stå riktigt stark, både emot den och mot andra doomsläpp som året 2018 har bjudit på. Då fattar ni kvalitén.



Kramar VV