söndag 25 oktober 2015

Minns COPENHELL!

Igår försökte jag förgylla en gråmulen bakisdag med att kolla igenom mina lagomt amatörmässiga videoklipp från sommarens grymma festivalupplevelse på Copenhell. Surfa in på tuben och minns dig tillbaka till midsommarhelgen då nubbe och sill fick stiga åt sidan till förmån för tre dagars hård musik på Refshaleøn i Köpenhamns utkanter. Slipknot, Code Orange, Monolord, Gojira, Ghost, Suicidal Tendencies, Iron Reagan, listan är lång över alla fina spelningar jag fick bevittna och det värmer i hjärtat att tänka tillbaka på den fina och hjärtliga stämningen. Black Sabbath är redan släppt som mycket imponerande första akt till Copenhell 2016 och jag hoppas få äran att närvara även vid nästa års metalkalas.



Kramar VV

söndag 18 oktober 2015

DEADSPEAKER släpper nytt!

Deadspeaker är något så ovanligt för genren metalcore som ett enmannaprojekt. Andreas Folkow, som VV skrivit om innan här, gör nämligen det mesta själv, något som i metalsammanhang annars är vanligast när det gäller introverta black metalprojekt. Soloprojektet startades 2013 när Andreas förra band Sounds of Sorrow lades ner och nu i oktober kom uppföljaren till EP:n Our world left behind (2013), som heter just Sounds of sorrow (2015). Veckans Vrål tog sig ett snack med Andreas samt har givetvis lyssnat igenom och tyckt till om nya skivan.

Deadspeaker. Foto: Andreas Folkow
Sounds of sorrow (2015) är dedikerad till Björn Folkow, som också är samplad på introlåten "Dedication" och läser man texten till "Affliction" så verkar även den handla om honom. Hoppas det inte är för personligt, men man blir nyfiken på historien bakom?
Björn Folkow är min morfar som gick bort för tre år sedan, vilket var väldigt tufft för mig. Vi var väldigt nära varandra och eftersom jag och min far inte haft mycket till relation i mitt liv är det honom som jag växt upp med som förebild. Det känns därför helt rätt att kunna göra något i hans minne. För övrigt är bilden i slutet av videon till "Affliction" på mig som fyraåring tillsammans med min morfar (länk: https://youtu.be/w5b8sPIeigA).

Hur mycket gör du själv på skivan?
Jag kör ju Deadspeaker själv eftersom jag haft mindre bra erfarenheter av band tidigare. Till Sounds of sorrow (2015) har jag plockat ut låtar som jag gillar från olika låtskrivare som jag jobbar med och sedan gjort resten själv. Alltså skrivit texterna, producerat, gjort pre-mix och viss final mix, skrivit sången och självklart sjungit allt själv, förutom gästvokalisterna så klart. Nytt för den här skivan är att jag även gjort all layout och design själv, inklusive skivomslag, logotyp och så vidare. Med andra ord kan man väl säga att skivan är en riktig DIY-produkt.

Hur går den kreativa processen till när man är ensam, även om du har en del samarbeten? Hur går du till väga när du skriver?
Hur jag går till väga är lite olika. Oftast så skriver jag texter i bitar, några rader här och där som jag sedan sammanställer utan att ha någon specifik låt i åtanke. När jag sedan får riff eller hela låtar börjar jag rota igenom det jag har skrivit för att se vad som passar bäst utifrån låtens rytm och oftast anpassar jag också texten utifrån det. Nästan ingen text jag skrivit blir som jag tänkt när jag väl börjat spela in sången, utan jag drar av och lägger till så slutprodukten blir så intressant och bra som möjligt. Men oftast finns det alltså en text eller textidé långt innan det finns någon musik. Men i vissa fall, som till exempel på "Sinister" på denna skivan, fanns den redan som färdig låt och texten mer eller mindre skrev sig självt när jag spelade in den. Sedan påverkar ju samarbetet med gästsångare också. Till exempel på "Blindfolded", då jag skickade över låt och textidé till Justin (Kyle, reds anm.) men också gav honom kreativ frihet. Resultatet blev att han sjöng mycket mer än vad jag tänkt och också skrev om texten lite. Det blev så jävla grymt att det bara var för mig att gå in och sjunga om vissa delar och skriva om texten på slutet för att få ihop det. Men det blev mycket bättre än vad jag först hade tänkt. Jag är väldigt glad över att kunna få jobba så mycket med så grymma gästartister som jag gjort på denna skivan!

