torsdag 29 juni 2017

COPENHELL 2017: Lördag

Med bakfyllan från helvetet, bokstavligt talat, tar jag mig över sundet på ren vilja för att avnjuta sista dagen av en fantastisk festivalhelg. Så här blev utfallet av denna dag, som kännetecknades av en långsamt avtagande kroppslig misär.
Myrkur. Foto: Veckans Vrål
LÖRDAG

Årets missbedömning
Går till mig, som uthärdar en stor del av Europes konsert men går och köper kaffe och hör då ett bekant synthintro i kaffekön. Hela festivalen släpper allt de har och rusar mot Helviti. Jag står kvar.

Årets hommage
Går till Memoriam, vars hela existens är både en direkt konsekvens av Martin Kearns (trummis i Bolt Thrower) bortgång 2015 och en hyllning till honom. Sångaren Karl Willetts gör detta tydligt under konserten på ett mycket rörande sätt, och hur han visar både kärleken till musiken och livet på ett genuint sätt på scen, ständigt med en öl i handen, välter omkull alla mina känslor. Hela Memoriam ger intrycket av att vara hyvens, vilket också visar sig när vi stöter på varandra i baren senare på kvällen. Att de dessutom spelar en väldigt medryckande dödsmetall som trots knackigt ljud gjorde sig bra live gör det ju ännu bättre.

Årets punchline
Går till Mikael Åkerfeldt i Opeth, som introducerar en låt med de numera bevingade orden: "Innan vi spelar nästa låt vill jag att ni ska tänka på en sak. När jag kissade idag så luktade det sparris". I övrigt börjar jag smälta inför bandets musik och under den del av konserten som hanns med fann jag mig själv konstatera att jag fan i mig gillar detta live.

Årets vackraste och mörkaste
Går till Myrkur som onekligen lyckats med konstrycket att bli profet i sin egen stad. Det var tjockt med folk framför minsta scenen när hon körde sitt set, som precis som Opeths var tvunget att förkortas för att inte störa Slayer, som verkar vara känsliga för distraktioner. Myrkur förvaltar den schizofrena blandningen av mörk och brutalt och ljust och vackert som är den stora behållningen på skiva på ett enastående sätt live. Speciellt hennes partier med skriksång förstärks och är ännu brutalare på scen, vilket jag minns inte riktigt funkade på premiärspelningen på Roskilde 2015. Det tänder som mest under "Dybt i skoven" och det känns synd att det måste ta slut efter knappa 45 minuter.

Årets Slayer
Går till Slayer. De är sådant där band som jag lyssnat på rätt lite, men sett en massa gånger, och därmed börjat lyssna på mer. Det lönar sig tydligen att turnera mycket. Spelningen på Helviti är faktiskt den bästa jag sett med giganterna, vilket kan ha att göra med att det är den bästa publik jag sett Slayer med. Tom Araya släpper iväg lite mer ord än vanligt och det känns som att bandet stortrivs i och med den fina responsen. Och jag diggar det jag både hör och ser. Och att bakfyllan gått över, lagom till hemgång.

TACK COPENHELL! Häng med nästa år!

Kramar VV

COPENHELL 2017: Fredag

Batushka. Foto: Veckans Vrål
Lite lugnare schemamässigt, vilket gav mer plats åt öldrickande utan distraktion. Inte helt oproblematiskt dagen efter, skulle det visa sig. Fredagens utmärkelser blev som följer.

FREDAG

Årets gråt i halsen 
Går till Baroness, som trots att kollektivtrafiken gav oss ett helvete och en försening till konserten som bakfyllepresent, blev fredagens första och också finaste konsert. Sångaren och gitarristen John Baizley har ett oerhört smittande sätt på scen och trots att regnet öser ner smälter mitt bakfyllefrusna hjärta som smör. Bandet är taggade trots förutsättningarna och nya gitarristen Gina Gleason är ett fantastiskt nytillskott både med sitt bländande gitarrspel och en fantastisk röst (både rent och growl) som bådar för mer användning i framtida låtar. När bandet kör "Shock me" blir det rörande för en fragil ung man som jag och under fantastiskt fina "If i have to wake up (would you stop the rain) avtog faktiskt regnet för en stund. True story.

