torsdag 15 juli 2021

Veckans Vrål rekommenderar

 I brist på annan aktivitet, som i sin tur beror på brist på tid och till viss del ork, som till stort del beror på den för mig nya titeln småbarnspappa, så har jag försökt kompensera genom att skapa en Spotifylista där jag lägger det jag tycker är bäst just nu. Det behöver inte vara släppt i år, men det mesta är hyfsat färskt. In och följ den listan vettja - som för övrigt växer konstant men oregelbundet. Det var bara det jag ville. Överlev sommarvärmen, vaccinera dig och samla kraft och dollars till alla konserter vi ska ses på i höst.

Kramar VV

onsdag 6 januari 2021

ÅRETS VRÅLALBUM 2020, plats 1-10

Vad kan sägas om 2020 som inte har sagts redan? Ett formidabelt skitår men inte musikaliskt är väl det som många anser och som jag också känner. Året avslutades med att jag fick en fantastisk unge, vilket ju gör att allt känns förlåtet för det så utskällda 2020. Personligen tycker jag inte det varit ett lika bra skivår som 2019, men det som varit bra i år har å andra sidan fått en större känslomässig betydelse, säkert på grund av att ens mentala tillstånd har varit vad det varit. Musikens roll som tröst, sällskap och pepp har aldrig varit så tydlig som nu och för det är jag den evigt tacksam. Följande tio alster har som ni förstår betytt allra, allra mest.

1. ULCERATE - Stare into death and be still
(Debemur Morti Productions)
Vilken styrkedemonstration detta åskmuller till album är. Nya Zeeländska Ulcerate hade en del att bevisa efter briljanta Shrines of paralysis (2016) men har överträffat alla mina förväntningar med råge. Bandets tekniska dödsmetall är mycket speciell och så också mitt förhållande till den. Jag skulle nog inte kunna särskilja en låt från en annan, samtidigt som bandets musik har en i det närmaste magnetisk dragningskraft på mig. För Ulcerate levererar en känsla, eller snarare en storm av känslor, mer än enskilda låtar. Ett virrvarr av atmosfär och melodi samsat med matematiskt perfekta och virtuosa teknikaliteter suger in en i ett universum som andas lika mycket brutalt kaos som fjäderlätt skönhet. Just det sköna och melodiösa är den största utvecklingen till Stare into death and be still och det gör det inte bara till det bästa jag hört från denna överjordiska trio, utan också till årets bästa album 2020. 
 

2. YEAR OF THE KNIFE - Internal incarceration
(Pure Noise Records)
Ge mig en slägga så jag får slå sönder något, tänker du kanske när livet känns motigt. Då kommer jag ge dig ett ex av Internal incarceration istället så sparar du presumtiva skadeståndspengar. För Year Of The Knifes fullängdsdebut är musikalisk aggressivitet i dessa allra finaste form och en metallisk hardcoreskiva som i mina öron är helt perfekt. Jag är förbluffad över att jag inte upplever en enda svacka i den tretton spår långa totalkross som Internal incarceration är, vilket är en mycket svår konst att bemästra i en musikalisk fåra som lever just på den aggresiva kicken den ger lyssnaren. Year Of The Knife är ett av mina nya favoritband inom hardcoresfären och hade jag fått bestämma hade de fått pryda vilken scen som helst på de stora festivalerna i sommar, eller vilken sommar det än må bli då vi får uppleva livemusik igen. När det väl blir så att jag får avnjuta bandet live är det oklart om jag överlever, för jag lär gå sönder av ren övertändning. 

3. KATATONIA - City burials
(Peaceville Records)
Minst otippad på årets lista är vemodets kungar Katatonia, som med City burials mjuknat lite efter den i mitt tycke härligt progressivt hårda The fall of hearts (2016). Därför tog det mig några lyssningar innan jag återigen blev gråtmild och en känslomässig blöt pöl inför deras fantastiska musik. Tiden vi levt i under året kan ju inte heller tonsättas på ett mer lämpligt sätt än med Renkses sammetslena och avgrundsdjupt sorgsna stämma, som låter helt fantastisk på City burials. Apropå albumets titel kan jag inte tänka mig en bättre musik att begravas till än Katatonias, och skulle den så uttröttande pandemin ta kål på oss har vi i alla fall fått avnjuta fantastisk musik på vägen. Tack för att ni finns Katatonia

