lördag 9 juli 2016

ROSKILDE 2016: Mutoid Man

Mutoid Man. Foto: Veckans Vrål
Festivalens största glimt i ögat tillfaller utan tvekan Stephen Brodsky, Ben Koller och Nick Cageao i Mutoid Man. Det står klart direkt när bandet kliver på till "Purple rain", en fantastisk och legendarisk låt som knappast behöver en närmre presentation men som heller inte tillhör genren bandet spelar i vanliga fall. Det vill säga någon slags tokösig röra av smittande rock, rask och svängig hardcore samt en gnutta sludge. Det är precis så ösigt som det låter och att det skulle svänga live var jag förberedd på, men den show som trion visar upp är ändå över all förväntan. Förutom en bländande spelskicklighet och minst lika stor spelglädje visar Mutoid Man nämligen upp en publikkontakt som borde lockat fler än de som tagit sig till Pavilion kring midnatt på fredagen.

Fenomenala "Bridgeburner" från nya skivan Bleeder (2015) inleder konserten och det är sannerligen en rockdänga av rang med versens smittande sång blandat med vansinnigt ös där Ben Koller får utlopp för sitt hektiskt tekniska trummande. Känslan av att detta är ett band som gör detta för att de tycker det är sjukt kul sätter sig hos mig direkt och det är bara att kasta ett öga mot Koller bakom trumsetet och se hans breda leende konserten igenom för att få den känslan bekräftad.

Låtar från nya skivan som "Reptilian soul", "Sweet ivy" och "1000 mile stare" radas upp tillsammans med "Scrape the walls", "Scavengers" samt avslutande "Gnarcissist" från debuten Helium head (2014). Vi bjuds också på en sprillans ny låt i "Micro aggressions" som bådar gott inför framtiden. Trots att det bara är tre på scenen låter det både tight och massivt och Brodskys sång imponerar stort. Han har en lysande och relativt ren rockröst som i en handvändning kan ombytas till ett hjärtskärande vrål när det behövs. Att han sedan har en kompetent basist i Cageao och kanske en av hardcorens vassaste trummisar i Koller med sig gör upplevelsen än mer musikaliskt njutbar.

Stephen Brodsky. Foto: Veckans Vrål
Det är ett rasande tempo på låtarna och det öses därefter både på och framför scen. Ben Koller blir emellanåt så exalterad att han måste ta en löprunda på scenen för att få utlopp för känslorna. Brodsky å sin sida är inte bara en lysande vokalist, han briljerar också som estradör med en humor och en energi få förunnat i rockvärlden. Hans minspel är obetalbart och små upptåg som att byta instrument med Cageao och dra av "It´s not unusual" av Tom Jones eller att köra ett medley med Nintendomusik som levelar (reservation för stavning) upp i tempo skapar en fantastisk stämning under taket på Pavilion, både inom bandet och med publiken. Det är inte bara Brodsky som ser till att bjuda på sig själv. Basisten ligger ner under någon låt och Koller drar på sig ett hundhuvud (i plast och ej äkta, reds. anm.) som sedan efterskänks till Roskildepubliken. Koller ser ut som världens lyckligaste trummis där längst bak och öser nästan lika frenetiskt som han bankar på skinnen, ständigt med ett leende på läpparna. Brodsky uttrycker hur glada de är över att vara på plats, och att Roskilde är världens bästa festival och i den stunden är kärleken mer än besvarad. Jag och många andra framför Pavilion känner just då att Mutoid Man är världens bästa liveband. Och trots postfestivalrelaterade åkommor som nykterhet och tid till eftertanke vidhåller jag fortfarande att de är ett av de bästa jag sett på mycket länge.

