torsdag 31 december 2015

Årets Album 2015, plats 11: BLACK BREATH - Slaves beyond death

Den sista dagen på 2015 är här och således också det sista inlägget på Veckans Vrål detta år. Äran att avsluta ett på många sätt fantastiskt år tillfaller Black Breath, som med Slaves beyond death knipit plats 11 på den never ending story som listan över årets bästa album 2015 är. Det Seattlebaserade bandet fångade min uppmärksamhet med förra skivan Sentenced to life (2012) med sin tunga hybrid av sludge, death, crust och hardcore. Då låg tyngdpunkten mer åt det sludgiga (förs in som nytt ord i SAOL 2016) och bandets influenser av hardcore var mer närvarande. På Slaves beyond death har Black Breath skapat en tingest som lutar betydligt mer åt ren death metal. Det typiska gitarrsoundet som Entombed och Dismember skapade en gång i tiden med distpedalen "Boss HM-2 Heavy Metal Pedal" är i högsta grad närvarande på den snyggt producerade skivan, som allmänt ger sköna vibbar av tidig svensk death metal signerat banden ovan. För övrigt är det Kurt Ballou från Converge som står för produktionen. Med de ingredienserna givna förstår ni att det blir succé.

Fler melodiösa inslag har fått plats på Slaves beyond death, med introt och solot på fantastiskt kompletta spåret "Seed of cain" som krona på verket. Lugnt malande "Arc of violence", som med en smittande melodisk slinga sätter sig på hjärnan direkt, och hårt slående "Reaping flesh" är metalpropaganda rakt igenom. Instrumentala och fina avslutningen "Chains of the afterlife" är en fin återblick mot tidig Metallica och är metalmagisk i sitt utförande. När de snygga gitarrslingorna tonar ut i outrot lämnas jag med den där så välkomna känslan av att bara vara. Metal alltså.  Bara vara metal. Du fattar...

Jag vill aldrig sluta gotta mig i alla fantastiska album som snurrat i lurarna detta år. Tur då att vi endast är halvvägs och att topp tio kommer under de första, bakfullt trevande dagarna av 2016. Tills dess, Gott Nytt År!

Black Breath. Foto: Southern Lord



HELA LISTAN:
11. Black Breath - Slaves beyond death
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire


Kramar VV

tisdag 29 december 2015

Årets Album 2015, plats 12: GHOST - Meliora

Det musikaliska hoppet mellan plats 13 och 12 kan nog inte bli större och fortfarande röra sig inom min egna definitionsmängd som jag kallar för "vrål". Napalm Death och Ghost har inte så mycket gemensamt och de senare rör sig betydligt närmre det som brukar kallas för mainstream, ett begrepp jag egentligen ogillar. Till exempel hörde jag vackra "He is" på P4 Malmöhus i höst om jag inte minns fel. Eller om det var P3. Skit samma, Ghost är jättestora och det unnar jag dem. Speciellt då bandet i och med Meliora äntligen fått mig att tippa över gränsen från tveksamt positiv till passionerat gillande. När de släppte i mitt tycke årets vackraste låt i "Cirice" som första singel var jag övertygad. Det här är Ghosts bästa album hittills.

Mitt förhållande till tidigare skivor har nämligen varit fragmentariskt. När det är bra, då är det helt fantastiskt, men mellan de stunder då det blixtrar av briljans har jag tyckt att det är ganska tråkigt. Skillnaden på Meliora är att de tråkiga stunderna skalats bort, kanske med undantag av något bleka "Mummy dust", och att bandet hittat rätt i sitt sound. Den tyngre ljudbilden på Meliora gör de briljanta gitarrerna betydligt mer rättvisa än tidigare och det är en fröjd för örat att följa de namnlösa gitarristernas riff som filats på in till perfektion och som dansar fram den melodiösa och medryckande  musiken.