4. KVAEN - The funeral pyre
(Black Lion Records)
Ensam är stark är ingen paroll jag står för i livet i övrigt men i årets tjugo bästa album återfinns inte mindre än fyra soloprojekt, varav Kvaen är det som huggit det djupaste hacket i mitt hjärta. Bakom detta black metal-projekt står Jakob Björnfot, som bl a spelat gitarr i finfina The Duskfall, och som är stationerad i Kalix, vilket gör honom till mer norrlänning än jag någonsin kommer kunna hävda. The funeral pyre är hans solodebut och en fullkomligen formidabel uppvisning i ett hantverk där melankoliska melodier möter råheten i svartmetallen. Och vilka melodier sen. Du kan väcka mig mitt i natten och jag kommer kunna nynna ledmotivet i titelspåret utan eftertanke. Extra kul att vi emellanåt får oss härliga 80-talsdoftande solon till livs och också lite speed metalriffande mellan blast beatsen. The funeral pyre är en sådan där skiva som trots att den tillhör extremmetallen i mina öron är en ren hitkavalkad som hade platsat i försäljningslistornas översta skikt om folk i allmänhet haft någon musiksmak överhuvudtaget. Metalpropaganda är ordet för dagen. 


5. ETT DÖDENS MASKINERI - Det svenska hatet
(Suicide Records)
Sedan det släpptes har Det svenska hatet fått ackompanjera mången promenad hos undertecknad, och jag vill tro att det ursinne albumet frammanar hos mig syns utifrån. I vanliga fall är texter inte det viktigaste för mig. Tvärtom är de ofta en bisak, men i fallet Ett Dödens Maskineri har de motsatt effekt. Den väl formulerade och teoretiskt förankrade ilskan mot sakers tillstånd i primärt det svenska samhället är som att få en intravenös återinjektion av en förlorad revolutionsvilja. När texterna dessutom vilar på en fond av välkomponerad, tung och melodisk hardcorepunk med lite crustvibbar blir kombinationen helt magisk. Nämnde jag att jag älskar Daniel Garpebrings fantastiskt bitska vrålande och att det otroligt nog är bandets fullängdsdebut? Plus i kanten att man har en låt med titeln "Sveg". Som jämtlänning i grunden kan jag verkligen känna ångesten som den härjedalska centralorten frammanar bara genom sitt namn. Men det får bara vi som kommer från norrlands inland säga - 08:ors kommentarer undanbedes vänligen men bestämt. 

6. CRIPPLED BLACK PHOENIX - Ellengæst
(Season Of Mist)
Jag är uppriktigt förvånad, och inte minst lycklig, över hur hårt Ellengæst slog mig i ansiktet när Spotifys algoritmer lät mig snubbla över låten "Lost" och jag sedan upptäckte den härligt spretiga helhet som detta album är. Crippled Black Phoenix är nämligen ett band jag tidigare inte hört många låtar av, men onekligen borde. Bandet spelar en experimentell rock med postrockskänsla och har inför detta albumet stått utan förstevokalist vilket lett till att man anlitat gästsångare istället. Ett lysande drag, då till exempel Tribulations Jonathan Hultén och ikonen Gaahl står för fantastiska sånginsatser på spåren "The invisible past" respektive "In the night". "The invisible past" med Hultén är för övrigt den vackraste låt jag hört i år, möjligtvis i konkurrens med det lysande spåret "Everything I say", där fasta medlemmen Belinda Kordic står för sånginsatsen. Vackert och brokigt i perfekt balans är vad som gjort att jag förälskat mig i Ellengæst, en förälskelse som blir djupare för varje lyssning.


7. NOVARUPTA - Marine snow
(Suicide Records)
Alex Stjernfeldt fortsätter sitt episka soloprojekt Novarupta, enligt god gammal sed med en uppsjö gästsångare till hjälp. Denna gången med fantastiska vokala insatser av frontmänniskor bland annat från Besvärjelsen, Skraeckoedlan och Inter Arma. Stämningen och tempot är mer lågmält och mjukt än på debuten vilket rimmar väl med temat för skivan som är vatten, i kontrast med eld som var temat för Disillusioned fire. Stjernfeldt bemästrar även denna sinnesstämning briljant och vi bjuds på lika sorgset vackra som blytunga alster. Vad jag hört i intervjuer ska Novarupta släppa en skiva per år tills de fyra elementen är avklarade och fortsätter det som det gjort hittills har herr Stjernfeldt prenumeration på topp tio även de två nästkommande åren. 


8. VIDEO NASTIES - Dominion
(APF Records)
Britterna i Video Nasties har bidragit med otroligt mycket glädje under året med sin strålande fullängdsdebut Dominion. Svängig death n´roll med skräcktema och en ständig glimt i ögat är det vinnande konceptet, men utan att någonsin tumma på kvalitén i riffen och låtbyggena. Högt underhållningsvärde är att vänta om du missat detta.


