onsdag 31 maj 2017

Recenserar: AU-DESSUS - End of chapter

Veckans Vrål gör numera regelrätta skivrecensioner. Det var liksom dags att ta det steget och göra de labels och band som hör av sig rättvisa på riktigt. Så gör det. Hör av dig. Ge mig musik så tycker jag om den. Först ut är ett mycket intressant släpp från den kompetenta franska labeln Les Acteurs De L'Ombre.


Artist: Au-Dessus
Titel: End of chapter
Release: 19 maj 2017
Label: Les Acteurs De L'Ombre
Land: Litauen

End of chapter är Au-Dessus andra album och följer upp den självbetitlade debuten från 2015. Inte bara följer upp förresten, de sju låtarnas titlar är precis som på debuten numeriskt formulerade och är en tydlig fortsättning på den. Således är det låtarna VI-XII som vi har att avnjuta på End of chapter. Enkelt att hålla reda på. Ännu enklare att gilla. Bakom de romerska siffrorna döljer sig nämligen en riktigt fin uppsättning kompositioner.

Inledande "VI" möter en med ett långt och uppbyggande intro där en halvt strupsångande kör ackompanjerar ett riff som osar sludge så det blir alldeles varmt i maggropen. Känslan är episk, ett epitet jag gärna missbrukar, och det är ett smart val av förstaspår. Det är skivans mest melodiska och atmosfäriska alster med en försiktig rensång, som i detta fall höjer helheten, vilket inte alltid är en självklarhet. Och jag är helt såld från början till slut.


Au-Dessus betecknar sin musik som post black metal men jag skulle vilja vidga den genremässiga förvirringen till någon slags post blackened sludge metal. Det låter något djävulskt nördigt när man tar orden i munnen men låter desto ljuvligare när Au-Dessus musik ljuder i öronen. En lite stökig och stundtals tempomässigt progressiv sludge blandas upp med en atmosfärisk och ömsom harmonisk, ömsom disharmonisk black metal. Lägg på lite malande och ständigt byggande post metal-riff och du har End of chapter. Variationen i influenser skapar en spännande och omväxlande hybrid, utan att det på något sätt blir schizofrent. Tvärtom, Au-Dessus har verkligen lyckats skapa en helhet som håller skivan igenom och som tåls repeteras om och om igen. Jag ligger väl på runt tionde lyssningen i skrivandets stund, vilket långt ifrån tillhör vanligheterna.

Den tempomässiga variationen, mellan frustande blast beats och gungande, nästa doommässiga, rytmer skapar medryckande gränsdragningar i kompositionerna och jag kommer på mig själv nickandes gillande mest hela tiden. Även sången växlar friskt mellan mycket sporadisk rensång, ondskefulla black metalskrik och desperata rop på hjälp (eller möjligen någon ond demon), allt genomfört på ett professionellt sätt. Det är överlag riktigt starka spår på End of chapter men tvingas jag välja ut några favoriter får det bli nämnda "VI", stökigt sludgiga (ett vedertaget adjektiv i metalkretsar) "VII", medryckande och ösiga "IX", samt mäktiga avslutningen i "XII-End of chapter".

Ska du lyssna på endast ett post black metal-album i år kan du utan tvekan välja End of chapter. Det kommer du inte att ångra. Nu hoppas vi på att litauerna tar sig över Östersjön så man får nöje att avnjuta detta på scen, snarast möjligt!

Betyg: 8/10

LÄNKAR:
https://au-dessus.bandcamp.com/
http://www.lesacteursdelombre.net

Kramar VV

onsdag 17 maj 2017

Häng med till COPENHELL 2017!

Sommaren närmar sig och med den galet mycket bra musik på scener med öldrickande människor framför. Festivaler är ett otroligt fint fenomen och en av de allra finaste är Copenhell, som går av stapeln för åttonde gången på Refshaleøn i Köpenhamns utkanter. Det blir också tredje året i rad som Veckans vrål har äran att närvara, vilket ändå får betecknas som en tradition. Eftersom festivalen oftast krockar med midsommarfirandet i Sverige ser jag det som min absoluta plikt att försöka förmå så många som möjligt att konvertera från midsommardans, nubbe och sill till mosh pits, metal och ljummen, plastglasförpackad öl. Från att ha åkt dit själv 2015 har Copenhell-familjen växt exponentiellt för varje år till att potentiellt överstiga en handfull människor i sommar. Det är stort.

Med det sagt vill jag med eftertryck uppmana dig att ta dig i kragen och hänga med över sundet till en otroligt trevlig musikfest där alla är välkomna och ingen surar över lite duggregn på midsommar. I mosh piten är du ändå alltid varm. Spana in årets line-up och köp biljett innan de tar slut. Endagsbiljetter till torsdagen är redan kört.

LÄNKAR:
https://www.copenhell.dk
http://www.ticketmaster.dk


Kramar VV

tisdag 16 maj 2017

Lyssnat på: APRIL

Mutoid Man, från Roskilde 2016. Foto: Veckans Vrål
Galet sen lista, vilket innebär att den blir kort och koncis och det är ju skönt för oss båda.

Mutoid Man - "Melt your mind" (singel, 2017)
Genier spelar progressivt och rockigt. Ny skiva, War moans, släpps 2/6.

Bereft - Lands (album, 2017)
Post, doom och lite black metal i fint utförande. Amerikanskt och tungt. Vackert.

Mantar - The spell (EP, 2017)
Hamburgsk powerduo som är bra på att svärta ner sludgen. Wünderschön und schvängigt.

Vampire - With primeval force (album, 2017)
Göteborg. Thrashig döds med episka vibbar. Lagd i högen prospekt över årets album.

Wolfbrigade. Foto: https://wolfbrigadesl.bandcamp.com
Wolfbrigade - Run with the hunted (album, 2017)
Svenskt. Kvalitetscrust och ett av årets bästa släpp än så länge. Inte nazister, trots vad skjutjärnsjournalister i min närhet får för vibbar av layouten. Tvärtom, hjärtat lär vara precis på det rätta stället.

Tombs - "Cold" (singel, 2017)
Blandar och ger, men mest post och black metal. Stabilt. Ny skiva 16/6.

Fen - Winter (album, 2017)
Londonbaserad black metal med episka, postiga inslag. Riktigt intressant.

Rebel Wizard - Triumph of gloom (album, 2017)
Melodisk heavy metal möter diskantskitig black metal och det blir precis så fint som det låter.

With Our Arms To The Sun - Orenda (album, 2017)
Post metal, lågaffektivt med rensång.

Terror - The walls will fall (EP, 2017)
Hardcorefavoriter som verkat hitta tillbaka till formen igen efter tveksamma The 25th hour (2015).


Kramar VV

onsdag 10 maj 2017

A COLOSSAL WEEKEND: Lördag

Emma Ruth Rundle. Foto: Veckans Vrål
Dag två på A Colossal Weekend konkurrerade med strålande solsken och förmodligen årets första sommarhygge i Köpenhamn. Det var inget som hindrade hängivna festivalbesökare att sluta upp på Vega, minst lika taggade som dagen innan.

OXBOW
Först ut på Lounge är amerikanska Oxbow, ett band jag själv har dålig koll på men där jag förstått så pass mycket att man bör ta chansen att se dem om man får möjlighet. Följaktligen lämnar jag ett soligt Köpenhamn och äntrar en mycket varm och mörklagd lokal. Det är det värt ska det visa sig. Bandets musik är en excentrisk avant garde och experimentell form av rock med inslag av både blues och post metal. Live är sångaren Eugene S. Robinson minst lika excentrisk som musiken och det är en härlig resa att följa honom spelningen igenom. Han äntrar scenen iklädd kostym och hatt men slänger av sig plagg för plagg och är i slutet endast iförd kalsonger och öppen skjorta. Med en energinivå som pendlar mellan att han till synes är på väg in i medvetslöshet till att han hetsigt mässar likt en baptistpastor på någon form av kemikalier vet man aldrig vad som komma skall. Det gör Oxbow till en riktigt underhållande spelning med festivalens absolut bästa scenpersonlighet i Robinson.
Oxbow. Foto: Veckans Vrål
EMMA RUTH RUNDLE
Betydligt mer sansad men desto mer förtrollande är Emma Ruth Rundle från Los Angeles som blir nästa stopp på Lounge. Hennes musik tangerar postrocken i sitt utförande men är lika mycket folkmusikinspirerad singer song-writer med mycket behagliga harmonier. Trots att jag ofta ger sken av att gilla hårdare tongångar är det en musikform som jag uppskattar mycket och Emma Ruth Rundle utför den på allra bästa sätt. Live har hon dessutom en underbar nerv. Detta både i sin ömsom sköra, ömsom knivskarpa stämma och i en hundraprocentig inlevelse som smittar till allra längst bak i publiken där jag befinner mig. När hennes band lämnar under sista låten blir det mycket intimt och det är omöjligt att inte bli tagen av stunden. Med tanke på både hennes kvalitéer live och styrkan i låtarna kan jag inte undgå att undra hur Emma Ruth Rundle inte nått betydligt större arenor. Lika tacksam är jag för att hon inte gjort det. En av festivalens absolut vackraste stunder.

