måndag 29 augusti 2016

Om att vara förälskad!

Ni vet den där känslan. Det pirrar i maggropen, munnen kan bara inte låta bli att le och man kan inte få nog av hen. Låten alltså. Jag blir kär i låtar, är mer benägen att falla när jag är bakfull men det kan hända när som helst. Och nyförälskelsens alla kännetecken finns där, även fast det är ett stycke musik som är objektet som utsätts för min kärlek. 

Kännetecknen brukar se ut som följer. Jag är helt okritiskt inställd och ser bara det fantastiska i låten samt kan lyssna på låten om och om igen utan att tröttna. Låten får mig att dansa, sjunga eller bara studsa upp och ner av extas. Oftast får den också mig att fantisera iväg hur jag på något magiskt vis tagit en plats i bandet och sjunger den på valfri festivalscen i Danmark, eller att jag kör ett bejublat dj-set, också på valfri festival i Danmark, och hela publiken blir som galna när låten går på. Jag har livlig fantasi som ni märker. 

Vilken typ av låtar blir jag då förälskad i? Hitpotential är ett måste. Antingen ska det svänga ordentligt om den eller, som nog oftast är fallet, så har den en smittande melodi som inte sällan tangerar gränsen till smörigt. Förälskelsen är oftast av blixtsnabb art så är du en lättsmält och catchy låt löper du större risk att bli drabbad. Dock är gränsen hårfin, för om du är för lättsmält håller du inte för att lyssnas sönder. 

Haken.
Med det sagt om låtförälskelsens natur är det dags att avslöja några av mina före detta och nuvarande kärlekar, närmare bestämt fem av dem. Det är helt ok att vara polyamorös när det gäller låtar så vän av ordning och kärnfamilj kan titta bort. 

Haken - "Earthrise", Affinity (2016)
Om jag skulle säga till dig att en låt kan rädda livet på en människa låter det lite väl dramatiskt. Och visst är det en överdrift att ge fantastiska "Earthrise" epitetet livräddare men att den lyfte mig många snäpp ovanför vattenytan när jag hörde den är en ren sanning. Den fullkomligt sprudlar av hoppfullhet och jag har fått sjuka glädjefnatt till det fantastiska sticket, som du inte ska spola fram till - du ska höra låten i sin helhet. Det kommer dock vara väl värt väntan när du väl är där. Min innerliga relation med "Earthrise" är mitt i förälskningsfasen och ett ypperligt exempel på hur sjukt viktig musiken är för att jag ska vara hel som människa.



Asking Alexandria - "Moving on", From death to destiny (2013)
Kanske inte den kärleksrelation jag stoltserar med mest utan liknar mer en tonårsförälskelse innan man helt enkelt visste bättre. Men vi hade en passionerad vecka eller två under 2015 som jag aldrig hade velat vara utan. Visst pirrar det fortfarande till lite vid sticket och framför allt vid tonartshöjningen på sista refrängen men vi känns ändå klara med varandra, "Moving on" och jag. Allt har sin tid.




Crashdiet - "It's a miracle", Rest in sleaze (2005)
Det var under Julen 2005 som jag och Stockholmska Crashdiets sköna 80-talsdoftande dänga "It's a miracle" hade vår fling som förgyllde de otaliga bakfyllorna som hörde till det blöta mellandagsfirandet i Östersund. Tydligen är  tonartshöjningar ett tema som enkelt får mig på fall. Trots tidens tand är vi fortfarande goda vänner, det märker jag när vi träffas igen. Sångaren Dave Lepard avled tragiskt något år efter så känns extra fint att ha den med här. 



Ghost - "Cirice", Meliora (2015)
Listans kanske mest hållbara relation är den jag har med den otroligt vackra uppenbarelse som "Cirice" är. En låt att falla tillbaka på när andra inte håller för det slitage som alla relationer utsätts för med tidens gång. I "Cirice" har Ghost lyckats med konststyckets att skapa en tingest som är bedövande vacker från första anblicken, men nog spännande och oberäknelig för att hålla kärleken vid liv genom alla livets skeden.