Inget har lämnats åt slumpen på Meliora. Allra minst de allsångsvänliga refrängerna som på "From the pinnacle to the pit", "Deus in absentia", "Absolution" och framför allt "Cirice" når enorma höjder. Även mässande balladen "He is" och catchy "Majesty" bör nämnas som skivans höjdpunkter. Det råder ingen tvekan om att Ghost med Meliora i bagaget kommer fortsätta sitt anonyma och uppochnervända korståg över världen. Även om just anonymiteten och den estetik som följer med den fortfarande inte tilltalar mig nämnvärt, den stjälper till exempel mer än hjälper bandet som liveakt, har de musikaliskt växt rejält i mina ögon på Meliora och lär så fortsätta med varje lyssning.

Ghost. 


HELA LISTAN:
12. Ghost - Meliora
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

måndag 28 december 2015

Årets Album 2015, plats 13: NAPALM DEATH - Alex Predator - Easy Meat

Gammal är äldst brukar det ju heta och denna listas mesta veteraner är utan tvekan Napalm Death. Som grundare till grindcore som musikaliskt fenomen, ett fantastiskt initiativ om man frågar mig, är Napalm Death mer än förtjänta av ett hedersomnämnande på alla listor, alltid. Det är dock inte det som tagit dem till en plats på Veckans Vråls lista över årets bästa album. Med Alex predator - Easy meat visar de rutinerade britterna nämligen att det är fullt möjligt att lägga grunden för en genre i början av 1980-talet och fortfarande vara med och utveckla bygget mer än 30 år senare.

Precis som skivomslaget är Alex predator - easy meat en köttig upplevelse, både i sitt sound och musikaliskt. Det låter fylligt och är riktigt snyggt producerat och jag älskar hur Mark "Barney" Greenways brötiga vrål låter som att havregrynsgröten fastnat i halsen och tänkte stanna där på obestämd framtid. Allt vi vill ha i en grindskiva finns med i det kompakta köttpaketet. Kaos, ursinne och ett kompromisslöst ös tummas det inte på, men det är mer än bara det förväntade som levereras. Även om en och annan session med blastbeats så klart finns där är det på många låtar tempomässigt mer fokus på ösigt driv än att snabbast vinner. Exempelvis är lugna "Dear slum landlord" och thrashiga "Hierarchies", dessutom med en snygg rensångskör, låtar som sticker ut. Samtidigt finns "Metaphorically screw you" och tokösiga "Stunt your growth"som rena uppvisningar i hur en slipsten märkt grindcore ska dras.

Alex predator - Easy meat har sin briljans just i det omväxlande och att Napalm Death använder sin enorma rutin i att skriva låtar till att skapa kreationer som växer för varje lyssning. Dessutom är det så otroligt medryckande och ösigt att jag undrar vad Mark och company har i den där havregrynsgröten egentligen. Ålderstecken finns det nämligen inte ett uns av på denna skiva. Glöm allt vad kommersiella och ungdomsgivande kurer på tub heter, grindcore är det enda man behöver.

Napalm Death. Foto: Metal-Hammer



HELA LISTAN:
13. Napalm Death - Alex predator - Easy meat
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

Årets Album 2015, plats 14: MONOLORD - Vænir

Tyngsta riffen på årets lista står svenska doomlöftet Monolord för. Göteborgsbandets förmåga att leverera blytunga grooves som känns långt innanför mellangärdet har gett dem ett välförtjänt erkännande världen över i och med briljanta Vænir, samt en självklar plats på denna lista. De återfinns för övrigt på de allra flestas årsbästalistor, i alla fall när det gäller tung musik.

Sexlåtarseposet Vænir är skönt svängig och framför allt obevekligt tung historia. Den hypnotiserande musiken flyter fram likt trögflytande honung. Det går inte snabbt men ju längre man kommer, desto skönare blir det. Den reverb- och chorusdränkta sången från Thomas V. Jäger är en lysande psykedelisk dekoration på det blytunga betongtäcket som bas, gitarr och trummor värker fram.

Namnet till trots blir Monolord aldrig monotont. Tvärtom växer och fördjupas upplevelsen ju längre jag ägnar Vænir den tid den förtjänar. Vart jag än befinner mig kan jag inte låta bli att nicka instämmande med det medryckande groove som kännetecknar låtarna på Vænir. Som skivans ytterligheter finns å ena sidan skivans ösigaste låt "We will burn" med albumets snyggaste riff och ett fantastiskt stick kring femminutersstrecket. Å andra sidan finns avslutande "Vænir" som klockar in på närmare 17 minuter som albumets långsammaste och mest hypnotiska alster. Annars är Vænir en väl sammanhållen och mycket välskriven historia som gör Monolord till ett av de mest intressanta banden på den svenska vrålhimlen just nu.

Monolord. Foto: Hank Oscarsson




HELA LISTAN:
14. Monolord - Vænir
15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

fredag 25 december 2015

Årets Album 2015, plats 15: EIDOLA - Degeneraterra

På plats 15 hittar vi något lika progressivt och experimentellt som det är sockersött och vackert. Eidola från Salt Lake City, USA skapar musik som för tankarna både till Protest The Hero i och med det tekniskt avancerade och fusioninspirerade kaoset i låtskrivandet och till Fair To Midland i och med de starka melodierna och det stora fokuset på teknisk och finstämmig rensång. Och det är kombinationen av dessa två huvudkomponenter som är det som gjort att jag fastnat så för Degeneraterra. Det progressiva och kaoset i musiken gifter sig nämligen mycket fint med Andrew Michael Wells vackra och tekniskt avancerade sång. Kombinerat med en behaglig produktion blir den potentiellt tunga uppgiften att ta sig igenom den timslånga musikaliska hjärngympa som Degeneraterra faktiskt är inte alls så ansträngande som det hade kunnat bli, utan blir snarare en relativt avslappnande upplevelse. 

Behållningarna är många på Degeneraterra. Den största hitpotentialen återfinns i ösiga "Omni: First temple" och "Contra: Second temple", den senare med skivans mest allsångsvänliga refräng. "The comfort we find in our vices" är en personlig favorit och i mitt tycke en komplett låt. Episka "Omega: Third temple" med sin vackra avslutning bör också nämnas. Jag är oerhört svag för stark rensång, speciellt när den balanserar på den hårfina gränsen till att bli smörig. Även om kompositionerna på Degeneraterra stundtals är fullständigt bländande är det Andrew Michael Wells fenomenala insats som vokalist som är mitt starkaste intryck av skivan. Delar du min fäbless för stark rensång kommer du inte bli besviken, var så säker. 

Eidola



15. Eidola - Degeneraterra
16. Ghost Bath - Moonlover
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

onsdag 23 december 2015

Årets Album 2015, plats 16: GHOST BATH - Moonlover

Jag minns hur min mamma brukade reagera när jag lyssnade på vrålmusik i min ungdom. "Man hör ju inte vad de sjunger" var en vanlig kommentar när band som Breach och Raised Fist skramlade på i pojkrummets stereo. Då skulle hon hört det atmosfäriska och progressiva black metalbandet Ghost Bath. Sången på deras fantastiskt vackra skiva Moonlover får nämligen vilken hardcoresångare som helst att framstå som en välartikulerad musikalartist i jämförelse. Det är mer jämranden och ångestladdade skrik än sång som frontmannen Dennis Mikula vräker ur sig i bakgrunden bakom den massiva och melodiösa ljudväggen som kännetecknar Ghost Baths mer intensiva stunder. Musikaliskt har man en hel del beröringspunkter med inte helt obekanta Deafheaven i och med mixen av atmosfärisk, melodisk black metal och post rock, och eftersom soundet på Moonlover påminner en hel del om deras kritikerrosade album Sunbather. Likheten banden emellan är dock inget som stör mig och det handlar verkligen inte om någon blek kopia. 