9. SVARTKONST - Black waves
(Trust No One Records)
Enmannaprojekt imponerar alltid, men få gör det så mycket som Rickard Törnqvists Svartkonst. På andra fullängdaren utökas repertoaren i den tokstabila dödsmetallen han visade upp på debuten. Vi får både mer melodi och mer doom till livs på Black Waves, vilket stärker varumärket Svartkonst ytterligare och Törnqvists låtskrivarförmåga är onekligen fläckfri. Black Waves är en sådan där skiva som man kan återvända till oavsett tid och humör och alltid få ett tillfredställande resultat. 


10. EMMA RUTH RUNDLE & THOU - May our chambers be full
(Sacred Bones Records)
Brötig sludge möter smäktande singer songwriter influerad av amerikansk folkmusik och det är inte alls en så ohelig allians som det kan verka. Tvärtom, de två ytterligheterna av vad som ändå får betecknas som mörk och tung musik gifter sig alldeles utmärkt. Det är en förkrossande tyngd i riffen, aggressiv brutalitet i den vrålade sången men framför allt en enorm skönhet i melodierna och Emmas sång. Emma Ruth Rundle är lite av en favorit sedan innan och hennes redan etablerade metalliska aura förstärks ju avsevärt i och med detta fantastiska alster. Jag hoppas verkligen inte att hennes medverkan i denna sortens samarbeten är en engångsföreteelse. 

Kramar VV

lördag 2 januari 2021

ÅRETS VRÅLALBUM 2020, plats 11-20

Det vore ju anmärkningsvärt om jag inte skulle lyckas knåpa ihop en årsbästalista även efter det ödesmättade år vi känt som 2020. Så trots nybliven bebislycka och den upp och nervända värld som jag lever i just nu kommer här ett försök att rangordna de viktigaste alstren som förgyllt den lite extra dystra vardagen under detta året. 

11. CHANGE - Closer still
(REACT!)
Jag älskar när man snubblar över alster i sista sekund innan året ska summeras, och som likt den mest orädde i mosh piten beslutsamt klyver sig in i gemenskapen. Change är ett sådant exempel, och vilken skiva Closer still har visat sig vara. Hardcore av den gamla skolan är grundfundamentet som debuten vilar på men maken till varierad sådan har jag aldrig stött på. Små finurliga inslag hela tiden och jag älskar passagerna med mer ren sång - påminner lite om Pennywise - som bryter av det formidabla hardcoreskrikandet. När man dessutom chockar med lite ska på "Beyond" blir livet inte bättre. Med mer tid hade Closer still kunna vara årets nummer ett.


12. HIGHER POWER - 27 miles underwater
(Roadrunner Records)
Det fullkomligen dryper 90-tal om Higher Power och deras studsiga hardcore, som är full med influenser av härligt gnällig alternativrock och grunge från detta gyllene årtionde, uppblandat med hardcore av den upplyftande skolan. Både rytm och melodier bidrar till ett medryckande driv som är helt oemotståndligt. Sedan januari har 27 miles underwater legat och pyrt i min årsbästahög på Spotify och det är ett kvalitetsmärke att den hållit hela året.
  

13. A.A. WILLIAMS - Forever blue
(Bella Union)
Jag kan inte få nog av A.A. Williams och hennes melankoliskt vackra, tunga och oerhört välsjungna singer songwriteralster. Hennes vibrato lär ge utslag på richterskalan och skivan är full av känsla, både i låtskrivandet och utförandet. Om någon tvivlar på relevansen i denna lista hänvisar jag till den mörka tyngd som vilar över hela skivan, samt att det faktiskt förekommer vrålsång vid något tillfälle.  


14. DÖDSKÄLLAN - Dödskällan
(Arnioki Records)
Magisk punk från Malmö av det slag som vi hör hos husgudar som Svart Katt och Vånna Inget. Trion levererar en debut som är smällpackad med vemodiga och melodiska punkhits och som visar på en fantastisk förmåga till låt- och textskriveri. Extra kul med Malmötema i låtar som "Sorgenfri" och "Beijers park". 


15. PALLBEARER - Forgotten days
(Nuclear Blast)
Ännu ett band som lider av hur briljant jag upplevde dem när jag upptäckte dem. Foundations of burden (2014) är en makalös skiva vars glans få alster kan leva upp till, men Forgotten days är inte pjåkig den heller. De mer direkta hitsen som jag föll för en gång i tiden har man lämnat bakom sig och Pallbearer är både mer progressiva och suggestiva år 2020. Men det intrikata lager på lager-låtskrivandet är intakt och detta är en skiva som växer för varje lyssning.


