Recenserar: RAISED FIST - Kulturbolaget 29/11

Peter, min vän och följeslagare till kvällens spelning med våra gemensamma hardcorehjältar Raised Fist, konstaterar detjag själv tänker i en sms-konversation när jag frågar om han är laddad inför kvällen. Nämligen att "det känns lite snett med en söndag". Och visst känns det som att Raised Fist inte har oddsen med sig när de ska avsluta sin miniturné i Sverige på Kulturbolaget i Malmö. Utanför klubbens entré härjar stormen Gorm för fullt och är det någon dag i veckan då soffan känns extra lockande så är det väl dagen innan vardagen slår till igen. Trots detta är det absolut inte glest på Kulturbolagets golv när förbandet Engel har avslutat sin spelning och det är dags för Raised Fist att äntra scenen och när scenen släcks ner och introt sätter igång så kommer det där välbekanta pirret i magen och söndagskänslan är som bortblåst.

Raised Fist, Foto: Veckans Vrål

Raised Fist. Foto: Veckans Vrål

Raised Fist inleder med "Sound of the republic" och att sångaren Alexander "Alle" Hagman slår till med ett sedvanligt världsrekordshopp i hardcoreklass. Tätt på följer nya hiten "Flow" vars respons visar att publiken verkligen uppskattar nya skivan From the north (2015), undertecknad inkluderad. Bandet är energiskt på scen och när "Alle" tar till orda i mellansnacken känns det avslappnat och spontant. Han konstaterar i ett av de ovanligt många, långa och fantastiskt fina praten att "den här turnén har varit skitskum, vi har haft ångest, har varit helt tysta och bara spelat" och den känslan jag får är verkligen att Raised Fist legat och gruvat sig inför en jobbig presentation på jobbet, klarat av den och nu kan slappna av på riktigt. Mer än en gång får jag dra på smilbanden åt de klokheter som sägs från scenen och det är som att "Alle" inte kan låta bli att snacka av sig lite, vilket skapar en skön och avspänd stämning. Nya låten "Chaos" presenteras med en peppande samhällskommentar och efterföljande "Wounds" som en god vän som lämnat setlisten men då det känns tomt utan den fått återvända. Kul också att "Alle" inte kan låta bli att säga fucking i varannan mening, trots att han själv konstaterar att det inte är redig svenska.

"In circles" och "Some of these times" löser av varandra och malmöpubliken öser på så gott söndagskroppen håller. Det vill säga inte så mycket alls. Men det spelar ingen roll att det inte är den stökigaste mosh piten eller ett studsande publikhav. Det är som att det finns en ömsesidig förståelse mellan Raised Fist och publiken av att vi har det väldigt gött tillsammans ändå. En skön snubbe öser i alla fall, upp på scen bland annat, så till den grad att lokalens uniformerade personal får eskortera honom från platsen. Hoppas det gick bra för honom. "Killing it" från Sound of the republic (2006) och "Man on earth" från From the north (2015) blir apropå stormen Gorm en passande kommentar om klimatet innan "Until the end" och fantastiska "You ignore them all" avslutar ordinarie set. Nu är det ju ingen som på riktigt tror på att det skulle vara slutet. Inte en chans att bandet kommer kliva av på riktigt innan man kört hiten från Veil of ignorance (2009),  "Friends and traitors". Mycket riktigt återvänder bandet också till scenen och kör "Perfectly broken" från Sound of the republic (2006) följt av just fenomenala "Friends and traitors". "Vi kan inte lämna er utan att köra den här" konstaterar man och det är jag mycket tacksam för. Kvällens största mosh pit signalerar att fler tycker som jag.

Raised Fist. Foto: Veckans Vrål

Även om mitt minne sviker mig något, det var nämligen ett tag sen sist, så känns Raised Fist mer taggade än på länge denna söndagskväll. En stor bidragande faktor till det och en av de stora behållningarna från kvällen är faktiskt mellansnacken. Med "Alles" egna ord känns det mysigt, ett adjektiv som sällan används för att beskriva hardcorespelningar. Musikaliskt levererar bandet trots en del strul med ljudet i början och att sången försvinner ibland. Låtarna från From the north (2015) gör sig mycket bra live och gör att det svänger om möjligt ännu mer än vanligt om Raised Fist. Skulle jag önska något mer av kvällen är det kanske något guldkorn från ännu äldre skivor än Sound of the republic (2006) men med tanke på att vi då rör oss i tider av mina tidiga tjugo-nånting är det nog lite mycket begärt. Det värmer enormt att se att Raised Fist är i storform, med all ilska och energi bibehållen, och dessutom verkar bandet vara inne i vad jag bedömer som en nytändning. Jag hoppas och tror den tändningen håller mycket länge.

Raised Fist. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV