torsdag 4 juli 2019

COPENHELL 2019: Warm up

EODM. Foto: Veckans Vrål
Knappt två veckor har gått sedan allsmäktiga Copenhell ställde till med tioårskalas på Refshaleøn i Köpenhamn. Några av varandra oberoende faktorer som post-festivalsjuka, bröllopsplanering (japp, jag ska gifta mig om alldeles för få dygn) och allmän trötthet har gjort att plikten att förmedla detta fina kalas har skjutits på framtiden. Men nu är det dags att sätta ord på det fina vi upplevde tillsammans, där under dansk himmel på midsommarhelgen.

Onsdagens warm up återvände för andra året och även i år stod den för några av de finaste namnen på line-upen. Eagles Of Death Metal är först ut av det som känns relevant och efter en tur till legendariska och allsångsstinna Biergarten är jag taggad - trots att det är ett band jag har dålig koll på. Det behövs dock inte speciellt mycket plugg för att uppskatta Jesse Hughes med kompani och deras smått humoristiska men överproffsiga rock. Frontmannen är på ett lysande humör och bekänner verkligen färg som en show- och dansman av högsta rang, med underfundiga mellansnack, sköna poser och en uppmärksamhet ständigt limmad mot pubilken. Sådant gör mig orimligt glad och det är en perfekt uppvärmning och start på festivalen.

Katatonia. Foto: Veckans Vrål, mellan störtskurarna
Känslomässigt kan det knappast bli mer bjärt kontrast än till efterföljande akt, och en av mina viktigaste konserter, Katatonia, som under pågående turné också firar tio år, men för deras mycket fina epos Night is the new day (2009). Den körs från pärm till pärm, så förutsägbarheten är god, men det tillför också något till stämningen. Vi vet alla vad som väntas och är helt inne i upplevelsen. Det låter hyfsat nära albumnivå och när det börjar ösa ner under giget, för övrigt det enda skyfallet på hela festivalen, får den melankoliska musiken en väl lämpad inramning och som förstärker musiken och skapar en känsla av att jag är själv med bandet. Kan vara huvan på min regnjacka i och för sig. Renkse tackar oss om och om igen för att vi härdar ut i det kraftiga regnet - vilket också drabbar bandet rätt rejält - men de yttre omständigheterna för bara band och publik än närmre varandra. När avslutande "Departer" går på, med fantastiskt stämssångsinslag av gitarristen Roger Örjesson och Renkse är magin så stark att den går att ta på. Mycket berörande och vackert och det är säkert en del tårar som blandas ut med gammalt regnvatten framför Pandæmonium.

Immolation. Foto: Veckans Vrål
När dödsveteranerna Immolation går på har det torkat upp och en tapper och otippat mangrann skara är, precis som undertecknad, rejält i gasen och mycket tända inför lite hårdare tongångar. På skiva är Immolation ingen lättsmält death n´roll direkt utan rätt knepiga taktmässigt och med stökiga låtstrukturer. Live förvandlas detta till en mullrande urkraft som suger tag i en och skickar runt en i en mental mosh pit. Bandets förträfflighet på scen är mycket tack vare de två ursprungsmedlemmarna, sångaren och basisten Ross Dolan och gitarristen Robert Vigna. Den förre med hår ner till anklarna och ständigt påhejare av publiken, vilket är ett tacksamt uppdrag efter midnatt på en dansk festival. Den senare med ett mycket speciellt scenspråk, där han höjer gitarren distinkt och frenetiskt och i jämnt takt, dock inte alltid tajmat med musiken. Lika effektfullt och minnesvärt som det saknar motstycke i mitt medvetande. Lägg till att musiken låter så när så tight som på skiva, trots den tekniska svårighetsgraden, och dessutom med en ständig frenesi i framförandet, och du kan förstå att jag är helt lyrisk när jag stapplar ifrån festivalens första dag. En t-shirt och tre fantastiska konsertupplevelser rikare.

Kramar VV

torsdag 6 juni 2019

Lyssnat på: MAJ

Lowest Creature. Foto: https://lowestcreaturehc.bandcamp.com/
Släpp hårdrockar´n loss, det är vår! I takt med ljusare tider och varmare väder har jag märkt att suget efter snabbare och gladare (nåja) musik ökar, samtidigt som man inser att träningsåret 2019 inte erbjudit det som behövs för att mäkta med längre besök i mosh piten än förra sommaren. På månadens lista återfinns i alla fall en hel del fina bitar som inbjuder till mosh, och många fina fynd, om jag får skryta lite å bandens vägnar. Och det är ju det hela tanken med denna blogg är.