Årets avsked
Går till The Dillinger Escape Plan, som ju lägger ner efter att ha turnerat färdigt med Dissociation (2017). Greg Puciato har för dagen ett humör som väl matchar bandets musik, när han i raseri drämmer micken i golvet och skriker något argsint åt sina stackars scentekniker som inte verkat fixa hans medhörning som han vill. Annars är de lika galna som vanligt med upptåg som känns igen från då jag sett dem förr. När man avslutar med "43% burnt"och uppmaningen "this is your last chance to dance" så känns det ändå lite sorgligt att det är slut.

Årets "kul att ha sett någon låt, nu tar vi en öl va?"
Går till Candlemas, som inte på något sätt gjorde dåligt ifrån sig. Jag har dock svårt för den sortens doom och med en festivaldag i ryggen (bokstavligt talat) orkar jag bara inte anstränga mig.

Årets högmässa
Går till Batushka, som lockade storpublik trots sen speltid och som bjöd på mest rekvisita per capita på scen. Deras konsert är upplagd som en mässa med kör, ljuständning och en mässande sångare/präst. Samtliga står i princip blick stilla på scen. Eftersom bandets black metal håller så hög nivå, ja faktiskt är helt fantastisk, funkar det utan att bli allt för parodiskt, och jag når nog mitt högsta trans under hela festivalen. Kan vara så att all öl och sömnbrist spelar in litegrann, men det låter också förbannat bra om Batushka när de håller högmässa.

Kramar VV

COPENHELL 2017: Torsdag

Copenhell 2017 var en fantastisk upplevelse, precis som jag förväntat mig. Här kommer en liten summering av det viktigaste du bör veta för att dels inse att du borde varit där, dels reservera 21-23/6 2018 i kalendern då nästa års upplaga äger rum. För att inte bedöva era semesterberusade sinnen med en massa text har jag tänkt lägga upp det på ett lite annat sätt än att ordbajsa mig i mål som vanligt. Hade Veckans Vrål varit en mossig Guldbaggegala hade den enväldiga juryn delat ut följande statyetter.

System Of A Down. Foto: Veckans Vrål
TORSDAG

Årets avbytare
Går till Sam Carter från Architects som hoppade in för Keith Buckley i Every Time I Die och gjorde ett bra jobb. Buckley var hemma för VAB (Vård Av sjukt Barn) och det var ett stort avbräck för bandet live, även om brorsan och gitarristen Jordan Buckley axlade ansvaret över de humoristiska och hetsigt uppviglande mellansnacken på ett fint sätt.

Årets gubbmys
Går till In Flames som levererade ett stabilt gig där de positiva överraskningarna var att sången lät bättre än väntat, trots att Fridén freestylar lite väl mycket där tonerna är för jobbiga, och att den på skiva rätt svaga Battles (2016) höjdes live. Kul också att de bjöd upp en 10-årig pojke med tillhörande pappa på scen under halva giget. Saknar dock känslan av äkta känslor och nerv i framträdandet.

Årets smärtsammaste bortprioritering
Går till Frank Carter & The Rattlesnakes som lär ha varit ösigt utav bara helvete men som fick stå till sidan till förmån för:

Årets rifforgie
Går till Carcass som levererade fläckfritt under sitt gig, där jag bara stod och gapade över den delikata buffé av snortighta riff som bjöds, det ena svängigare än det andra men aldrig utan att tumma på den brutala grundkänslan. Kallade publiken framför Hades för om inte den största, så i alla fall den sötaste. Brittiskt och härligt så man blir alldeles varm.  Jeff Walker slängde ut minst ett plektrum per låt. Han måste vara rik.

Årets coverband
Går till Prophets Of Rage som förvandlade betongen framför Helviti till ett hoppande inferno. Föga förvånande utgjorde RATM hitsen merparten av setlisten och jag blev förvånad över hur lite det gjorde att det inte var Zack de la Rocka bakom micken. Ett extra plus till Tom Morello som klistrat "Fuck Trump" under gitarren och till hyllningen av Chris Cornell, där bandet spelade "Like a stone" med publiken på sång. Gåshuden hade stämpelkort på mina nybruna underarmar konserten igenom.

