måndag 30 september 2013

Korn + Soulfly = Nostalgi

Dags för lite nostalgi här på VV. I veckan släpper nämligen två riktiga metalveteraner nytt. Det handlar om Korn med "The paradigm shift" och Soulfly med "Savages". Hade vi befunnit oss i slutet av 90-talet och början av 00-talet så hade detta varit en stor vecka i mitt musikliv. På den tiden tillhörde båda banden mina favoriter och skivorna rullade frenetiskt i mini-stereon därhemma. Nu-metal var stort (alltså MTV-stort) och att blanda metal med rap helt i sin ordning. 

Mitt intresse för Korn inleddes strax innan "Follow the leader" (1998) släpptes och höll i sig till "Take a look in the mirror" (2003). Den absoluta höjdpunkten under vår tid tillsammans var nog när jag såg dem på Globen under Untouchables-turnén, 26/8 2002. Untouchables (2001) var nog också det sista albumet som jag verkligen gillade och lyssnade sönder och samman. På Roskildefestivalen 2004 hade jag äran att se dem igen, om än under massiv bakfylla och minskat intresse. Minns att jag även struntade i Hatebreed på samma festival, för att sitta i campet och dricka öl istället. Sent insåg vi vårt misstag och gick dit, för att höra de sista tonerna av "I will be heard" ljuda ut. Tur att man blivit äldre och visare sedan dess.

När det gäller Soulfly så hade jag redan fått upp ögonen för Sepultura i och med "Roots" (1996) och när debutalbumet "Soulfly" (1998) kom med Max Cavelleras nya band såg man till att få tag på en kopia. Jag kommer ihåg att jag fick tag på en Special Edition-version på klassiska Skivbörsen i Östersund, som var där jag bodde på den tiden, och var helt hänförd av det brutala öset som Cavalera och Co levererade. Även "Primitive" (2000) lyssnades det frekvent på men sen dog romansen ut, om än med vissa återfall. Efter sig lämnade den en urtvättad t-shirt med motivet från debutskivan - Max Cavallera i blygsam Jesuspose - inköpt på Hultsfredsfestivalen 1999. Det var dock först 2001, också på Hultsfredsfestivalen, som jag såg dem live för första och hittills enda gången. Om jag minns rätt hamnade några låtar från den konserten på en limited edition-version av "Prophecy" senare, men de finns tyvärr inte med på Spotifys version av den utgåvan. En grym konsert i alla fall och stort att se legenden Cavallera svänga på dreadsen IRL. Eftersom jag var rätt inne på hela Nu-metalsvängen på den tiden var det också häftigt att band som Soulfly och Korn ständigt bjöd in gästartister på sina skivor. Man fick känslan av att det var ett gött gäng; Max, Jonathan, Fred, Corey och grabbarna. 

Här kommer i lite guldkorn från förr med Korn respektive Soulfly som jag stått och headbangat till i hallen därhemma. Bör läsas som ett halvhjärtat försök att rangordna låtarna sinsemellan men ingen absolut topplista.

Korn

  1. Here to stay (Untouchables, 2001) 
  2. Got the life (Follow the leader, 1998)
  3. Good God (Life is peachy, 1996)
  4. Faget (Blind, 1994)
  5. It´s on (Follow the leader, 1998)
  6. Blind (Blind, 1994)
  7. Blame (Untouchables, 2001)
  8. Thoughtless (Untouchables, 2001)
  9. Freak on a leash (Follow the leader, 1998)
  10. Make me bad (Issues, 1999)


Soulfly


  1. No hope = No fear (Soulfly, 1998)
  2. Jumpdafuckup (Primitive, 2000)
  3. Eye for an eye (Soulfly, 1998)
  4. Bleed (Soulfly, 1998)
  5. Fire (Soulfly, 1998)
  6. Pain (Primitive, 2000)
  7. Living sacrifice (Prophecy, 2004)
  8. Prophecy (Prophecy, 2004)
  9. The Prophet (Primitive, 2000)
  10. Back to the primitive (Primitive, 2000)



Inför veckans skivsläpp så sätter jag inget hopp till Korn, även fast Brian "Head" Welch tydligen återvänt från sin tid som Jesus och numera officiellt är med i bandet. Soulflys utveckling har inte varit lika deprimerande som Korn musikaliskt även om jag inte följt dem särskilt frekvent. Soulfly har gått mot "vanlig" death metal medan Korn införlivat dub step a la Skrillex i sin musik. Det är i och för sig kul med nya grepp men singeln "Never never" bådar inte gott. Så ska jag ämna någon av skivorna uppmärksamhet får det bli "Savages".