Pelican - "Deny the absolute", Forever becoming (2013)
Det är riktigt starkt av en helt instrumental låt, således med total frånvaro av smörig rensång, att vinna min gunst på det sätt som Pelicans glädjesprutande inferno "Deny the absolute" gjorde när det begav sig 2013. Min gunst har den för övrigt fortfarande och kommer så ha så länge mina arma hörselorgan mäktar med. Post metal har aldrig varit så svängigt, varken före eller efter.


Det finns fler lik och skatter i garderoben. Således är detta ett ämne som det kommer återkomnas till. Jag delar gärna min kärlek med andra, det är bara att hugga in!

Kramar VV

torsdag 25 augusti 2016

Presenterar: SVART KATT

Svart Katt. Foto: Svart Katt
Det var längesen jag föll så pladask som när jag via en vän, Jonathan, fick nys om det oerhört fina punkbandet Svart Katt. När det sedan visade sig att delar av bandet har rötter i min gamla hemstad Östersund blev det eld och lågor av pladasket. Svart Katt är nämligen en mycket angenäm bekantskap som med finstämmig, ärlig och vacker punk förtjänar en rejäl skjuts upp mot stjärnorna, och med EP:n Rosta sönder bör de snart vara en bra bit på väg. Den släpptes i mars i år och ett bättre soundtrack till en bakfylla har vi inte sett sedan motbokens dagar vill jag hävda. Det är skört, melankoliskt och samtidigt helt självklart med en melodisk känsla i låtskrivandet som imponerar. Jag drar paralleller långt utanför punkkretsar och tänker att om Jens Lekman gjort en "Black cab" i punkversion hade det nog låtit som Svart Katt. I min bok är det en jädra bedrift och jag kan bara inte sluta hänföras av favoritspåren "Rosta sönder", "En vän" och avslutande "Stanna tiden", som vänligt men bestämt placerar gråten i halsen när jag lyssnar på den under mer fragila stunder. Det här är otroligt bra och vackert som en solig vinterdag till fjälls, men utan knappliftsskador i skrevet.

Veckans Vrål tog sig ett elektroniskt snack med Johan från bandet i början av sommaren och har onekligen lyssnat EP:n sönder och samman, men helt utan att den rostat överhuvudtaget. Lyssna in dig, kika in deras videos och se sedan till att sprida ordet om Svart Katt.

Vilka är Svart Katt? Beskriv bandet och er historia.
Vi är Micke, Johan och Robin på trummor, gitarr/sång och bas/kör. Vi drog igång bandet hösten 2015 nån gång efter att ha pratat om det sen jag flyttade till Stockholm året innan. Det växte fram från lösa planer på att dra igång nåt till att vi (Robin och Johan) skrev lite låtar. Sen när det började kännas som att vi hade nåt att starta med så var Micke ett enkelt val på trummor. Jag och Micke har spelat tillsammans i olika band dom senaste 7 åren så vi visste att det skulle funka. Plus att jag redan hade pratat med Micke om starta något nytt efter att vi lagt ner vårt förra band året innan.

Beskriv er musik. Vad har ni för influenser?
För min del känns det som att det är den här typen av låtar jag gör när jag inte försöker göra mig till utan kör på det som kommer naturligt. Vi vill ha det avskalat, intensivt, vemodigt, catchigt och kärnfullt för att det är det vi gillar. Så det är det vi siktar på. Låtarna får bli så långa som idéerna håller för utan att bli uttjatade och då blir dom rätt så korta. Vi måste också nämna Sommarkatten som spelar in oss och skruvar ljudet. Han har väldigt stor del i att vi låter som vi gör och har gjort oss till nåt mycket bättre än vad vi varit utan honom. Några band/artister vi gillar är: Nirvana, A tribe called quest, Bahamadia, Breach, Dead Moon, Lana Del Rey.   