Vad är planerna framöver för Deadspeaker? Och kommer vi se dig live någon gång i framtiden?
Just nu är planen att landa med skivan. Eftersom jag gör allt ensam så har det inte bara kostat tid utan även en hel del pengar. Inte bara inspelning, produktion, mix etc., utan även att göra fysisk utgåva, videos och allt annat som hör till. Men jag har redan en hel del idéer för fler släpp med Deadspeaker och också andra intressanta samarbeten utanför Deadspeaker. Så man kommer få höra mer av min ljuva stämma i framtiden, haha. Ser dock inte ut som att man kommer få se mig live just nu, men det kan vara aktuellt i andra formationer längre fram. Vill gärna spela live igen!

Recension:
Deadspeaker kör en version av metalcore som tilltalar mig betydligt mer än de kanske mer kommersiellt gångbara versionerna med popmelodier och elektroniska inslag, och i mitt tycke har distansen till ren metalcore blivit större än tidigare på Sounds of sorrow (2015). Musikaliskt har enmannabandet rört sig i samma riktning som band som Parkway Drive, med låtar som är mer rakt på sak än upphuggna i ständiga breakdowns och med riff som stundtals känns mer melodisk death metal än metalcore. Jämfört med tidigare släpp från Deadspeaker är ljudbilden både tyngre och mer avskalad, med färre melodislingor från gitarrerna, vilket kompenseras med ett större fokus på tyngd och groove än tidigare. Det gör att det finns ett sväng och driv i musiken, som är en mycket välkommen utveckling om man frågar mig. 

Sju låtar starka Sounds of sorrow (2015) bjuder på en hel del bra låtskriveri, en snygg produktion samt är en fin uppvisning av Andreas sångkvalitéer. Sången är intensiv och Andreas visar upp ett fint vrålregister.  Personligen uppskattar jag låtar som drivna och melodiska "Frozen", riffstarka "Soulless", tungt släpiga "Bindfolded" och ösiga "Sinister" allra bäst. I sina bästa stunder, till exempel på "Soulless" och "Sinister" så finns det inte mycket som skiljer Deadspeaker från giganter i samma genre, som till exempel ovan nämnda Parkway Drive. När man då tar i beaktande att Andreas Folkow driver detta själv, inser man att det finns stor potential i Deadspeakers musik. Jag kan inte undgå att undra vad som hänt om Deadspeaker tagit formen av ett fulltaligt band med de kreativa möjligheter, och eventuella hinder, som det innebär. Framtiden får visa hur det blir med den saken.



Kramar VV

torsdag 8 oktober 2015

Lyssnat på: SEPTEMBER

Höstens första lista blandar ursinnigt med lågmält, ljus med mörker och vackert med brokigt. Ungefär som hösten beter sig alltså. Soundtracket som följer dig på vägen mot mörkare tider får du, som alltid, här på Veckans Vrål. Om du vill.

Soilwork - "The ride majestic"
Melodisk death metal med göteborgskt sound men med bas i Helsingborg. Från nya albumet The Ride Majestic (2015) som är det bästa på mycket länge från bandet. Snyggt producerat och välskrivet, och för första gången sedan fina Stabbing the drama (2005) är jag riktigt intresserad.

Soilwork. Foto: metalinjection.net
Columns - "No one´s fucking waiting"
Grindcore med death metalinfluenser från Charlotte, North Carolina. Smutsigt, snabbt och stundtals riktigt svängigt. Från Please explode (2014).

