COPENHELL 2017: Lördag

Med bakfyllan från helvetet, bokstavligt talat, tar jag mig över sundet på ren vilja för att avnjuta sista dagen av en fantastisk festivalhelg. Så här blev utfallet av denna dag, som kännetecknades av en långsamt avtagande kroppslig misär.

Myrkur. Foto: Veckans Vrål

LÖRDAG

Årets missbedömning
Går till mig, som uthärdar en stor del av Europes konsert men går och köper kaffe och hör då ett bekant synthintro i kaffekön. Hela festivalen släpper allt de har och rusar mot Helviti. Jag står kvar.

Årets hommage
Går till Memoriam, vars hela existens är både en direkt konsekvens av Martin Kearns (trummis i Bolt Thrower) bortgång 2015 och en hyllning till honom. Sångaren Karl Willetts gör detta tydligt under konserten på ett mycket rörande sätt, och hur han visar både kärleken till musiken och livet på ett genuint sätt på scen, ständigt med en öl i handen, välter omkull alla mina känslor. Hela Memoriam ger intrycket av att vara hyvens, vilket också visar sig när vi stöter på varandra i baren senare på kvällen. Att de dessutom spelar en väldigt medryckande dödsmetall som trots knackigt ljud gjorde sig bra live gör det ju ännu bättre.

Årets punchline
Går till Mikael Åkerfeldt i Opeth, som introducerar en låt med de numera bevingade orden: "Innan vi spelar nästa låt vill jag att ni ska tänka på en sak. När jag kissade idag så luktade det sparris". I övrigt börjar jag smälta inför bandets musik och under den del av konserten som hanns med fann jag mig själv konstatera att jag fan i mig gillar detta live.

Årets vackraste och mörkaste
Går till Myrkur som onekligen lyckats med konstrycket att bli profet i sin egen stad. Det var tjockt med folk framför minsta scenen när hon körde sitt set, som precis som Opeths var tvunget att förkortas för att inte störa Slayer, som verkar vara känsliga för distraktioner. Myrkur förvaltar den schizofrena blandningen av mörk och brutalt och ljust och vackert som är den stora behållningen på skiva på ett enastående sätt live. Speciellt hennes partier med skriksång förstärks och är ännu brutalare på scen, vilket jag minns inte riktigt funkade på premiärspelningen på Roskilde 2015. Det tänder som mest under "Dybt i skoven" och det känns synd att det måste ta slut efter knappa 45 minuter.

Årets Slayer
Går till Slayer. De är sådant där band som jag lyssnat på rätt lite, men sett en massa gånger, och därmed börjat lyssna på mer. Det lönar sig tydligen att turnera mycket. Spelningen på Helviti är faktiskt den bästa jag sett med giganterna, vilket kan ha att göra med att det är den bästa publik jag sett Slayer med. Tom Araya släpper iväg lite mer ord än vanligt och det känns som att bandet stortrivs i och med den fina responsen. Och jag diggar det jag både hör och ser. Och att bakfyllan gått över, lagom till hemgång.

TACK COPENHELL! Häng med nästa år!

Kramar VV