SUMAC
Sumac. Foto: Veckans Vrål
Det kan nog inte bli tvärare kast till nästa band som står på tur. Tungt är nämligen ett epitet som inte på långa vägar gör amerikansk-kanadensiska Sumac rättvisa. Aaron Turner (ex-ISIS) är hjärnan bakom denna trio som dagen till ära har världen snyggaste flintis Joe Preston (ex-High On Fire, ex-Melvins bl.a.) på bas istället för ordinarie basisten Brian Cook, som är upptagen med Russian Circles. Dubbla stackar är det som gäller och det låter som att det är en armé på scen och inte tre personer när basen i de allra tyngsta partierna får hela flervåningshuset att gunga. Bandets musik är komplex och experimentell med en massa taktmässiga komplikationer men kittlar samtidigt ryggmärgen och appellerar till reptilhjärnans mest primitiva instinkter. Det märks mest på Aaron Turner, vars vilda headbangande är en fröjd att se men också på trummisen Nick Yacyshyn, som borde slagit hål på alla sina skinn med tanke på med vilken frenesi han hanterar sitt instrument. Som publik dras man mellan att koncentrerat spana in Turners tekniska finesser med gitarren, som exempelvis när han slår med trumpinnar eller stämmer ner under låtarna, och att dras med i musikens obevekliga tyngdkraft och uppnå total katarsis. Jag blev blåst på Sumac på Roskilde 2016 tack vare tjyveri i mitt tält. Nu när jag upplevt dem live kan jag sova om nätterna igen.

Alcest. Foto: Veckans Vrål
ALCEST
Headlinar på lördagen gör franska Alcest, vars frontfigur Neige jag faktiskt skymtat i publiken både på  Oxbow och Emma Ruth Rundle. Det är inte utan att man blir lite starstruck. Med dissonansen från Sumac ringandes i öronen är det underbart att vila sig mot Alcests ljuvligt vackra harmonier och Neiges otroliga lugn på scen gör att det känns som att bli omhändertagen av något övernaturligt väsen med fransk brytning. Han blickar ut mot publiken som om det vore över sin familj och drar lätt på smilbanden för att visa oss att han är stolt över det han ser. Jag älskar hur han ibland med mycket små medel gör lite extra för publiken, som att sträcka upp en hand eller gå lite längre fram på scenen, och får en varm och kärleksfull respons från publiken. Musikaliskt är det precis så vackert som på skiva och vi bjuds på en hel del låtar från Kodama (2016), närmare bestämt "Kodama", "Je suis d'ailleurs, "Eclosion  och "Oiseaux de proie" samt de äldre låtarna "Autre temps", "Délivrance" och fantastiska "Percées de lumières". Stämningen i Lille Vega är fantastisk och luften är tät av ömsesidig kärlek till musiken. Stundtals vaknar jag ur min egen trans och ser mig omkring och ser då ett hav av nickande huvuden som tyder på att fler känner som jag. När avslutande "Délivrance" ljuder ut vill jag att Alcests musikaliska omfamning aldrig ska ta slut. Det är stunder som denna som gör att det inte finns något finare än att älska musik tillsammans med andra. Tack Alcest för det!

Tack också A Colossal Weekend för en fantastisk festival med underbart omväxlande bokningar, och med ett stort extra plus för det jämställda tänket! Vi ses nästa år!

Kramar VV

A COLOSSAL WEEKEND: Fredag

Mutiny On The Bounty. Foto: Veckans Vrål
2016 dreglade jag avundsjukt över A Colossal Weekends line-up och förbannade mig själv att jag inte sett till att ta mig till det då debuterande festivalkonceptet. Undra på att jag blev taggad när det blev klart att jag skulle få äran att helgpendla över sundet till ett Vega, smällpackat med intressanta bokningar och som det skulle visa sig en mycket trevlig festivalupplevelse av den mer städade och vädersäkrade sorten. Två dagar var det, och en redogörelse per dag känns ju rimligt. Här följer mina betraktelser över fredagen.

TOUNDRA
Det är inte alltför ofta som band från Spanien passerar min radar, men tack vare A Colossal Weekend har jag nu fina Toundra att ta fram ur den mentala bandencyklopedin som alla vi musiknördar går och bär på. Jag stövlar in precis i tid till första låten längst upp i Vega-komplexet där man byggt upp en tillfällig scen, Lounge, dock utan soffor och sömnig elektronisk dripdrop-musik. Tvärtom, från scenen strömmar en rivig och instrumental post metal från kvartetten, som har Madrid som bas. Musikaliskt blandar Toundra melodisk atmosfär med tyngd på ett sätt som gör sig väldigt bra live, där omställningarna från lugn till ös blir effektfulla partystarters. Det jag framför allt tar med mig från Toundras gig är dock bandets härliga scennärvaro. Gitarristerna och basisten höjer ständigt sina instrument mot taket för att signalera att något fett är på ingång och vi bjuds till och med på några synkroniserade hopp i klassisk hardcorestil. Det är en fröjd att se, och en värmande känsla av musikalisk kärlek sprids i kroppen när jag iakttar den mest exalterade skaran längst fram i publiken.