Lowest Creature - Sacrilegious pain (album, 2019)
Ett nytt namn för mig är Örebrobaserade Lowest Creature som smällt till med ordentligt crossover-kalas på sin fullängdsdebut Sacrilegious pain. Faktum är att den håller så pass hög kvalitet att giganter som Power Trip känns som deras gelikar snarare än förebilder. Otroligt medryckande hardcore och thrashsväng som passar fint till sommaren.

Cult Of Luna - "The silent man" (singel, 2019)
I min värld är det alltid en världsangelägenhet när husgudarna i Cult Of Luna släpper nytt material. Förväntningarna är ju konstant skyhöga på detta magnifika band och jag kan väl inte säga att jag blev föll av cykeln när jag lyssnade igenom "The silent man" de tre-fyra första gångerna. En stabil låt från storbandet från norr men ingen gåshudsprovokation denna gång.

Torche - "Slide" (singel, 2019)
Jag hade nästa träng ut Torche och deras fina stoner ur mitt medvetande när "Slide" passande nog dök upp via Spotifys algoritmer och den ändå väl fungerande tjänsten "release radar". Restarter (2015) snurrade en del och ett ord som beskriver min känsla inför bandets musik är behagligt. Inte livsfarligt men inte heller tråkigt, utan ständigt underhållande.

Batushka x2 - "Polunosznica" & "Pecn´ 1" (singlar, 2019)
Bråk om pengar och rättigheter är ju alltid en partydödare i musikvärlden och dessvärre har finfina black metalbandet Batushka drabbats av denna farsot. Resultatet är att sångaren Bartlomiej Krysiuk kör på med en version och gitarristen Krzysztof Drabikowski med en version av Batushka, och båda hävdar väl kort sammanfattat att de är den "äkta" versionen och blivit blåst av den andre. Tröttsamt nå djävuslkt, speciellt med tanke på hur stark debuten Litourgiya (2015) var, och man orkar ju inte ta ställning. Rent musikaliskt är "Pecn´1" en starkare historia och skulle det få avgöra tvisten verkar ju således gitarristen vara den bäst lämpade att axla ansvaret, även om Metal Blade Records har satt sitt hopp till den Bartlomiej.

Full Of Hell - Weeping choir (album, 2019)
Om Torche står för behagliga associationer jobbar Full Of Hell hårt för att uppnå motsatsen med sin grindcore/noise/death metal. Oljud skulle nog en del kalla det, ljuv musik skulle en något mindre andel beskriva det som. Är jag på rätt humör tillhör jag den senare minoriteten.

Russian Circles - "Arluck" (singel, 2019)
Ytterligare ett favoritband inom postmetal-genren som släppt ny singel. Precis som ovan nämnda Cult Of Luna har Russian Circles mycket att leva upp till och gör precis som svenskarna ytterst få misstag. "Arluck" är en riktigt fin bit som ligger fint i örat.

Mammoth Grinder - "Lunar mass" (singel, 2019)
Döds men en attityd- och tempomässig ansats från hardcoren är det smakfulla recept som trion Mammoth Grinder kör på - och att de lyckas korsa genregränser med sådan lätthet är kanske ingen konstighet när medlemmarna också återfinns i band som Power Trip och Iron Reagan. "Lunar mass" är en b-sida från Cosmic crypt (2018).

Employed To Serve. Foto: https://employedtoserve.bandcamp.com/

Victims
 - "The sea and posion" (singel, 2019)
Som om inte en ny giv av Martyrdöd (Hexhammaren) var nog så kommer ännu en av Sveriges, och världens, finaste crustgäng med nytt i år. The horse and sparrow theory heter det alstret som kommer till oss vanliga dödliga den 28 juni. Två låtar är släppta och det jag hör, det gillar jag skarpt.


Idle Hands
 - Mana (album, 2019)

Årets mest otippade golvning av undertecknad står Portlands Idle Hands och deras gothiga heavy metal för. Tänk ett The Cure som gått hårdrockskurs under sommarlovet och du närmar dig en bild av detta fina. Mana är melodisk perfektion och en hitkänsla rakt igenom, men med ett ständigt underliggande mörker som skapar en helt magiskt vacker upplevelse. Det här vill du inte missa.

Employed To Serve - Eternal forward motion (album, 2019)
Mathcore är ett begrepp som det var längesen jag tog i min mun (eller bokstaverade på mitt skrivbord). Ynglingarna i Londonbandet Employed To Serve sysslar med någon hardcore med sådana influenser och gör så med bravur. Kanske är jag för gammal för att mäkta med en hel skiva utan vila men några låtar ibland gör mig oerhört gott.



Kramar VV

lördag 25 maj 2019

Topp 10 skäl till att åka på COPENHELL i sommar!


Den som hängt med lär inte ha missat att jag ÄLSKAR allt som har med Copenhell att göra. I år firar den danska metalfestivalen 10 år och slår till med storkalas den 19-22/6. Spelschemat är släppt och det är bara att snöra på sig sina snabbaste skor för att hinna med allt fint. Veckans Vrål kan egentligen hitta hur många skäl som helst för att åka dit men har som vän av ordning rangordnat de (rent subjektivt) tio främsta.

1. TOOL
Kommentarer överflödiga. Tool kommer - alltså IRL - stå på största scenen Helviti på torsdagen. Det i sig räcker för mig, men det är ju kul att det kommer fler band. Sist, och enda gången hittills, jag såg bandet var på Roskildefestivalen 2006 och då hade de en färsk skiva i 10.000 days (2006) med sig i bagaget. Jag säger inget, men en repris vore fantastiskt.

2. KATATONIA
Sveriges vackraste melodier framförs i regel av Katatonia och bandet fick en rejäl revival i mitt medvetande i och med fullkomligt magnifika The fall of hearts (2016). Spelningen under festivalens warm up, dvs på onsdagen 19/6 är en jubileumsspecial för albumet Night is the new day (2009) som således kommer spelas i sin helhet. Det kommer bli magiskt.


3. TERROR
Potentiellt en av de svettigare spelningarna under festivalen, förutsatt att fler än jag avgudar detta rutinerade hardcoreband. Jag hade äran att bevittna bandet under en 1 maj-festival i Berlin 2014 och det var precis så där kaotiskt och svettigt som ett bra hardcoregig ska vara. Kolhydratladda ordentligt innan är ett tips. Spelar på torsdagen.


4. REFUSED
Nyhetens behag efter återföreningsrundorna har nu gått över och det är upp till Umeås stoltheter att visa att de är tillbaka på riktigt. Ny skiva är på gång och den ryktas ska påminna mer om The shape of punk to come (1998) än Freedom (2015), som jag själv tyckte var lite av en besvikelse. Det bådar onekligen gott och som liveband vet vi att vi kommer få leverans av högsta kvalitet. Spelar (också) på torsdagen, som i vanlig ordning blir en hektisk historia. Tyvärr en lite krock med Terror tidsmässigt men har man moshat som sig bör tillsammans med dem är man uppvärmd inför andra halvan av Refused.


5. KVELERTAK
Ett band som alltid levererar live är gitarrgudarna i Kvelertak, nu med ny anförare vid micken i form av Ivar Nikolaisen, som enligt rörlig bild på Internet verkar ösa på mer än den karismatiske föregångaren Erlend Hjelvik. Vi hoppas på att få lite nytt material till livs men oavsett blir det en bra fest på lördagen, då bandet intar Refshaleøn.


6. MUNICIPAL WASTE
En av de roligaste spelningarna på Copenhell 2015 var när Iron Reagan thrashade loss på minsta scenen. Nu kommer det bandets lysande frontman Tony Foresta tillbaka till festivalen med sitt andra crossoverband Municipal Waste. Det kommer bli drag utav bara helvete och en ständig hets till circle pits och crowd surfs från scen. Få musikgenrer passar så bra på festival som crossover thrash så det här vill du inte missa. Spelar på lördag.

Munter Klaus Meine från Scorpions spelning på Copenhell 2016. Foto: Veckans Vrål
7. SCORPIONS
Hade jag inte sett Scorpions på Copenhell 2016, då i tron om att det var sista chansen att se mina barndoms hårdrocksgudar, hade de varit nummer ett på denna lista. Nu är det inte lika storslaget men fortfarande riktigt kul att se dem igen, speciellt då de överraskade mig i hur pass pigga de ändå kändes på scen. Denna gången får det bli något färre öl i Biergarten innan, vilket det faktum att de spelar på lördagen talar för.