Årets allsång
Hade kunnat gå till föregående akt under "Killing in the name of" men tillfaller System Of A Down som nog faktiskt stod för årets bästa gig överhuvudtaget. Att det inte låter lika tonsäkert som på skiva gör liksom inget när galenskapen, öset och de allsångssäkra refrängerna ändå levereras helhjärtat från scenen, allt inramat i ett fett arenapaket. Och när dessutom publiken är helt med på allt som händer, då blir det en väldigt mäktig upplevelse. Allsången jag avser är naturligtvis från "Chop suey". Vi som publik fick oss förresten ett eget beröm, "Whatever you do in northern Europe, spread it to the world. You´re amazing". Jag är lättflirtad, så med sådana ord har man mitt hjärta för evigt. Tack, System of A Down.

Kramar VV

onsdag 21 juni 2017

Veckans Vråls guide till Copenhell 2017

Enligt god sed och tradition ska Veckans Vrål fira midsommar på Refshaleøn och med ypperligt trevliga Copenhell. I år har Köpenhamns festivalflaggskepp sålt rekord och det är 23 000 törstiga metalfans som väntas till det gamla industriområdet i stadens utkanter. Peppen är total. Oavsett om du ska dit och känner dig rådvill eller ska sitta hemma på kammaren men vill ha lite tips på bra musik följer här en redogörelse för de prioriteringar Veckans Vrål tycker man ska göra i det digra utbudet av habil och hård musik.

TORSDAG
Späckat nå djävulskt är det mellan måstena den första dagen. Ingen tid för mat- och kisspaus, endast öl kan prioriteras utöver musiken.

Every Time I Die, Roskilde 2015. Foto: Veckans Vrål
Every Time I Die - Pandæmonium 15:30
Jänkare som kör schizofren hardcore med mycket taktbyten, rockinslag och allehanda genreblandning. På Roskilde 2015 var de en av de stora behållningarna, trots att jag inte lyssnat på bandet. De öser fullkomligen skiten ur sig på scen, och därför ska du inte missa detta för att du vill dricka dig full för en billig penning utanför. Det är det inte värt.

In Flames - Helviti 16:15
Introduktion överflödig. Många frågor surrar i huvudet. Har de stinget live fortfarande? Hur låter Fridéns rensång utanför studio? Battles (2017) kändes relativt platt och jag hoppas de kan ge mig nya perspektiv på den och deras form på scen. En självklarhet att se dock.

Carcass  - Hades 17:45
Här har vi tyvärr en krock med Frank Carter And The Rattlesnakes som går på Pandæmonium en kvart innan, vilket lär bli en fin och ösig stund. Tvingas jag välja får det dessvärre bli brittiska legenderna i Carcass, som med fenomenala Surgical steel (2013) visade att de är att räkna med för en lång tid framöver.

Prophets Of Rage - Helviti 19:15
Ni vet upplägget. Rage Against The Machine med Chuck D från Public Enemy och B-Real från Cypress Hill, minus den vi alla längtar efter, Zack de la Rocha. Vi lär bjudas på en hel del klassiker från samtliga inblandades diskografier, och det kan ju bli ett party av rang om allt vill sig väl.

System Of A Down - Helviti 22:30
Ett band jag hade dödat för att se när de turnerade med Toxicity (2001), ett album som fortfarande håller. Det som Internet förtäljer om hur bandet låter live ger ju inga större förhoppningar, men det behöver ju inte förhindra att det blir bra show och en härlig allsångsfest.


FREDAG
På fredagen är det betydligt glesare mellan måstena men dagen innehåller några av höjdpunkterna för undertecknad.

Slægt.
Slægt - Pandæmonium 14:00
Riktigt intressant ungt danskt band som kör en härlig mix av heavy metal och black metal. Nya skivan Domus mysterium (2017) bådar gott och man bör trotsa bakfyllan för att gå och se hemmasönerna spela för hemmapubliken.

Baroness - Hades 15:00
Festivalens höjdpunkt i mitt tycke. Med sprillans ny gitarrist i Gina Gleason, efter att originalmedlemmen Pete Adams lämnade i våras, lär Baroness som alltid bjuda på en inspirerad föreställning. Jag räknar också med att kompensera min Baroness-t-shirt som blev stulen på Roskilde förra året med en ny. Notera det.