Mutoid Man, med rockpose och hundhuvud på. Foto: Veckans Vrål

Mutoid Man. Foto: Veckans Vrål
Kramar VV

onsdag 6 juli 2016

ROSKILDE 2016: Ghost

Ghost. Foto: Veckans Vrål
Om 2015 blev året då Ghost övertygade mig på riktigt på skiva med briljanta Meliora (2015), har jag förhoppningar inför spelningen på Arena på torsdagsnatten om att det ska bli spelningen då bandet fullt ut övertygar mig som liveband. Att vi pratar om ett band med stor internationell publik är tydligt när jag mödosamt tränger mig fram i den främre fållan. Det är smockat med folk och stämningen är hög och berusad, både av musikalisk förväntan och intag av diverse slag.

Ghost inleder med "Spirit" och "From the pinnacle to the pit" från nya skivan innan de river av "Stand by him", en låt från debutskivan vars nivå höjs avsevärt live. Det är riktigt bra driv och publiken under Arenas tak har varit uppvärmd sedan länge och studsar i takt med musiken samt lyder minsta vink från Papa Emeritus III. "Per aspera ad inferi" följer innan det är dags för magiska "Cirice", som jag håller som en av förra årets vackraste låtar, alla kategorier. Bländande vackert blir det också när de minst 15 000 närvarande klämmer i unisont i den hypnotiskt vackra refrängen. Om jag var förväntansfull innan är jag nu helt lyrisk över den fantastiska stämningen, och den smäktande allsången blir om möjligt än mer öronbedövande under lugna och psalmliknande "He is" som följer på mäktiga "Year zero". Ghost verkar också gilla läget och det publikfrias rejält från scenen, främst genom Papa Emeritus humoristiska mellansnack på sedvanlig fejkad vatikanstatsbruten engelska.

Ghost. Foto: Veckans Vrål
Överhuvudtaget gör sig de nya låtarna mycket bra live, med de ovan nämnda "From the pinnacle to the pit", "Cirice", "He is" samt "Absolution" som konsertens höjdpunkter, tillsammans med alltid helt fantastiska "Ritual" från debutskivan. Live överförs det tyngre soundet som finns på Meliora (2015) till alla bandets låtar vilket höjer dem till en annan nivå. Med de nya låtarna i bagaget har man också  i mitt tycke nu en setlist som aldrig dippar, vilket har varit en svaghet när jag sett dem tidigare.

Spelningen på Roskilde är en underbar, allsångsintensiv och kramgo upplevelse med mycket kärlek både till bandets musik och bland publiken. Så när kvällen avslutas med att Papa Emeritus III först påtalar att vi ligger med varandra mentalt och sedan tillägnar extranumret "Monstrance clock" till den kvinnliga orgasmen kan det inte träffa mer rätt. Som ett böljande fält av svajiga festivalbesökare vajar händer fram och tillbaka när den traditionella allsången på låten avslutar konserten. Frasen "come together, together as one" passar ju också väl med Roskildes motto "we are RF16". Att Ghost lägger till lite mer kan vi lämna därhän.

Kramar VV

fredag 1 juli 2016

ROSKILDE 2016: Kvelertak

Kvlertak. Skakigt foto: Veckans Vrål
Det är med både förundran och förväntan som jag letar mig in i ett mycket välfyllt Avalon för att se norska black n´rollbandet Kvelertak som vid det här laget inte borde ha gått någon förbi. När de kom med sin debutskiva 2010 var det något enormt och nytt för mig. Sedan har nyhetens behag lagt sig och bandet har gått mot en lugnare, men verkligen inte nödvändigtvis sämre sida. Min förundran är helt enkelt om Kvelertak fortfarande kommer tumla om mig som de brukar när jag ser dem live.