Toundra. Foto: Veckans Vrål
MUTINY ON THE BOUNTY
Först ut på festivalens största scen, Lille Vega, är Mutiny On The Bounty som kommer från ett annat exotiskt bandland, nämligen Luxemburg. Som jag förstått det har bandet tidigare kört med sångare men numera ligger tyngden på det instrumentala, som utgörs av en rytmisk och experimentell rock mot en melodisk fond av blippande gitarrharmonier. Det är inte lika tungt som föregående akt, men lika ösigt och riktigt dansant. Den härligt stötigt rytmiska musiken är lätt att digga till, vilket både publik och band gör. De mycket effektfulla pauserna - vi kan kalla dem breakdowns - får huvudena i lokalen att gunga extra mycket. På scen är det gitarristen Nicolas Przeor som roligast att vila ögonen på. Han fullkomligen studsar av energi och sköter också mellansnacken. Både Toundra och Mutiny On The Bounty är band som jag inte lyssnat på innan men som båda med en härlig glädje på scen och medryckande musik fått mig på riktigt bra humör.

REDWOOD HILL
Något mer bekanta är danska Redwood Hill, som jag såg på Copenhell förra sommaren och som med sin post black metal snurrat ett par varv på Spotify sedan dess. När de kliver på Lounge är det betydligt aggressivare framtoning än de tidigare akterna. Tre av fem i bandet har svarta huvtröjor på med huvorna uppe och jag finner mig ha svårt att byta sinnesstämning efter de positiva och flörtiga spelningarna jag precis sett. Det är dock fint att se sångaren Marcos inlevelse och hur det till synes stundtals nästan brister för honom i vissa partier. De uppbyggande partierna i bandets musik blir något tomma transportsträckor live, men när det är som allra mest tyngd i musiken är det riktigt, riktigt bra. Avslutande "Poseidon" är fantastiskt bra med en mer melodiös sida av bandet som jag gärna sett mer av.


Deafheaven. Foto: Veckans Vrål
DEAFHEAVEN
Fredagens headliner är tveklöst kaliforniska Deafheaven, vilket både märks på andelen yngre deltagare och kvällens största trängsel framför Lille Vega. Live är bandets stora behållning sångaren och frontmannen George Clarke. Sedan jag såg bandet på Roskilde 2015 är luggen längre och blicken om möjligt galnare. I övrigt är hans maner på scen sig likt. Han vinkar ständigt in publiken och dirigerar med fast hand i samklang med musikens takt. Det är i stort han som gör att bandets performance så underhållande som det är, även om tillfälliga basisten Patrick öser på bra han med. Tydligen för sista gången, vilket annonseras till publiken. Låtmässigt drar bandet först av tre bitar från nyaste skivan New bermuda (2015), "Brought to the water", "Baby blue" och "Come back", innan de kör ett kul och för mig något otippat inslag i form av Mogwai-covern "Cody", som släppts på en split med Bosse-de-Nage. Avslutningsvis fyrar man av de för publiken största kanonerna "Dream house" och "Sunbather", och trots att jag verkligen uppskattar "New bermuda" på skiva så smittas jag av hitkänslan när publiken märkbart går mycket mer igång på låtar från bandets största succéalbum. I övrigt har jag svårt att slita mig från George Clarke. Han har verkligen ett sinne för dramaturgi. Förutom nämnda gestikulerande, som aldrig upphör, utgörs det exempelvis av att han spelar luft-kontrabas på mickstativet, ömsom high-fivar, ömsom smeker publikens händer med lätta fingertoppar samt vrålar flera decimeter från micken likt wailande r´n b-divor gör. Han gör det som är Deafheaven som liveband, i princip på egen hand.

ANNA VON HAUSSWOLFF
Anna Von Hausswolff. Foto: Veckans Vrål
När kvällens för mig egentligen allra mest intressanta akt ska kliva på är det ändå hyfsat med folk kvar framför Lille Vega. Jag och min festivalkompanjon Daniel står dock inför ett tågrelaterat dilemma vilket får följden att vi måste lämna konserten i förtid. Innan dess hinner vi avnjuta en mycket stämningsfull och vacker stund tillsammans med en av Sveriges i mitt tycke mest intressanta artister just nu, som med både orgel, munspel och framför allt en helt fantastisk röst höll mig och resten av publiken i ett hårt men omtänksamt grepp, vilket gjorde det extra svårt att lämna. Anna Von Hausswolff lyckas verkligen med att fylla tomrummet i musiken med en magnetisk dragningskraft live och det känns som att bevittna en ballong fylld av känslor som när som helst kommer brisera. Magiskt bra.

Apropå magi var lördagen helt fantastisk. Byt inte kanal, för snart kommer text och bild från den.

Kramar VV