8. UADA
Kvalitetsblack från Amerika som övertygade när jag såg dem på Plan B förra året. Ska bli kul att se dem i ett litet större sammanhang, med en större och mer berusad publik. Nu hoppas vi att de får spela åtminstone i skymning och inte i gassande sol. Spelar också på lördagen.

The Psyke Project.
9. THE PSYKE PROJECT
Jag hade helt glömt bort danska hardcorebandet The Psyke Project tills jag såg dem på årets line up. De har återförenats efter splittringen 2014 för ett unikt gig på Copenhell och det bådar för många taggade danskar både på och framför scen. Och minst en svensk, dvs jag. Ska bli riktigt kul att lyssna sig ifatt på bandet igen för det här minns jag som riktigt bra. Spelar på lördagen.


10. FEVER 333
Roskilde 2016 gick jag och såg ett för mig ganska okänt gäng vid namn letlive. mest för att jag läst att sångaren skulle vara lite tokig på scen. Det var ett bra beslut och den där sångaren, Jason Butler, var mycket riktigt ett redigt yrväder. Nu är han med nytt band i trion FEVER 333. Deras RATM-inspirerade musik med en del rap, elektroniska inslag och framför allt aggressiva och ösiga riff håller för min del inte en skiva igenom men live kommer det här bli galet ösigt. Oavsett vad man tycker om deras musik tror jag man är dum om man missar detta. Spelar på torsdag.

Sen behöver man ju inte dela min uppfattning överhuvudtaget. Man kanske ser allra mest fram emot de andra stora namnen, som Slipknot, Amon Amarth, Lamb Of God, Dimmu Borgir, Eluveite, Trivium eller varför inte Slash & Myles Kennedy. Eller så kanske man vill se kvalitetsdöds med Immolation och Unleashed, danska spännande namn som Slægt, Konvent och Baest eller så tänker man som jag att man vill se ALLT. Nu blev jag taggad. Hoppas vi ses där!

Kramar VV

lördag 11 maj 2019

Lyssnat på: APRIL

Vånna Inget. 
Whoop whoop! April var rent lyssningsmässigt en fantastisk månad. Resultatet är som vanligt en tiohövdad lista med både ljus och mörker. Mycket av de nya namnen härstammar från mitt mer och mer intensiva och mångfacetterade podd-lyssnande, vilket är ett ämne jag ämnar återkomma till. Håll till godo och sköt om er där ute.

Sinmara - Hvisl stjarnanna (album, 2019)
Jag kommer inleda och avsluta denna lista med band jag upptäckt tack vare alltid så eminent intressanta och underhållande Metalpodden. Deras specialavsnitt om isländsk black metal är fullspäckat med sådan av hög kvalitet, och där jag håller Sinmara högst. Melodiöst, lagom mörkt och riktigt välspelat. Njutbart i alla väder.

ORO - Djupets kall (album, 2019)
Riktigt fin och trögflytande sludge och post metal från Örebro som övertygar på debutalbumet Djupets kall. Ett extra plus för svenska texter vilket höjer känslan ytterligare.

Världen Brinner - "Dom mörda Ida" (singel, 2019)
Svenska och viktiga är också Världen Brinners texter, dessutom briljant framsjunget av sångerskan Malin. "Dom mörda Ida" har jag tipsat om separat och det är en underdrift att den snurrat i lurarna under april. EP:n Livet på recept är i skrivandets stund precis släppt och jag ser fram emot att lyssna mig ikapp på Västerås bästa orkester sen Looptroop


Världen Brinner. Foto: https://varldenbrinner.bandcamp.com/
Feral Light - Fear rides a shadow (album, 2019)
Med tanke på hur fint väder det var i april är det konstigt att jag lyssnat så pass mycket på black metal, men det blir väl någon slags balans antar jag. Feral Light huserar i Minneapolis och kör en härligt rockig black metal som jag lärde mig älska tio sekunder in i fenomenala Fear rides a shadow, vilket är bandets andra fullängdare.

Vånna Inget - "Skuggor" (singel, 2019)
Malmös kanske allra finaste punkgäng Vånna Inget har varit tysta ett tag men är äntligen tillbaka med nytt material. När detta publicerat är nya albumet Utopi ute för allmän beskådan och det är som vanligt oerhört älskvärt och innerligt. Visade sig att deras nya klaviaturist är en trevlig snubbe som heter Dan och som har gemensamma bekanta med undertecknad så vi hamnade på samma födelsedagsfest igår. Det känns i kroppen idag, men det är endast min egen förskyllan och en parentes. Nu bakissvamlar jag. Lyssna på Vånna Ingets fina nya skiva var ju det jag skulle förmedla. Sorry.