The Dillinger Escape Plan - Hades 18:15
Jag förbannade mig själv lite för att jag missade det som skulle bli mathcore-giganternas sista tur i regionen tidigare i år. Extra gött då att Copenhell var kloka nog att boka in dem. När jag såg dem på Kulturbolaget 2005 var det den galnaste konserten jag varit på. Bjuder de på hälften så mycket fascination 12 år senare är jag mer än nöjd.

Candlemass - Pandæmonium 21:30
Legender. Doom. Bör man ha sett. Punkt.

Batushka - Pandæmonium 01:15
Lägger in en brasklapp direkt om fylla och den trötthet som heldagar i festivalens tecken brukar ge övervinner mig, men det polska black metalbandet har seglat upp som en av favoriterna inför årets festival. Enda fullängdaren Litourgiya (2016) är riktigt bra och det lär vara värt utebliven nattsömn för att bevittna Batushkas ritual på minsta scenen.


LÖRDAG
Mycket danskt och fint på lördagen, som lär bjuda på det bästa vädret enligt staten. Vi kör.

Baest - Pandæmonium 14:00
Death metal av den gamla skolan som jag tycker låter riktigt intressant efter någon lyssning på debut-EP:n Maria Magdalene (2016). Dit och supporta grannarna i söder!

Rising - Hades 15:00
Roskilde 2016 spelade det danska sludge/stoner metalbandet alldeles för tidigt för att man skulle ha hunnit vända dagen efter-känslan till något positivt. Ska bli kul att se dem inför en full och taggad metalpublik.

Hatesphere - Helviti 16:00
Rutinerade danskar som lär attrahera en stor publik med sin ösiga thrash metal. Kan bli riktigt kul inför hemmapubliken.

Memoriam - Pandæmonium 20:15
Svängig dödsmetall med kopplingar till nedlagda Bolt Thrower. Är lätt värt en sväng förbi med en öl eller fem i hand.

Opeth - Hades 22:45
Min inställning till bandet har varig kylig och konsekvent, egentligen av oklar anledning. Eller, jag tycker att det är lite tråkigt. Men efter att ha plöjt Blackwater park (2001) och Deliverance (2002) har jag insett deras storhet, även om jag vidhåller min inställning till deras senare alster. Jag lovar att jag ska ge de svenska giganterna en ärlig chans och det är inget man missar när man får chansen.

Myrkur, Roskilde 2015. Foto: Veckans Vrål
Myrkur - Pandæmonium 23:30
Roskilde 2015 fick jag äran att närvara vid det danska enkvinnasprojektets allra första spelning. Det var riktigt bra, trots vissa barnsjukdomar rent tekniskt. Nu lär Myrkur vara en underbar upplevelse live och hennes gig på minsta scenen är en av festivalens absoluta höjdpunkter.

Slayer - Helviti 00:15
När Slayer spelar, då går man dit. Oavsett hur många festivalspelningar jag sett med legenderna och även om jag inte är ett hardcore fan lär jag hamna framför största scenen och låtsas att jag kan låtarna, som vanligt.

Hoppas någon som läser ska till årets, förmodat fantastiska, upplaga av Copenhell. Hugg tag i mig så tar vi en öl och snackar musik en stund! Jag har skägg och t-shirt med bandtryck på, förmodligen med regnjacka över.

Kramar VV

söndag 11 juni 2017

Lyssnat på: MAJ

Dags för ny lista. Lite ny hardcore, lite gammal hardcore, lite jämtländsk mangel, lite isländskt och dubbelt polskt. Som alltid ett schmörgåsbord av rang. Håll till godo!
Noll Tolerans.
Noll Tolerans - Förakt (album, 2017)
Umeå är och förblir Sveriges hardcorehuvudstad. Noll Tolerans är ännu ett bevis på det och fyller saknaden av Håll Det Äkta som la ner vapnen förra året. Briljant.

Boris - "Absolutego" (singel, 2017)
Japanskt och tokrutinerat gäng med musikalisk variation och experimentell ansats som kännetecken. Nya skivan Dear släpps 14/7.

Integrity - "I am the spell" (singel, 2017)
1997 fick jag en kassett hemskickad av någon snubbe via MIRC, en antik variant av ett socialt medie. På kassetten fanns ett band med en osedvanligt grötig hardcoreröst och betydligt mer melankolisk stämning än det jag var van. Integrity har hållit på länge alltså, och släpper nya skivan Howling, for the nightmare shall consume den 14/7. Kul att de fortfarande känns relevanta, 20 år senare.

