Recenserar: PALLBEARER - Pumpehuset 15/4

Pallbearer. Foto: Veckans Vrål

Den enda gången jag sett Pallbearer var på Roskilde 2015 och då höll jag på att gå i bitar av extas, läs om det här (http://veckansvral.blogspot.se/2015/07/roskilde-2015-pallbearer.html). Mina förväntningar är således inte att leka med när jag lämnar ett svinkallt och regnigt Köpenhamn för att kliva in i ett varmt och inbjudande Pumpehuset. Det är första gången jag sätter min fot där och det första som slår mig är att Pallbearer verkar fått nöja sig med den mindre scenen på stället. Sådant brukar ju i och för sig betala sig i mer intimitet och svettigare stämning, så det är ju inget som behöver vara till nackdel för kvällen, som inleds med den för mig okända duon Pinkish Black. De drar igång programmet med en skönt kufisk elektronisk musik som tempomässigt har en hel del gemensamt med kvällens huvudakt. Det är experimentellt och segdraget på ett härligt drone-maner och som gör sig bra live.

Ett t-shirtinköp och några Royal Export senare äntrar Pallbearer scenen till ett bestämt jubel från den härligt lördagsberusade publiken som det ska visa sig har enormt mycket kärlek att ge denna kväll. Bandet inleder med "Thorns" från färska skivan Heartless (2017) och den sitter precis där den ska. Man har varit med om det förr, att en skiva blir bättre när man hört den framföras live, och även om jag verkligen gillat Heartless fram tills lördagskvällen på Pumpehuset så får den ett helt nytt liv när jag ser den framföras på någon meters avstånd och gillandet har nu nått älskande proportioner.

Pallbearer. Foto: Veckans Vrål

För att garantera publikens gunst har Pallbearer dock sprängt in deras i mitt tycke bästa alster "The ghost I used to be" som andralåt vilken introduceras kärnfullt och verkligen får fart på huvudrörelserna i den precis lagomt trånga lokalen. Bandets musik är inte den som frammanar de mest extroverta poserna men det går inte att undgå hur samtliga bandmedlemmar redan under andra låten ger sig hän och låter publiken dela deras kärlek till musiken. Själv känner jag att detta kommer bli en mycket minnesvärd kväll vilket min arma hals också ger tillkänna på en primalt vis.

"Fear and fury" följer som ett påskägg till alla "old school doom metal fans" som basisten Joseph D. Rowlands uttrycker det, innan nya låtarna "Dancing with madness" och otroligt publikvänliga "I saw the end" tar vid. Nu fullständigt kokar Pumpehuset och några deltagare är så pass överladdade att de får lämna lokalen med vakternas påtvingade hjälp. Stämningen verkar överrumpla Pallbearer, för det är med en viss förvåning som de uttrycker att mottagandet är otroligt och också säger att Pumpehusets publik är en av de bästa de spelat inför, vilket faktiskt känns helt uppriktigt. "Watcher in the dark" och titelspåret från nya skivan, "Heartless", följer och då är vi också i konsertens mest intensiva stund. De lite hårdare elementen som återfinns på Heartless gör sig enormt bra live och ett sådant exempel är ett otroligt snyggt break i nämnda titelspår. Jag gick bananas när det kom.

Brett Campbell, sång och gitarr. Foto: Veckans Vrål

Precis som en litterär gestaltning har en dramaturgisk kurva visar det sig att Pallbearer har en konsertmässig motsvarighet. Man avslutar nämligen lite lugnare, vilket bandet också konstaterar kan uppfattas som helt tokigt med tanke på den stämning som råder i lokalen. Det är avslutningsspåret från Heartless, "A plea for understanding" och gamla dängan "Foreigner" som avslutar och den nedtonade intensiteten till trots så lyfts upplevelsen ytterligare, speciellt på "A plea for understanding". Jag finner mig bredvid en mycket exalterad herre och vi ger varandra en uppmuntrande kram för att på något sätt få utlopp för de känslor som Pallbearer lyckats väcka inom oss.

För kvällen som vi har fått oss till del känns verkligen speciell. Ni vet den känslan, när man som publik får intrycket av att detta är något utöver det vanliga, även för bandet själva. Jag tycker signalerna är tydliga att så var fallet på Pumpehuset i lördags. Det räcker att vila ögonen på sångaren och gitarristen Brett Campbells slutna ögon och hur han går in i något transliknande tillstånd. Eller så kan man iaktta hur basisten Joseph D. Rowland ger allt han har och bänder och slår på basen medan han headbangar så den långa luggen flyger och far. Samtliga i bandet ger allt i inlevelse, samtidigt som de levererar fläckfritt musikaliskt. De mångbottnade riffen, de försiktigt gitarronanistiska solona och en fantastiskt samstämmig sång från alla utom trummisen tillhör de musikaliska höjdpunkterna. Det jag framför allt tar med mig från i lördags är dock att jag är förälskad i Pallbearer, och av allt att döma så älskar de mig tillbaka. Om så bara för en natt.

Devin Holt, gitarr, och Joseph D. Rowland, bas, sjunger en hel del. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV