TEMA: Guilty pleasures

Att gå till bikten och bekänna sina musikaliska frestelser är kul men inte helt oproblematiskt. För vem är jag att "skämmas" över musik som kan betyda allt för någon annan? Det finns ju inget facit över vad som är rätt musik att gilla och vad som är fel, även om det inte minst i metalsvängen verkligen kan kännas som att det sitter ett gäng VAR-domare någonstans och avgör vad som är trve och inte. Min definition när jag valt följande alster är:

1. Jag har lyssnat otroligt mycket på låten/skivan/artisten.
2. Jag blir glad/rörd/euforisk/besatt när jag gör det.
3. Det går över och jag går vidare.
4. Jag hittar tillbaka till 1. igen och så upprepar sig livscykeln om och om igen.

BABYMETAL - "Karate" (låt, 2016)

Det japanska bandet som är en produkt mer än ett regelrätt band och således så lite trve som det är fysiskt möjligt. MEN som har gjort en låt som jag blivit besatt av och det är denna. Jag har faktiskt försökt mig på några låtar till men det funkar inte alls. Bäst avnjuts den med rörlig bild och jag har fastnat för liveklippet från Download 2016. Inte ett öga är torrt när band och publik möts i allsången i sticket.

 

ASKING ALEXANDRIA - "Moving on" (låt, 2013)

Den här låten har jag tjatat om förr här och det är en power ballad av högsta klass. För övrigt är bandnamnet en högre skämsfaktor än låten i sig. Jag har inte hört förklaringen till det men det blir svårt att reparera oavsett argument. Låten är underbart cheesy och tonartshöjningen på sista refrängen är ett genidrag. Videon förhöjer ostigheten på ett förnämligt vis.

ECLIPSE (band, Stockholm, Sverige)

Framför allt två skivor med Eclipse har försatt mig i total eufori, Armageddonize (2015), som var det album som jag upptäckte bandet med, och sprillans nya Paradigm. Och ja, bandet har varit med i Melodifestivalen, och jag gillade det jag såg. Skäms inte överhuvudtaget. Bandet levererar oemotståndliga hårdrocksmelodier på i princip varje låt jag hört och är jag på humör går jag bananas till detta. Eclipse är mycket skickliga på det de gör. "The masquerade" från Paradigm är ett gott exempel. 

"METAL"-COVERS PÅ POPLÅTAR (fenomen, se t. ex. samlingsskivorna Punk goes Pop vol 1-8)
Håll nu hårt i skämskudden, för nu blir det jobbigt, även för mig. Ungdomliga metalband - företrädesvis från metalcore-facket - som gör covers på topplistelåtar som sällan överglänser originalen har jag i grunden svårt för. Ibland dras jag dock till detta fenomen som flugor dras till bajamajor. Det är väl något sätt att hantera vardagen antar jag. Ett exempel som snurrat en hel del är Bullet For My Valentine och deras version av 80-talsklassikern "No easy way out".

FIRE FROM THE GODS (band, USA)
Snubblade över detta nutida rap metalband (!) av en slump i och med att de släppt en ny singel. Efter lite efterforskningar visade det sig att de är rätt stora, speciellt i Amerika kan man misstänka, och att de har ett gäng hits i bagaget. Rap som håller så pass att det nästan inte blir skämmigt och rensång som är riktigt stark utgör ett giftigt recept som blir svårt att inte digga, speciellt på hiten från förra skivan, "Excuse me", med tillhörande "vi öser i grupp runt bandet"-video.

LIVE-KLIPP MED METALBAND MED ARENAKOMPLEX (fenomen, t.ex Parkway Drive + Bring Me The Horizon)

Det är ju något med arenaformatet som fängslar en. I det riktiga livet är ju en svettig klubbspelning i 99 av 100 fall mer tillfredställande men när man knarkar YouTube-klipp är arenaspelningar med de stora en stor behållning. Band som ofta återfinns i sökhistoriken är nutida storheter som Parkway Drive och Bring Me The Horizon, men jag hade ljugit om jag påstått att jag inte landar i nu metal-träsket emellanåt också.

Kramar VV