The Lurking Fear - "Winged death" (singel, 2017)
Supergrupp är ett slitet uttryck men som väl lämpar sig för detta gäng med Tompa Lindberg på sång och Adrian Erlandsson på trummor, från At The Gates om ni missat dem. Sen har vi dessutom Jonas Stålhammar (Bombs Of Hades m.fl.) och Fredrik Wallenberg (Skitsystem) på gitarrerna samt Andreas Axelsson (Disfear m.fl.) på bas. Debutskivan släpps senare i år och det vi har hört bådar gott.

Vallenfyre - "An apathetic grave" (singel, 2017)
Blev knockad av förra skivan Splinters (2014) brutala tyngd, med skön mix av death metal och doom. Det är fortfarande överjävligt tungt och nya skivan For those who fear him som släpptes 2/7 ska avnjutas i sommar.

While She Sleeps - You are we (album, 2017)
Jag har liksom tappat metalcoren ur min intressesfär. Kanske för att mycket låter väldigt likadant. While She Sleeps föll mig dock väl på läppen med förra skivan Brainwashed (2015) och det är god underhållning även på You Are We.

Paranoid.
Paranoid - Praise no deity (EP, 2017)
Östersund i mitt hjärta. Paranoid är oljudligt mangel med flirtar åt Japan från den jämtländska metropolen, som hyser en hel del bra musik. Hoppas kunna sprida mer av den i framtiden. Håll till godo med kvalitetscrust så länge.

Solstafir - Berdreyminn (album, 2017)
Isländarna är lugna som filbunkar på senaste skivan och det är väldigt behagligt, mitt i allt skrammel man lyssnar på annars. Hur kunde jag missa dem på Copenhell förra året?

Batushka - Litourgiya (album, 2017)
Vi avslutar med dubbelt Polen. Batushka kom in i min värme i och med att de glädjande nog står på årets line-up på Copenhell. Black metal, precis i min smak. Lite melodi, inte för grötigt och fult, utan vackert och brutalt. Mumma.

Decapitated - "Never" (singel, 2017)
Gamla bekanta, som jag verkligen inte missade på förra årets Copenhell (vilket tjat). Svängig och teknisk dödsmetall men som för varje skiva verkar gå mot groove mer än teknikaliteter. Fint är det hur som helst. Från kommande skivan Anticult som släpps den 7/7.


Kramar VV

onsdag 7 juni 2017

Recenserar: MGLA + VALKYRJA + ACRIMONIOUS - Babel 1/6

Acrimonious. Foto: Veckans Vrål
Tyvärr hör det inte till vanligheterna att jag går på rena black metalspelningar. Det gör det extra kul att få möjligheten att avnjuta tre band i genren på en och samma kväll och under samma tak, det som tillhör den forna kyrkbyggnaden som numera huserar klubben Babel. Två för mig okända band, förutom till namnen, ska inleda innan kvällens huvudnummer Mgla kliver på.

Först ut är grekiska Acrimonious, som inte sparat på sminket till sina corpse paint och som också tagit med de svarta finljusen kvällen till ära. När de sätter igång efter en stunds stämningsskapande intro är det framför en rätt gles och avståndstagande skara, närmast scenen är det ingen trängsel direkt. Dessvärre är inte ljudet på topp, utan rätt tunt och skramligt, och det känns heller inte alltid som att bandet är helt samspelta. Som mest märks det i konsertens början, då både ljudet och framförandet tar sig framåt slutet. Jag kommer dock aldrig riktigt ifrån känslan av att det faktiskt är lite pajigt. Som när sångaren i ett mellanspel ska be någon slags bön till en gitarrslinga som i det närmaste är fritidsgårdsmässig i sin svårighetsgrad och som ändå inte sitter som den ska. På scen är sångaren Cain Letifer dock en behållning. Speciellt i inledningen är han så taggad att han darrar i hela huvudet när han stirrar publiken i ögonen och antingen önskar oss en fin kväll eller önskar livet ur oss, det är lite oklart. Acrimonious har dock lite att jobba med i sitt framförande för att det ska locka mig till ytterligare äventyr med bandet. 