16. THE OCEAN - Phanerozoic II: Mesozoic/Cenozoic
(Metal Blade)
Den pretentiösa titeln kan ju skrämma bort även de mer litterära metalskallarna och jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur fantastiskt lättlyssnad denna outtalbara skiva är. Och hur smällpackad den är med influenser. Beroende på vilken låt det gäller får jag underbara vibbar av Katatonia, Breach, Cult Of Luna och Tool. Allt så klart snyggt förpackat produktionsmässigt och med en som sagt förvånat hög hitkänsla. Årets mest otippade inslag på årsbästalistan.


17. VAMPIRE - Rex
(Century Media)
Trepunktsbälte på, för på Rex blir det åka av på riktigt. Thrashdödsen från göteborgska Vampire är dock inte bara snabb och nå djävulskt ösig utan jag tycker också de utvecklat melodierna på ett mycket förtjänstfullt sätt från With primeval force, som jag gillade skarpt. Jag vidhåller att ens coolness ökar vid daglig dos av Vampire. Och behovet av snabba jeans.


 18. KVELERTAK Splid
(Petroleum Records)
Bandet som alltid gör catchy och snygg rockmetal har också alltid lidit av att jag inte lyckats få samma kick av deras senare alster som av debuten. Men med Splid har jag fått tillbaka lite av den där känslan som debuten ingav, då man tyckte att norrmännen är världens bästa band. Sångmässigt är Splid bandets starkaste hittills, mycket tack vare finurliga körer och nya sångaren Ivar Nikolaisens vokala bredd. Och att Troy Sanders gästar så klart. 


19. NAPALM DEATH - Throes of joy in the jaws of defeatism
(Century Media)
Rutinen fullkomligen lyser om Napalm Death på Throes of joy in the jaws of defeatism, både i form av ett mod att ta ut svängarna och en fantastisk förmåga att skriva låtar - och inte minst riff - och utan att bandet visar någon tillstymmelse till mättnad. Gammalt gott mangel blandas upp med dansanta och svängiga riff samt till och med lite popigare tongångar. 


20. SWEVEN - The eternal resonance
(Ván Records)
Debuten från Sweven är lysande på så många sätt. Annorlunda, innerligt och välkomponerat rakt igenom. Det enda som ligger vad som är den logiska fortsättningen på Morbus Chron i fatet är att The eternal resonance är en humörsskiva för mig. Min hjärna är väl för enkelt sammansatt för att jag ska kunna ta till mig briljansen om jag inte är riktigt sugen på proggig och lågmäld dödsmetallsrock. När jag är på det humöret är jag dock mycket nöjd med det jag hör.

Kramar VV 

lördag 12 september 2020

Forza Malmö #4

Återigen dags att fokusera på kvalitativ musik från ett begränsat geografiskt område, närmare bestämt Malmö socken. Den som söker skall finna, sägs det ju, och så är det verkligen med Malmös musikscen. Tack vare att det i normalfallet finns en levande och alternativ livekultur med fantastiska Plan B i spetsen tycker jag mig stöta på nya namn stup i kvarten - och har dessutom möjlighet att se dem på scen emellanåt. Det är så viktigt både för stan och för mitt välmående! Vi skippar tjatet om virusets inverkan och går direkt till banden.

Grand Harvest.
GRAND HARVEST
Doomig death metal som jag fick äran att avnjuta IRL när de spelade förband till Sinmara och Svartidaudi på Plan B förra hösten. Finsällskap alltså, vilket passade bandet alldeles utmärkt. Grand Harvest har funnits sedan 2017 och håller i skrivandets stund på att färdigställa fullängdaren Consummatum est. Sedan i somras ligger bandet på NBS Productions, tillsammans med namnkunniga banden Valkyrja och Mayhem. Bandets musik är mörk, tung och med bra nivå på melodisnickerierna. Två smakprov återfinns nedan och jag ser fram emot mera. Den 26 september spelar bandet på Plan B i Malmö med Cursus Bellum. Länk till spelningen på Plan B
https://web.facebook.com/events/364228471411552



MALSTEN
Högaktuellt doomgäng som släppte debuten The haunting of Silvåkra mill i juli. Bandet bildades 2018 så är en ganska färsk och intressant nyhet på Malmös vrålhimmel. Att det handlar om blytunga riff är ju självklart i sammanhanget och på den fronten finns inget att anmärka. Det är välskrivet så det förslår och på de blytunga riffmattorna ligger en melankolisk, melodisk samt mycket välsjungen rensång vilket är en faktor som får det att pirra till extra mycket i magen på mig. En riktigt bra debut som du inte bör missa. 

