onsdag 27 december 2017

Årets album 2017, plats 20-11.

Till skillnad från de andra fyra åren (2013-2016) jag gjort mer eller mindre väl genomförda försök att sammanfatta musikåret som gått känns 2017 inte som ett fantastiskt år för metal. Visst har det varit bra, men inte så man dött av beslutsångest inför stundande lista. Kanske har jag blivit kräsen och avtrubbad, kanske har jag inte hunnit ge allt intressant som släppts den tid det förtjänar, eller så är det helt enkelt ett mellanår för den tyngre musiken. Förmodligen är det en kombination av alla tre. Att skrapa ihop en topp 20 har dock gått fint, och här har ni den undre halvan, fint packeterad som alltid.

20. EIDOLA - To speak, to listen
Sammetslent, smörigt och sprängfyllt med taktmässig stökighet. Eidolas progressiva posthardcore är ungefär lika farlig som en folköl till maten, men utmanar nog mycket för att underhållningsvärdet på To speak to listen ska hålla betydligt längre än vad liknande alster brukar mäkta med. En av de stora behållningarna är Andrew Wells lena stämma, som smeker en medhårs i underfundigt komponerade melodier som kittlar fantasin samtidigt som de är otroligt medryckande.




19. MONOLORD - Rust
Monolord har inte bara förvaltat riffgudarnas förtroende efter succén Vaenir (2015), de förstärker positionen som universums doom und riffmaisters i och med tredje albumet Rust. Att befinna sig i den del av världsrymden som Monolord mutat in som sin på Rust är som att simma omkring planlöst i bomullsvadd, med öronen fulla med vatten. När jag var liten och öronbarn var förhållande det omvända. Cirkeln är sluten och det svänger nå djävulskt (och långsamt) om Monolord.




18. HUNDREDTH - RARE
RARE är årets bästa musik att köra bil till. Det forna hardcorebandet Hundredth har sadlat om till alternativ och tung indierock som det osar härligt 90-tal om. Melodiskt, välpolerat och väldigt lyssnarvänligt. Och helt oemotståndligt. Inte metal någonstans alltså, men ändå ett av de alster jag återvänt mest till under andra halvan av 2017. Hela skivan är smällpackad med hitpotential, allt med ett hypnotiserande skimmer över sig, i både produktion och känsla.




17. SVART KATT - När allt är över
Underbart är kort när stockholmska (men med signifikanta rötter i Östersund) Svart Katt spelar sin träffsäkra och härligt naivt popiga punk. Less is less är parollen som trion förordar och varför gapa efter mer när det räcker så långt med en två-tre ackord, ärliga och raka texter och melodier som är både tralliga och melankoliska. Bandet har spelat in sig till det innersta av mitt hjärta och finns det någon rättvisa i världen får många fler hjärtan njuta av Svart Katt framöver.




16. KREATOR - Gods of violence
Aldrig hade jag kunnat tro att tysk gubbthrash skulle appelera så pass till mitt relativt sett ganska thrashskeptiska hjärta, men med vinnande melodier, publikfriande riff och härligt oblyga "knyt näven och sjung med"-partier har Kreator och Gods of violence haft mig i deras våld sedan i vintras. Apropå hjärtan på rätta stället, så fort frasen "side by side, as we crush homophobia" från "Side by side" passerar mina hörselgångar värms jag av hopp för framtiden. Kan tyska gubbar stå upp mot heteronormen, kan väl vem som helst? Tack Kreator!



15. VAMPIRE - With primeval force

Jag älskar musik som får mig att känna mig cool när jag lyssnar på den. Göteborgska Vampire lyckas otroligt väl med detta. När With primeval force och dess mix av thrash och death metal ljuder i öronen blir världen omkring mig en scen och jag dess estradör. Vampire har komponerat ihop ett recept där ös och musikglädje (vilka riff!) gifter sig väl med en ondskefull och primitiv känsla, som det inte går att låta bli att digga. Metalpropaganda i dess bästa form.




14. ALL PIGS MUST DIE - Hostage animal

Supergrupp med bl a Ben Koller från Converge, som för övrigt har potential att vara med på tre platser på denna lista. Hur många det blir får framtiden utvisa. Lika hektiskt som Kollers replokalsschema är den kompromisslösa hardcore som All Pigs Must Die står för på Hostage animal. En vänligt men bestämd lavett som påmint mig om att det är hardcoren som fått in mig på vrålspåret från första början och att det är en genre jag aldrig tröttnar på. Det är nämligen omöjligt när kvalitén är som på Hostage animal.




13. UHNA - Anständighet
Lågmäld och melankolisk sludge och doom metal på skånska, med en punkigt aggressiv underton. Visst låter det fantastiskt, och utförandet är ännu bättre än vad min beskrivning mäktar med att gestalta. Malmöitiska Uhna har i sin fullängdsdebut Anständighet mutat in en egen jordplätt på metalkartan vars utveckling jag ser mycket fram emot att följa framöver. Landskapet på Anständighet är drömskt och vackert samtidigt som det vilar ett tungt och pessimistiskt mörker över det hela. Jag älskar också när sludgen och svänget får ta över. En lysande debut!


12. SPIDERGAWD - IV
Genremässigt en udda fågel på denna lista, då norska Spidergawd gör fenomenal och medryckande rock, med en genial instrumentering där en saxofon fyller andregitarrens traditionella position. IV är den skiva som jag haft överlägset mest glädjefnatt till under 2017, och sådant måste premieras. Skivan är åtta spår ren glädje och med så mycket kärlek att det är omöjligt att värja sig, oavsett vilken sinnesstämning man befinner sig i. En skiva att förälska sig i och till.




11. POWER TRIP - Nightmare logic

En av årets största snackisar som är välförtjänt av all hype den kan få. Nightmare logic och Power Trip är en injektion ren energi av crossover thrash-format som det är omöjligt att stå emot. Svängigare tillbehör går inte att hitta till morgonpendlingen och här återfinns årets mest publikfriande riffbyten. Jag bara måste se Power Trip på en scen snarast!




Topp tio kommer snart till en server nära dig!

Kramar VV

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar