fredag 29 december 2017

Årets album 2017, plats 1-10.

Ältandet över det gångna årets bästa album fortsätter. Här kommer topp 10, håll till godo!

10. CODE ORANGE - Forever

Kidsen från Pittsburgh har flummat ur totalt på Forever och blandar upp sin metalliska hardcore med elektroniska inslag och gör också klokt i att utnyttja att gitarristen Reba Meyers förutom hennes formidabla vrålröst också har en stadig rockpipa. När man delar på sångansvaret som Code Orange gör smälter jag och Forever är en lika omväxlande som blytung kreation. 





9. GOD MOTHER - Vilseledd

Grindtät hardcore från Stockholm, som med Vilseledd har lyckats motsvara de högt ställda förväntningarna efter den lysande debuten Maktbehov (2015). God Mother är precis så där lagomt taktartsmässigt knöliga, man kan aldrig slappna av och tro att man vet vad som kommer härnäst, men utan att det spårar ur totalt. Kanske ösigast i år. 





8. ELDER - Reflections of a floating world

Mest gitarr för pengarna i år står Elder och Reflections of a floating world för, med en djungel av riff och ständiga soloäventyr i deras stökigt komponerade rockkreationer. Det jag fastnat för hos bandet är förmågan att skriva geniala partier som fullkomligt slår en av stolen när de dyker upp. Det blir liksom värt väntan genom alla solon. Det är ju i och för sig en väldigt angenäm väntan. när det är Elder som håller i trådarna.




7. WOLFBRIGADE - Run with the hunted

Rutinerat, men allt annat än gjort på rutin. Tvärtom, på Run with the hunted känns crustveteranerna i Wolfbrigade riktigt hungriga. Alla ingredienser man vill ha i sin crust är där; melodierna, rockigheten och ett ursinnigt tempo, som ibland får växla ner till mysig tvåtakt för ombytlighetens skull.






6. CONVERGE - The dusk in us

Aldrig har jag funnit så mycket lyssnarglädje i Converge som på The dusk in us. Tidigare har jag tröttnat efter ett par låtar, men på senaste alstret är variationsrikedomen så pass att jag sitter fullkomligen naglad vid högtalarna. Kanske har jag bara inte märkt det tidigare, men jag upplever ett bredare känsloregister på ett sätt som jag inte uppfattat innan. Sen är det ju bra ställ emellanåt också. 





5. PALLBEARER - Heartless

Doomlöftenas förra skiva Foundations of burden (2014) är en av mina absoluta favoriter på senare år, så Heartless har fått jobba i tuff uppförsbacke för att övertyga mig. Väl uppe på toppen av backen kan man dock konstatera att bandets förmåga att skriva episk "lager på lager"-doom är intakt samt att de inte tänker stagnera och slentrianmässigt repetera gamla stordåd. Det premieras!





4. MASTODON - Emperor of sand

Giganternas senaste är en riktig hitkavalkad i sammanhanget och som bekant gnäller jag aldrig över allsångsvänlighet i refrängerna, vilket det finns gott om på Emperor of sand. Mastodon har dock för den delen inte släppt på klurigheterna i riffmakeriet, och tillsammans med hitkänslan bildar det en explosiv kombo och helt enkelt ett sjuhelvetes bra album. 





3. MYRKUR - Mareridt

Mareridt är en makalös kombination av melodisk popgenialitet och dystert mörker, allt med Myrkurs patenterade svart-vita personlighetsbyte både inom och mellan låtarna. Folkmusiken är kvar och så också influenserna från black metal, men Myrkurs briljanta hantverk har slipats ytterligare nästintill till perfektion. Som vanligt är det rakt igenom otroligt vackert.





2. WOLVES IN THE THRONE ROOM - Thrice woven

Ända sedan jag målade om taket därhemma till Thrice woven (taket blev vitt, trots soundtracket) har jag varit fullkomligen förälskad i detta album. Det är fullpackat med melodi och atmosfär och är ett väl förpackat tvärsnitt av hur black metal ska vara för att falla mig i smaken. Vackert, lagom ondskefullt och med episkt låtbygge som grund, där varje låt blir som sitt egna lilla universum. Anna von Hauswolffs gästande höjer också helheten. 




1. BELL WITCH - Mirror reaper
En funeral doomlåt på 83 minuter och ändå det album som berört mig allra mest under 2017. Jag brukar skygga för sådana här påhitt som kräver så otroligt mycket av sin lyssnare. Den sorgsna magnetism som Mirror reaper utstrålar är dock både oemotståndlig och rörande, samt mäktigt vacker i sitt musikaliska utförande. De 83 minuterna känns som ingenting och har varit en god kamrat i livets mörkare stunder. Bell Witch har med Mirror reaper tagit en del av mitt hjärta i besittning och de förvaltar det ansvaret mycket väl. Utan tvekan årets vackraste och bästa album. 