När introlåten "The sleeping fields" tonar ut och tar med mig i det melodiskt perfekta eposet  "Golden number" faller jag nämligen pladask. Det är någonting naivt och desperat över den vackra musiken och hur de egentligen ganska banala melodislingorna får ta en stor plats i ljudbilden. Det får mig också att dra associationer långt utanför metalgenren när jag lyssnar. Om Broder Daniel skulle återuppstå som ett black metalprojekt inbillar jag mig att de hade låtit som Ghost Bath gör på Moonlover. I min värld är det ett mycket positivt omdöme, andra tycker säkert annorlunda. Ett ytterligare plus får bandet för att man låter de lugna post rock-partierna ta stor plats, till och med som hela låtar. Kontrasten blir än större till när det sätter fart igen, vilket är ett effektfullt och alltid lika välkommet grepp.  

Bandet var tidigare helt anonymt och påstods länge komma från Chongqing i Kina. Det visade sig dock när Moonlover började ge bandet uppmärksamhet att de härstammar från inte fullt lika otippade Minot, North Dakota i USA. Om jag förstått det rätt kommer ryktet från att de tidigare legat på kinesiskt skivbolag och att de inte direkt ansträngt sig för att förneka den felaktiga uppgiften. Nu behöver Ghost Bath ingen sådan pikant detalj för att höja intresset. Musiken talar helt för sig självt.

Ghost Bath. Foto: Metal Archives



HELA LISTAN:
16. Ghost Bath - Moonlover

Kramar VV

tisdag 22 december 2015

Årets Album 2015, plats 17: SOILWORK - The ride majestic

Om någon hade frågat mig i början av året om Soilwork kommer att finnas med i snacket när Veckans Vrål summerar musikåret som gått hade nog svaret varit nekande. Men då visste jag ju inte heller vilket ess helsingborgarna hade i rockärmen med The ride majestic, som efter år av separation har återförenat mig och den rutinerade sextetten. Apropå rutin är det för övrigt inget mindre än bandets tionde album, även om en del medlemmar bytts ut med tiden.

Rutin är dock ingen garant för att man fortsätter släppa intressant musik. Man har ju stött på några band som man älskat en gång i tiden men som inte riktigt mäktat med tidens slit på kreativiteten. Att Soilwork inte drabbats av något sådant och också besitter gott om beprövad erfarenhet när det gäller att skriva bra låtar märks på The ride majestic. Det är en mycket trevlig samling melodisk death metal som torde vara både intressant för nykomlingar och bekant för de som hängt med Soilwork ett tag

De flesta av låtarna på The ride majestic följer ett bekant och framgångsrikt recept, med ett bländande gitarrspel som ständigt växlar mellan tyngd och melodi, med intensiva och härligt tempoväxlande trummor samt med Björn Strids dynamiska röst vars växlande mellan vrål och rensång inte bara används för att skilja vers från refräng utan ofta smälter samman med helheten som ett extra instrument i den mycket samspelta orkestern. Det är en mäktig skiva Soilwork har fått ihop och trots att låtarna följer samma grundupplägg är det utfört på ett så pass omväxlande sätt att det aldrig blir tråkigt. Många av Soilworks genrekollegor har i mitt tycke en tendens att fastna i fällan att låtar och de för genren så viktiga melodierna flyter samman och det blir svårt att skilja dem åt. Så är alltså absolut inte fallet på The ride majestic, främst tack vare kompetent låtskrivande och Strids sånginsats, som är mycket imponerande. Samtliga låtar har ett gott underhållningsvärde, men några har hamnat lite extra nära hjärtregionen hos undertecknad. Den inledande rökaren "The ride majestic", hiten "Enemies of fidelity", med sin fina mix av stämningsfull sång och raskt trummande i refrängen, lugna och fina "Whirl of pain" samt peppande "Shining lights" är värda ett extra omnämnande.


