fredag 17 juli 2015

Roskilde 2015: DEAFHEAVEN

Nästan två veckor har gått sedan Själlands pärla Roskilde bokstavligt talat kokade av festivalvärme. Lördagen var om möjligt både temepratur- och konsertmässigt hetare än alla de andra dagarna. Den numera avslutande festivaldagen bjöd nämligen på celsiusgrader som översteg de trettio med råge och de ca 130 000 festivalbesökarna, inklusive volontärer och sådana som mig, på plats gjorde sitt bästa för att njuta och inte gå sönder av hettan. Något som dock gått sönder var mitt festivalprogram, ett extra användbart tillbehör under lördagen som bjöd på det mest späckade och intressanta programmet hittills av festivaldagarna. Eftersom teleportering ej är uppfunnet och jag fick sätta min tillit och transport till trötta festivalfötter var det inte fysiskt möjligt att se allt som jag hade velat. Mycket gott hanns dock med och dagen bjöd på några av festivalens bästa konserter. Många av dem skedde på Pavilion där man smakfullt nog satt samman en temakväll där den gemensamma nämnaren bland akterna var att de spelar black metal i någon form. Dessutom hade man lyckats samla band som på förtjänstfullt sätt blandar black metal med andra genrer och därigenom skapar en unik och intressant musik. Ett av dessa var briljanta Deafheaven från San Fransisco.

Bandet har fått en hel del uppmärksamhet, framför allt för den hyllade skivan Sunbather (2013), en kritikerälskling med en mängd placeringar på olika "album of the year" - listor från 2013, och detta även utanför metalkretsar. Så det är med viss förvåning som jag noterar att det inte direkt är knökfullt framför Pavilion när jag banar min väg till min placering längst fram på högerkanten. Fyra lugna herrar från Kalifornien, som utseendemässigt hade platsat i vilket indieband som helst, står och väntar ut det lågmälda förinspelade introt. Innan detta ljudit ut kliver en betydligt mer hetsig George Clarke ut på scen och visar med bestämd min och militäriskt rörelsemönster att det är dags för publiken att komma fram till scenen. Bandets sångare och frontman ser otroligt laddad ut och när introt byts mot öppningslåten "Dream house", första spåret från Sunbather (2013), vevar han i luften i takt med musiken likt en aggressiv dirigent, innan han greppar micken och börjar vråla på sitt säregna sätt.

Deafheaven och George Clarke kallar på Roskildepublikens uppmärksamhet. Foto: Veckans Vrål
Det är en lysande sångare som Deafheaven har i George Clarke och som liveband har de mycket att tacka honom för när det gäller publikkontakten. Han ser uppriktigt tokförbannad ut när spänner ögonen i publiken och gestikulerar uppmanande mot oss, och hans scenspråk är både känslosamt, teatraliskt och mycket rörligt. De övriga fyra i bandet känns ganska stillastående, men levererar å andra sidan på fantastiska nivåer rent musikaliskt. Detta trots initiala problem med ljudet. Gitarristen Kerry McCoy, som tillsammans med Clarke grundade bandet 2010, är inledningsvis besvärad av glapp i någon sladd och ljudet ut är alldeles för mycket trummor som dränker de melodiska och stämningsfulla gitarrslingorna, i mitt tycke en av bandets finaste egenskaper. Ljudproblemen löser sig emellertid till andra låten, "Sunbather" och resten av konserten blir till en episk musikupplevelse där Deafheaven verkligen gör sin vackra, vemodiga och brutala twist på black metal och post metal rättvisa. Det är ett mycket samspelt band som står på Pavilion denna ljumma sommarkväll och det låter tight och försvinnande likt som det gör på skiva.

Kerry McCoy, gitarr och Daniel Tracy, trummor. Foto: Veckans Vrål 
George Clark värker ut sången. Foto: Veckans Vrål
Nya (nåja, den kom i augusti förra året) och inför framtiden mycket lovande singeln "From the kettle onto the coil" rivs av och avlöses av "The pecan tree" från Sunbather (2013). George Clarke är en fröjd att se när han fullkomligen vrider sig i kramper av inlevelse medan han med sin gälla och hjärtskärande vrålröst skriker ut sin ångest på ett mycket övertygande sätt. När jag i "The Pecan tree" kan följa honom i ett maniskt upprepande av textraden "I am my father´s son, I am no one, I can not love, it´s in my blood" blir upplevelsen mycket stark och känslospelet som visas upp på scen känns verkligen äkta.



Clarke tar sig ut i publiken under låten och vältrar sig tillsammans med dem medan han sjunger. Med sin inlevelse i musiken har han lyckats tända en publik som precis som jag börjar bli rätt trött, strax innan midnatt som det är, och dessutom sista festivalkvällen. När Deafheaven avslutar med "Unrecruited" från första skivan Roads to Judah (2011) är jag mycket mer berörd och upprymd än jag någonsin trodde jag skulle vara. Detta trots att jag hade höga förväntningar på konserten. Jag tycker inte man behöver rangordna och ge betyg hit och dit men ska jag placera Deafheaven i listan över årets konsertupplevelser på Roskilde hamnar de på en välfylld prispall, utan tvekan.

George Clarke bärs fram av publiken. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV 




fredag 10 juli 2015

Roskilde 2015: ENSLAVED

Fredagen bjöd på norsk black metal av klassiskt märke i form av Enslaved, som var en del av den norska klassiska black metalvågen på 90-talet och som idag är ett band som på ett lyckosamt sätt blandar black metal med progressiva inslag där till exempel rensång är vanligt förekommande. Av originalsättningen finns två individer kvar, sångaren Grutie Kjellson och gitarristen Ivar Bjørnson. Min relation till detta anrika band är ytlig även om jag uppskattat det jag hört från framför allt de två senaste skivorna, Riitir (2012) och In times (2015). Således anländer jag till Avalon som ett relativt oskrivet blad, men med inställningen att det ska bli kul att se.

Ivar och Grutie. Foto: Veckans Vrål
Den som väntar på något gott, brukar man säga. Enslaved får vi vänta på i ca 40 minuter, om jag förstått det rätt på grund av att Einstürzende Neubauten avslutat först fem minuter innan Enslaved ska gå på. Grutie Kjellson inleder med att göra någon slags diaboliskt teckenspråk i luften som vittnar om att det är black metal det handlar om i grunden. Till en början är ljudet dessvärre halvdant, baskaggen slår igenom och dränker gitarrerna. Publiken känns också ganska gles i det relativt stora tältet Avalon. Konserten trevar på men Enslaved tänder publiken mer och mer för varje låt, med klassiska knep som nävar i luften och skämtsamt mellansnack, framför allt av frontmannen Grutie Kjellson som verkar laddad och som har bra tempo på sina Tuborg. Så pass att han när han ska presentera bandet inte minns namnet på gitarristen Arve Isdal, "because it´s to lame". "Death in the eyes of dawn" från Riitir är den första låten som tänder till det ordentligt, efter att Grutie lanserat den som en glad och positiv låt. Det är den alltså inte, för den som har svårt med ironin. Bakom keyboarden står Herbrand Larsen och sträcker på armarna med hornen i luften, när han inte sjunger rensången på låtarna alternativt hamrar på keyboarden.

Enslaved med Arve Isdal på soloäventyr. Foto: Veckans Vrål
När man sedan kör "Building with fire" från senaste skivan In times, en av de låtar jag fastnat för lite extra, får man igång en femmanna-moshpit som håller sig sporadiskt levande under resten av konserten. Efterföljande "Fusion of sense and earth" från skivan Ruun är kvällens bästa bit hittills och spelningen tar fart ytterligare. Sköna gitarristen Ivar flörtar in sig hos publiken, söker ögonkontakt och smilar. Han berättar till och med ett Norgeskämt, något om norrmän och byte av glödlampor. Så fortlöper konserten. Det är trevligt och skämtsamt och publiken verkar ha det mysigt. När man avslutar med "Isa" är det ingen konsert som går till historien för egen del, men en trevlig stund och kul att få ha sett Enslaved.

Enslaved. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV

torsdag 9 juli 2015

Roskilde 2015: PALLBEARER

Mastodon och Every Time I Die i all ära, men den konsert jag sett fram emot mest under torsdagen, ja egentligen hela festivalen, är när doomälsklingarna i Pallbearer ska spela på Pavilion kl 22. Sedan de släppte Foundations of burden förra året har jag nämligen varit upp till öronen förälskad i deras stämningsfulla och melodiösa doom metal med sångaren Brett Campbells klara och vackra stämma som stort utropstecken. Det är således med enorma förväntningar jag tar farväl av mina campkamrater Konrad och Jonathan och skyndar mig ner mot festivalens minsta utomhusscen.

Spelar man doom hinner man med en öl mellan ackorden. Foto: Veckans Vrål
Anledningen till vårt uppbrott är att giganterna i Muse snart ska kliva på Orange scenen, vilket lockar många av festivalens besökare, inklusive mig, om det inte varit för Pallbearer. Det är kanske delvis på grund av det som det inte är jättemycket folk under Pavilions blåa tältduk. Det är dock absolut inte folktomt. Bandet från Little Rock, Arkansas har fått en hel del välförtjänt uppmärksamhet bland annat i form av "Best new music" status av ansedda Pitchfork, för båda sina fullängdare och Roskildepubliken verkar ha snappat upp detta, för stämningen är hög.

Även om mina förväntningar är skyhöga är jag övertygad från att det första ackordet "Worlds apart" slås an. Det låter precis lika bra som på skiva och upplevelsen blir än mer episk när jag ser hur Brett Campbell, Devin Holt, Joseph D. Rowland och Mark Lierly gå in i sig själva och musiken på tre meters avstånd. De tunga riffen bryts av mot Bretts vackra och rena sång, som ljuder ekandes genom tältet med hjälp av en väl tilltagen nivå på reverbreglaget, och allt tuggar på i ett hypnotiskt, malande tempo. Publiken och Pallbearer nickar lidelsefullt tillsammans i takt med den tunga musiken och det behövs inte mer för att bekräfta den fina gemenskap som kärleken till musik kan skapa. Det ligger en euforisk och ömsesidig kärlek till Pallbearers musik i luften och när bandet annonserar "The ghost I used to be" som fjärde låt når jag festivalens hittills absoluta musikaliska topp för egen del. Krampaktigt vänder och vrider jag på mig själv i nickande rörelser som i mitt huvud ser engagerat och lite coolt ut. Utifrån lär jag se ut att vara i behov av psykiatrisk vård. Men vem behöver det när det finns musik så bra som den som uppvisas på Pavilion denna torsdag kväll?

Pallberarer. Foto: Veckans Vrål
 Låtar som "Devoid of redemption, nya singeln "Fear and fury", "Foundations" och ovan nämnda "Worlds apart" och "Ghost I used to be" talar helt för sig själva och bandet behöver inte säga mer än att de är glada att vara på Roskilde, det är en fantastisk kontakt mellan publik och band ändå. Så när avslutande "Foreigner" ljuder ut är jag i musikalisk extas och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag måste ha mer, tänker jag, och kanaliserar denna känsla genom att förgäves och desperat leta efter ett merchandisestånd och en T-shirt, att bära som en manifestation av vad jag just upplevt. Nu får jag nöja mig med minnet och denna text. Pallbearer levererade festivalens känslomässigt starkaste spelning för mig, och jag är mycket glad över att ha fått möjligheten
att se dem. Får jag läge att göra det igen kommer jag inte missa det, var så säkra.

