Det har visst inte skrivits på denna gudsförgätna webbsida sen det senast var dags att summera ett musikår. Mer än dags då att göra bot och bättring, i form av mitt försök att summera 2022 års leverans av vrålmusik. Denna gången tänker jag skippa upplägget med att rangordna årets album 1-20 och kommer istället, på ett förhoppningsvis underfundigt och värdigt vis, utan inbördes ordning hylla de släpp som förgyllt året genom att kora "årets" i mer eller mindre logiskt benämnda kategorier. 2022 har varit ett fint musikår vilket gör att de som får plats på denna lista är långt ifrån ensamma om att ha levererat musik som satt ett märke i min bok.
Årets "lets make stoner great again":
BESVÄRJELSEN - Atlas
Magnetic Eye Records
 |
Magiska Besvärjelsen har lyckats väcka liv i mitt något somnade stonerhjärta med sitt fantastiska epos Atlas, som erbjuder så mycket mer än bara lite svängiga riff. Det hypnotiserande melodiösa filter som vilar över hela skivan i kombination med den starka sånginsatsen av frontkvinnan Lea Almling gör Atlas till en lika tung som vacker skiva. Låten "Clouds" är för övrigt ett av årets allra vackraste musikaliska ögonblick med ett gåshudsprovocerande soloparti som klimax. Magi var ordet.
Årets kaos:
CANDY - Heaven is here
Relapse Records
Att tugga i sig briljanta Heaven is here är lite som att äta taggtråd med vaniljvisp. Det gör ont men är ändå oemotståndligt njutbart. Smärtan grundar sig i en noise-influerad ljudbild som fåt trumhinnan att bokstavligen dra öronen åt sig. Samtidigt visar Candy upp en brutal och nyskapande blandning av hardcore, grindcore och metal vilket resulterar i ett kaos som är omöjligt att värja sig emot och att inte älska.
Årets "till dig som inte gillar metal, men borde":
OROCHEN - Anthroposcenic
Suicide Records
Orochen är ett sådant där band som är lika svåra att genrebestämma som det är lätt att älska. Anthroposcenic är en formidabel uppvisning av en post-influerad stämningsfull musik med ett tydligt ID baserat i melodispråket och Jonas Mattsons karakteristiska sångröst. Indiefolk världen över borde snegla mot Orochen om de önskar förnya sig med lite tyngre tongångar. Deras skönhet är nämligen universellt.
Årets punk n´roll:
BIG BABE - Pig in the city
Quarantined Records
Big Babe är ju ett hardcore-band och inte ett rockband vill jag först klargöra, och Pig in the city är en briljant hardcoreskiva av det punkigare slaget. Men det som utgör den malmö-baserade kvartettens magi är att den aggressiva punkigheten kombineras med en catchiness som är otroligt medryckande och med en hel del hämtat från rockens och heavy metallens tankegods. Fulips (källa: Bandcamp) sång bidrar mycket till det och osar uppkäftighet och protest, precis som det ska vara. Big Babe förtjänar stor framgång i framtiden och har potential att locka musikälskare även utanför den hardcorescen de är en vital del av.
MINDFORCE - New lords
Triple B
Är du som jag otroligt svag för argsint crossover lär Mindforce inte vara en nyhet, men jag hade faktiskt inte hört bandet innan nätets alla flöden signalerade att detta är något jag borde kolla upp. Så lycklig jag blev. För deras senaste giv New lords är en explosion av snabb och studsig hardcore-thrash med episkt gitarrarbete. Jag älskar de briljanta små melodislingorna som bryter av mot det kompakta öset. Om du inte hört bandet innan kan jag rekommendera att knarka live-klipp på Youtube samt att kolla in förra albumet Excalibur (2018), det är nämligen minst lika bra.
PSYCHONAUT - Violence consensus reality
Pelagic Records
Progressiv metal av det något snällare slaget är det som Psychonaut bjuder upp till på Violence consensus reality. Snällare både i dess lite mjukare variant av meckighet och i dess melodiska ansats både i sång och låtsnickeri. Dock är det inte fråga om någon mesighet, utan energi, aggressivitet och skönhet blandas på ett mycket förtjänstfullt sätt och har passat perfekt för mitt något ombytliga meckhumör under året. Jag orkade t. ex. inte ta mig an Meshuggah på det sätt som de kräver för att man ska njuta. Tar det sen.
A.A. WILLIAMS - As the moon rests
Bella Union
Debuten Forever blue (2020) knockade mig fullständigt med dess skönhet och på As the moon rests fortsätter A.A. Williams att leverera musik som är lika tung som den är skön och vemodig. Musikaliskt är det den tyngre variant av singer-songwriter som vi även lärt oss älska hos Chelsea Wolfe och Emma Ruth Rundle, men där jag nog numera håller A.A. Williams allra högst. Hennes magiska röst och en otrolig känsla för vackra och vemodiga melodier blandat med en obeveklig tyngd gör As the moon rests till en berörande vacker historia.
Årets mangel:
SICKRECY - Salvation through tyranny
Selfmadegod Records
Förvisso är Salvation through tyranny bandets fullängdsdebut men den uppvisning i metalliskt grindcore-mangel som bjuds skvallrar verkligen om den rutin i extrem-metallens tjänst som återfinns i bandet. Det är förbannat och politiskt, lagom tekniskt, emellanåt lite svängigt och rakt igenom brutalt och välkomponerat. Ett blindtest och du hade inte kunnat höra kvalitetsskillnad mot giganter i genren som Misery Index och Napalm Death. Jag ser verkligen fram emot fortsättningen på bandets förhoppningsvis långa karriär i manglets tecken.