Soilwork. Foto: metalinjection.net




HELA LISTAN:
17. Soilwork - The ride majestic
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

söndag 20 december 2015

Årets Album 2015, plats 18: RAISED FIST - From The North

När det gäller affektionsvärde ligger Raised Fist och From the north, deras efterlängtade uppföljare till Veil of ignorance (2009), förmodligen högst på denna lista. Jag har följt bandet från Luleå sedan 90-talet och håller dem fortfarande som en av mina absoluta favoriter i hardcoregenren. Med det inte sagt att From the north har fått förtur in på listan över årets bästa album. Tvärtom har skivan verkligen tjänat ihop sin årslön på egen hand.


Raised Fist har nämligen på ett förtjänstfullt sätt återvänt till grunderna på From the north och levererar en ösig, dansant och svängig hardcore med ett större fokus på groove och melodi än tidigare. Allt med sångaren Alexander Hagmans frenetiska och karaktäristiska sång som ibland håller rapliknande kvalitéer och som inte erbjuder många andningspauser.

Tyngd och hårdhet har fått stå åt sidan i soundet på From the north men det är en förlust vi klarar av att hantera. Aggressionen finns ju där helt intakt även om den är inpackad i mjukare paket än vanligt. From the north ger oss musik som känns i hela kroppen och som det inte går att sitta stilla till. Må det vara höfterna som gungar av sig själva till supersvängiga "We will live forever", nacken som nickar taktfast till låtar som "Flow" och "Ready to defy" eller fötterna som springer till raska "In circles" och "Gates", eller stämbanden som skriker med i mäktiga avslutningen på "Unsinkable". Hela min lekamen älskar den här skivan och min känsla är att Raised Fist har gjort en nytändning i och med From the north.

Raised Fist. Foto: epitaph.com


HELA LISTAN:
18. Raised Fist - From the north
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

lördag 19 december 2015

Årets Album 2015, plats 19: TURNSTILE - Nonstop feeling

En av de första skivorna som jag la i den digitala högen märkt "Årets album" var Turnstile - Nonstop feeling. Jag tror jag stod i duschen när jag hörde den första gången och jag fick verkligen feeling, om inte nonstop så i alla fall i ett bra tag och den har onekligen stått sig hela året. Det är nämligen en riktigt upplyftande och unik hardcoreskiva som ni har framför er om ni inte stött på den tidigare. Bandet från Maryland, USA kokar ihop en salig blandning musikaliska ingredienser när de komponerar sin musik. Old school hardcore är den stabila basen och röda tråden men hiphop och alternativ rock ryms också i Turnstiles rymliga musikaliska kostym.

Låtar som "Out of rage" och "Can´t deny it" med sina hiphopinfluenser och Tom Morello-riff för tankarna till Rage Against The Machine utan att Turnstile på något sätt gör avkall på sin egenhet förhållande till legenderna. Samtidigt får rockiga "Blue by you" och den ofta förekommande indierockiga rensången mig att tänka på band som Weezer och Helmet. Tillsammans bildar de spretiga influenserna en helhet som är lika spännande som den är behaglig att lyssna på. Jag blir oerhört glad av Nonstop feeling och dess ungdomliga uppkäftighet samt detta unga bands uppenbarligen helt obefintliga rädsla inför att korsa genrers begränsande ramverk.

Turnstile. Foto: Facebook profile




HELA LISTAN:
19. Turnstile - Nonstop feeling
20. Parkway Drive - Ire

Kramar VV

Årets Album 2015, plats 20: PARKWAY DRIVE - Ire

Hög tid att börja avtäcka den ständigt växande kreation som är Veckans Vråls bokslut över det musikaliska året som gått. 2013 var det tio album, 2014 var det femton och i år tar jag mig fullständigt iskallt vatten över huvudet och kommer leverera en lista på 20 album. Det är en grannlaga uppgift som orsakat mycket huvudbry, men det smutsiga jobbet måste ju göras. Först ut, således på plats nummer 20, har vi ett glatt gäng surferdudes från Byron Bay, Australien.