Kramar VV

lördag 28 september 2013

Lyssnat på v39!

Det bästa ur den senaste tidens hörlursgodis:

  1. Dark Tranquillity - What only you know Spotify
  2. Rotten Sound - Choose Spotify
  3. Heaven Shall Burn - Hunters will be hunted Spotify
  4. Terror - I´m only stronger Spotify
  5. Misconduct - We are as one Spotify
  6. Kvelertak - Kvelertak Spotify
  7. Raised Fist - Silence is the key Spotify
  8. The Warriors - Mental chains Spotify
  9. Grieved - Pale hands Spotify
  10. Benea Reach - The mountain Spotify
Kramar VV

Konserttips!

Veckan som gått har gått åt att spåna idéer på hur VV ska kunna bli så bra som möjligt. Ett självklart inslag är tips om aktuella konserter. Då VV:s bas är Malmö kommer det till en början främst handla om Malmö-, Lund- och Köpenhamnsregionen. Innan jag fått ordning på hur bloggar funkar till hundra procent så får konserttipsen komma här i feeden. Ambitionen är att skapa någon slags kalendarium i framtiden. Efter en snabb titt på de största spelställena i området tycker jag Vrålhösten ser hyfsad ut med bl a celebra besök av Dillinger Escape Plan, Heaven Shall Burn, Parkway Drive m fl. VV börjar dock med att tipsa om en tung måndagskväll på klassiska Vega i Köpenhamn. 

Det handlar om melodisk death metal i form av amerikanska The Black Dahlia Murder, belgisk/fransk/engelska grindcorebandet Aborteddeath/trash metalbandet Revocation från Boston och danska death metalbandet Corpus Mortale. Kl 20 är tiden, 200 Dkk priset för en tung start på veckan. 

Kramar VV


söndag 22 september 2013

Nämen!

Alltså, man blir ju rörd. Knappt har jag hunnit trycka på Publicera så kommer denna klassiker och förgyller 3:36 minuter av min resa söderut. Får bli en Veckans nostalgi på den!


Kramar VV

Tågvrål

Just nu befinner jag mig på ett snabbtåg längs södra stambanan och stirrar ut i den regniga och söndagsgråa verkligheten. Tur då att moderna telefoner är utrustade med Spotify. Jag brukar sällan använda mig av dess radiofunktion men eftersom ingen av mina playlists erbjöd något jag kände för idag så valde jag att tuna in Death Metal-stationen. Och vad dyker då upp om inte ett gammalt välbekant och svängigt intro! Närmare bestämt är det Stabbing the drama med Soilwork som går på. Inte så mycket dödsmetall kanske men jag tänker inte klaga.



Kramar VV

fredag 20 september 2013

Veckans svenska! presenterar Cult of Luna

Jag inleder Veckans svenska med att hylla mitt absoluta svenska favoritband just nu - Cult of Luna. Det var i början av året som bandets nya skiva "Vertikal" (På Spotify) kom och fick mig att tappa andan. Jag har inte återfunnit den ännu. I hård konkurrens med Somewhere along the highway och Eternal Kingdom tycker jag att bandet gjort sin absolut bästa skiva hittills med Vertikal. 

Umeåbandets postrocksdoftande metal är otroligt vacker, brutal och lugnande på samma gång. Musiken är smart på ett inkluderande sätt vilket gör att jag som lyssnare tror att jag förstår musiken på ett djupare plan. Det norrländska vemodet värmer i hela kroppen och får mig att vilja sitta själv i ett mörkt hörn med en mörk öl en mörk höstkväll och bara känna lugnet. 