Något jag slås av direkt är det hälsosamma arenarockkomplex som bandet lider av. Deras musik lämpar sig verkligen för de stora poserna och episka publikhav. Och det är något åt det hållet som jag upplever när bandet drar igång långsamt malande "1984", som jag egentligen inte har mycket till övers för på skiva men som gör sig riktigt bra live. Trots ljudtrubbel är det en bra uppvärmning till hiten "Mjød" från debutskivan och då exploderar det för Avalon och för mig. Det är ett inferno i det vimlande folkhavet och nog det vildaste öset hittills på festivalen. Min förundran är således redan besvarad efter två låtar och det var aldrig någon anledningen att oroa sig. Kvelertak är precis så taggade som de brukar på scen och de nya låtarnas kvalitet höjs live, mer än vad de gamla faktiskt gör.
Erlend Hjelvik. Foto: Veckans Vrål
Det är således inte "Blodtørst"eller "Ulvetid" som blir mina största behållningar från spelningen utan grymt vackra "Heksebrann" och geniala "Svartmesse" från nyaste skivan. Sen är det ju svårt att inte bli galen av glädje när man avslutar med "Bruane brenn" och "Kvelertak". Avalon är en manifestation av alla härliga hårdrocksklichéer denna kväll. Tändarna åker upp när det lugnar ner sig lite, det poseras vilt med gitarrerna, sångaren är ute i publiken och publiken öser nå djävulskt och drar igång spontana wall of deaths och mosh pits. Sammantaget är det en mycket glädjande bekräftelse på att Kvelertak fortfarande är ett liveband i absoluta världsklass och som utan tvekan fyller arenarockskostymen redan nu. Ullevi 2017 månne?

Grym publik. Foto: Veckans Vrål
Kramar VV

ROSKILDE 2016: Black Breath

Neil McAdams, Black Breath. Foto: Veckans Vrål


Festivallivet är hårt. Nästan så hårt att Black Breath skulle kunna skrivit dess soundtrack. För är det något band som kan ta hem epitetet festivalens hårdaste är det jänkarna, med deras hybrid av old school death metal, sludge metal och hardcore. Inte konstigt att jag är sinnessjukt peppad när jag lämnar en musikalisk motsats i Bomba Estereo och tar mig till Pavilion där Black Breath ska hålla hov.

Även om Pavilion inte direkt är fyllt till bredden utbrister sångaren Neil McAdams i inledningen att han är mycket tacksam att det kommit fler till spelningen på Roskilde än det bor i bandets hemstad, vilken är Bellingham, Washington i Amerikatt. Med det sagt vrålar han igång fenomenala "Pleasure, pain, disease" från senaste skivan Slaves beyond death (2015), för övrigt en av förra årets bästa skivor.  Det benhårda soundet som bandet härbärgerar på skiva är minsann inte mindre tungt live och den infernaliska disten slår en i bröstet som en elak storebror medan bandet med McAdams i spetsen öser loss på scenen. Det ska visa sig att Black Breath är ett sådant band som inte bara lever upp till nivån man väntar sig utifrån deras musik, de höjer den när de framför musiken på scen. Och om publiken var gles men större än hemstaden när spelningen startade är den redan under första låten på väg att dubbla den populationen.

Black Breath. Foto: Veckans Vrål
I mellansnacken uttrycker McAdams, milt uttryckt, en viss skepsis mot kristendomen och både hemstaden och hemlandet. Som när han inför andra låten "Feast of the damned" undrar om någon är hungrig och hänvisar till "the body of Jesus christ" eller när han uttrycker sig om USA som att det är "a disease, fucked and nothing but pain". Inte konstigt att Black Breath då föredrar att hänga på Roskilde, vilket också uttrycks explicit med stort jubel som följd. Det märks också att Black Breath uppskattar responsen från publiken och det är en härlig feststämning under taket på Pavilion. 

Black Breath. Foto: Veckans Vrål
Bandet fyrar av låtar som gamla "Escape from death", "Mother abyss", min absoluta favorit "Home of the grave" och en ny favorit i avslutande hardcoredängan "I am beyond" som blir ett sjukt tungt klimax på konserten. Pavilion kokar vid det här laget och McAdams slänger ut både micken och sig själv i publiken. Bandet har en enorm energi på scenen och det smittar av sig på en härligt festivalberusad publik, vars deltagande i mosh piten växer exponentiellt under konserten. Det var en ren ynnest att få se Black Breath och jag vet att de spelar i Stockholm bland annat med bekantingarna i This Gift Is A Curse den 3/7. Gå och se det, det är en order.

Kramar VV