Spirit Adrift - "Angel and abyss" (singel, 2019)
Blev uppriktigt förvånad att jag inte skrivit om oblygt episka doombandet Spirit Adrift innan, speciellt då de påminner mycket om två av mina favvoband i genren, Khemmis och Pallbearer. "Angel and abyss" är en otroligt medryckande dänga som egentligen är lika mycket heavy metal som det är doom. Nya skivan Divided by darkness släpptes igår och den tycker jag du ska lyssna på.

Novarupta - Disillusioned fire (album, 2019)
Briljanta post metalbandet The Moth gatherer har i mitt tycke släppt ett av årets hittills bästa album, dock utan sin forne basist Alex Stjernfeldt (också verksam i Let them hang). Han har nämligen satt igång med soloprojektet Novarupta som precis kommit med sin debutplatta. Och vilket platta sen. Mörk, tung och tonsatt ångest i post metalform är det som bjuds och med gästsångare på alla sex spåren. Samtliga är namnkunniga och kompetenta strupar, t ex Mikael Stanne (Dark Tranquillity), Jonas A. Holmberg (This Gift Is A Curse) och nostalgiframkallande Thomas Liljedahl (ex-Breach, The Old Wind). Den senare gastar på förstaspåret "Stones" som är som att färdas tillbaka till de lyckliga dagar som vi minns som Breach-aktiva.

Darkthrone - "The hardships of the Scots" (singel, 2019)
Inga duvungar i metalvärlden direkt, men pigga ändå. Första singeln från kommande albumet Old star är en härlig historia som blandar både stilar och tempo på ett kul sätt. Jag ser fram emot att se vad Fenriz och Octurno Culto mer har i görningen när hela albumet släpps, vilket är den 31/5.

Vanishing Kids. Foto: https://vanishingkids.bandcamp.com/
Existence - Into the furnace (EP, 2018)
Härligt är ordet när stockholmarna i Existence mörsar på med sin melodiskt kompetenta och ösiga hardcore som gör mig varm i hjärtat och också påmind om att det var hardcoren som fick in mig på vrålet från första början. Den påminnelsen har jag mycket fina Nere på noll podcast att tacka för och det var via dem och Spotifys algoritmer som jag hittade Existence. Tänk vad Internet är bra.

Vanishing kids - Heavy dreamer (album, 2018)
Hade jag inte levt i ovisshet om Vanishing Kids tills Tomas från Metalpodden tipsade om deras FANTASTISKA epos Heavy dreamer hade de hamnat på årsbästalistan för 2018. Drömsk, episk och otroligt vacker psykedelisk rock i någon slags luddigt stoner-fack är det som denna kvartett från Madison, Wisconsin levererar och det med helt otrolig sång av frontkvinnan Nikki. Ni vet, sådan där musik som gör livet så mycket lättare, vilket är hela meningen med den här bloggen. Tack för ordet.



Kramar VV

torsdag 4 april 2019

VÄRLDEN BRINNER släpper viktig singel - "Dom mörda Ida" ute nu!

Världen Brinner - punkbandet från Västerås vars fantastiska bandnamn jag alltid reagerar över men sen glömmer bort att kolla upp - är på gång med en ny EP. Den släpps i början av maj. Håll koll på det. Så långt är allt som vanligt. Men när Daniela från bandets PR-bolag Birds Will Sing For You hörde av sig och berättade om den första singeln från EP:n, "Dom mörda Ida", blev jag varse att det här inte är vilket släpp som helst. "Dom mörda Ida" är en kommentar, eller snarare en avgrundsvrål av ilska, över det vi läser om nästan dagligen. Kvinnor som utsätts för vålds- och sexualbrott men som inte blir betrodda, och än mindre får rättslig upprättelse. "Dom mörda Ida" skrevs efter en sådan händelse i Västerås, där en kvinna polisanmälde en polisman för våldtäkt men blev åtalad för narkotikabrott medan åtalet mot polismannen lades ner. Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/stor-demonstration-utanfor-tingsratten-i-vasteras

Musik är aldrig mer angelägen eller viktig än så här och låten både skär i hjärtat och inger en massa hopp på samma gång. Det är inte viktigt i sammanhanget att "Dom mörda Ida" är en jättebra och medryckande punkdänga som sätter sig direkt - men jag hoppas det hjälper till att sprida budskapet. Tack Världen Brinner för att ni gör världen lite bättre.