 

Ill Fit. Foto: Ia Hammar

ILL FIT
Sveriges kanske störigaste band enligt deras Facebook-sida. Där är jag fel person att bedöma men jag tycker i alla fall de ser rätt trevliga ut på bild. De får dock vara hur störiga de vill, bränner man av högkvalitativ hardcore på den nivån denna kvartett gör så är allt förlåtet. Bandet släppte en självbetitlad EP i mars i år som består av sex låtar välspelad och punkig hardcore med en i mitt tycke helt fantastisk sång, främst i form av sångerskan Jessica men också med förtjänstfullt placerade körer från resten av bandet. 


Nova Blast.
NOVA BLAST
Duon Nova Blast levererar stökig shoegaze med härliga fuzz-vibbar som träffar en direkt i hjärtgropen. Kanske är det att texterna på svenska, kanske är det att stök och brötighet möter härligt naiva melodier på ett fenomenalt sätt, hur som helst är det oemotståndligt. Nyaste given är EP:n Min vän (2019) och den är värd din uppmärksamhet. Nu.



SAGOR SOM LEDER MOT SLUTET
Underskön och instrumentell post metal med riktig verkshöjd på kompositionerna. Jag har framför allt lyssnat på bandets andra fullängdare II (2018) och där samsas episka melodier och uppbyggandet av stämningar samt en hel del tyngd på ett sätt som håller ett hypnotiskt grepp om en från start. Precis som det ska vara när det handlar om högkvalitativ post-musik.



Kramar VV

fredag 28 augusti 2020

Lyssnat på: PESTENS TID

Year Of The Knife. Foto: https://xyotkx.bandcamp.com/

Det har aldrig varit så här klent med uppdateringar på Veckans Vrål sedan starten 2013. Orken och tiden har uteblivit och med det en ständigt växande tröskel att ta tag i det. Här kommer i alla fall ett livstecken och sen får det väl bli ordning på torpet. 

Vi lever som bekant i pestens tid och sommaren har kännetecknats av noll konserter och allmän brist på bokade poster i kalendern. Följaktligen har jag lyssnat mycket på musik och enligt god vana skapat en massa listor på Spotify men som sedan inte lett någon vart. Se detta som ett försök att koka ner dem till en hanterlig mängd alster som verkligen inte bör missas. Vissa saker har jag fått utelämna i skrift, som att band som Napalm Death, Mastodon och Gojira är med singlar inför kommande albumsläpp. Där lär man ju få tjata längre fram ändå. I spellistan som kan avnjutas nedan har jag dock smällt in det, och en del annat än det jag skrivit om. 

Video Nasties - Dominion (album, 2020). APF Records
Brittiska Video Nasties släppte sin fullängdsdebut Dominion redan i mars och har sedan en god vän tipsade mig om dem varit en kär kamrat i en virustyngd tillvaro. Briljant rock n´roll-influerad döds (black n´roll enligt Internet men jag vette fan om jag håller med) med skräcktema och hög svängfaktor. Ett rent lyckopiller helt enkelt. Helt klart årsbästalistasmaterial.

Vampire - Rex (album, 2020). Century Media Records
Göteborgarna i Vampire hade ju en del att följa upp efter finfina With primeval force (2017) men för mig har det inte varit det minsta problem att leva upp till förväntningarna. Älskar de melodiska inslagen i bandets dödsthrash och minnet kan svika mig, men har de inte blivit mer framträdande på Rex jämfört med tidigare? Hur som helst är detta ett album som med lite mer lyssningar i ryggen även det kan hamna i bokslutet för året.

Speedway - Speedway (EP, 2020). Svensk Hardcorekultur
Nytt hardcoregäng straight utav hufvudstaden med medlemmar bl a från Existence, som jag tipsat om förr. Debut-EP:n erbjuder härligt studsig hardcore med hög verkshöjd och många sköna old school-vibbar. Få saker får mig på så gott humör som högklassig hardcore, och det leveras på den styvt 9 minuter långa EP:n.

Pallbearer - "Forgotten days" (singel, 2020). Nuclear Blast
Ett band som ständigt får kämpa emot mina orimligt höga förväntningar är Pallbearer. Jag fattar att allt inte kan låta som Foundations of burden (2014) men kommer ändå inte ifrån jämförelsen. De två singlar man släppt från kommande Forgotten days (ute 23 okt) har därför inte knockat mig helt. Men! Bandet utvecklas och så också jag i mitt förhållande till dem. Den mer suggestiva, mörka och tunga sida som bandet visar i "Forgotten days" växer på mig och så kommer säkert hela albumet när det väl är dags.

