Brendan Yates, Turnstile. Foto: Veckans Vrål |
TURNSTILE
Bandets studsiga hardcore med undersköna 90-talsvibbar både från rocken och grungen, samt med en rejäl nypa Rage Against The Machine, är musik vars lämplighet för liveformatet lär vara oöverträffad under rätt omständigheter. Några omständigheter under eftermiddagen på Pandaemonium ligger dock tyvärr bandet i fatet. Det är tidigt och rätt glest framför scen och även om den närvarande skaran blir mer än taggade av inledande hiten "Real thing" från senaste skivan går det inte att undvika tanken på hur det sett ut om det varit packat med folk och dessa dessutom hunnit bli packade. Rökare efter rökare fyras dock av och samtliga mina favoriter förutom "Can´t deny it" kan bockas av. Publikens gensvar blir som allra hetast under RATM-svängiga dängor som "Fazed out" och "Gravity". När sångaren Brendan Yates ber om mosh pit får han självklart också det - det är enligt god sed på Copenhell.
Nämnda sångare är en lysande estradör som varvar studsande och piruetter på scen samt är uppe i högtalarsidan och klänger. Allt med ett uttryck som är ger ett både kaxigt och finurligt intryck. Basisten och rensångaren Franz Lyons är också en fröjd på scen med en härlig inlevelse och som studsar runt emellan skönsångsinslagen. Allt sammantaget är det en bra konsert men som hade kunnat vara festivalens bästa om den inträffat dagen efter. Turnstile är ett fantastiskt liveband som förtjänar publik i samma storlek som nämnda likarna i RATM. Kolla på Internet om du tvivlar på det.
I övrigt innebär torsdagens warm up därefter en lång och ölstinn väntan på kvällens största akt Neurosis - även om L7 och Mustasch iakttogs från behörigt avstånd. När konserten startar stapplar vi in i vad som visar sig bli en i det närmaste extatisk och meditativ upplevelse på samma gång. "Given to the rising" inleder och avslutar gör "Through silver in blood" - två av de få låtar som jag kan identifiera även i nyktert tillstånd. Däremellan bockas en hel del låtar från nyaste skivan av medan publikens inlevelse når religiösa höjder. Min mobil är död så inget förutom lyriska minnesfragment och en öm nacke finns kvar av konsertupplevelsen. Det var himmelskt bra, ta mig på orden.
Parkway Drive. Foto: Veckans Vrål |
Ett band som verkligen bär upp de stora scenerna är australiensiska metalcoregiganterna i Parkway Drive. Så lämpligt då att festivalens första spelning på största scenen Helviti utgörs av de energiska surfarna från down under, vilket bäddar för en rejäl arenashow. Dock minus pyro och eld på grund av rådande eldningsförbud. Så gäller också den traditionella Copenhell-elden som brukar signalera konserternas start, som i år ersatts av en gigantisk supportertuta. Inte lika metal men desto mer störigt. Nåväl, visst kan väl australiensarna tända en publik utan en massa effekter på scen? Visst kan de det. Med frontmannen Winston McCall som tändvätska är det full fart från "Vice grip", vilket är då vi lyckas vara på plats. Sedan följer hit på hit och som vanligt varvat med taggade uppmaningar till crowd surf och mosh pit från scen. Under gamla rökaren "Karma" lyckas man som allra bäst genom att uppnå vad jag tror är den största pit jag sett på Copenhell. Det är torrt som fnöske och så dammigt att man knappt ser scenen från min position när en betydande del av publiken gör metaljympa tillsammans.
De nyare låtarna är i mitt tycke svagare än bandets tidigare nivå, och den rapliknande sången som återfinns på t ex "Absolute power" är inte min kopp te, även om jag stör mig mindre på det live. Konsertens klimax återfinns i nämnda "Karma", den öronbedövande allsången på "Wild eyes" samt det avslutande hoppande infernot på "Bottom feeder". Och den djärva herren med kryckor som crowdsurfade minst fyra gånger. Som ni märker är min stora behållning av Parkway Drives framträdande interaktionen med publiken - vilket inte är konstigt när det är något som bandet i mitt tycke är bland de bästa i världen på just detta.
Parkway Drive lockar till dumdristigheter. Foto: Veckans Vrål. |
Zeal & Ardor. Foto: Veckans Vrål |
Dagens största måsten är härmed över för egen del. Lite slötittande på Nightwish, med inte mer reflektion än att det är kul att ha sett det, följt av ett mer engagerat konsertbesök när Arch Enemy intar Hades. Jag är inget fan av bandet mer än att vissa hits lyckats fastna och det är ju omöjligt att inte digga när låtar som "War eternal" går på. Proffsigt är ordet som kommer till mig, och det är i mångt och mycket frontkvinnan Alissa White-Gluz förtjänst. Hon eldar på publiken och är mest rörlig på scen, samt vrålar lika kompetent som på skiva. Proffsigheten är dock på gränsen till slentrianmässig och jag kan sakna en känsla av verklig nerv.
Arch Enemy. Foto: Veckans Vrål. |
Kramar VV