Demonstrerar: KNIFVEN

Dags att göra två saker. Dels väcka liv i det av allmänheten smärtsamt saknade konceptet Demonstrerar: där jag försöker basunera ut musik som korsat min väg genom att band eller skivbolag hört av sig, och som jag så klart gillar skarpt. Dels ska jag erkänna att jag inte gjort läxan - för det var redan i höstas Knifven tipsade om sig själva och deras senaste giv TRÖTT, DÖTT, KÖTT, och jag blev helt betagen av deras smittsamma punk. Sen kom vardagen emellan och det föll i glömska. Tills nu.

Knifven är en trio bestående av Adrian Hörnquist, trummor, Anders Carlborg, gitarr och sång, samt Joakim Andersson på bas och sång. Bandet bildades 2010 och har sedan dess släppt ett gäng singlar och fullängdarna Skuggfigurer (2015), Brinner (2017) samt ovan nämnda och briljant betitlade EP, TRÖTT, DÖTT, KÖTT, som släpptes i augusti förra året på Gaphals Records. Stockholm och Malmö är medlemmarnas nutida hemvist men om jag fattat det rätt återfinns rötterna i Östergötland. Bandet har med rätta fått bra kritik på sina släpp och har varit ute och turnerat både i Sverige och utrikes, bl a i Tyskland. I vår väntar spelningar i Stockholm 24/4, Linköping 25/4 och Berlin 15/5.

Som sagt blev jag blixtförälskad i Knifvens smittsamt melodiska punkrock när jag plöjde EP:n några gånger i höstas och i skrivandets stund visar det sig att i princip alla spår fortfarande sitter. Det säger en del om vilka hits som ryms i detta knappt 20 minuter och sju låtar långa EP. Allsångsnerven börjar rycka direkt när första spåret "Nej!" går igång och så fortsätter det EP:n igenom. Melodikänslan är stor hos bandet, både i sångmelodier och gitarriff, och att sången delas på två skapar en fin och hetsig dynamik. Ovanpå allt ligger gitarrslingor och sporadiska inslag av klaviatur som en extra melodisk topping.

Mina favoritspår på TRÖTT, DÖTT, KÖTT är nog "K.O", "(Alla hjärtans) Död, och "Längtan", men alla sju spår är riktigt bra. Faktum är att jag blir riktigt imponerad av Knifven och deras låtskrivarförmåga. Precis som punk ska vara är det i grunden rakt på sak med klassiskt upplägg med vers och refräng, men bandet har en fin vana att ständigt spränga in element som höjer låten, t ex i form av ett kort stick med en klaviaturslinga eller att intensiteten höjs för varje refräng. Jag tjatar om melodier, men de melankoliska punkharmonierna sitter exakt där de ska och Knifvens punkhantverk hittar rakt in i mitt hjärtas innersta vrår. Detta förtjänar all uppmärksamhet det kan få och Knifven har i min värld höjt ribban rejält för svensk punkrock.



Kramar VV

TEMA: Guilty pleasures

Att gå till bikten och bekänna sina musikaliska frestelser är kul men inte helt oproblematiskt. För vem är jag att "skämmas" över musik som kan betyda allt för någon annan? Det finns ju inget facit över vad som är rätt musik att gilla och vad som är fel, även om det inte minst i metalsvängen verkligen kan kännas som att det sitter ett gäng VAR-domare någonstans och avgör vad som är trve och inte. Min definition när jag valt följande alster är:

1. Jag har lyssnat otroligt mycket på låten/skivan/artisten.
2. Jag blir glad/rörd/euforisk/besatt när jag gör det.
3. Det går över och jag går vidare.
4. Jag hittar tillbaka till 1. igen och så upprepar sig livscykeln om och om igen.

BABYMETAL - "Karate" (låt, 2016)

Det japanska bandet som är en produkt mer än ett regelrätt band och således så lite trve som det är fysiskt möjligt. MEN som har gjort en låt som jag blivit besatt av och det är denna. Jag har faktiskt försökt mig på några låtar till men det funkar inte alls. Bäst avnjuts den med rörlig bild och jag har fastnat för liveklippet från Download 2016. Inte ett öga är torrt när band och publik möts i allsången i sticket.

 

ASKING ALEXANDRIA - "Moving on" (låt, 2013)

Den här låten har jag tjatat om förr här och det är en power ballad av högsta klass. För övrigt är bandnamnet en högre skämsfaktor än låten i sig. Jag har inte hört förklaringen till det men det blir svårt att reparera oavsett argument. Låten är underbart cheesy och tonartshöjningen på sista refrängen är ett genidrag. Videon förhöjer ostigheten på ett förnämligt vis.

ECLIPSE (band, Stockholm, Sverige)

Framför allt två skivor med Eclipse har försatt mig i total eufori, Armageddonize (2015), som var det album som jag upptäckte bandet med, och sprillans nya Paradigm. Och ja, bandet har varit med i Melodifestivalen, och jag gillade det jag såg. Skäms inte överhuvudtaget. Bandet levererar oemotståndliga hårdrocksmelodier på i princip varje låt jag hört och är jag på humör går jag bananas till detta. Eclipse är mycket skickliga på det de gör. "The masquerade" från Paradigm är ett gott exempel. 

"METAL"-COVERS PÅ POPLÅTAR (fenomen, se t. ex. samlingsskivorna Punk goes Pop vol 1-8)
Håll nu hårt i skämskudden, för nu blir det jobbigt, även för mig. Ungdomliga metalband - företrädesvis från metalcore-facket - som gör covers på topplistelåtar som sällan överglänser originalen har jag i grunden svårt för. Ibland dras jag dock till detta fenomen som flugor dras till bajamajor. Det är väl något sätt att hantera vardagen antar jag. Ett exempel som snurrat en hel del är Bullet For My Valentine och deras version av 80-talsklassikern "No easy way out".

FIRE FROM THE GODS (band, USA)
Snubblade över detta nutida rap metalband (!) av en slump i och med att de släppt en ny singel. Efter lite efterforskningar visade det sig att de är rätt stora, speciellt i Amerika kan man misstänka, och att de har ett gäng hits i bagaget. Rap som håller så pass att det nästan inte blir skämmigt och rensång som är riktigt stark utgör ett giftigt recept som blir svårt att inte digga, speciellt på hiten från förra skivan, "Excuse me", med tillhörande "vi öser i grupp runt bandet"-video.

LIVE-KLIPP MED METALBAND MED ARENAKOMPLEX (fenomen, t.ex Parkway Drive + Bring Me The Horizon)

Det är ju något med arenaformatet som fängslar en. I det riktiga livet är ju en svettig klubbspelning i 99 av 100 fall mer tillfredställande men när man knarkar YouTube-klipp är arenaspelningar med de stora en stor behållning. Band som ofta återfinns i sökhistoriken är nutida storheter som Parkway Drive och Bring Me The Horizon, men jag hade ljugit om jag påstått att jag inte landar i nu metal-träsket emellanåt också.

Kramar VV