Jag har haft turen att få se Cult of Luna två gånger i år. Först på Vega i Köpenhamn i april och sedan på Malmöfestivalen i augusti. Det är tyst mellan låtarna,  inget mellansnack som förstör den nästan meditativa stämningen och känslan av att musiken ska tala för sig självt. Åttamannabandet är dock inte på något sätt tråkiga på scen utan går in i musiken minst lika mycket som publiken, som i dess mest intensiva perioder slänger upp en näve eller två i luften. Annars är det gunga med huvudet i takt och samförstånd som gäller. I höst får man åka till Island eller USA för att se bandet, då Sverigeturnén avslutades just på Malmöfestivalen.

Cult of Luna på Malmöfestivalen 2013. Foto: VV
Mitt favoritspår på Vertikal är episka "In awe of". Luta er tillbaka för närmare 10 minuter njutning!



Kramar VV





torsdag 19 september 2013

Chile!

Igår firade Chile nationaldag. Veckans Vrål är inte sämre än att försöka reda ut den chilenska metaldjungeln. Ett band som jag fastnade för är Undercroft, som i somras spelade på Metaltown i lilla Sverige. Bandet låter lite Sepultura modell äldre men i mitt tycke några snäpp bättre än sina grannar (nåja) och metalkollegor. Lyssna på "El triunfo de la Muerte" från nyaste skivan "Ruins of Gomorrah" (På spotify) och döm själva!



Gå in på Undercrofts hemsida för mer info!

Kramar VV

måndag 16 september 2013

Från Alaska? Nä Mexiko!

16/9, det betyder att det är Mexikos nationaldag! Så jag bjuder på bandet From Alaska som kommer från, just det, Mexiko. Inte Alaska. Låten heter Gravity och innehåller en och annan melodislinga som piggar upp. Tydligen kan man kalla metalcore för mexicore om det kommer från Mexiko, smidigt!



Kramar Veckans vrål

söndag 15 september 2013

Söndagsmisär?


Söndagar innebär inte sällan en del ångest och misär. Har lördagen varit lite väl alkoholstinn kan man ibland tvivla på sin egen existens och inte minst oroa sig för vardagens måsten. Då passar det att blåsa ur hjärnan med Misery Index, från Landet i väster, närmare bestämt Baltimore, Maryland. Kvartetten spelar en hybrid av Deathmetal och Grindcore som pedagogiskt kan kallas för Deathgrind. Inget för nervsvaga lyssnare och det stilla yogapasset men helt fantastiskt musik om man frågar mig. Otroligt skickliga musiker där trummisen Adam Jarvis sticker ut och trummar på likt en blandning av människa och maskin. 

Det är snabbt, argt, politiskt och ordentligt svängigt emellanåt. Nyaste skivan Heirs to Thievery (På spotify) lämnar inget att önska utan varje låt jag upptäcker på skivan seglar upp som en potentiell favorit. Så håll till godo med Sleeping giants ovan och kläm av skivan på spotify innan läggdags om den faller dig i smaken. För att kunna somna behöver du dock en timmes avslappning efteråt. 

Kramar Veckans vrål

vrål; skrik, tjut, yl, rop, skrän, skri, böl, bröl, gap, rytande.

Kärt barn har många namn. Och så är verkligen fallet när det gäller musik, inte minst av det hårdare slaget. Otaliga är de genrer som börjar eller slutar på Metal, Hardcore, Core, Punk, Post, Emo osv men i min begreppslåda väljer jag att kalla allt för just Vrål. Epitetet Vrål förutsätter att musiken innehåller en sång som, beroende på lyssnarens preferenser, kan beskrivas med synonymerna ovan. Sen kan Vrålet, mer eller mindre förtjänstfullt, beblandas med sång av mer traditionell och melodisk karaktär. Jaja, nog om ord och fack. Ni förstår vad det handlar om i alla fall.

Den här bloggen är mitt sätt att upptäcka och sprida den musik som jag älskar, och många med mig. För det finns inget som inger hopp, tröst, energi och en vilja att förändra mig själv och världen som riktigt bra vrål. Och även om jag älskar musik i de flesta former så återvänder jag alltid troget till vrålets trygga famn, och jag blir aldrig besviken. Det finns helt enkelt hur mycket bra vrål som helst där ute att upptäcka. Och jag gör det gärna tillsammans med er!

Kramar Veckans vrål.