Demonsterar x 3: UNTIL THE END OF OCTOBER + ACIDIUN + FORGETTING THE MEMORIES

Det är fler och fler band som hör av sig till Veckans Vrål vilket är fullkomligen underbart. På det följer också det angenäma lyxproblemet att det stundtals är svårt att hinna med att förmedla all härlig musik. Därav denna köttiga trestegsraket i form av tre band vars budskap förtjänas att spridas.

UNTIL THE END OF OCTOBER

Jag blir varm i hela hjärtat av Until The End Of October och deras punkiga hardcore med smittande rensångsrefränger, som om det finns hopp för kommande generationer lär sätta många tonårshjärtan i brand. Inte bara tonåringar för den delen, även en luttrad trettioplussare som gör sitt bästa för att vara svårflörtad och verka kunnig smälter totalt. Den replokalsnostalgi som "Empires" får mig att känna bränner gott i bröstet och lär påskynda en eventuell fyrtioårskris avsevärt. En EP med bandet är på gång och jag hoppas verkligen att Until The End Of October kör vidare på den punkiga ansatsen som "Empires" bygger på. Och helt plötsligt vill jag vara 20 igen och på väg till repan med en sexa folköl hängandes på styret.

LÄNK: https://www.facebook.com/Until-The-End-Of-October-648466155271616/

ACIDIUN
Från Uppsala kommer death/metalcorebandet Acidiun, som under 2016 hann med att vara med i Sweden Rocks bandtävling, vinna tävlingen Level Live i hemstaden samt släppa EP:n 9 circles (2016). Nu är de på gång med sin första fullängdare The coalescence som släpps i år. Ett tungt och medryckande släpp från den är "Urges" som kan avnjutas nedan. Och det är bara att konstatera att återväxten inom den svenska metalcoren är god.

LÄNK: https://www.facebook.com/Acidiun/

FORGETTING THE MEMORIES
Stockholmarna i Forgetting The Memories har varit igång sedan 2010 och har sedan tidigare två EP:s i bagaget innan debutalbumet Monophobia (2016) såg dagens ljus i slutet av förra året. Det är proffsig metalcore med smäktande rensångsinslag som bandet levererar och superhitpotentialen i "Within the wood", vars video får representera, är omfattande.

LÄNK: http://forgettingthememories.bandcamp.com/

Kramar VV

Recenserar: THIS GIFT IS A CURSE + PALMLESS - Babel 18/3

Jonas Holmberg, This Gift Is A Curse. Foto: Veckans Vrål

Efter ett mindre entrérelaterat mankemang tar jag mig in i lilla baren på Babel och känner peppen växa i takt med att min nyinköpta Budvar blir lättare i handen. This Gift Is A Curse och Palmless står nämligen på menyn ikväll. De förstnämnda ett band jag länge velat se och de senare ett intressant nytillskott från Malmö som dessutom har release för sin debut The nine exits (2017).

THIS GIFT IS A CURSE
Jag ska inte sticka under stolen med att det framför allt är för stockholmarna och deras ondskefulla och kolsvarta hardcorevariant som jag tagit mig till Babel. Deras senaste skiva All hail the swinelord (2015) slog mig rakt över tinningarna, så pass att den tog en stabil plats som 2015 års bästa album (https://veckansvral.blogspot.se/2016/01/arets-album-2015-plats-1-this-gift-is.html).

Inramningen i lilla baren på Babel kanske inte är den optimala. Trots att sångaren Jonas Holmberg med tydlig gest snabbt ser till att det blir så mörkt som det går innan bandet kör igång, står vi trots allt i en relativt väl upplyst bar där jag tillbringat många suddiga timmar svajandes till betydligt mer elektroniskt baserad musik. Ett band som This Gift Is A Curse ska i mitt tycke avnjutas i anonymt mörker för att hypnosen ska bli total. Att det är golvspelning tillför dock en hel del plus till lokalens konto och när nämnde sångare inleder med att smeta in sig i blod och tjära gör närheten att alla sinnen får dela på upplevelsen.

This Gift Is A Curse. Foto: Veckans Vrål

Känslan av lokalens tillkortakommanden glöms snabbt när bandet kör igång tunga "Big sleep" från debuten från 2010. Det skitiga soundet på skiva återvinns fint på bargolvet och den obevekliga centrifugalkraft som finns i This Gift Is A Curses musik gör sig ännu starkare när det är en meter till närmsta stärkare. Den desperata tonen i musiken förstärks också tusenfallt när det ibland bara är decimeter till en Jonas Holmberg som med stor inlevelse värker ur sig sången. Det är också extra fint när gitarristen Patrik Andersson och basisten Lars Gunnarsson fyller på med lite bakgrundsvrål. Sådant är man ju oerhört svag för.

This Gift Is A Curse. Foto: Veckans Vrål

Låtar från senaste skivan avlöser varandra i "Rites", "New tempels", "Hanging feet", "Swinelord" och "We use our dead as vessels" innan vi som sista låt bjuds på ett nytt alster i "Blood is my harvest", en fin bit som bådar mycket gott inför framtiden. Bandet ska in i studion i år och en rimlig kalkyl för släpp av ny skiva lär väl vara sent i år eller tidigt 2018. Där är vi dock inte än utan vi befinner oss fortfarande på Babel, där This Gift Is A Curse verkligen levererade över mina högt ställda förväntningar. Det är omöjligt att inte sugas med i den kaotiska virvelvind som levereras musikaliskt av bandet, precis samma känsla som jag får när jag lyssnar på dem på skiva. Samtidigt är det renande för själen att bevittna den katarsis som bandet förmedlar att musiken ger dem. Den känns helt äkta, och visar på ett djup som många band inte lyckas med att gestalta live. Ett mörkt bråddjup utan botten.

Palmless. Ljuset gör varken Palmless eller min fotokonst rättvisa. Foto: Veckans Vrål

PALMLESS
Min förförståelse om malmöitiska Palmless är skral och sträcker sig till en snabb genomlyssning av debuten The nine exits (2017) som kvällens spelning är releasefest för. Det jag hört låter lovande och det finns ju inget bättre sätt att upptäcka nya band än genom att se dem live. När kvartetten kör igång konserten är det mer melodiska tongångar än föregående akt medan de delar riktningen åt black metal i bred tolkning. Faktum är att Palmless spelar en egen blandning av skramlig post hardcore och black metal med lite stämningsbyggande partier hämtat från post rocken, en musik som för tankarna till band som Oathbreaker och Ghost Bath för att nämna några.

Live har de en instrumentering med klassiska trion trummor, gitarr och bas medan sångaren sköter både sång, elektroniska inslag och dessutom skakar liv i gamla mellanstadieklassikerna bjällra och klocka. Bandets musik gör sig mycket bra live, speciellt i dynamiken mellan lugna partier och riktigt medryckande inslag som varvas med intensiv rens. Trots att jag inte känner igen en enda låt är det omöjligt att inte dras med, och jag lämnar Babel med en enda tanke. Detta måste jag lyssna mer på, och det nu. Det borde du med.

Fler foton:

Introritualer. Fötö: Veckans Vrål

Kramar VV

Lyssnat på: FEBRUARI

Februari månads lista består av idel nytt och fint vrål med både välkända ansikten och nya bekantskaper. Dessutom en hel del kändisar i andra konstellationer än de man kanske är van vid. Trevligt!

Immolation.

Immolation - "Destructive currents"
Superrutinerad döds från New Yorks utkanter, som fångade mig med förra skivan Kingdom of conspiracy (2013) och deras mörkt mullrande och stämningsfulla dödsmetall. Nya skivan Atonement (2017) bådar oerhört gott.

Unearthly Trance - "Famine"
Tung och doomig sludge med ursprung i samma socken som Immolation, dvs New York, och är heller inga nykomlingar men däremot tillbaka med nytt material efter en tre års hiatus pga motivationsbrist. Den verkar man återfunnit, nya skivan Stalking the ghost (2017) är riktigt fin.

Junius - "Clean the beast"
Postmetallisk alternativ rock som golvade mig med förra skivan Days of the fallen sun (2014), så pass att jag klämde in den i det årets årsbästalista (länk). Jag har ännu inte hunnit avgöra hur nya alstret Eternal rituals for the accretion of light (2017) står sig i jämförelse, men Bostoniterna lär leverera hög lägstanivå.

Soen - "Sectarian"
Svensk progressiv rock som är och tangerar metalldetektorn emellanåt. Det är inte annat än att man får lite Tool-vibbar stundtals på tredje fullängdaren Lykaia (2017). Opeth också för den delen, vilket kanske inte är konstigt när giganternas extrummis Martin Lopez är en av grundarna till Soen. Luktar supergrupp lång väg.

Firespawn.

Firespawn - "Blood eagle"
Apropå supergrupper är ju Firespawn ett all starprojekt av rang med hela Sveriges metalhelgon L-G Petrov som frontman och exempelvis Matte Modin (Raised Fist) bakom trummorna. På något vänster fastnade debuten Shadow realms (2015) i "att lyssna på"-högen utan att jag hann ge den uppmärksamheten den förtjänade. Det blir bättring när The reprobate (2017) släpps i april. Första släppet "Blood eagle" bådar enormt gott.

Lock Up - "Secret parallell world"
Supergrupper var det ja. Shane Embury från Napalm Death är basist och en av grundarna till detta death metal/grindcoreband, och är tillsammans med trummisen Nicholas Barker från bl. a. Brujeria den som varit med från starten 1998. På vägen har både Peter Tägtgren (Pain, Hypocrisy) och Tomas Lindberg skött sången, men sedan han fick fullt upp med At The Gates igen har Lindberg lämnat. Från Demonization (2017).

Pillorian - "A stygian pyre"
Idel bekanta ansikten hittills på listan. Hjärnan bakom Pillorian är John Haughm, sångare och gitarrist i nedlagda Agalloch. I Pillorian verkar det bli lite hårdare black metal som är mer rakt på sak än det lite mer flummiga och svävande Agalloch. Stämningsfullt och atmosfäriskt är det dock fortfarande. Obsidian arc (2017) heter debuten och den släpptes igår.

Spidergawd - "Is this love..?"
Nu när Norge sopat banan på skid-VM kanske man borde tona ner oljetorskarna i västers storhet men när Spidergawd släpper rockepos som sprillans nya Spidergawd IV (2017) går det inte att motstå. Detta är helt ljuvlig melodiös, progressiv och ösig rock med hooks som får en att studsa av glädje. Och jag tänker att jag borde ha lyssnat på min vän Konrad och gått och sett dem på Roskilde 2015, men sent ska syndaren vakna heter det ju.

Siberian.

Siberian - "Kingdoms"
Progressiv sludge metal från Linköping som jag snappade upp när jag lyssnade på P3 för en gångs skull. Inte morgonpasset då, utan de DJ-mixar som görs varje måndag med metal och allmänt hård musik som tema. Bandet är en ny bekantskap för mig och har precis släppt andra albumet Through ages of sleep (2017). Fint utav bara h-vete.

The Flight Of Sleipnir - "Tenebrous haze"
Jänkare som verkar ha gjort sin läxa i ämnet asatro och inte bara snubblat över Odens deformerade häst på Google. De kör nämligen nordisk mytologi som tema rakt igenom. Nya skivan Skadi (2017) pendlar verkligen i intensitet och än så länge är sludgedängan "Tenebrous haze" min favorit.


Kramar VV

Malmöitisk grindcore; RESONANCE CASCADE/JÄRNBÖRD + THE ARSON PROJECT

När man väl lyfter på stenen så hittar man mer och mer gott att förtära. Så har det verkligen varit med Malmö och dess vrålfynd, och stadens utbud av kvalitetsmusik i min kännedom har just nu en exponentiell utveckling. Två hyperintressanta grindsläpp märkt 040 har sett dagens ljus den senaste tiden.

Resonance Cascade.

RESONANCE CASCADE/JÄRNBÖRD - Hyperakusi
Två sprillans nya namn för min del som slagit sina påsar ihop på spliten Hyperakusi (2017) men där Resonance Cascade har namnkunnigt ursprung med medlemmar från doombandet Pyramido och death metalveteranerna i Deranged, band som det skrivits om på Veckans Vrål innan. Nu är det varken doom eller death metal det handlar om i Resonance Cascade, utan kompromisslös grindcore utan vidare knussel. En härligt tempoväxlande sådan som aldrig faller i den slentrianrens som grindcore av sämre kvalitet kan fastna i. Det här är riktigt bra grind, rätt och slätt. Järnbörds bidrag till Hyperakusi är en något skitigare variant med en ljuvlig kombo av crust och grindcore, allt framvrålat på svenska. Mycket välskrivet och frustande argt på samma gång.

Hyperakusi får en att känna samma känsla som när man ramlade över någon hemgjord guldklimp i kassettformat på det glada 90-talet. Både Resonance Cascade och Järnbörd behärskar sitt hantverk med bravur och jag ser fram emot att följa dessa båda Malmöband framöver.

LÄNKAR:
https://resonancecascadegrindcore.bandcamp.com
https://www.facebook.com/jarnboerd/




THE ARSON PROJECT - Disgust
Kompetent grindcore som inte är nytt för undertecknad utan som jag faktiskt följt med intresse ända sedan 2013, då en vänlig själ och ingift släkting tipsade om detta då småländska grindcorefynd. Disgust (2017) lanseras som bandets debutalbum och har hög kvalitet på allt från produktion till låtskrivande. Underbart underhållande och över på dryga tjugo minuter, en stund som du vill upprepa om och om igen.

The Arson Project.

LÄNK: 
https://thearsonproject.bandcamp.com/



Kramar VV