Konst- och skruva på reglagepaus. Foto: Veckans Vrål
Kramar VV

måndag 6 juli 2015

Roskilde 2015: MASTODON

20.30 på torsdagskvällen har den värsta hettan från dagen lagt sig och det är dags för giganterna Mastodon att kliva på scenen Arena, det majestätiska tältet som jag personligen håller som festivalens bästa scen för de större akterna. Mastodon fyller relativt väl Arenas kostym, även om tältet inte är fyllt till bredden och man kommer in i främre fållan utan större problem så är det ordentligt med folk på plats. Alltså är det upplagt för lite progressiv och distad feststämning med grabbarna från Atlanta, som jag senast såg på ett regnigt Gärdet i Stockholm under förra årets STHLM Fields. Läs om det här.

Mastodon. Foto: Veckans Vrål
Mastodon sparkar igång den förmodade festen med två låtar från nyaste skivan, "Tread lightly" och titelspåret "Once more 'round the sun". Känslan av fest kommer dock av sig. Gitarristen Brent Hinds verkar ha problem med medhörningen för det låter inte riktigt som det ska när han sjunger och överhuvudtaget känns det rätt avvaktande från hela bandets sida. Möjligen undantaget basisten Troy Sanders, bandets meste showman som har en repertoar av coola poser med basen klart över det mänskliga genomsnittet. Stämningen lyfter lite när man som fjärde låt kör gamla hiten "Oblivion" och jag känner själv att tändningen kan vara på väg när jag och Arena klämmer i i den allsångsvänliga refrängen på "Motherload", superhiten från nyaste skivan. Bandet själva har dock inte hittills visat någon större entusiasm utan river av låtarna utan några egentliga utsvävningar. Det är faktiskt rätt stillastående och oengagerat.

Under efterföljande "Chimes at midnight" försvinner ljudet ut helt och hållet under en lång stund. Publiken visar det universella tecknet för time out och jublar högt för att uppmärksamma bandet på vad som händer men Mastodon spelar på. Det är en rätt komisk syn och bandet måste undra vad det är som pågår. Inte minst när ljudet helt plötsligt återvänder mitt i låten och publiken fullkomligen exploderar i jubel och hoppande, helt utan koppling till något i låten. När låten tar slut slänger Sanders iväg ett "Fuck it, we just go for it" och kör igång "High road".

Publiken kommunicerar förgäves med Mastodon. Foto: Veckans Vrål
Känslan av att det är lite lamt från bandets sida börjar sakta avta under den andra halvan av konserten. Den tidigare rätt sömniga Brent Hinds går ner på knä och friar för Roskildepubliken med ett solo och balanserar gitarren på huvudet. Överjordiske trummisen Brann Dailor manar på publiken och Sanders poserar på. Man är dock rätt fåordiga på scen, med undantag av något "ROSKILDE!" och när Troy Sanders berättar att det är hans brors födelsedag och tillägnar en låt till honom. Med tanke på vilken respons man får av publiken när man med rätt små medel väl ägnar sig åt lite publikfrieri är det synd att Mastodon inte kostar på sig lite mer av den varan. Magin i deras musik hade då kunnat nått ännu högre höjder än det gör under det jättelika taket på Arena. Det tänder förvisso till stundtals mot slutet, inte minst när man kör avslutande "Blood and thunder", men det bestående intrycket av spelningen är att det kunde varit så mycket bättre.

Förvisso verkar bandet inte haft en bra dag när det gäller ljudet vilket kan förklara att det ibland inte är så tight som det brukar när dessa fyra oerhört imponerande musiker spelar tillsammans. Som liveakt imponerar de dock inte så mycket denna dag och om jag inte missminner mig hade jag samma känsla när jag såg dem på STHLM Fields, då med regnet och tidig tid som trolig förklaringsfaktor. Med en tänd och berusad Roskildepublik och den intima inramningen som Arena ger hade jag betydligt högre förväntingar denna gång. Förväntningar som tyvärr inte infriades till fullo.