Årets glädjespridare:
SEKUNDERNA - Här har du ditt liv
Luftslott Records
Tematiken och känslan i Sekundernas högkvalitativa och popiga punkrock signalerar kanske inte glädje som främsta känsla, utan Här har du ditt liv är full av välriktad samhällskritik, vemod och vardagsrealism både i text och stämning. Men jisses, vad glad jag blir av den otroligt smittsamma punkrock som Umeå-bandet levererar. Melodiskt, ärligt och välskrivet i alla dess beståndsdelar och som grädde på moset välsjunget på klingande västerbottnisk dialekt.
Årets nykomling:
INDUSTRIAL PUKE - Where life crisis starts
Suicide Records
Industrial Puke är ett nytt band på metalhimlen men dess medlemmar är inga duvungar i branschen direkt. Debut-EP:n Where life crisis start är en fyra låtar lång ren metalpropaganda med gott om crust- och hardcorekänsla och både fart, sväng och tyngd i sig. Black Breath nämns som influens och jag kan verkligen höra det, samt tacksamt konstatera att Industrial Puke utgör ett mer än fullgod ersättare till det i min värld rejält saknade bandet. Vid varje lyssning börjar det rycka i mosh pit-musklerna till följd av den obevekliga energin och välskrivna riffen, allt klätt i en delikat HM2-skrud. Mums!
END IT - Unpleasant living
Flatspot Records
Tack vare poddhjältarna i Nere På Noll och deras sommarprat-serie där Patricia (från bl. a. Big Babe ovan) var en av värdarna fick jag upp ögonen för Baltimore-bandet End It. Och vilket fynd det visade sig vara. När jag är på humör är bandet det bästa jag hört i hardcore-väg i modern tid och då tycker jag ändå att nästan all ny hc jag upptäcker är minst hyfsat bra. EP:n Unpleasant living är sex låtar ren musikalisk ilska riktad mot de som ska ha den. Sången är briljant och utan att veta något om Akil Godsey som utför den får man känslan av att han vet vad han skriker om. Oj, vad jag vill se detta live. Med hockeyhjälm och ryggskydd på.
BRUTUS - Unison life
Hassle Records
En något krystad kategori möjligen men Brutus är fullkomligen fenomenala på att skriva medryckande låtar som i min värld borde ligga på de flesta topplistor. Trions koncept är unikt med ett slags melankolisk punkrock möter post-rock, möter indie-rock, möter alternativ rock. Ja, för metal är det nog inte i alla fall, men vem bryr sig. Melodierna är magiska och så också Stefanie Mannaerts sång. Sa jag att det är sjukt bra låtar? Alltså ALLA låtar.
Årets rockrökare:
MANTAR - Pain is forever and this is the end
Metal Blade Records
Tydligen satt Mantars tredje fullängdare långt inne och duon ska ha haft det tufft med motivationen under pandemin, vilket albumets titel onekligen vittnar om. Glädjande då att de i mina ögon lyckats åstadkomma deras bästa skiva hittills. Med risk att låta gubbig och i brist på andra begrepp är den fullspäckad med rockigt sväng, mitt i all svärtad hardcore-sludge-punk eller vad man ska kalla deras musik. Det gifter sig i alla fall enormt bra och jag fullkomligen smälter varje gång jag lyssnar. Mantar är ett Nirvana för 2020-talet.
Årets fulfinger:
ESCUELA GRIND - Memory theater
MNRK Heavy
Jänkare som spelar egensinnig och döds-influerad grindcore med så mycket aggressiv energi att det får en att vilja gå bärsärk mot alla förtryckande strukturer som finns på samma gång, och utan att lämna några överlevande längs vägen. Sångerskan Katerina Economou bidrar i hög grad till den på samma gång omfamnande som fientliga stämning som råder i bandets musik och det tillsammans med uppfinningsrikt riffande gör detta till grind som sticker ut. Genidrag att parafrasera hip hop-dängan The message av Grand Master Flash och dess ikoniska textrad "don´t push me..." på "Cliffhanger". Du vill inte gå miste om Escuela Grind kan jag lova.
WORMROT - Hiss
Earache Records
Grindcore utgör som bekant grunden i Wormrots musikaliska universum men det stannar sannerligen inte där på fenomenala eposet Hiss. Jag kan inte minnas att jag någonsin avnjutit en så omväxlande skiva, som dessutom rymmer 21 låtar på 32 minuters speltid. Schizofrent på pappret, men på något sätt funkar det ihop. Fiol, indie, emo, black metal, grindcore är olika inslag som dyker upp när jag lyssnar och då har jag säkerligen glömt och missat en hel del. En uppvisning i både genre-bending utan skrupler och formidabelt och intelligent låtskrivande, allt med grindformatet som trygg bas.
Årets bästa album:
CULT OF LUNA - The long road north
Red Creek, Metal Blade Records
Trots avsaknad av rangordnad lista vill jag ändå utse årets bästa album från 2022. Ingen högoddsare direkt att valet föll på ofelbara Cult Of Luna och The long road north. Superlativen jag slängt över detta storband under åren är otaliga och det är ju lätt att ta dem och deras briljans för givna, men skivor som The long road north skriver inte sig själv. Magin och nerven kunde ju ha avtagit med åren utan att bandet hade behövt skämmas men jag tycker snarare att det går åt andra hållet. Det är så välskrivet, vackert, brutalt, tungt som bly och fjäderlätt på samma gång. Precis som det ska vara. Ett styrkebesked av världens bästa post metalband (eller band alla kategorier) helt enkelt.
Med det önskar jag dig ett Gott nytt år, med förhoppning om mindre krig, mer solidaritet och en sjuk mängd bra vrålmusik under 2023.
Kramar VV