Med det tackar Veckans Vrål för 2017 och önskar ett Gott nytt år! 2018 återkommer jag med nytt ihärdigt vrålälskande! 

Kramar VV

onsdag 27 december 2017

Årets album 2017, plats 20-11.

Till skillnad från de andra fyra åren (2013-2016) jag gjort mer eller mindre väl genomförda försök att sammanfatta musikåret som gått känns 2017 inte som ett fantastiskt år för metal. Visst har det varit bra, men inte så man dött av beslutsångest inför stundande lista. Kanske har jag blivit kräsen och avtrubbad, kanske har jag inte hunnit ge allt intressant som släppts den tid det förtjänar, eller så är det helt enkelt ett mellanår för den tyngre musiken. Förmodligen är det en kombination av alla tre. Att skrapa ihop en topp 20 har dock gått fint, och här har ni den undre halvan, fint packeterad som alltid.

20. EIDOLA - To speak, to listen
Sammetslent, smörigt och sprängfyllt med taktmässig stökighet. Eidolas progressiva posthardcore är ungefär lika farlig som en folköl till maten, men utmanar nog mycket för att underhållningsvärdet på To speak to listen ska hålla betydligt längre än vad liknande alster brukar mäkta med. En av de stora behållningarna är Andrew Wells lena stämma, som smeker en medhårs i underfundigt komponerade melodier som kittlar fantasin samtidigt som de är otroligt medryckande.




19. MONOLORD - Rust
Monolord har inte bara förvaltat riffgudarnas förtroende efter succén Vaenir (2015), de förstärker positionen som universums doom und riffmaisters i och med tredje albumet Rust. Att befinna sig i den del av världsrymden som Monolord mutat in som sin på Rust är som att simma omkring planlöst i bomullsvadd, med öronen fulla med vatten. När jag var liten och öronbarn var förhållande det omvända. Cirkeln är sluten och det svänger nå djävulskt (och långsamt) om Monolord.




18. HUNDREDTH - RARE
RARE är årets bästa musik att köra bil till. Det forna hardcorebandet Hundredth har sadlat om till alternativ och tung indierock som det osar härligt 90-tal om. Melodiskt, välpolerat och väldigt lyssnarvänligt. Och helt oemotståndligt. Inte metal någonstans alltså, men ändå ett av de alster jag återvänt mest till under andra halvan av 2017. Hela skivan är smällpackad med hitpotential, allt med ett hypnotiserande skimmer över sig, i både produktion och känsla.




17. SVART KATT - När allt är över
Underbart är kort när stockholmska (men med signifikanta rötter i Östersund) Svart Katt spelar sin träffsäkra och härligt naivt popiga punk. Less is less är parollen som trion förordar och varför gapa efter mer när det räcker så långt med en två-tre ackord, ärliga och raka texter och melodier som är både tralliga och melankoliska. Bandet har spelat in sig till det innersta av mitt hjärta och finns det någon rättvisa i världen får många fler hjärtan njuta av Svart Katt framöver.




16. KREATOR - Gods of violence
Aldrig hade jag kunnat tro att tysk gubbthrash skulle appelera så pass till mitt relativt sett ganska thrashskeptiska hjärta, men med vinnande melodier, publikfriande riff och härligt oblyga "knyt näven och sjung med"-partier har Kreator och Gods of violence haft mig i deras våld sedan i vintras. Apropå hjärtan på rätta stället, så fort frasen "side by side, as we crush homophobia" från "Side by side" passerar mina hörselgångar värms jag av hopp för framtiden. Kan tyska gubbar stå upp mot heteronormen, kan väl vem som helst? Tack Kreator!



15. VAMPIRE - With primeval force

Jag älskar musik som får mig att känna mig cool när jag lyssnar på den. Göteborgska Vampire lyckas otroligt väl med detta. När With primeval force och dess mix av thrash och death metal ljuder i öronen blir världen omkring mig en scen och jag dess estradör. Vampire har komponerat ihop ett recept där ös och musikglädje (vilka riff!) gifter sig väl med en ondskefull och primitiv känsla, som det inte går att låta bli att digga. Metalpropaganda i dess bästa form.




