Lyssnat på v47!

1. InOcean - Bring'em down Det känns riktigt fint att få öppna veckans lista med tung, ösig och catchy hardcore från Sveriges vrålhuvudstad Götlaborg. I mitt tycke är kvartetten InOcean ett riktigt fynd. Jag älskar sångaren Pierre Larssons målbrottsliknande vrål som låter som att han offrar ett och ett annat stämband per låt. De verkar dock hålla eftersom han levererar smäktande rensång på en del InOcean-låtar och till vardags i poppunkbandet Chemical Vocation. InOceans EP "Until it breaks" som släpptes i år bådar gott och vi lär få höra betydligt mer av dessa herrar i framtiden. På "Bring'em down" kompletteras drivna och melodiösa riff med peppande körer och det är bara att stämma in i allsången. 
2. Dayshell - Share With Me Dayshells sångare och frontman Shayley Bourget beskriver bandets musik som "fresh metal", ett hemsnickrat genrebegrepp som inte alls skjuter bredvid målet när man lyssnar på bandets självbetitalde debutalbum från i år. Det är utan tvekan fräscht, men utan att bli alltför tvålfagert och likriktat som många alternativa rockband från väster kan vara. Bandet uppger bl a Deftones som inspiration vilket går att identifiera samtidigt som jag tycker Dayshell också visar på kvalitéer som härstammar från progressiv metal. Allt med Bourgets avundsvärt snygga stämma som röd tråd. Behagligt och vackert utan att bli smörigt. Underbart!
3. Aborted - Of Scabs And Boils Glöm behagligt, glöm vackert. Aborted från Belgien är grindcore av samma skola som t ex VV-favoriterna Misery Index. Låt dig inte luras av att "Of Scabs And Boils" låter som en rocklåt i sammanhanget, den är den lugnaste, och samtidigt svängigaste, jag hittat på senaste albumet "Global Flatline". Vill man ha blast beats finns det gott om det också. 
4. Converge - Trespasses Medan det fortfarande ringer i öronen blåser VV på med Converge, som inte lär behöva en närmre presentation. Bostonbandet är både veteraner och giganter på hardcore- och metalhimlen och medlemmarna gör också sitt för att sprida vrålet utanför det egna bandet. Sångaren Jacob Bannon driver t ex labeln Deathwish Inc. med många habila band, bl a VV-bekanta Oathbreaker, Modern Life Is War och Victims. Basisten Nate Newton spelar gitarr och sjunger i Doomriders och trummisen Ben Koller spelar trummor i All Pigs Must Die. Och det är bara en del av Converges betydande avtryck i vrålvärlden. För att inte tala om deras egen musik..
5. Vånna Inget - Kungar Världen behöver trallvänlig punk. Jag behöver det, du behöver det. Mitt kära Malmö behöver det verkligen. Och vilken tur då att grymma Vånna Inget huserar i staden. Det är snygga popmelodier både i sången och gitarriffen, men utan att man någonsin förlorar punkkänslan. Sångerskan Karolina levererar skickligt texterna med attityd och bräcklighet i samma andetag. Och har man ett hjärta sjunger man med. "Vi var unga, vi var fulla. Fulla av liv utan hämningar. Vi var kungar, vi var kungar..." 
6. Man The Machetes - Mageplask Det är något med Norge och rock och metal. Det är något med Norge och att blanda rock och metal. Kvelertak är på god väg att erövra världen, med all rätt. Man The Machetes kommer som en välkommen lillebror med sin mer punk- och rockorienterade musik. Självklart med stabilt vrål på modersmålet. Våra muntra, längdskidsåkande grannar i väster är så klart inte alls så hurtiga och obekymrade som Marit Bjoergen o co ger sken av. Men lyssnar de på Man The Machetes till morgongröten så har de inte bara oljan att tacka för god livskvalitet. 
7. Final Exit - Proficiency Final Exit får sätta punkt för veckans lista. Det hade de kunnat göra varje vecka om det inte hade fått VV att framstå som aningen idéfattigt. "Proficiency" var och förblir en jävla bra låt, på ren norrländska. Bandet lär vi inte se på en scen igen så jag bemödar mig inte ens hoppas. Kanske är det bäst så. Myten Final Exit mår bäst av det.