Bring Me The Horizon - "Avalanche"
Oliver Sykes och resten av giganterna från Sheffield har lämnat mycket av sin deathcore och metalcore bakom sig. Nya skivan That´s´the spirit (2015) är ofta mer pop än metal med mycket elektroniska influenser. Som vanligt brottas jag med sådant beteende men landar ofta i att det är rätt behagligt i lagom dos. "Avalanche" är en fin popmetalballad och det är jag svag för.

Deafheaven - "Brought to the water"
Ett av årets mest efterlängtade släpp är nog för många Deafheavens New Bermuda (2015) och i förra veckan kom femlåtarseposet som ska motstå förväntningarna efter dundersuccén Sunbather (2013). Det jag hört hittills är de två singlarna som jag tycker står pall för trycket. Jag lär återkomma i ämnet.

Man The Machetes. Foto: indierecordings.no
Man The Machetes - "Til døden samler oss"
Från Trondheim kommer Man The Machetes som absolut utan att blekna i jämförelse rör sig i samma musikaliska fåra som giganterna Kvelertak. Precis som landsmännen kör de en mycket lyckad mix av rockigt, medryckande och melodiöst gitarrfokus med hardcore och metalinfluenser. Man The Machetes är dock mer hardcore och punk än landsmännen. Senaste skivan Av nag (2015) är ren energi rakt igenom och är en fröjd att lyssna på.

Human Improvement Process - "Tortured hands of reason"
Technical death metal från Modena, Italien med en skön bas av melodi i gitarrerna. Det blir riktigt vackert ibland och kontrasten med dödsvrål och avancerade takter gör Human Improvement Process riktigt intressant. Från trelåtars-EP:n Enemies of the sun (2015).


Human Improvement Process. 
Elder - "Lore"
Hösten har bjudit på ett potentiellt nytt favoritband i form av Elder från Fairway, Massachusetts. Doom och sludge metal möter psykedelisk stoner rock och det blir något helt fantastiskt av det. Vackra och melodiösa partier blandas med driven och skitig sludge i kompositioner som sällan ryms inom tio minuter. Helt underbart om man gillar gitarrbaserad musik, och det gör vi ju. Sista minuterna är magiska i "Lore". De första 13 också. Från Lore (2015), ett av årets bästa album hittills.

Cattle Decapitation - "Manufactured extinct"
Brutal deathgrind med melodiösa rensångsinslag? Ja, varför inte? Från San Diego, Kalifornien kommer Cattle Decapitation som faktiskt är riktigt catchy mellan varven. Uppblandat med ursinnigt snabb och teknisk deathgrind blir det en ganska speciell och intressant mix. Från The anthropocene extinction (2015). För övrigt ett av de tio första akterna som släppts till nästa års Roskildefestival.

Minsk - "Within and without"
Man hade ju önskat att detta intressanta band faktiskt kom från Vitrysslands huvudstad men de är dessvärre från USA som alla andra. Peoria, Illinois för att vara exakt. Hur som helst spelar de en psykedelisk hybrid av sludge och post metal som växer ordentligt för varje lyssning. Deras senaste The crash and the draw (2015) aspirerar även den på en plats av de bästa albumen hittills i år.

Maruta - "Stride endlessly through scorched earth"
Kaotisk grindcore med influenser från death metal och som är så pass intensivt och aggressivt att det blir avslappnande när jag är på rätt humör. Inget för känsliga hjärtan dock. Att bandet kommer från soliga Miami kan man inte tro när man hör dem. Från Remain dystopian (2015). 


Kramar VV

onsdag 7 oktober 2015

Veckans Vrål Presenterar: MONOLORD

Jag stötte på Monolords tunga toner när jag lyssnade in mig på akterna inför denna sommarens upplaga av Copenhell i Köpenhamn. Deras blytunga och psykedeliska grooves växte på mig lika obevekligt smygande som mossa växer på sten. Ungefär så lång tid tar för övrigt också bandets låtar på sig från start till slut. Det är alltså precis som det ska vara i doomsvängen. När jag sedan såg dem avsluta fredagen på Copenhell (läs om det här) blev jag frälst på riktigt.