14. ALL PIGS MUST DIE - Hostage animal

Supergrupp med bl a Ben Koller från Converge, som för övrigt har potential att vara med på tre platser på denna lista. Hur många det blir får framtiden utvisa. Lika hektiskt som Kollers replokalsschema är den kompromisslösa hardcore som All Pigs Must Die står för på Hostage animal. En vänligt men bestämd lavett som påmint mig om att det är hardcoren som fått in mig på vrålspåret från första början och att det är en genre jag aldrig tröttnar på. Det är nämligen omöjligt när kvalitén är som på Hostage animal.




13. UHNA - Anständighet
Lågmäld och melankolisk sludge och doom metal på skånska, med en punkigt aggressiv underton. Visst låter det fantastiskt, och utförandet är ännu bättre än vad min beskrivning mäktar med att gestalta. Malmöitiska Uhna har i sin fullängdsdebut Anständighet mutat in en egen jordplätt på metalkartan vars utveckling jag ser mycket fram emot att följa framöver. Landskapet på Anständighet är drömskt och vackert samtidigt som det vilar ett tungt och pessimistiskt mörker över det hela. Jag älskar också när sludgen och svänget får ta över. En lysande debut!


12. SPIDERGAWD - IV
Genremässigt en udda fågel på denna lista, då norska Spidergawd gör fenomenal och medryckande rock, med en genial instrumentering där en saxofon fyller andregitarrens traditionella position. IV är den skiva som jag haft överlägset mest glädjefnatt till under 2017, och sådant måste premieras. Skivan är åtta spår ren glädje och med så mycket kärlek att det är omöjligt att värja sig, oavsett vilken sinnesstämning man befinner sig i. En skiva att förälska sig i och till.




11. POWER TRIP - Nightmare logic

En av årets största snackisar som är välförtjänt av all hype den kan få. Nightmare logic och Power Trip är en injektion ren energi av crossover thrash-format som det är omöjligt att stå emot. Svängigare tillbehör går inte att hitta till morgonpendlingen och här återfinns årets mest publikfriande riffbyten. Jag bara måste se Power Trip på en scen snarast!




Topp tio kommer snart till en server nära dig!

Kramar VV

måndag 25 december 2017

Lyssnat på: NOVEMBER + DECEMBER

Årets sista Lyssnat på: innan det blir dags att summera musikåret 2017. Håll utkik, för den godbiten kommer snart!

Turnstile. Foto: Bandcamp
Turnstile - "Real thing" (singel, 2017)
Ungdomarna i Turnstile gör old school hardcore som det varken går att hitta dess like och ännu mindre sitta still till. Första släppet sen fenomenala Nonstop feeling (2016) är en riktig dänga och jag längtar efter nya albumet Time & Space som släpps 23/2 nästa år.

Svart Katt - När allt är över (album, 2017)
Punk i melodiskt format som smälter mitt frusna hjärta varje gång. Första fullängdaren är här, och kommer göra väntan på ljusare tider så mycket lättare. 

Tribulation - "The lament" (singel, 2017)
Värmlänningarna i Tribulation behöver ingen presentation, i alla fall inte efter släppet av hyllade The Children of the night (2015). Nya trummisen Oskar Leander är på plats och så också ny singel som får mig att redan börja förbereda plats i årsboken för 2018 års musikaliska höjdpunkter. Nya albumet Down below släpps 26/1. 

A Perfect Circle - "The doomed"
Jag trodde inte jag skulle känna så starkt för A Perfect Circle igen, sedan Thirteenth step (2003) har supergruppen nämligen inte passerat hörselgångarna mer än någon enstaka gång. Men "The doomed" är inte bara en stark låt, det är nog ett av de bättre alster jag hört från bandet. Kanske är det abstinensen av nytt från Tool som gör det. Stämmer de nyaste uppgifterna kan vi få nya album från Maynards båda flaggskepp under 2018, vilket nog blir mer än jag klarar av att hantera.

Baest - "Crosswhore" (singel, 2017)
Dansk death metal som trots tröttsam tematik i titeln är av hög musikalisk kvalitet. Och folk klagar på dansk metal..

Gatecreeper - "Sweltering madness" (singel, 2017)
I samma genre är Gatecreeper ett av de hetare och mest hypade nya namnen som etablerade sig ordentligt på metalkartan i och med hyllade Sonoran depravation (2016). Nya tvålåtarssläppet gör inte gällande att formen är på nedgående. 

Arkhon Infaustus - Passing the Nekromanteion (EP, 2017)
Jag har fått det stora nöjet att få hemskickat ett gäng alster från den franska labeln Les Acteurs de l'ombre och däribland death/black metalbandet Arkhon Infaustus från Paris. Riktigt kompetent dödsblack, som tydligen varit igång ända sedan 1997.

Honningbarna - Voldelig lyd (album, 2017)
Norska punkarna i Honningbarna är inte bara fantastiska musikaliskt, de har viktiga saker att säga också. Nya albumet Voldelig lyd släpptes i fredags och jag längtar tills de kommer till Malmö och Plan B i februari. 

Anna von Hauswolff - "The mysterious vanishing of Electra" (singel, 2017)
 Anna von Hauswolff har redan gjort stort avtryck i metalåret 2017 i sitt fina gästande på Wolves In The Throne Rooms senaste album och kommer nu med eget nytt material. Som vanligt är det hypnotiskt och droneigt, allt med hennes mäktiga stämma på toppen. 

Windhand - "Old evil" (singel, 2017)
Apropå mäktiga stämmor är det en ynnest att återigen få vila öronen mot Windhand och Dorthia Cottrells fantastiska sång igen. Split med Satan´s Satyr släpps i februari.




Kramar VV


lördag 2 december 2017

Intervju med SKRAECKOEDLAN - nytt album, nytt bolag och en oviss framtid

Foto: Skraeckoedlan
Skraeckoedlan från Norrköping är ett band som vid det här laget borde ha eriksgata in till hjärterummet på var och varannan metalskalle därute. Kvartettens musik är nämligen helt oemotståndlig, med en förmåga att leverera otroligt smittande och progressiva stonerkreationer på ett sätt som ingen annan gör, vilket också rönt en del välförtjänt uppmärksamhet. Därför var det nog fler än mig som blev något förvånade när bandet tidigare i höst tillkännagav att de kommer ta en paus efter att ha släppt nytt album samt avslutat en turné med namnkunniga Danko Jones. Här finns onekligen frågetecken som behöver rätas upp. Veckans Vrål tog ett snack med sångaren och gitarristen Robert Lamu om pausen, arbetet med nya skivan och vart bandet hämtar sin till synes aldrig sinande inspiration ifrån.

Ni är ju mitt uppe i arbetet med er kommande skiva och följer man er på sociala medier har man fått en massa härlig input om hur inspelningen har gått till. Hur ligger ni till i processen just nu? 
Ja, vi har jobbat på det nya albumet sedan i somras och gick in i studion i början av oktober. Vi jobbar med Erik Berglund igen, som vi jobbade med på både EP:n Talisman (2016) och singeln "Pärlor". Erik mixade även Sagor (2015). Vi kommer väldigt bra överens och han är verkligen den bästa vi jobbat med än så länge. Vi bokade tre veckor i studion med honom, utan att egentligen veta om tiden skulle räcka, eftersom vi denna gång inte hade planerat och förberett så mycket som vi brukar göra. Den här gången tänkte vi att vi skriver skivan så mycket som möjligt i studion. Så vi hade egentligen mest grunder för alla låtar när vi kom dit, för att sedan låta allt växa dynamiskt under processen. Först var vi två veckor i Studio Bombshelter i Örebro, där vi  la alla instrument. Sista veckan var vi i Eriks studio i Falun och spelade in sång och pålägg. 

Vi jobbade 12 timmar om dagen, och resultatet blev verkligen något vi inte hade kunnat föreställa oss. Genom att testa alla spontana idéer och verkligen inte fega ur lyckades vi skapa något som vi inte kunde drömma om. Vi är så sjukt glada och stolta över hur skivan blir. Dock så gav min röst upp sista dagen, när jag skulle sjunga in den sista versen på det vi hade kvar. Så vi blev nästan klara. Det sista ska vi spela in i början av december. Då ska även skivan mixas. 

Release har satts till 2018, finns det mer specifika tidsangivelser än så? Vi suktar ju här ute. 
Vi har inte spikat något ännu. Det är en konceptskiva och vi kommer lägga massa tid på att göra presentationen till något alldeles extra. Men absolut, under 2018 kommer den släppas. 

Live på Plan B i Malmö, 25/2-2017. Foto: Veckans Vrål
Jag läste att ni eventuellt skulle samarbeta med en sci-fi-författare i utarbetandet av konceptet för nya skivan. Blev det så till slut? 
Det stämmer bra. Nils Håkansson, författaren till den svenska sci-fi-romanen Järnskallen skickade oss den boken och vi blev helt golvade. Sedan höll vi kontakten och pratade om att det vore coolt att göra något ihop någon gång. Vi började skriva på ett annat koncept först, som kommer att släppas senare, men då hörde Nils av sig med en idé. Han hade en synopsis till en historia som utspelar sig efter Järnskallen. En riktigt spännande och episk historia. Vi blev så glada att vi skrotade det pågående konceptet och började om från noll, nu med Nils historia som fundament för albumet. Skivan kommer berätta den historien, i kronologisk ordning. Men låtarna behandlar även andra ämnen, som vi lever i och tänker på. 