Tøronto. Foto: https://www.metal-archives.com/bands/Tøronto/

Tøronto - Under siege (EP, 2020). Dying Victim Records
Tøronto är ett band stiget ur askorna av Morbus Chron. Precis som Sweven, vilka levererat en av årets mest intressanta debuter, men som jag tappat en del under sommaren. Då har Tøronto, med deras härligt punkiga speed metal snurrat desto mer under sommarmånaderna. Jag får riktigt sköna crust-vibbar och energin är total. Bra att ha till hands när du har bråttom till jobbet eller krogen, alternativt ska springa emellan de två. 

Idle Hands - Don't waste your time II (EP, 2020). Lone Fir Records
Älskade, älskade Idle Hands. Ni avväpnar mig varenda gång. Två tidigare osläppta låtar är ett välkommet bonusmaterial och får en att verkligen längta efter uppföljaren till debuten Mana (2019).

Uada - "Djinn" (singel, 2020). Eisenwald
Det amerikanska black metalbandet med vargskriken är tillbaka med två singlar inför kommande albumet Djinn, som släpps den 25 sep. Titelspåret är en riktigt underhållande och melodisk historia som typ aldrig tar slut, vilket bådar mycket gott inför kommande album.

EYES. Foto: Rasmus Sejersen

EYES - "Distance" (singel, 2020). Indisciplinarian
Ännu ett fynd från andra sidan sundet är köpenhamnska hardcorebandet EYES. Bandet har släppt en singel från kommande albumet Underperformer, som är ute till allmän beskådan den 25 sep på kvalitetssäkra labeln Indisciplinarian. Bandet kör en progressiv variant av hardcore som stundtals är rätt skruvad utan att någonsin tumma på aggressiviteten och öset. Fans till band som Converge och Dillinger Escape Plan bör inte misstycka. Jag gillar det skarpt i alla fall. 

Year Of The Knife - Internal incarceration (album, 2020). Pure Noise Records
Nu tror du att vi kommer minnas 2020 som Coronans år. Men tänk, det är fel. 2020 är knivens år. I mina lurar har nämligen amerikanska hardcorebandet Year Of The Knife varit i en helt egen klass. Först kom fyra singlar som alla blåste ur hjärnan fullständigt och sedan kom fullängdaren Internal incarceration nu i augusti. Inte millisekund av dötid på hela skivan och mer kompetent metallisk hardcore går inte att leverera. Årets hittills bästa album i min bok. Förra skivan Ultimate aggression (2019) ska gås grundligt igenom igen, för jag kan inte fatta att jag inte fastnade för den när det begav sig. 

AA Williams - Forever blue (album, 2020). Bella Union
Årets hittills vackraste skiva står dock AA Williams för. En artist som rör sig i samma fåra som Chelsea Wolfe och Emma Ruth Rundle med avgrundsdjupt mörker, en hel del tyngd och samtidigt en helt oemotståndlig skönhet över musiken. Något enstaka growl har dessutom smugit sig in och då blir det ju plus i kanten på ett redan mycket högt betyg. Briljant rakt igenom.

Kramar VV

lördag 21 mars 2020

Veckans Vråls guide till KARANTÄNEN

Konvent. 
Vad vore väl en karantän utan kultur och underhållning? Betydligt mer långtråkig, om ens uthärdlig. Därför är det extra viktigt att vi konsumenter stöttar band, poddar, spelställen och alla som verkar för en levande musikscen i den mån det går just nu. Lyssna på musik, köp merch, skivor och förköp eller presentkort till de ställen du vill kunna gå till även i framtiden. Om du är torrlagd på uppslag kommer här en lista över bra och välgörande förströelse, allt i form av fina släpp från det första kvartalet av det nya decenniet. Mycket danskt visade det sig bli, och det kan väl vara en fin symbolik i att musiken får åka över gränsen när vi andra inte kan.

Svartkonst - "I am the void" + "Death magic" (singlar, 2020)
Trust No One Recordnings
Rickard Törnqvist från Härnösand släppte en av 2018 års bästa skivor i Devil´s blood och är nu tillbaka med två singlar från kommande uppföljaren Black waves, som släpps 3 april på Trust No One Recordings. Alla förväntningar på högkvalitetsdöds med black metalinfluenser är mer än infriade och det är bara att konstatera att Svartkonst sätter ribban för resten i år. Helt obegripligt att karln roddar allt detta på egen hand.

Myrkur - Folkesange (album, 2020)
Relapse Records
Apropå fantastiska ensamvargar. Myrkur fortsätter förtrolla oss med sin obegränsade musikaliska talang, nu med lite lugnare tongångar. Även om den nordiska folkmusiken ständigt varit närvarande löper hon nu linan ut och släpper ett helt album på det temat, med en blandning av egna alster och tolkningar på existerande visor. Skönheten i detta är helt förkrossande.

Konvent - Puritan masochism (album, 2020)
Napalm Records
Folk som klagar på den danska metalscenen vet inte vad de snackar om. Konvent är ett ypperligt exempel på det. Doomifierad döds av högsta snitt är det som levereras på första fullängdaren Puritan masochism som följer upp demon från 2017. Riktigt tungt så klart men inte så långsamt så att man tummar på brutaliteten och svänget, vilket jag verkligen gillar.

Jordablod - The cabinet of numinous song (album, 2020)
Iron Bonehead Productions
Malmöitisk black metal som fick välförtjänt uppmärksamhet i och med debuten Upon my cremation pyre (2017) och som har ett eget uttryck som fördjupats på uppföljaren. En del rockiga inslag som stundtals påminner mig lite om Satyricon. Rå black metal möter indierock är en fras som dykt upp när jag lyssnat. Mycket intressant är det oavsett vad vi ska kalla det.

Världen Brinner - "Berlin" + "Skrik bort all ångest" (singlar, 2020)
Luftslott Records
Västerås finaste punkgäng är tillbaka med två singlar inför kommande albumet som släpps 3/4. Svängig och medryckande melodisk punkrock med hjärtat på rätta stället och som pekar fingrar åt exakt rätt håll. En kul detalj är att videon till "Skrik bort all ångest" spelades in under ett kids-only gig på en fritidsgård och resultatet ser du nedan. Det blir varmt i hjärtat, jag lovar.


Napalm Death - Logic ravaged by brute force (EP, 2020)
Century Media Records
Rutinen är svårslagen i Napalm Death men det lägger inte band på hungern hos bandet. En två låtars EP har släppts inför ett förmodat nytt album senare under 2020, med en egen låt och en Sonic Youth-cover. Egna dängan "Logic ravaged by brute force" bådar riktigt gott inför det som komma skall.

Natjager - Hvordan vi lærte att svæve (album, 2020)
Black Cheese Records
Autotunad nu metal sjungen på danska är precis vad du behöver när tillvaron känns lite dyster. För köpenhamnska Natjager levererar musik som är lika unik som den är oemotståndlig i mina öron. Det är ett genidrag att kombinera den autotunade sången från modern hip hop/RnB med groovy och catchy metal. Men den konservative metalälskaren bör nog hoppa över.

Existence - "LP Promo 2020" (2-låtars singel, 2020)
Quality Control HQ
Stockholms hardcore som jag fick upp ögonen för i och med Into the furnace (2018) och som nu är på gång med en två låtar promo inför en kommande fullängdare. Oemotståndligt old school-sväng är det som erbjuds och det är bara att snöra på dig dansskorna, för detta sitter man inte still till.

Elder - "Embers" (singel, 2020)
Armageddon Label
Psykedelisk och progressiv stoner med en hel del gitarrgodis för den som gillar det. Jag kan bli uttråkad av sådant om det passerar gränsen till onani för onanerandets skull om du fattar vad jag menar, men Elder klarar av den gränsdragningen fint. Kommande albumet Omens släpps den 24 april och det blir nog oerhört trevligt.

Katatonia - "Lacquer" + "Behind the blood" (singlar, 2020)
Peaceville Records
Bandet som kanske är bäst i världen på att tonsätta melankoli är tillbaka med två nya singlar inför kommande albumet City burials, som släpps 24 april. Ett mer passande soundtrack till isolering och dödsångest kan du inte hitta. De har för övrigt enorma förväntningar att leva upp till, speciellt då jag avgudade The fall of hearts (2017).

Barrens - "Arc eye" + "Atomos" (singlar, 2020)
Pelagic Records
En ny och oerhört trevlig bekantskap är svenska post rock/metal-trion Barrens som hittills släppt två singlar från kommande debuten Penumbra, ute för allmän beskådan den 10 april. Magiskt vackert med lika delar "rymdiga" synthar och tunga gitarrer och en mycket bra känsla för melodier är det som slår mig när jag lyssnar och vet man hur svag jag är för den här typen av musik förstår man att det här kan bli en av årets stora succéer i min bok.

CB3 - Aeons (album, 2020)
The Sign Records
Apropå rymd och gitarrer så har Malmös instrumentella stolthet CB3 släppt nytt album i Aeons. Jazzigt, psykedeliskt, drömskt, tekniskt och allmänt behagligt är några av de adjektiv som jag tycker kan beteckna trions musik, som borde vara för jazzigt intelligent för mig. Men CB3 har något för alla smaker, så även för mig.