Kramar VV

Lyssnat på v46!

Veckans lista är äntligen klar! Vi kör väl direkt?

1. Hacride - Overcome VV öppnar denna vecka med tung progressiv metal i form av franska Hacride, som låter riktigt spännande. Fransmännen ger oss ännu ett vrålgodis att suga på och precis som landsmännen Gojira har Hacride ett eget sound. Det är brutalt, metalliskt på gränsen till industriellt, med sköna synthinslag och lite rensång som grädden på moset. Jag älskar det långa och lugna breaket i mitten av "Overcome" som långsamt bygger upp till ett fullständigt vrålklimax. Tackar min gode vän Konrad för det grymma tipset!
2. Pelican - Deny the absolute Herregud alltså, vilken låt! I "Deny the absolute" låter de metalinfluerade postrockarna i Pelican oss verkligen inte vänta på härligheten. Det är full fart från början och ett otroligt driv som får vem som helst att vilja kasta vardagens ryggsäck och snöra på sig dansskorna. Pelican kör helt instrumentalt men jag sjunger med för full hals ändå. Det är så bra att man vill släppa en glädjetår.
3. Constrain - We won´t belong Constrain är precis som Adept från Trosa. Som sina stadsmän spelar de högkvalitativ metalcore. "We won´t belong" är en riktig rökare från deras EP "By accident/By design". Med risk för att göra er galna av mitt tjat om Parkway Drive, så påminner faktiskt Constrain en del om dem. 
4. Transport League - Blood Inn Vi håller oss kvar i Sverige med Transport League från Göteborg som står för veckans rockigaste inslag. TL har haft ett längre uppehåll men är nu tillbaka med nya skivan "Boogie from hell". Det är tokösig musik med influenser från stonerrocken som skulle funka alldeles utmärkt att köra bil till om det inte hade varit dåligt för miljön. VV är ingen miljöbov och har dessutom inte körkort så det får bli ur cykelstereon Transport League får ljuda.
5. Thy Art Is Murder - Reign of darkness Nu till musik som inte bör avnjutas i kombination med framförandet av fordon. Thy Art Is Murder är blytung, teknisk deathcore med en ljudbild som påminner lite om Meshuggah, ni vet med det där kliniskt metalliska ljudet. Det skär rakt in i bröstet och gör riktigt gott där inne. Från Australien kommer dessa herrar, precis som dingon.
6. As I Lay Dying - The sound of truth Det finns låtar som man kan koppla direkt till en händelse eller en tid i livet. För mig är "The sound of truth" med As I Lay Dying intimt förknippad med när jag backpackade i Indien och Nepal hösten 2007. Den underhållning som fanns att tillgå under de långa tåg- och bussresorna var 8GB musik på min Ipod och "The sound of truth" var ett välkommet peptalk under de mer prövande stunderna. För peppande är precis vad den är, med melodiösa gitarrslingor och en sing-a-long-refräng som heter duga. Läge att plocka fram luftgitarren.
7. Wolfbrigade - Ride the steel Betydligt dystrare är veckans avslutning, i form av grym crust från rutinerade svenskarna i Wolfbrigade. Det ska vara dystert i november och med Wolfbrigade i lurarna så får du en bekräftelse på det samtidigt som det ger dig energi att uthärda höstmörkret. "Ride the steel" bjuder på snygg, ösig och melodiös crust med den där episka känslan man vill ha i musik. Knyt näven och fortsätt gå. Musiken bär dig.

Kramar VV

Vad är väl en natt på KB?

I onsdags hade jag ynnesten att få närvara på "Vans off the wall music night" på KB där Like Moths to Flames, Memphis May Fire, We Came As Romans samt Parkway Drive höll hov. Allt tack vare Close Up och fru Fortuna som lät mig vinna en biljett. Fortfarande mycket tacksam.