Monolord. Från vänster: Mika Häkki, Thomas V Jäger och Esben Willems. Foto: Hank Oscarsson
Monolord grundades 2013 och består av Thomas V Jäger, gitarr och sång, Esben Willems, trummor, båda med ursprung i rockbandet Marulk samt Mika Häkki, bas, bland annat med rutin i anrika och fina finska grindcorebandet Rotten Sound. Bandet har två fullängdare i bagaget. Debuten Empress Rising (2014) fick fin kritik och uppföljaren Vænir (2015) har seglat upp som ett av årets bästa metalalbum hos en del tyckare, samt har fått fina vitsord överallt där tyngre musik diskuteras och bedöms. Ni fattar att Veckans Vrål var tvungen att ta sig ett mailbaserat snack med Esben Willems, trummis i denna trio, som helt klart är på rask väg uppåt.

Vilka är Monolord? Berätta lite om bandets historia.
Många spontana jam i ett tidigare band (Marulk, reds anm) landade ofta - eller alltid - i massiva väggar av muller och långsamt groove, så det var ofrånkomligt att vi till sist skulle skriva några låtar och spela in det. Plötsligt var Monolord ett band och Empress Rising (2014) var inspelad. Det var för övrigt under den inspelningen som Mika (bas, reds anm) gjorde entré och vi hittade formen som band, på flera plan. När vi sedan inledde samarbetet med den ostoppbara Daniel Hall och hans label Riding Easy Records kom snöbollen i rullning.

Vænir (2015) hyllas av många och jag har stött på den på topplistor över årets hittills bästa metalbum. Hur märker ni själva av framgången? 
Framför allt genom att fler upptäcker bandet, gillar det vi gör och följer oss. Vi har helt fantastiska fans, sköna människor som stöttar oss i alla lägen. DIY-scenen där vi rör oss handlar mycket om nära kontakter med fans. En stor bonus med att turnera är just det, att träffa nya människor som visar oss saker vi inte tidigare kände till, till exempel tidigare okända kaffe- och ölvärldar, lika intressant och inspirerande varje gång.

Vad har ni för er just nu?
I skrivande stund sitter vi i en turnébuss någonstans mellan Rom och Milano. Vi är just nu ute på en kort europaturné med nio gig genom sju länder, så det blir en del bussröv. Men alltid lika peppande att komma till ett nytt ställe och spela live för nya människor. Att stå på scenen är en svårslagen upplevelse som faktiskt aldrig blir tråkig. I övrigt förbereder vi inför en månad lång USA-turné där vi är förband till Windhand, så efter den här vändan är vi hemma drygt en vecka innan vi åker.

Vad händer framöver för Monolord? 
Ny musik jobbar vi hela tiden med, så det närmaste släppet är en låt till soundtracket till en animerad film, Doom: An Animated Tale of Metal and Art. När nästa släpp efter det blir får vi ta ställning till efter höstens turnerande. Vi avslutar i alla fall året hemma i Sverige med Klubb Undergången i Stockholm 28/11 och Scorched Tundra Festival i Göteborg 18/12.

Till sist, vad lyssnar ni på just nu? Ge oss era bästa lyssningstips! 
Elvis: As Recorded At Madison Square Garden (1972). Funkar alltid i alla lägen. Den väcker oss efter fyra timmars dålig sömn, den håller oss vakna under tio timmars bussåkande till nästa stad, den peppar inför kvällens gig när vi närmar oss. Funkar dessutom perfekt till både kaffe och öl, inte många plattor som håller det måttet.

I väntan på att Monolord kommer till din stad och tynger tillvaron med sin musik på sitt fantastiskt upplyftande sätt så bör du lyssna in dig och hålla koll på detta band, till exempel genom att klicka in dig på länkarna nedan. Och tack Monolord för pratstunden!

LÄNKAR:



Kramar VV