fredag 28 april 2017

Post-orienterad musikfest på VEGA!

Vega i Köpenhamn drar inte bara till sig allehanda godbitar ur världens samlade musikfauna utan är också spelplatsen för en egen tvådagarsfestival - som är helt inriktad mot episk, tung och evigt uppbyggande musik. Vi brukar kalla mycket av den för post-någonting. A colossal weekend är festivalens namn och den går av stapeln om exakt en vecka, närmare bestämt 5-6/5. På postern står fantastiska namn som Deafheaven, Anna Von Hauswolff, Emma Ruth Rundle, Sumac och Alcest, för att nämna några. En helg där de stora känslorna får smyga sig på i sin egen takt och där det norrländska svårmodet gifter sig med tålamodet med andra ord. Den som har brådska till refrängen gör sig icke besvär. Vi andra ser fram emot en helt fantastisk musikhelg. Häng med!


Kramar VV

tisdag 18 april 2017

Recenserar: PALLBEARER - Pumpehuset 15/4

Pallbearer. Foto: Veckans Vrål
Den enda gången jag sett Pallbearer var på Roskilde 2015 och då höll jag på att gå i bitar av extas, läs om det här (http://veckansvral.blogspot.se/2015/07/roskilde-2015-pallbearer.html). Mina förväntningar är således inte att leka med när jag lämnar ett svinkallt och regnigt Köpenhamn för att kliva in i ett varmt och inbjudande Pumpehuset. Det är första gången jag sätter min fot där och det första som slår mig är att Pallbearer verkar fått nöja sig med den mindre scenen på stället. Sådant brukar ju i och för sig betala sig i mer intimitet och svettigare stämning, så det är ju inget som behöver vara till nackdel för kvällen, som inleds med den för mig okända duon Pinkish Black. De drar igång programmet med en skönt kufisk elektronisk musik som tempomässigt har en hel del gemensamt med kvällens huvudakt. Det är experimentellt och segdraget på ett härligt drone-maner och som gör sig bra live.

Ett t-shirtinköp och några Royal Export senare äntrar Pallbearer scenen till ett bestämt jubel från den härligt lördagsberusade publiken som det ska visa sig har enormt mycket kärlek att ge denna kväll. Bandet inleder med "Thorns" från färska skivan Heartless (2017) och den sitter precis där den ska. Man har varit med om det förr, att en skiva blir bättre när man hört den framföras live, och även om jag verkligen gillat Heartless fram tills lördagskvällen på Pumpehuset så får den ett helt nytt liv när jag ser den framföras på någon meters avstånd och gillandet har nu nått älskande proportioner.

Pallbearer. Foto: Veckans Vrål
För att garantera publikens gunst har Pallbearer dock sprängt in deras i mitt tycke bästa alster "The ghost I used to be" som andralåt vilken introduceras kärnfullt och verkligen får fart på huvudrörelserna i den precis lagomt trånga lokalen. Bandets musik är inte den som frammanar de mest extroverta poserna men det går inte att undgå hur samtliga bandmedlemmar redan under andra låten ger sig hän och låter publiken dela deras kärlek till musiken. Själv känner jag att detta kommer bli en mycket minnesvärd kväll vilket min arma hals också ger tillkänna på en primalt vis.

"Fear and fury" följer som ett påskägg till alla "old school doom metal fans" som basisten Joseph D. Rowlands uttrycker det, innan nya låtarna "Dancing with madness" och otroligt publikvänliga "I saw the end" tar vid. Nu fullständigt kokar Pumpehuset och några deltagare är så pass överladdade att de får lämna lokalen med vakternas påtvingade hjälp. Stämningen verkar överrumpla Pallbearer, för det är med en viss förvåning som de uttrycker att mottagandet är otroligt och också säger att Pumpehusets publik är en av de bästa de spelat inför, vilket faktiskt känns helt uppriktigt. "Watcher in the dark" och titelspåret från nya skivan, "Heartless", följer och då är vi också i konsertens mest intensiva stund. De lite hårdare elementen som återfinns på Heartless gör sig enormt bra live och ett sådant exempel är ett otroligt snyggt break i nämnda titelspår. Jag gick bananas när det kom.

Brett Campbell, sång och gitarr. Foto: Veckans Vrål
Precis som en litterär gestaltning har en dramaturgisk kurva visar det sig att Pallbearer har en konsertmässig motsvarighet. Man avslutar nämligen lite lugnare, vilket bandet också konstaterar kan uppfattas som helt tokigt med tanke på den stämning som råder i lokalen. Det är avslutningsspåret från Heartless, "A plea for understanding" och gamla dängan "Foreigner" som avslutar och den nedtonade intensiteten till trots så lyfts upplevelsen ytterligare, speciellt på "A plea for understanding". Jag finner mig bredvid en mycket exalterad herre och vi ger varandra en uppmuntrande kram för att på något sätt få utlopp för de känslor som Pallbearer lyckats väcka inom oss.

För kvällen som vi har fått oss till del känns verkligen speciell. Ni vet den känslan, när man som publik får intrycket av att detta är något utöver det vanliga, även för bandet själva. Jag tycker signalerna är tydliga att så var fallet på Pumpehuset i lördags. Det räcker att vila ögonen på sångaren och gitarristen Brett Campbells slutna ögon och hur han går in i något transliknande tillstånd. Eller så kan man iaktta hur basisten Joseph D. Rowland ger allt han har och bänder och slår på basen medan han headbangar så den långa luggen flyger och far. Samtliga i bandet ger allt i inlevelse, samtidigt som de levererar fläckfritt musikaliskt. De mångbottnade riffen, de försiktigt gitarronanistiska solona och en fantastiskt samstämmig sång från alla utom trummisen tillhör de musikaliska höjdpunkterna. Det jag framför allt tar med mig från i lördags är dock att jag är förälskad i Pallbearer, och av allt att döma så älskar de mig tillbaka. Om så bara för en natt.

Devin Holt, gitarr, och Joseph D. Rowland, bas, sjunger en hel del. Foto: Veckans Vrål
Kramar VV

onsdag 12 april 2017

Lyssnat på: MARS

Kärlek är vad Stockholm, Sverige och världen behöver mer än något annat just nu. För mig har musik en enorm och kärleksfull inneboende kraft. En kraft som lagar själen när den känns söndrad och som väcker hoppet när det känns förlorat. Och vrålet är min, din och vår musik att hämta kraft ifrån.

Pallbearer, live Roskilde 2015. Foto: Veckans Vrål
Pallbearer - "I saw the end"
Ett av årets mest hypade släpp har snurrat ett antal varv (digitala sådana) och jag är i dagsläget i gränslandet mellan försiktigt exalterad och fullständigt övertygad om att detta är en av årets bästa. Heartless (2017) har en tuff föregångare att efterträda i Foundations of burden (2014) och är något annat än skivan som blev Pallbearers stora genombrott. Det är djävulskt bra hur som helst och det går inte jämföra alster på ett rättvist sätt så det är bara att skita i det och älska. På påskafton åker vi och ser dem på Pumpehuset i Köpenhamn tycker jag.

Memoriam - " Surrounded (by death)"
Tokbrittisk dödsmetall som är den logiska fortsättningen på legendariska Bolt Thrower, som lades ner när trummisen Martin Kearns hastigt gick bort 2015. Sångaren Karl Willets tog då tag i fd trummisen i Bolt Thrower, Andrew Whale och startade Memoriam. Debuten For the fallen (2017) är en stabil historia och bandet kommer till Copenhell i sommar.

Zhrine - "Spewing gloom"
Isländskt och fantastiskt är detta fynd Zhrine, som turnerat med bekantingarna i Ulcerate, vilket känns helt logiskt när man lyssnar på deras atmosfäriska blandning av death och black metal på debuten Unortheta (2016). Magiskt bra. 
palmless. 
palmless - "bleeding in"
Malmös nya stjärna på vrålhimlen blev med kassett härom veckan när de släppte debuten The nine exits (2017), vars releasespelning undertecknad hade det stora nöjet att närvara på (http://veckansvral.blogspot.se/2017/03/recenserar-this-gift-is-curse-palmless.html). En spännande och unik mix av black metal, post metal och med en hel del indiekänsla är det framgångsrecept som gör att jag tror att palmless är ett gäng att verkligen räkna med i vrålvärlden framöver. Kul!

Ghost Bath - "Ambrosial"
De en gång näst intill mytomspunna musikerna i Ghost Bath kan inte längre låtsas att de kommer från Kina utan att bli avslöjade. Moonlover (2015) slog igenom på bred front och det var många med mig som hade med den på årsbästalistan 2015 (http://veckansvral.blogspot.se/2015/12/arets-album-2015-plats-16-ghost-bath.html). Härligt gnällig black metal med naivt vackra gitarrharmonier är bandets grej och det ska bli spännande att höra mer från kommande albumet Starmourner (2017) som släpps 21 april.

Mastodon - "Steambreather"
Giganternas giganter som övertygar rejält med senaste eposet Emperor of sand (2017), ett album som många tycker är det bästa på länge från bandet. Jag är absolut inte en "första demon var bäst"-fundamentalist när det gäller Mastodon, och kan heller inte skryta om att jag lyssnat på bandet sedan det begav sig utan har djupdykt i deras fantastiska diskografi först på senare år. Ändå är jag med på tåget. Once more around the sun (2014) var fin men Emperor of sand erbjuder mer både känslomässigt och i kompositionerna. Ett av årets bästa album än så länge.

Jagged Vision - "Feeble souls"
Norskarna i Jagged Vision passerade min uppmärksamhet perifert när de släppte förra albumet Harvest earth (2014) utan att jag hann fördjupa mig närmre. Det borde jag gjort. Senaste släppet Death is this world (2017) är en härligt energisk historia där hardcore möter upp sludge och stoner metal och stortrivs tillsammans.

Jagged Vision.
IAmFire - "Magpies and crows"
Den mångfacetterade artisten och konstnären Peter Dolving har sedan han lämnade The Haunted för en massa år sedan haft minst sagt många järn i elden, samtidigt som det verkar varit sådär med måendet. Nu sägs det att han gett upp musiken en gång för alla just pga hur han mår. Man ska prioritera sig själv och han ska ha all respekt för det beslutet, men vi är nog många som kan skriva under på en stor saknad efter den karismatiska vokalisten. Hans stonerprojekt IAmFire släppte i alla fall From ashes (2017) och det svänger stundtals ordentligt.

Power Trip - "Waiting around to die"
Crossover är en injektion av ren energi när det levereras på rätt sätt och ens eget humör är mottagligt. Power Trip från Dallas, Texas är rutinerade i grenen och kan sitt hantverk. Senaste skivan Nightmare logic (2017) är en härligt förbannad och kvick historia och känns som ett välkommet soundtrack till den politiska vrede som herr Trump rör upp vart han än klampar in och (för)stör.

Falls Of Rauros - "Arrow & Kiln"
Nu till något oerhört vackert. Falls Of Rauros musik appellerar till precis samma episka känsla som bandnamnets J.R.R. Tolkien-stöld antyder. När black metal låter sig bli så vänligt vacker och folkmelodisk som den är på bandets senaste släpp Vigilance perennial (2017) är det få musikaliska fåror som når samma skönhet. Ett av årets bästa album än så länge.


Kramar VV