Ulcerate - "Stare into death and be still" (singel, 2020)
Debemur Morti Productions
Intelligent är också nya zeeländska dödsmetalltrion Ulcerate, som trots att de kör en ogästvänligt teknisk döds är långt ifrån den industriellt mekaniska känslan som blir problemet med sådan musik för mig, utan tvärtom lyckas skapa en musik som både känns organisk och medryckande. Årets bästa album 2016 var i min bok Shrines of paralysis och det återstår att se om Stare into death and be still når samma höjd, men titelspåret tyder på något liknande åtminstone.

Alkymist.
Alkymist - "Draugr" (singel, 2020)
Indisciplinarian 
Danskt återigen, med fina och progressiva sludge metalbandet Alkymist, som övertygade rejält med den självbetitlade debuten som kom 2018. Nu är bandet tillbaka med första singeln från uppföljaren sanctuary som släpps 1 maj på högkvalitetslabeln Indisciplinarian Records. Bandet har ett eget uttryck som bör höras för att förstås, och "Draugr" är en malande tung historia som bådar mycket gott inför kommande albumet. Om nu inte Corona sätter stopp kommer bandet till Sverige och spelar i höst.

ORM - Mit blod (EP, 2020)
Indisciplinarian 
Danmarks bästa black metalband ORM är produktiva som få och följer upp albumet Ir (2019) med en EP exakt ett halvår senare. Mit blod är mer av samma melodiska och vackert storslagna black metal som man älskar bandet för. Nu väntar jag bara på att stjärnorna ska stå rätt så jag får se dem live någon gång.



 Kramar VV

torsdag 20 februari 2020

Demonstrerar: KNIFVEN


Dags att göra två saker. Dels väcka liv i det av allmänheten smärtsamt saknade konceptet Demonstrerar: där jag försöker basunera ut musik som korsat min väg genom att band eller skivbolag hört av sig, och som jag så klart gillar skarpt. Dels ska jag erkänna att jag inte gjort läxan - för det var redan i höstas Knifven tipsade om sig själva och deras senaste giv TRÖTT, DÖTT, KÖTT, och jag blev helt betagen av deras smittsamma punk. Sen kom vardagen emellan och det föll i glömska. Tills nu.

Knifven är en trio bestående av Adrian Hörnquist, trummor, Anders Carlborg, gitarr och sång, samt Joakim Andersson på bas och sång. Bandet bildades 2010 och har sedan dess släppt ett gäng singlar och fullängdarna Skuggfigurer (2015), Brinner (2017) samt ovan nämnda och briljant betitlade EP, TRÖTT, DÖTT, KÖTT, som släpptes i augusti förra året på Gaphals Records. Stockholm och Malmö är medlemmarnas nutida hemvist men om jag fattat det rätt återfinns rötterna i Östergötland. Bandet har med rätta fått bra kritik på sina släpp och har varit ute och turnerat både i Sverige och utrikes, bl a i Tyskland. I vår väntar spelningar i Stockholm 24/4, Linköping 25/4 och Berlin 15/5.

Som sagt blev jag blixtförälskad i Knifvens smittsamt melodiska punkrock när jag plöjde EP:n några gånger i höstas och i skrivandets stund visar det sig att i princip alla spår fortfarande sitter. Det säger en del om vilka hits som ryms i detta knappt 20 minuter och sju låtar långa EP. Allsångsnerven börjar rycka direkt när första spåret "Nej!" går igång och så fortsätter det EP:n igenom. Melodikänslan är stor hos bandet, både i sångmelodier och gitarriff, och att sången delas på två skapar en fin och hetsig dynamik. Ovanpå allt ligger gitarrslingor och sporadiska inslag av klaviatur som en extra melodisk topping.

Mina favoritspår på TRÖTT, DÖTT, KÖTT är nog "K.O", "(Alla hjärtans) Död, och "Längtan", men alla sju spår är riktigt bra. Faktum är att jag blir riktigt imponerad av Knifven och deras låtskrivarförmåga. Precis som punk ska vara är det i grunden rakt på sak med klassiskt upplägg med vers och refräng, men bandet har en fin vana att ständigt spränga in element som höjer låten, t ex i form av ett kort stick med en klaviaturslinga eller att intensiteten höjs för varje refräng. Jag tjatar om melodier, men de melankoliska punkharmonierna sitter exakt där de ska och Knifvens punkhantverk hittar rakt in i mitt hjärtas innersta vrår. Detta förtjänar all uppmärksamhet det kan få och Knifven har i min värld höjt ribban rejält för svensk punkrock.



Kramar VV