När jag stegar in genom portarna på KB kl 1850 är det redan svettigt och Like Moths To Flames avslutar sin sista låt. Jag hinner inte få mer behållning av den spelningen än att jag inser att publiken verkar riktigt på. Studsandet upp och ner är i full gång, och det ska visa sig vara bara början på KB-publikens fina uppvisning i hur man ger banden den respons de förtjänar. Själv har jag precis börjat smälta veg-burgaren jag ätit till middag.

När Texasbandet Memphis May Fire kliver på en kvart senare har jag fyllt på vätskedepåerna och så har också den yngre delen av publiken som sannerligen inte är på KB för att vila upp sig. Det är underbart att se den respons de ger samtliga av banden. Säger någon "jump", så är golvet studsande på nolltid. Säger någon "sing" så har du en allsångskör med full koll på texterna.

MMF levererar välpolerad metalcore med mycket rensång och emo-influenser. Live låter det snyggt. Så pass snyggt att jag inser att Chase Ryans rensång har lite playback-assistans, så också när gitarristen Kellen McGregor fyller i den melodiösa sången. Men det går inte att störa sig på en sådan detalj när stämningen är så hög och varm. Spana in ett klipp från spelningen, courtesy of VV:s skraltiga Iphone. Låten heter "Vice".

Genomsnittsbesökaren på KB denna kväll är en kille i sina tidiga 20 med i alla fall funderingar på att skaffa töjningar i örat och stolt bärare av en nyköpt Parkway Drive t-shirt. När We Came As Romans står på tur känns det att temperaturen höjs en aning. Bandet kör med två vokalister. Kyle Pavone står för rensången och David Stephens för vrålet men flikar in med lite rensång ibland. Av de två frontmännen är det den senare som engagerar mest. Stephens är nämligen riktigt taggad och manar på publiken även när han inte sjunger. Pavone å sin sida verkar lite störd av både ljudet och det faktum att bandet lyckas få igång ett frenetiskt stage divande. Det är inte många stunder som bandet lämnas i fred på scenen. Publiken följer Stephens anvisningar på militäriskt manér och när man lyckas få till den första wall of death jag sett på KB redan i första låten är ribban satt för resten av kvällen. Det är musikfest. Döm själv av mitt försök att fånga den på film.

Efter We Came As Romans börjar jag känna av onsdagströttheten och oron för att höjdpunkten på kvällen, Parkway Drive, inte kommer kunna bota denna. Oron är helt obefogad. När Parkway Drive kliver på med "Dark Days" från nya skivan så vill jag och hela KB med mig explodera av lycka. Parkway Drive ska ju vara ett bra liveband, mycket tack vare fantastiska frontmannen Winston McCall. Mycket riktigt. Hela spelningen igenom så lyckas han tända publiken till nya nivåer samtidigt som han själv faktiskt verkar vara överrumplad av stödet från Malmöpubliken. Jag håller i mobilen och filmar under första låten men när McCall annonserar circle pit till gamla dängan "Idols and anchors" så sticker jag iväg. När jag letar i mina KB-minnen tror jag faktiskt inte jag sett något liknande på KB, möjligen med undantag av Refused förra året. Det vimlar av folk på scenen, circle pitsen avlöser varandra och allsången är hjärtlig. Jag är, precis som bandet själva verkade, överraskad över det massiva stödet och kommer leva långt in på vintern på den kärlek publiken och bandet skapade tillsammans. Se den lite skakiga videon från första låten. Och njut!

Kramar VV

Metalcorepepp!

Nu blev det ju brått med peppen inför morgondagens metalcorefest på KB. Här kommer lite konsertklipp att kolla in.

Parkway Drive live, festivalspelning från sommarens Graspop och en grym klubbspelning från Amsterdam som förhoppningsvis är representabelt för KB-spelningen. Här ser du den. Orkar du inte se hela, spana in allsången på avslutande "Carrion". På alla klipp jag sett med dem kör de samma sak så om du ska på KB, repa in den.

Så här fint kan det se ut och låta när We Came As Romans håller hov. Det är studsande ungdomar och allsång och grabbarna i WCAR visar upp energi och vilja på scen som smittar av sig vilket bådar gott inför morgondagen på KB. Att jag är en fem år för gammal för att hoppa i takt till musik med stoltheten i behåll är en annan sak. Nicka i takt mäktar jag med i alla fall. 

Memphis May Fire leverar live, här.

Likaså Like Moths to Flames, här.

Med undantag från Graspop är klippen från USA och jag misstänker att de amerikanska banden (Parkway Drive är ju från Australien) har en annan fanbase på hemmaplan men hoppas KB kan bjuda till imorgon. De har ju åkt så långt! 

Kramar VV

Yippiekayee mthrfckrs!

Kommer hem efter en dag där lagen om alltings jävlighet styrt med järnhand. Punka halvvägs till jobbet, försening, hämta cykel efter jobbet, gå 4 km i ösregn, slangen trasslar in sig i hjulet. Efter 15 min övervåld på en gångväg i centrala Malmö är slangen historia och färden kan fortsätta in till den snälle cykelfixaren som dömer ut den som döende om ej kullager byts för knappa 500:- Jag tar beslutet att döden är ett bättre öde och en vettig chansning. Cyklandes, i fortsatt ösregn, låter kullagret bak som den rethosta jag dras med sedan 2 veckor. Väl hemma ligger ett brev på frukostbordet, märkt med Close-Up. Jag var ju med i en tävling förra veckan på deras hemsida, hinner jag tänka, och också inse att sådan tur har jag inte. Vinner aldrig. Men se på fan, i kuvertet ligger en biljett till morgondagens "Vans of the Wall music night" med Parkway Drive, We Came as Romans, Memphis May Fire och Like Moths to Flames på Kulturbolaget.

Jag hoppar och skriker som en tonåring innan jag inser mina 30+ och värmer tonfiskpastan från igår. Så sjukt glad! Det var precis vad jag behövde, att få lite medgång. En kväll med fyra bra vrålband, kanske en öl och framför allt ett långdraget njutande av att få gå på konsert. Det är nämligen det bästa som finns. Tack för fan Close-Up!!!

Kramar VV

Lyssnat på v45!

De senaste veckorna har jag fått många påminnelser om varför vrål är viktigt för mig. Det är den musiken som håller mig ovanför vattenytan, som skänker energi när livet i övrigt inte gör det och som ger mig tillbaka tron på positiva krafter i samhället när verkligheten kan vara kall, inhuman och cynisk. Musik är viktigt och vrål är min, din och vår musik.

