söndag 18 mars 2018

COPENHELL 2018 - hela programmet är släppt och det rycker i festivaltarmen.


Det bästa som hänt den svenska midsommarhelgen sedan inglasade altaner är ju Köpenhamns trevligaste hygge, Copenhell. Tre år i rad har jag förlagt mitt midsommarfirande till Refshaleøn och aldrig har jag blivit mindre än lyrisk över min upplevelse. Nu är de drygt 40 band som festivalens program rymmer släppta och nytt för i år är en warm up på onsdagen, med spelningar på minsta scenen Pandæmonium. Inte vilka spelningar som helst, onsdagen innehåller i mitt tycke två av de mest intressanta namnen sett över hela festivalen, nämligen Neurosis och Turnstile. Två akter som energimässigt står i bjärt kontrast till varandra, vilket bådar för en fin och väl uppvärmande kväll.

Under själva festivalen, som rymmer ca 40 band på tre scener och tre hektiska speldagar, är godbitarna väl utspridda utifrån det vi vet hittills om speldagar. Personligen håller jag Parkway Drive som den headliner som kommer bli mest inspirerande att se, om de håller den nivå av liveframträdande som de brukar. Annars är ju Deftones ett både nostalgiskt och kvalitétsmässigt (de två epiteteten gifter sig inte alltid) starkt namn som med tanke på att senaste skivan Gore (2017) var rätt stark ska bli riktigt kul att se vad de har innanför västen live numera. Ghost är ju också kul, även om alla tråkiga turer kring pengar och avhopp förtagit lite av mystiken. Årets pojkrumsnostalgi får gå till Helloween som gör bäst i att inte spela en låt äldre än Keeper of the seven keys pt II (1988) för att jag ska orka hela spelningen. "If I could fly" är undantagen, en riktig guilty pleasure-dänga.

Kreator är ett annat tyskt gäng som jag ser väldigt mycket fram emot att se igen på Copenhell, och denna gång har jag betydligt mer lyssningstimmar i ryggen, inte minst på riktigt fina Gods of violence (2017). 2015 såg jag dem på festivalen och blev då positivt överraskad av hur stark deras liveshow var. Det kan bli hur kul som helst. At The Gates börjar man bli van över att se på scen numera, men med en ny skiva i bagaget, som vi hoppas är magnifik, tror jag på en riktig nytändning även live. Satyricon släppte en riktig fin skiva förra året och så gjorde också landsmännen i Enslaved. De förstnämnda har jag aldrig sett live så de får definitivt räknas till en av höjdpunkterna detta året.

Av de mer okända namnen håller jag danska Orm och isländska Audn, både black metal i någon form, som några av de mest intressanta, tillsammans med genrehopkoket Zeal & Ardor som jag tror man bör lägga minst en kvart på i alla fall. Graveyard, Arch Enemy, Danko Jones, Alice In Chains, Ozzy och Sodom lär man väl inte heller ska missa. Lyckas jag dessutom tajma in att se Asking Alexandria bara när de kör härligt smöriga power balladen "Moving on" är festivalen fullgjord. Men när ska jag hinna dricka öl och köpa merch? Följ med och hjälp mig med det är du snäll.

Ett enda uppenbart minus återfinns dock på årets poster - vart är kvinnorna? Utan att förta de fyra undantagen (L7, Nightwish, Arch Enemy och The Last Internationale) som jag kan hitta i line-upen så är det (som på alla metalfestivaler) en enorm korvfest. Det kan vi alla bli bättre på att påverka och se till att förbättra inför framtiden!

Kramar VV

torsdag 8 mars 2018

Special: 8 MARS

Det finns en del att vara glad över när det gäller icke-mäns situation inom den hårda musiken. Uppropet Kill The King och hashtaggen #metaltoo är ett exempel, där vittnesmål om vidriga förhållanden för kvinnor på alla positioner i branschen har uppmärksammats och förhoppningsvis fått fler snoppförsedda individer än mig att få en klump i magen. Detta pågår, och vi är alla delaktiga på något sätt tills vi gör något för att förändra situationen. Riot Grrrl Sessions är ett annat exempel, ett separatistiskt punk- och rockprojekt med en massa namnkunniga musiker från bl.a. The Heard (fortsättningen på nedlagda Crucified Barbara), Twin Pigs, Pascal och Heavy Tiger.

Men det finns en jävla massa att vara arg över också. Och därmed en hel del att göra. För alla. Lika pinsamt som det känns att "tvinga" sig själv att uppmärksamma det snedvridna i scenen för att det är 8 mars idag, lika viktigt är det väl att just ta sig i kragen och göra jobbet. Sen en vädjan till alla. Sprid ordet om svinen. Så länge tystnadskultur råder kommer de kunna köra på som vanligt. Här följer lite lyssningstips av olika slag, på dagens tema.

Kill The King - Intervju med Rockpodden. Emmy Sjöström (Heavy Metal Action Night, Emmabodafestivalen och initiativtagare till Kill The King), Sofia Bergström (Aftonbladet) och Liv Jagrell (Liv Sin) i en intressant intervju om uppropet och deras erfarenheter som kvinnor i hårdrockens tjänst.



Riot Grrrl Sessions - The 1st session. Ovan nämnda kollektivprojekt. Energiskt och ilsket samt ös rakt igenom. Lyssna, knyt näven och bli mer än lovligt arg.