Ni har släppt er debut-EP tidigare i år. Vad har ni på gång framöver?
Vi vill ut och spela så mycket som möjligt så om nån vill att vi kommer är det bara att höra av sig. Vi ska spela i Stockholm den 24e juli (intervjun gjordes innan semesterkoman, reds anm.) med Radioactivity, Terrible Feelings och Real Tears. Sen har vi lite andra spelningar på g men dom är inte spikade ännu. Så håll koll. Vi ska spela in igen snart och vi håller på att skriva ihop låtar till det.

Slutligen, ge oss era allra bästa lyssningstips just nu!
Alkoholisten och Avrådan.








Kramar VV

söndag 21 augusti 2016

Semestern är död, länge leve semestern!

Efter den sedvanliga bloggkoman som brukar infinna sig efter festivalsäsongen är nu tiden mer än inne att sparka igång Veckans Vrål igen. Vad har då hänt sedan sist? Jo, förutom att skinnet brunat till sig lite och ölmagen fått sig en skjuts har det faktiskt rört på sig en del på vrålsidan. Helt ovetenskapligt listar VV lite smått och gott som kan vara kul att känna till.

BABYMETAL OCH ROB HALFORD HAR HÄNGT PÅ SAMMA SCEN
Babymetal och Rob Halford från Judas Priest gjorde gemensam show på Alternative Press årliga gala i somras, vilket väl får klassas som en rätt otippad kombo. Det japanska bandet körde sin egna hit "Karate" innan Halford klev in och man river av "Painkiller" och "Breaking the law" tillsammans. En redigt ohelig allians men samtidigt fint på något sätt. "Karate" är för övrigt årtiondets största guilty pleasure för undertecknad, och jag skäms inte ens att erkänna det.



METALLICA SLÄPPER NYTT
När Metallica rör på sig är det ju en angelägenhet för hela metalvärlden, hur inaktuella de än känts de senaste åren, i alla för mig. Ny video är släppt för första låten "Hardwired" från kommande albumet Hardwired... to self destruct som kommer i november. Efter några lyssningar måste jag säga att det inte låter alls pjåkigt och det känns som att giganterna gjort en välkommen tillbakagång till rötterna.



FANTASTISKA ALBUMSLÄPP
Det går ingen nöd på oss vrålälskare, inte ens i sommartider, kan man nöjt konstatera efter att till exempel ha avnjutit två av årets bästa album under den gångna sommaren. Nails har släppt en stenkross till skiva i You will never be one of us som kommer kvala in till höga placeringar när vi summerar året i december. Grindcore utan kompromiss i ordförrådet. Russian Circles står för betydligt mer beskedliga tongångar på otroligt välkomponerade och fina Guidance som cementerar dem som kanske det bästa post metalbandet som finns. He e bara å älska ne, som vi säger i Norrland. Även Gojira - Magma och att doomhjältarna i Pallbearer släppt EP:n Fear & Fury måste nämnas som en av sommarens skivmässiga höjdpunkter. 






DILLINGER ESCAPE PLAN SLÄPPER SKIVA... OCH LÄGGER NER?
De rutinerade mathcoregalningarna i Dillinger Escape Plan har kittlat både hörselgångar och hjärnceller med deras urflippade och brutalt geniala musik i snart tjugo år men är eventuellt inne på sista versen. I en pressrelease har gitarristen Ben Weinman sagt att efter kommande skivsläpp och turnerande ska bandet ta en längre paus, vad det nu kan betyda. De vill göra en Seinfeld och sluta på topp, sägs det. Om de är på topp med nya singeln vet jag inte riktigt men att de spädde på mitt musikaliska hjärtas spännvidd när jag började lyssna på bandet i början av 2000-talet är ett faktum som hedrar dem än idag.



Nu är vi igång! Det finns oerhört mycket att se fram emot i höst, förutom att svida om till höstkavajen. Spana till exempel in Loudwires kalender över kommande metal releaser på länken nedan så ser du att det kommer vara gött att leva, även när det mörknar.

Kramar VV