Kramar VV

söndag 31 mars 2019

Lyssnat på: MARS

Venom Prison. Foto: Jake Owens
Många starka och både bekanta och nya namn på månadens lista och det är bara att konstatera att det första kvartalet av 2019 har levererat en hel del fint i vrålväg. Den nördigt planerande sidan av en själv börjar ju redan blicka mot årsbästalistan och fundera över hur det ska gå att få ihop den i år utan att tappa förståndet.

Martyrdöd - "Cashless society" (singel, 2019)
De rutinerade crustarna i Martyrdöd lyckas alltid pricka mitt hjärta när de släpper nytt. Första singeln från kommande albumet Hexhammaren är här och det är inte fullt så melodiskt som vi är vana vid, utan "Cashless society" är en ganska rå historia, vilket duger gott i min värld. Den 10/5 får vi veta om det är en utveckling som präglar albumet som helhet.

Baroness - "Borderlines" (singel, 2019)
Guld och grått blir färgerna som klär Baroness femte fullängdare, det första albumet där nya gitarristen Gina Gleason har fått vara med från start i skapandet - vilket ska bli mycket intressant att följa och som hörs på "Borderlines" i sångarrangemanget. 14/6 kommer Gold & Grey och det lär bli fint som snus.

Venom Prison - Samsara (album, 2019)
Apropå tongivande och uppfriskande nog ej snoppförsedda metalgurus har Venom Prison en brutal vokalist i Larissa Stupar som dessutom har den goda smaken att sparka patriarkatet med flera snedvridna strukturer rakt upp i rektum med hennes politiska texter. Musiken rör sig i någon slags gränsland mellan brutal death metal och deathcore och klarar den balansen bra, trots att jag brukar vara svårflirtad när det gäller sånt. Från Wales dessutom.

Sâver - They came with sunlight (album, 2019)
Norsk sludge med härliga inslag av post metal och rensång och som övertygar rejält. Samtliga i trion har ett förflutet i splittrade Tombstones. Några lyssningar till, sedan lär They came with sunlight åka rakt in i årsbästalådan.

Call Of The Void - "Living ruins" (singel, 2019)
Från Denver kommer detta band som kör en härlig hardcore-sludge och som om de håller samma underhållningsvärde som på "Living ruins" en hel skiva igenom har något stort på gång. Den 10/5 släpps Buried in light på Relapse Records så då blir vi varse.

Nyt Liv. Foto: https://nytliv.bandcamp.com/
Nyt Liv - "Blodet Skygger" (singel, 2019)
Köpenhamnsgäng som kör hardcore som får en att tro att de är från Norge. Rockigt, snyggt och jädrigt medryckande är receptet och jag ser verkligen fram emot Ensomhetens kolde kald som är bandet fullängdsdebut, och som släppt 3/5 på Indisciplinarian.

Inter Arma - "The atavist´s meridian" (singel, 2019)
Sist det begav sig med Inter Arma var de på vippen att klämma in sig på topp 20 över årets bästa album med Paradise gallows (2016). Nu är jänkarna igång och stökar igen med sin odefinierbara och ogästvänliga musik. Två singlar är släppta och jag gillar det jag hör. Du bör dock vara utsövd och alert för att palla.

Night Fever - (EP med Hårda Tider, 2014)
Då är det enklare att riva av tre låtar med Night Fever och deras old school hardcore som är allt annat än ogästvänligt. Man vill bara riva av en sväng i piten och glömma att man har huvet fullt av pollen just nu. (Onekligen ska man inte gå på Spotify-tipsen utan dubbelkoll - en split med Hårda Tider är det och den släpptes redan 2014 och inget annat, reds anm).

Waldgeflüster - "Von Winterväldern und Mondscheinsonaten" (singel, 2019)
Folkmusiksblack är ett vedertaget grepp som funkar fint om man är bra på det. Det är tyskar i regel och så också Waldgeflüster som jag upptäckte när de gjorde en split med finfina Panopticon. Fina melodier utlovas.