Mansfri (i princip) lyssningslista. Slängde ihop en lista med band eller artister där alla, eller en förkrossande majoritet, är icke-män. Slängde ihop är en lögn förresten, jag har pinsamt dålig koll. Här är i alla fall lite musik att peppa en mer jämställd vrålscen till.


Kramar VV


söndag 4 mars 2018

Lyssnat på: FEBRUARI

Riot Grrrl Sessions. Foto: Anna Ledin Wirén
Vintermånad nummer två levererade inte bara härligt snöfall utan också en fin uppsättning singel- och albumsläpp. Som alltid sovrar Veckans Vrål och listar tio av det finaste som passerade hörselgångarna under månaden som gått.

Memoriam - "Bleed the same" (singel, 2018)
Rutinerad grund i detta halvnya death metalband som anförs av sångaren Karl Willetts från Bolt Thrower, som startade bandet för att hylla bortgångne bandkompisen Martin Kearns och som använder bandet för att hantera och illustrera sorgeprocessen. Sorgefas nummer två, ilska, illustreras av andra fullängdaren The silent vigil som släpps 23/3.

Orphaned Land - Unsung prophets and dead Messiahs (album, 2018)
Som en fredsduva i metalformat sjunger och mässar Orphaned Land om enighet mellan de tre ack så konfliktinriktade abrahamitiska världsreligionerna. Musikaliskt är det ett hopkok av härligt snitt med egentligen alldeles för mycket teatraliska inslag för att jag borde gilla det. Men med ett starkt melodispråk hämtat från mellanöstern (bandet huserar i Israel) och till synes helt utan spärrar för vad som hör hemma i metalsammanhang har jag blivit förförd. Både musik och text andas kärlek och det gillar vi.

King Woman - "I wanna be adored" (singel, 2018)
Många andra, inte jag, hypade King Woman förra året för deras lågmälda doom på fullängdsdebuten Created in the image of suffering (2017). Jag behöver mer tid för att musiken ska sätta sig till 100% men nya singeln är fin lyssning.

We Dream Alone. Foto: We Dream Alone
We Dream Alone - "Entombed in silence" (singel, 2018)
Fenomenalt Göteborgsband som jag upptäckte i och med att Jonas Holmberg från This Gift Is A Curse illustrerat omslaget till nya skivan Æther som släpptes 28/2 men som inte når Spotify förrän 5/3. Någon slags progressiv sludge/post metal är det vi snackar om och det som släppts i singelväg låter enormt bra.

Misery Index - "I disavow" (singel, 2018)
Kanske årets mest efterlängtade (det hänger väl på om Tool får ärslet ur och släpper nytt) nya material kommer från briljanta deathgrindmästarna i Misery Index, som jag älskat sedan Traitors (2008). Då senaste skivan The killing Gods (2014) var lite lamare än vanligt känns det tryggt att singeln från kommande plattan är stenhård och inte sparar på grinden. Underbart!

Blacklisted - "Dry shaving" (singel, 2018)
Hardcoreband från Philadelphia som slänger in lite punkrock i given med ett svängigt och ösigt resultat. Bra skit.

Riot Grrrl Sessions - The 1st session (album, 2018)
Att mansdominans och diverse vidriga övergrepp mot kvinnor inom musikbranschen fått stor och välkommen uppmärksamhet på senaste tiden kan väl inte gått någon förbi. Veckans Vrål är lika god kålsupare när det gäller snedvriden representation på alla sätt och det är något att ständigt kämpa med. Tur då att initiativ som det av Canan Rosén (Twin Pigs), som går under namnet Riot Grrrl Sessions gör det normkritiska arbetet lite lättare. Inte en snopp har haft något med första fullängdaren från kollektivet, The 1st session, att göra och det har resulterat i en gedigen samling punk- och rockdängor som samtliga sparkar uppåt och mot skrevet på alla haters. Ösigt av bara helvete.


Scraps Of Tape. Foto: http://www.scrapsoftape.com/
Scraps Of Tape - The will to burn (album, 2018)
Ytterligare ett exempel på att Malmö är en musikstad att räkna med (se http://veckansvral.blogspot.se/2018/02/forza-malmo-3.html för fler) är Scraps Of Tape som precis släppt nytt album i The will to burn. Bandet kör en fin experimentell och alternativ form av rock med härliga harmonier och briljant sång. Ett riktigt fynd, som man kan se på Babel i Malmö den 10/3, då de håller releasefest.

Turbonegro - RockNroll machine (album, 2018)
Efter Scandinavian leather (2003) har mitt intresse för Turbonegro dalat rätt stadigt. Tills nu. RockNroll machine (2018) är en helt fantastisk skiva där synthmattorna är lika närvarande som den homoerotiska ansatsen i texterna, vilket lär bli en vattendelare bland bandets fans men som i mitt tycke är ett genialt drag. Van Halen vänder sig i graven och undrar vad som hände. Ett av årets bästa album än så länge.

Turnstile - Time & Space (album, 2018)
Det är också härliga hardcoregänget Turnstiles senaste alster, som är ännu mer alternativ indierock än förra skivan Nonstop feeling (2015) och som står för ett mycket högt underhållningsvärde. Bandet är släppt (tillsammans med t ex Neurosis) till Copenhell och deras warm up onsdagen 21/6 och det kommer bli helt oerhört fett.


Kramar VV