1. We Came As Romans - Hope VV öppnar med värmande allsångs-metalcore från Detroit. We Came As Romans är högaktuella som huvudsupport till Parkway Drive på metalcore-paketet "Vans of the wall music night" som kommer till Vega i Köpenhamn 11/11, Tyrol i Stockholm 12/11 och Kulturbolaget i Malmö 13/11. Stilmässigt tillhör WCAR de metalcoreband som har rensång, elektroniska inslag och en mix av blytunga riff och catchiga refränger som signum. Det är lätt att förstå dessa bands attraktionskraft och de har förmodligen breddat fanbasen för den typ av tung och aggressiv musik som metalcore ändå är. En utmaning för band som WCAR med deras välproducerade studioverk är att kunna förmedla detta live. När VV tittat på konsertklipp med dem så måste det sägas att det både är medryckande och låter riktigt snyggt. Det bådar gott och jag tänker inte vara en reaktionär surgubbe som fnyser åt musik bara för att den har hitpotential. Jag gillar!
2. Modern Life Is War - Health, wealth and peace Tänk dig att du hör gitarrer som låter en del som den nyare, rockigare varianten av Millencolin. Lägg på lite argare sång som tangerar vrål och som stundtals påminner om Rise Againsts Tim McIlrath. Då har du mentalt påbörjat en lyssning på "Health, wealth and peace" med Modern Life Is War från Iowa. MLIW återförenades 2012 efter en fyra år lång paus. Och trots att jag nyss stiftat bekantskap med herrarna så är glädjen total. "Health, wealth and peace" är en dunderhit i mina öron och är från "Fever Hunting" som kom i år. Tack Daniel för tipset!
3. Misery Signals - Luminary Misery Signals har funnits i VV:s vrålmedvetande i över ett halvt decennium med sin melodiska post-hardcore. Det var skivan "Mirrors" från 2006 som fick mig att upptäcka dem. Bandet är från Wisconsin, Amerikatt och blandar melodiska gitarrer med komplicerade taktbyten a la mathcore vilket blir en riktigt skön blandning och ger en episk känsla i musiken. Misery Signals är mer tungt och avancerat än svängigt och ösigt men blir ändå medryckande i och med melodierna som sällan lämnar ljudbilden. Täta lurar rekommenderas för den bästa upplevelsen! 
4. Totalt Jävla Mörker - Kall värld Nu till ett band med en liten men betydande koppling till mina hemtrakter Östersund. Enda sångare i bandets nuvarande sättning är nämligen Joachim "Sylen" Staaf-Sylsjö, gammal Östersundsprofil inom både vrål och hip-hop. TJM delar även trummis med VV-favoriterna Cult of Luna och Khoma. Bandet har haft en del avhopp, bl a sångaren Fredrik Lindkvist som lämnade 2010. Om framtiden för TJM förtäljer ej historien men den senaste updaten från deras hemsida är från mars 2012 och säger att bandet lever. "Kall värld" är från självbetitlade albumet från 2006 och håller mycket hög klass som den kängpunkshardcoremetal det är. En redig hit faktiskt. VV håller båda tummarna att TJM snart dyker upp med nytt material! 
5. Celeste - Ce belle de rêve aux de verres embués Betyder "Denna vackra dröm med immiga glasögon", courtesy of Google translate. Franska är vackert och så är också den musik Celeste från Lyon låter skölja över en när man trycker på play. Om man gillar mörker vill säga. För detta är kolsvart posthardcore med en del lånat från black metal. Aggressiviteten och rytm från hardcore och de mörka harmonierna och manglande gitarrerna från black metal. Resultatet är fantastiskt och som att springa in i en vägg, som sen omfamnar en. Och vrålar en i örat på franska.
6. A Storm Of Light - Lifeless Vi håller oss fortsatt lite dämpade med riktigt skön doom metal från Brooklyn i form av A Storm Of Light. Bandets sångare och grundare Josh Graham har en bakgrund tillsammans med legenderna Neurosis, som deras "visual artist". Josh har en jädra pipa och gjorde helt rätt i att greppa gitarren istället för att blippa på någon laptop. Hade jag inte suttit på ett tåg hade jag gungat huvudet djupt i takt och samförstånd med Josh och co.
7. Karnivool - We are Ok, jag vet att Karnivool egentligen är ett progressiv rockband från Perth, Australien och inte direkt jättevråliga av sig. Men jag har goda skäl. T ex det faktum att Karnivool spelar på Pumpehuset i Köpenhamn imorgon. Eller det faktum att detta, i mina ögon, Australiens svar på Tool faktiskt tillfälligt botar den värsta Tool-abstinensen pga Maynard och companys oförmåga att släppa nytt. Luta dig tillbaka och låt öronen gotta sig. Blir det för jobbigt för att det är för snällt finns det gott om motgift i resten av veckans lista. 

Kramar VV

Lyssnat på v44!

Vecka 44, snart är det jul och sen är året slut. Tiden går men vrål, det består. Nu kör vi.