Hinds går ner på knä. Foto: Veckans Vrål
Kramar VV

fredag 3 juli 2015

Roskilde 2015: EVERY TIME I DIE

Okristligt tidigt med Roskildemått, klockan 13, är det dags för ett förmodat slag i ansiktet i konsertväg i form av Every Time I Die som punktligt, som alla band på denna festival, kliver på Avalon mitt under den stekheta Roskildeförmiddagen. En hyfsat ansenlig skara har lyckats ta sig dit, även om det inte är någon trängsel direkt, till en början i alla fall. Jag har egentligen en rätt platonisk relation till bandets musik och kan inte säga att jag kan den, men Internet har förvarnat mig om att detta ska vara något i hästväg live. Man ska inte tro allt man hör på Internet, men i detta fallet har nätet helt rätt.

Every Time I Die. Foto: Veckans Vrål
Det är nämligen full fart från och med den sekund Every Time I Die äntrar scenen tills att gitarristen Jordan Buckley avslutar konserten med att crowdsurfa till bandets merchandisebord. Jag återkommer till honom, var så säkra. Publiken inleder inte med samma energi som Buffalobandet men har inget val än att haka på så småningom. För maken till engagerat och energiskt liveband var det mycket längesen jag såg. Inför andra låten annonserar sångaren Keith Buckley, för dagen iklädd jeans från topp till tå vilket måste varit otroligt varmt, en circle pit och publiken hakar på. Every Time I Die har dock höga krav på sin publik och avbryter låten, för att uppmana fler att haka på. Så fortlöper det hela konserten. Keith uppmanar till circle pit, mosh pit och crowdsurfning, trots att publiken försöker informera honom om att det inte är tillåtet på festivalen. Han är en självklar estradör som på ett intressant sätt byter personlighet när han skiftar från vrål till rensång. Från att ha öst som en galning sätter han handen i fickan och rockmyser när han sjunger.

Publik på vift. Foto: Veckans Vrål
Sången är för övrigt mer åt rockhållet under rensångspartierna medan riffen driver på i stil med både mathcore, metalcore och redig och ösig hardcore. Utifrån det jag hört på skiva uppskattar jag nog faktiskt bandets musik mer live än i inspelad form. Bandet hinner med otroligt många låtar under den dryga timme de spelar och när de avslutar med "Moor" från senaste plattan "From parts unknown" är nog både bandet och den under konserten växande publiken rätt slut. Apropå slut så har bandet i Jordan Buckley, för övrigt bror med sångaren Keith, en iron man utan dess like. Han öser som en galning konserten igenom och varvar det med att dricka öl, slå burken i huvudet, slänga iväg den och sedan spy upp allt det goda. Sköna giganten till andregitarrist, Andy Williams, dricker å sin sida Roskildes klassiska chokladmælk istället och verkar må minst lika bra av det, även om han pikas av Keith för det. Överhuvudtaget är det en humoristisk stämning i mellansnacken. Keith Buckley är en man av många ord och drar till exempel till med en spoiler för serien Breaking Bad efter ha sett en flagga med Heisenberg på. Han ber också Paul McCartney komma ut och hjälpa till på en låt, men han kommer aldrig ut, konstigt nog.