Valkyrja. Foto: Veckans Vrål
När så stockholmska Valkyrja kliver på och startar sin spelning med en unison 180° vändning innan sångaren med epitetet RSDX äntrar med en majestätisk och exalterad aura blir det bokstavligen annat ljud i skällan. Ljudet är massivt i jämförelse med föregående akt och helheten känns mycket mer gjuten, med både imponerande och medryckande låtmaterial och ett hundraprocentigt engagemang från samtliga på scen. Det är en fröjd att se hur sångaren headbangar konstant ur takt, vilket känns som att det hör till, och med jämna mellanrum höjer näven och söker publikens respons. Denna får han också i växande grad under konserten i form av ett hav nävar i luften tillbaka. Samtidigt springer gitarristerna och basisten runt och poserar förtjänstfullt, när de inte fyller på sången i effektfulla körvrål. Valkyrjas form av black metal gör sig fint live med tempoväxlingar och ösiga partier uppblandat i manglet, som bandet också är kloka nog att utnyttja i hur de för sig på scen. En mycket väl genomförd spelning som kommer innebära en del lyssningsjobb framöver för min del, då jag inte lyssnat mycket på bandet innan cykelturen till Babel, då nyaste skivan The antagonist's fire (2013) fick utgöra soundtracket. 

Mgla. Foto: Veckans Vrål
För det är ju polska Mgla som är mitt huvudsakliga fokus denna kväll och som så många har jag senaste skivan och mästerverket Exercises in futility (2015) att tacka för det. Runt bandet finns ju en mytisk sida i och med den anonyma estetiken de kör med, där uppdragna huvor och ansikten helt täckt i svart strumpa utgör maskeringen. Dock inte under soundcheck, vilket man kanske borde tänka över inför framtiden. En upprörd herre med härlig göteborgsk brytning uttrycker effekten av det väl: "De gjorde det sist också, soundcheckade med samma personer. Mystiken försvinner ju helt." 

Och trots att hans utspel är rätt roligt att lyssna på är det precis det som händer med upplevelsen. Bandet går in i en skrubb och kommer ut nästan direkt igen, nu med full maskering. Och man vet precis vem som är vem. Som inte det är nog dras man med tjutande rundgång under inledande alstret "Further down the nest I", och med tanke på de missnöjda miner bandet hade under soundchecken kan man bara fantisera om hur taggade de egentligen är under maskerna i inledningen. Det ordnar dock upp sig under andra låten "Exercises in futility I" och med det också min känsla av missnöje. 

Publiken har dock inga problem att tagga till, vilket Mgla har sitt enormt starka låtmaterial att tacka. De behöver inte stå och hytta med näven och flirta med publiken, och de gör det inte heller. Låtarna står för sig själva, och speciellt de från Exercises in futility (2015) är så pass inkörda hos skaran att de får betraktas som hits. Trots det är det svårt att undgå tankar om hur det hade kunna blivit ännu fetare. Det är endast basisten som höjer sitt instrument i luften då och då, resten står mest rätt upp och ner och spelar. Förvisso osannolikt tight, vilket kanske kan vara en motivering till stillaståendet. Dock hade bandet med mycket enkla medel kunnat göra den redan fina upplevelsen ännu bättre om de visat lite engagemang rent kroppsligt. Maskerna hade förstärkt det och det hade kunnat vara en effektfull kombination. 

Nu är det ändå en fantastisk fin spelning vi får bevittna och jag ler stort när jag ser mig omkring och ser idogt gungande huvuden, slutna ögon och till och med hoppande och på snudd till moshande individer. Med den synen på näthinnan släpper jag också taget om verkligheten, sluter ögonen och låter mig ledas in i Mglas fantastiska musikaliska universum. Det är för övrigt förvånansvärt väl representerat med låtar från bandets tre fullängdare och även två EP:s, Mdlosci (2006) och Further down the nest (2007), allt inklämt på under timmen.

Överhuvudtaget är det en fin kväll på Babel. Dock känns det lite ovärdigt när banden, och Mgla i synnerhet, tvingas gå igenom den trånga publiken för att ta sig backstage både före och efter sina spelningar. Där har Babel en nöt att knäcka. Mer mörker i lokalen är också att föredra. Det heter ju faktiskt black metal. 

Kramar VV