Parkway Drive, de melodiska gitarrslingornas kungar från down under är nämligen tillbaka och på sjätte fullängdaren Ire är det mer catchy än någonsin.  Bandets rötter i metalcore skönjas fortfarande, till exempel på "Dying to believe", men får allt oftare sällskap av influenser av hårdrock, melodisk death metal och till och med lite nu metal. Första singeln "Vice grip" är en riktig hårdrocksdänga med helt oblyga "yeah, yeah, yeah"-körer och allt. "Crushed" är en blytung historia som ger mig vibbar av nu metal från 00-talet. Kanske är det för att nog med tid gått sedan dess, kanske är det för att Parkway Drive gör det på ett mycket trovärdigt sätt, det känns i alla fall helt rätt. De nya influenserna gör också att skivan sammantaget är en omväxlande historia. "Vicious" och "Fractures" är andra spår som vittnar om bandets outtröttliga förmåga att skriva hits med catchy melodier, tunga riff och de för bandet så typiska allsångskörerna.

Jag varken kan eller vill stå emot den pojkaktiga charm som Parkway Drive erbjuder på Ire och även om albumet förmodligen är den mest lättlyssnade kreationen på årets lista tröttnar jag inte. Nästa år kommer detta skickliga liveband till Europa på turné och jag kan tänka mig att många av låtarna från Ire kommer lyfta upplevelsen live ytterligare.

Parkway Drive. Foto: Epitaph



Kramar VV

fredag 4 december 2015

Lyssnat på: NOVEMBER

Det var längesen som jag lyckades klämma in enbart debutanter på en lista här på Veckans Vrål, det vill säga band som inte nämnts på bloggen förut. Dessutom är de flesta av banden helt nya bekantskaper överhuvudtaget. Mycket melodi har fått plats denna gång och det behövs i de tunga, mörka tider vi tar igenom oss nu. Apropå tungt finns det en del av den varan också. Sjukt vore ju annat. Och just det! Nu lägger jag listan både som playlist på Spotify och på Youtube. Passa på att följa min Youtubekanal, som otippat nog heter Veckans Vrål. Som Pewdiepie fast mest en massa metalvideos.

Miss May I - "I.H.E."
Förkortningen i låttiteln står för något så upproriskt som "I Hate Everything". Det är starka ord som det melodiska metalcorebandet från Troy, Ohio tar till kan man tycka. Jag föll i alla fall för den snygga refrängen när jag hörde låten och det tog den in på månadens lista. Från Deathless (2015).


Atlas Losing Grip. Foto: Malin Falk
Atlas Losing Grip - "Nemesis"
Jag har tills nu lyckats missa det melodiska punkbandet Atlas Losing Grip, trots att de är baserade i grannstaden Lund. Det handlar om riktigt snygg punk som för tankarna till band som Ignite, med samma fokus på melodiös och riktigt kompetent sång. Tills nyligen sjöng Rodrigo Alfaro med bandet, känd från skatepunkbandet Satanic Surfers. Numera har man en ny vokalist i Niklas Olsson. Från Currents (2015).

Bane - "Non-negotiable"
Hardcore som är rakt på sakt utan knussel. Lite kuriosa är att gitarristen Aaron Dalbec spelat i Converge men fick lämna 2001 för att satsa fullt på Bane. Från Don´t wait up (2014), som sägs bli bandets sista skiva, även om man tänker fortsätta turnera. Var i Köpenhamn i höst, med briljanta Code Orange.

