Cloakroom. Foto: Veckans Vrål |
Jag har egentligen noll erfarenhet av trion från Indiana men har förstått så pass att de blandar en del otippade element som postrock med stonerriff i en indierockstappning. Det låter onekligen intressant på pappret och är inte helt oävet live heller ska det visa sig. Det är en frisk fläkt av 90-tal där de rockigaste sidorna av Radiohead möter stoner rock, speciellt när sångaren Doyle Martin, för övrigt utseendemässigt en lite ruffigare variant av Weezer, har sin mest gnällsjungande stunder. Tillsammans med de fuzziga riffen blir det en kul och effektfull kombo, effektfullt varvat med lugna postrocksbyggen. Konserten lyfter som allra mest när fokuset läggs på fuzz och tyngd. Då är behållningen riktigt stor och jag tycker du bör kolla in hur detta låter på skiva. Det ska i alla fall jag.
RUSSIAN CIRCLES
Russan Circles. Foto: Veckans Vrål |
Brian Cook. Foto Veckans Vrål |
Sen är det också en fröjd att följa Brian Cook, till dagen stilig i vit skjorta och svarta hängslen, som hetsar mellan gitarr och bas, ofta under samma låt. Sen sköter han också det elektroniska. En riktig påläggskalv alltså. Tillsammans med tredje medlemmen, gitarristen Mike Sullivan skapas en massiv ljudupplevelse. Tur att de kan klona sig själva i loopformat, vilket gör att tre personer låter som minst sex.
Russian Circles visar upp sin imponerande låtskatt, med exempelvis "Deficit" och "1777" från Memorial (2013), "309" och "Mlàdek" från Empros (2011) och för att inte tala om "Harper Lewis" från Station (2008) som är en av konsertens höjdpunkter. Det är bandets rytmiska sida som gör sig allra bäst live och de briljanta trummorna har en stor del i det. Det är också det som gör att en beskedlig låt som "Mota" från Guidande (2016), som är helt episk på skiva, men som inte sticker ut lika mycket live. Allt sammantaget är det en av de bästa konserterna på länge och som trots att jag hade höga förväntningar infriades med råge.
Russian Circles. Foto: Veckans Vrål |