Egentligen borde man inte rangordna i sådana här listor. Det är ju ett hårklyveri utan dess like att tävla i musik. Nåja, nu har jag ju börjat så jag får väl avsluta detta vansinnesprojekt, med parentesen att det är jämnt skägg och endast skiljer hundradelar mellan de flesta av alstren på denna topp tio. Håll till godo - och vaccinera dig så jag får gå på konserter STÅENDES i vår.
1. DÖDSRIT - Mortal coil
(Wolves Of Hades)
Den tidigare ensamvargen Christoffer Öster har slagit sig ihop med tre holländare och ens stilla förhoppning om att Dödsrit ska kunna bli ett turnerande sällskap är numera verklighet. Fler kockar verkar göra gott, för tredje fullängdaren Mortal coil är, förvisso föga förvånande, en underskönt vacker historia. Alltså, kombinationen melodisk black metal med crust punk. Det är snyggt, så förbannat snyggt och jag älskar det av hela mitt hjärta. Melodierna knäcker mig varje gång och lämnar mig i en patetisk men tacksam pöl på golvet.
2. JÄRNBÖRD - Gör om, gör fel
(Downfall Records)
Grind är ju alltid grind kanske du tänker. Det är i alla fall inte fallet med malmöiterna i Järnbörd. Gör om, gör fel är nämligen en i det närmaste poetisk helhetsupplevelse, självklart med blastbeats och ett sjuhelvetes ös som grund. Jag tror aldrig jag stött på ett grindalster där jag kan skilja mellan varje låt och som sätter sig på hjärnan. Typ som sommarhits. Sen kan Järnbörd sitt grindhantverk och det är entaktskaos och ett jädra sväng som byter av varandra. Helheten förstärks av samplingar med förbannade varvsarbetarhjältar och barnkörer. Magiskt!
3. R.A.T.S. - Another day in helvete
(Independent)
Som jag har stuffat till detta alster, som är en självsläppt EP. Både lite försiktigt i köket när ingen ser men desto mer mentalt när jag gått med hunden med R.A.T.S. i lurarna. Söderhamn är hemvist för bandet och vi snackar köttig, tung och übermoshable hardcore av absolut högsta kvalitet. När jag får se bandet live, vilket jag hoppas blir snart, lär jag få mitt livs första ryggskott. För att stå still till Another day in helvete, det går inte.
(Suicide Records)
Crustpunk är den tongivande grunden i denna egensinniga punkkreation, med en brokig och melankolisk aura över sig som träffar mig rätt i hjärtat. Jag tror det är det sorgliga melodispråket och hur Knivad använder en flora av takter som annars sällan återfinns i crustpunk (det heter ju d-beat av en anledning) som gör att jag upplever bandets musik som så unik som jag gör. Hur som helst är det fullkomligt briljant.
5. OBSTRUKTION - Monarchs of decay
(Isolation Records)
Massivt, sade Bill. Svängigt, sade Bull. En benhård och metallisk hardcore från dessa göteborgare, som inte lämnar utrymme för tvekan. Ljudbilden är hård och intensiv och riffen är, i brist på bättre adjektiv, FETA. För det svänger något otroligt om Monarchs of decay, samtidigt som det är brutalt och i hyfsat raskt tempo emellanåt. Obstruktion skapar liksom musik som man vill se publiken framför festivalens största scen gå fullkomligt bärsärk till. Jag hoppas det blir verklighet inom en överskådlig framtid.
6. SOEN - Imperial
(Silver Lining Music)
Jag älskar den oblygt episka ansatsen som kännetecknar Soen och deras allsångsvänliga och progressiva metal. Som ett TOOL för trackslistan, med en otroligt imponerande förmåga att skriva melodier som man kan nynna i sömnen, men som aldrig är förutsägbara. Lägg därtill knepiga takter och rena Meshuggah-fasoner med ett prickfritt utförande och helheten blir helt magisk. Varje låt på Imperial är stark och en hit i sig själv, vilket är imponerande. Det har inte funnits en enda sekund under 2021 då jag inte varit sugen på att spisa lite Soen.
7. BLOOD SERMON - Never stop the madness
(Svensk hardcorekultur)
Briljant och oerhört moshvänlig hardcore med den kungliga hufvudstaden som hemvist. Utan att ha räknat tror jag Blood Sermon står för högst "riff per låt"-ratio på denna lista vilket gör att det inte återfinns en tråkig sekund på Never stop the madness. Tvärtom vågar jag utlova en mycket stor behållning om du ännu inte upptäckt denna pärla. Vi får oss till och med lite rap till livs på "Milking the goat" från Skarp V, vilket känns uppfriskande och välplacerat i sammanhanget. Perfekt för oss bönder med street-komplex alltså.
8. WORLD IN RUINS - In misery
(Independent)
Att beskriva musik som en käftsmäll är ju lite tröttsamt men jag kommer inte på något mer lämpligt för att åskådliggöra det "crust möter dödsmetall"-mayhem som bjuds på svenskarna i World In Ruins fullängdsdebut In misery. D-beat av det raskare slaget möter brutalitet från dödsmetall och det är välspelat och välkomponerat. När klyschorna ändå haglar kan jag lägga till att det är ett sjuhelvetes ös rakt igenom. Trevligt också med lite melodier emellanåt för att mjuka upp det lite.
9. VOLA - Witness
(Mascot Records)
En av många musikaliska upptäckter signerat min vän och progg-orakel Konrad, som vanligt med gott utfall. Vola leverar nämligen en oerhört snygg och lättillgänglig progressiv metal med sångmelodier och hitkänsla som hade fått vilken pop-producent som helst att bli grön av avund. Det görs dock med finess och alltid med ett mycket betryggande avstånd till gränsen för glättighet och förutsägbarhet.
(Nuclear Blast)
Mången gång under året har jag omfamnat den melodiska, i det närmaste poppiga, och inbjudande post black-famnen som danska Møl leverar på Diorama. Det är en synnerligen välpolerad och snygg produktion samt en orgie i vackra melodier, vilket sannerligen är en befrielse att vila öronen emot. Nu när Deafheaven bytt bana (inte en negativ ton i det konstaterandet vill jag tillägga, gillar deras nya skiva skarpt) håller Møl den post black-shoegazeiga fanan högt.
Kramar VV