Jordan Buckley vilar lite. Foto: Veckans Vrål
Bandet har varit ute på en Europaturné som man berättar, vilket blir mycket uppskattat, har planerats kring just giget på Roskilde, eftersom det betydde så mycket för dem att komma hit. Det är också bandets sista spelning på denna turné, och hade jag ens försökt efterlikna deras energi på scen hade jag fått ta ledigt väldigt, väldigt länge. Det är en ynnest att få bevittna deras gitarrer flygandes i luften, hoppen från allt som går hoppa från, gitarristernas något udda vana att vila huvudet mot högtalarna och ett ständigt springande hit och dit, samtidigt som sångaren Keith lägger sig några gånger. Öset tar inte heller ett uns från musiken, som är otroligt tight och välspelat, trots hög svårighetsgrad. Every Time I Dies spelning på Avalon denna förmiddag blir mycket svår att knäcka för efterkommande band. Keith Buckley konstaterar det själv i ett mellansnack, "we´re a tough act to follow". Jag håller verkligen med. Klart bästa spelningen hittills på festivalen!

Jordan Buckley tar genvägen till merchandisen. Foto: Veckans Vrål
Kramar VV

torsdag 2 juli 2015

Roskilde 2015: HONNINGBARNA

Här kommer en första rapport från ett stekhett ROSKILDE där det är lika omöjligt att stå emot den fina festivalstämningen som det är att undvika den brännheta solen. Första festivaldagen, som för första gången infaller på en onsdag istället för en torsdag, innehöll som brukligt lite färre konserter än de följande tre, fullständigt späckade dagarna. Ur ett vrålperspektiv var det en konsert som var extra relevant, nämligen de norska punkrockarna i Honningbarna. 

Pharell Williams får ursäkta. Han spelar nämligen samtidigt på den orangea scenen när Honningbarna kliver på Pavilion kl 22. Publiken som valt bort Rn'b-giganten är mycket medvetna om det val man gjort. I början av konserten skanderar man "Fuck Pharell" vilket kanske är lite väl hårt sagt även om mitt val de två akterna emellan också var självklart. Klart är i alla fall att många är laddade inför att se norrmännen äntra scenen. Talkören "Honning-barna" går som ett mantra konserten igenom och precis som konferenciern förutspått i sin presentation av bandet är musiken mycket dansvänlig vilket de flesta som befinner sig under Pavilions blåa duk inte är sena att utnyttja.

Honningbarna. Foto: Veckans Vrål
Honningbarnas musik lämpar sig verkligen för en blöt festivalkväll. Det är dansant, ösig och svängig punkrock på klingande norsk dialekt som bjuds. Ungefär som ett The Hives med mer omväxling, melodi och mindre skrik. Och mer politik dessutom. På scenen hänger en liten AFA-flagga och pryder en förstärkare och låtar som "Fri Palestina" vittnar om ett politiskt engagemang hos bandet. För övrigt är fina "Fri Palestina", med sitt mycket snygga intro på cello av frontmannen Edvard Valberg låtmässigt en av kvällens största behållningar, tillsammans med ösiga "Fuck kunst (dans, dans)" och hopp- och studsvänliga "Dødtid", som avslutar konserten. De sporadiska inslagen av cello är för övrigt ett mycket fint inslag i konserten, och som känns exotiskt i sammanhanget.

Honningbarnet Edvard på utflykt. Foto: Veckans Vrål
Som liveband är Honningbarna fulla av energi. Sångaren Edvard Valberg är en lysande frontman och är inte sen på att ge sig ut i publiken och det är en fin syn att se honom stå i, eller snarare på, publiken och sjunga. Gitarristen Fredrik Justnes ger sig också ut på en tur i publikhavet, som mer än gärna välkomnar honom. Trots rådande crowdsurfingförbud lyckas bandet också få upp ett gäng fans på scenen som lär ha en mycket speciell känsla i förhållande till den glada, positiva och fantastiskt ösiga punkfest som Honningbarna bjöd in oss på igår. När Edvard Valberg slänger ut micken i publiken under avslutningslåten och hela Pavilion studsar upp och ner är världen utanför helt som bortglömd och världen där inne är en svettig, dansande och kärleksfull gemenskap. En mycket bra start på min alldeles egen ROSKILDEFESTIVAL.

Mycket nöjda fans på Pavilionscenen. Foto: Veckans Vrål
Kramar VV