Vad tar ni mer för influenser in i den nya skivan och vart står den musikaliskt i förhållande till Sagor?
Vi har verkligen tänkt igenom alla partier i alla låtar, för att få dem att lyfta fram historien vi vill berätta. Så det har varit ett helt annat förhållningssätt. Vi har aldrig jobbat så här hårt och noggrant tidigare och influenserna har inte riktigt varit så som det brukar vara. Den här gången har vi verkligen tänkt igenom vad riffen, melodierna och texterna symboliserar, i förhållande till Nils berättelse. Så jag har sökt influenser från allt möjligt. Filmer, konst, musik och livet, men med ett helt nytt förhållningssätt. Det är lite svårt att förklara, men ungefär som att, "Nu är vi här i historien, då behöver den här låten har ett såndant här parti, för att dramaturgiskt bära berättelsen framåt". Det är en grej att göra skivans koncept på det sättet, men att även få låtarna att stå på egna ben, musikaliskt och textmässigt, visade sig vara knepigare än vi trott. Men det blir så jävla bra. 
Musikaliskt är det en utveckling av allt vi gillar att spela och lyssna på själva. Den är ganska otraditionell i arrangemangen skulle jag säga. Vi har blivit mycket bättre på att få oss att låta som vi alltid har velat låta. Nu låter vi verkligen som vi vill. 

Det kommande albumet är det första ni släpper på namnkunniga Fuzz-o-rama records. Har ni upplevt någon skillnad i att arbeta med dem jämfört med arbetet med era tidigare album?
Vi har alltid jobbat väldigt målmedvetet och självständigt, så det har inte direkt varit någon skillnad än så länge. Fuzz-o-rama är så otroligt proffsiga och vi kommer väldigt bra överens. Ingenting har varit svårt någonstans, vilket är väldigt skönt under den kreativa processen. Vi fick tillgång till deras studio också, det var guld värt. 

Foto: Skraeckoedlan
Tidigare i höst tillkännagav ni att efter skivsläpp och turné blir det inget Skraeckoedlan på ett tag, till och med på obestämd framtid om jag fattat det rätt. Hur har ni tänkt kring beslutet och var det ett svårt beslut att fatta? För oss utomstående känns det ju som att ni verkligen är på uppgång, exempelvis i och med signingen på Fuzzorama och kommande turnén med Danko Jones. 
Ja, vi fann oss själva på en plats där ingenting kändes särskilt kul längre. Vi har spelat live nästan varje eller varannan helg i snart åtta år. Det har tagit på krafterna och vi kände att vi stod still. Det var liksom inte kul inför gigen längre. Någonstans hade gnistan slocknat för att spela live och i stället för att köra slut på oss själva och tröttna helt tog vi beslutet att sluta spela live. Det är en så komplicerad situation så det går inte riktigt att förklara. Men vi måste hitta tillbaka till oss själva och kunna lämna bandet lite bakom oss och se hur framtiden kommer se ut för oss som individer. Bandet lägger dock inte ner på något sätt. Jag har lagt ner varje vaken dag i åtta år på det här. Jag älskar det så mycket och har massvis med idéer och visioner som vi ännu inte har lyckats skapa. Men just nu, på obestämd framtid, känner vi att vi behöver lite tid ifrån det här bandet. 

För oss som kommer sakna era riff och kommer uppleva svårbotad Skraeckoedlan-abstinens, har ni några sidoprojekt i bandet som kommer blomma i och med uppehållet? Eller kanske drömmar om sådana som nu får blomma ut?
Det finns det absolut! Det kommer nog ploppa fram andra projekt i framtiden. 

Vad händer för Skraeckoedlan i den närmsta framtiden? 
Vi ska först se till att ha så skoj vi bara någonsin kan under turnén med Danko Jones (passerar t ex Malmö 15/12, reds anm), om vi nu inte kommer lira igen på ett tag. Sen har vi ett massivt arbete framför oss med den nya skivan. Vi ska hitta på så spännande och inspirerande artwork, videor och en så bra presentation av våran nya musik som möjligt. Bland annat jobbar vi på en dokumentär om det vi åstadkommit än så länge. Så det kommer komma en massa coola grejer under nästa år. 

Till slut, ge oss dina bästa lyssningstips!
Just nu lyssnar jag bara på Thulsa Doom och deras nya skiva. Det är den bästa rockplattan på 10 år!
Kramar VV