Tribulation - "Holy libations"
Från de värmländska skogarna i Arvika kommer Tribulation, som hyllas för sitt senaste verk The children of the night (2015). Mycket välförtjänt, tycker Veckans Vrål, som stämmer in i hyllningskören och lägger den i högen märkt med "best albums of 2015". En fantastisk mix av redig rock märkt 70-tal, black metal och heavy metal om man frågar mig, men att genrebestämma senaste skivan är svårt och oviktigt i sammanhanget. Det vi alla kan fastslå är att det är riktigt bra.

Tribulation. Foto: Linda Åkerberg
The Flight Of Sleipner - "Beacon in black horizon"
Lite i samma musikaliska fåra som Tribulation men med betydligt mer doom och stoner metal i smeten. Som bandnamnet antyder är man inspirerade av myterna kring asagudarna, trots att Arvada, Colorado är deras hemvist. Från V (2014).

Blacklisted - "Deeper kind"
Fantastiskt ösig, snabb och energisk hardcore från ännu ett band som huserar på Deathwish Inc, ni vet labeln som Jacob Bannon i Converge grundade och som luktar till sig världens bästa punk och hardcore. Blacklisted håller sådan klass, utan tvekan. Från When people grow, people go (2015).

Der Weg Einer Freiheit - "Einkehr"
Atmosfärisk black metal från Würzburg, Tyskland. Stundtals otroligt vacker black metal som många gånger påminner en hel del om Deafheaven även om det generellt sett är hårdare. Från fina Stellar (2015). 

Khemmis. Foto: Travis Heacock
Khemmis - "The bereaved"
Årets fynd? Det var min spontana tanke när jag lyssnade igenom Khemmis debutalbum Absolution (2015). Så pass vacker doom har jag nämligen inte snubblat över sen den religiösa upplevelsen jag hade när jag hörde Pallbearer för första gången. Läste någon intervju (på bloggen No Clean Singing tror jag) där de beskrev sig själva som ett "doom metal Iron Maiden". Det är rätt mitt i prick. Tungt och släpigt med melodier både i riff, solon och sång som härstammar från hårdrocken, med lite stoner metal på det. Utan tvekan en av de starkaste och mest behagliga skivorna i år.

Orpheus Omega - "Karma favors the weak"
Dags för lite upptempo i form av melodisk death metal av svenskt (läs göteborgskt) snitt men som kommer från andra sidan jordklotet, närmare bestämt Melbourne, Australien. Ösigt och medryckande med melodier som balanserar på rätt sida gränsen av det förutsägbara, vilket gör att det inte blir tråkigt, tvärtom. Från Partum. Vita. Mortem (2015).

Eidola - "The comfort we find in our vices"
Snäll progressiv metal med melodiös rensång som en stor del av behållningen. I samma musikaliska landskap som Protest The Hero men lite mer smörigt och något mer lättsmält. Blandningen av det progressiva och det melodiösa är smaker som gifter sig och det blir riktigt njutbart. Från Degeneraterra (2015). 





 

Kramar VV

onsdag 2 december 2015

Recenserar: RAISED FIST - Kulturbolaget 29/11

Peter, min vän och följeslagare till kvällens spelning med våra gemensamma hardcorehjältar Raised Fistkonstaterar detjag själv tänker i en sms-konversation när jag frågar om han är laddad inför kvällen. Nämligen att "det känns lite snett med en söndag". Och visst känns det som att Raised Fist inte har oddsen med sig när de ska avsluta sin miniturné i Sverige på Kulturbolaget i Malmö. Utanför klubbens entré härjar stormen Gorm för fullt och är det någon dag i veckan då soffan känns extra lockande så är det väl dagen innan vardagen slår till igen. Trots detta är det absolut inte glest på Kulturbolagets golv när förbandet Engel har avslutat sin spelning och det är dags för Raised Fist att äntra scenen och när scenen släcks ner och introt sätter igång så kommer det där välbekanta pirret i magen och söndagskänslan är som bortblåst.

Raised Fist, Foto: Veckans Vrål

Raised Fist. Foto: Veckans Vrål
Raised Fist inleder med "Sound of the republic" och att sångaren Alexander "Alle" Hagman slår till med ett sedvanligt världsrekordshopp i hardcoreklass. Tätt på följer nya hiten "Flow" vars respons visar att publiken verkligen uppskattar nya skivan From the north (2015), undertecknad inkluderad. Bandet är energiskt på scen och när "Alle" tar till orda i mellansnacken känns det avslappnat och spontant. Han konstaterar i ett av de ovanligt många, långa och fantastiskt fina praten att "den här turnén har varit skitskum, vi har haft ångest, har varit helt tysta och bara spelat" och den känslan jag får är verkligen att Raised Fist legat och gruvat sig inför en jobbig presentation på jobbet, klarat av den och nu kan slappna av på riktigt. Mer än en gång får jag dra på smilbanden åt de klokheter som sägs från scenen och det är som att "Alle" inte kan låta bli att snacka av sig lite, vilket skapar en skön och avspänd stämning. Nya låten "Chaos" presenteras med en peppande samhällskommentar och efterföljande "Wounds" som en god vän som lämnat setlisten men då det känns tomt utan den fått återvända. Kul också att "Alle" inte kan låta bli att säga fucking i varannan mening, trots att han själv konstaterar att det inte är redig svenska.

"In circles" och "Some of these times" löser av varandra och malmöpubliken öser på så gott söndagskroppen håller. Det vill säga inte så mycket alls. Men det spelar ingen roll att det inte är den stökigaste mosh piten eller ett studsande publikhav. Det är som att det finns en ömsesidig förståelse mellan Raised Fist och publiken av att vi har det väldigt gött tillsammans ändå. En skön snubbe öser i alla fall, upp på scen bland annat, så till den grad att lokalens uniformerade personal får eskortera honom från platsen. Hoppas det gick bra för honom. "Killing it" från Sound of the republic (2006) och "Man on earth" från From the north (2015) blir apropå stormen Gorm en passande kommentar om klimatet innan "Until the end" och fantastiska "You ignore them all" avslutar ordinarie set. Nu är det ju ingen som på riktigt tror på att det skulle vara slutet. Inte en chans att bandet kommer kliva av på riktigt innan man kört hiten från Veil of ignorance (2009),  "Friends and traitors". Mycket riktigt återvänder bandet också till scenen och kör "Perfectly broken" från Sound of the republic (2006) följt av just fenomenala "Friends and traitors". "Vi kan inte lämna er utan att köra den här" konstaterar man och det är jag mycket tacksam för. Kvällens största mosh pit signalerar att fler tycker som jag.

Raised Fist. Foto: Veckans Vrål
Även om mitt minne sviker mig något, det var nämligen ett tag sen sist, så känns Raised Fist mer taggade än på länge denna söndagskväll. En stor bidragande faktor till det och en av de stora behållningarna från kvällen är faktiskt mellansnacken. Med "Alles" egna ord känns det mysigt, ett adjektiv som sällan används för att beskriva hardcorespelningar. Musikaliskt levererar bandet trots en del strul med ljudet i början och att sången försvinner ibland. Låtarna från From the north (2015) gör sig mycket bra live och gör att det svänger om möjligt ännu mer än vanligt om Raised Fist. Skulle jag önska något mer av kvällen är det kanske något guldkorn från ännu äldre skivor än Sound of the republic (2006) men med tanke på att vi då rör oss i tider av mina tidiga tjugo-nånting är det nog lite mycket begärt. Det värmer enormt att se att Raised Fist är i storform, med all ilska och energi bibehållen, och dessutom verkar bandet vara inne i vad jag bedömer som en nytändning. Jag hoppas och tror den tändningen håller mycket länge.

Raised Fist. Foto: Veckans Vrål

























Kramar VV