This Gift Is A Curse - "Wolvking" (singel, 2019)
Som sig bör har jag sparat det bästa till sist. This Gift Is A Curse är lite av husgudar här på Veckans Vrål och jag har länge längtat efter uppföljaren till fullkomligt briljanta mörsarskivan All hail the swinelord (2015). Den 14/6 släppt A throne of ash på Season Of Mist och "Wolvking" är ett sjuhelvetes fint smakprov. Som vanligt som att sätta sig i stormens öga och bara bevaka det kaos som virvlar omkring en. Njut!





Kramar VV

lördag 16 mars 2019

Lyssnat på: FEBRUARI

Brutus. Foto: https://imgur.com/gallery/jmGXm
Jodå, klart det kommer en lista för februari månad, den har bara fått ligga till sig lite. Men inget har lagts till efter månadsskiftet, svär på Pär. Mycket nykomlingar i min värld har tagit plats på listan vilket alltid är ett lyft för livskvalitén.

Brutus - "War" (singel, 2019)
Belgisk trio som flashat förbi min uppmärksamhetssfär tidigare men som fångade mig ordentligt först med singeln "War" som är en rätt fängslande historia, mycket tack vare sångerskan och trummisen Stefanies fantastiska stämma. Melodiskt mycket kompetent musik som rör sig i någon slags post-landskap.

Vokonis - "Grasping time" (singel, 2019)
Boråsbaserat gäng som ingalunda är några nykomlingar på den svenska stonerhimlen. Singeln "Grasping time" är en melodiös och snygg dänga som håller absolut världsklass i genren och det bör kunna resultera i välförtjänt uppmärksamhet i etern. Otroligt bra låt som känns mer melodi och mindre fuzz jämfört med det jag hört innan, mycket tack vare att man delar på sångbördan numera.

The Dogs - Before brutality (album, 2019)
Norge kan skidsport. Norge kan rock n´roll. The Dogs är ännu ett exempel på det senare och om man kan tröttna på dominansen i skidspåren så blir man aldrig less på landets fenomenala förmåga att kläcka ur sig bra skit i distad musikväg. Dängan "Lord know, the fiction has worn out" är en riktig hit.

Seer - Vol. 6 (album, 2019)
Kanadensisk doomig sludge som släppt sitt andra album i det oerhört fantasifullt betitlade Vol. 6 (EP:s är inkluderade i räkningen). Om titeln är lam är musiken något helt annat. En relativt egen variant i genren, speciellt med den rena sången som tack, samt högt medelvärde på riffnivån. Ett mycket bra album.
The Great Discord. Foto: https://www.facebook.com/pg/thegreatdiscord/

The Great Discord
 -
Heart (singel, 2019)
Progressive death pop är detta Linköpingsbaserade bands, med bl. a. Aksel Holmgren (ex-Ghost) på trummor, beskrivning av sin egen genretillhörighet och det är en beteckning som passar dem väl. Melodiskt, lite stökigt taktmässigt och i riffen samt både välproducerat och välkomponerat rakt igenom. Lägg till oerhört stark sång med ursprung i Fia Kempes stämband och en bra näsa för melodier som sätter sig och receptet är komplett. Riktigt behagligt och mycket underhållande.

Astronoid - Astronoid (album, 2019)
Apropå behagligt är ju Astronoids musik som en distad dunkudde med sång som för tankarna till Mew snarare än något som ryms inom metalgenren, även om man tolkar den i vid mening. Starka melodier är ett understatement.

Soen - Lotus (album, 2019)
Progressivt och melodiskt ligger oss ju varmt om hjärtat och då passar Soen alldeles utmärkt. Stockholmarna balanserar mellan Tool och Katatonia i sitt uttryck och är mycket fina när de får till det som allra bäst. Lyssna bara på falsetten på "Martyrs" och försök mota gåshuden. Det går inte.

FEVER 333 - STRENGTH IN NUMB333RS (album, 2019)
Sångaren i Fever 333, Jason Aalon Butler, huserade förr i Letlive. och när jag såg karln på Roskilde för några år sedan var han fullkomligt skogstokig på scen. Nu ångar han på i ny konstellation som kanske inte funkar för mig i en hel skiva, men som kommer få Copenhell att explodera när trion spelar där i sommar. Nu metal-vibbar som inte känns jätteobehagliga och som har lite RATM att tacka för inspiration.

Deafheaven - "Black brick" (singel, 2019)
Tror banne mig att Deafheaven fått en nytändning. Så tunga som de låter på "Black brick" var det ett tag sedan de lät och jag gillar det skarpt. Frågan är varför detta är en "B-sida" till Ordinary corrupt human love (2018)?


Kramar VV