1. Decapitated - Homo Sum Vecka 44 öppnas med en glödande het dubbelpedal. För det är ett intensivt smattrande när polska Decapitated fyrar av sin tekniska death metal. Bandet har en tragisk historia bakom sig med en bilolycka med dödlig utgång 2007. I olyckan förolyckades trummisen Vitek som tillsammans med sin bror gitarristen Vogg grundat bandet 1996, då endast 12 respektive 15 år gamla. Tillsammans var bröderna bandets fundament och låtskrivare. Bandets sångare tvingades också sluta pga sviter efter olyckan. 2009, efter ca 1,5 års uppehåll, beslutar Vogg att trots saknaden fortsätta med bandet. Det värmer således lite extra i hjärtat när Vogg thrashar igång introt på "Homo sum". Musik är fantastiskt. Vrål är livet, döden och allt där emellan.
2. The Safety Fire - Red hatchet The safety fire bildades i London 2006 och har hunnit släppa två fullängdare sedan dess. "Red hatchet" är från "Mouth of swords" som kom i år. Det är kompetent progressiv metal med mestadels rensång och med de för genren så typiska taktbytena. Jag får associationer till Mars Volta och Karnivool till exempel, även om The Safety Fire är tyngre och gör en egen grej. Jag har precis inlett mitt lyssnande på bandet och ser fram emot fortsättningen!
3. Sista Sekunden - Bläcka ner mig Punkhjältarna i Sista Sekunden är från Malmö och återfinns i flera andra av stadens punkband, bl a hypade Vånna Inget. Pga sidoprojekten har det varit tyst kring bandet ett tag men i augusti i år kom ett livstecken då de arrangerade en spelning på Inkonst i Malmö. Sista Sekunden är kompromisslös,  svängig och energisk punk som smittar av sig. Med hopp om en punkigare framtid!
4. Bleed From Within - Nothing, no one, nowhere Skotska Bleed From Within skulle kunna försvinna i mängden av unga, populära och talangfulla metalcore/deathcore-akter som finns därute. Jag måste förresten erkänna att jag ibland har svårt att avgöra vad som är vad i den snåriga genredjungeln med någonting+core i namnet. Hur som helst är det något med Bleed From Within som får mig att fastna. Kan vara att de enligt experterna gått mer mot melodisk death metal än deatchcore på senaste skivan "Uprising" (2013). Kan också vara det faktum att det är riktigt tungt och påminner en del om VV-favoriterna Parkway Drive, samtidigt som det känns lite piggare och lagomt mycket yngre.
5. Honningbarna - Fritt ord, fritt fram Punkrockarna i Honningbarna kommer från Kristiansand i Norge och har precis som Decapitated förlorat en bandmedlem. Trummisen Anders Eikås omkom tragiskt 2012 i en bilolycka, 20 år gammal. Till allas vår glädje kör Honningbarna dock på, nu med Nils Jørgen Nilson på trummor. Bandet är hyllat av kritikerkåren i hemlandet och vann Spellemannspriset (norska grammis) för Bästa rock 2011. VV upptäckte bandet i och med att bandet spelade på Malmöfestivalen 2012, även om min konsertupplevelse stannade vid research-stadiet. Tror det var en öl i soffan som satte stopp. Jag är den förste att erkänna att det var ett stort misstag. Honningbarna är fullt ös på arg, samhällskritisk norska med hjärtat på det rätta stället. "Fritt ord, fritt fram" är från "Verden er enkel" som släpptes i mars i år.
6. Oathbreaker - No rest for the weary När jag lyssnar på skivan "Eros/Anteros" från belgiska Oathbreaker så lägger sig desperationen och ångesten i musiken som en tung matta över bröstet. Det känns liksom i ryggmärgen, speciellt pga grymma sångerskan Caro Tanghes brutala och känsloladdade vrålande. Musiken är vad jag skulle kalla för post-hardcore med malande, kompakta gitarrmattor och ömsom harmoniska, ömsom disharmoniska gitarrmelodier. Känns som om en bunke med de bästa ingredienserna av Converge, blandat med en portion Breach och en rejäl dos belgisk ångest. 
7. Gorilla Biscuits - New Direction Efter Oathbreaker behövs något upplyftande. Och varför inte gammalt? VV:s äldsta hittills faktiskt, när vi verkligen går tillbaka till rötterna. Gorilla Biscuits "New Direction" från klassiska skivan "Start Today" släpptes redan 1989. Hardcorebandet från New York, som splittrades redan 1992, har influerat många nutida band, som t ex VV-favoriterna Raised Fist, vilket hörs när man lyssnar. Gorilla Biscuits var själva influerade av den första hardcorevågen med band som Black Flag och Minor Threat. För mig är skillnaden mellan Gorilla Biscuits och de banden att en skiva som "Start Today" hade slagit om den hade släppts idag. Tidlöst!