söndag 24 april 2016

Demonstrerar: REBORN AS PHOENIX - Demons

En av de allra största behållningarna med att hålla på med det pseudojournalistiska projektet vi känner som Veckans Vrål är att fler och fler band och skivbolag hör av sig med promomaterial och tips om ny och intressant vrålmusik. Eftersom jag ofta sitter på toa när jag läser min mail kan ni ju tänka er hur livskvalitén på de besöken har höjts i och med detta. Dags nu att göra hockey av snacket och faktiskt sprida ordet vidare. Detta kommer göras under epitetet Veckans Vrål demonstrerar: och först ut är en gammal bekant i ny konstellation, Reborn As Phoenix.


Reborn As Phoenix. Foto: Elin Johansson
Minns ni Deadspeaker? Ni vet enmansprojektet som drivs av göteborgaren Andreas Folkow och som Veckans Vrål skrivit om ett flertal tillfällen tidigare, t. ex. här. Nu har Andreas blivit med band, Reborn As Phoenix, som i mars släppte EP:n Demons. Precis som i soloprojektet är det kompetent metalcore vi har att göra med här, med en trevlig melodisk röd tråd rakt igenom och som toppas med Folkows sång. Sköna vibbar av Parkway Drive återfinns i spår som "Enslaved" och "Demons", och med riff som flörtar med melodisk death metal blir det riktigt lyssningsvänligt, utan att bandet förlorar i tyngd och ös. Trevligt värre!



LÄNKAR:
https://www.facebook.com/Reborn-as-Phoenix-852187268199511/?fref=ts

Kramar VV


onsdag 20 april 2016

Presenterar: MOLOKEN

MOLOKEN. Foto: Press
Upplaga nummer #6 i följetongen Veckans Vrål Presenterar: innehåller äntligen ett band från Norrland (jag är jämtlänning från början om det gått någon förbi). Med ett bandnamn som klingar väl med både det norrländska ursprunget och med bandets musik är Moloken från Umeå en mycket angenäm bekantskap som fångat det svårmod vi alla som upplevt norrländskt vintermörker kan känna igen oss i. Moloken är en kvartett med Kristoffer Bäckström på gitarr och sång, Patrik Ylmefors, också på gitarr och sång, Niklas Bäckström på bas och sång, samt Jakob Burstedt på trummor. 

Det är inga nykomlingar på vrålhimlen vi har att göra med här, även om undertecknad råkat gått miste om dem innan i vinter. Moloken bildades redan 2007 och har sedan dess släppt fyra fullängdare, där All is left to see (2015), som släpptes på Discouraged Records i oktober förra året är deras senaste. Skivan är en del av en konceptuell albumtrilogi, Mörkrets kärna, som behandlar livets allra mörkaste avigsidor. Inte "De ska va gött och leva" med Roy och Roger alltså. I helgen som var spelade man på festivalen Roadburn och man har turnérat med välrenommerade band som Cult Of Luna.

Inte konstigt att man kände sig mycket hedrad när Moloken hörde av sig. Veckans Vrål har tagit sig ett gott snack med sångaren och gitarristen Patrik Ylmefors om bandet, musiken, inspirationen och Umeå som musikstad post 90-talets hardcorevåg.



Vilka är MOLOKEN? Beskriv bandet och er historia.
Patrik: Supersvår fråga, man ska aldrig be ett band beskriva sig själva för dom har aldrig någon aning! Jag delar med mig av en anekdot istället: när vi talade med en vän om allt ifrån plektrum till islamsk mysticism kom vi in på frigörande friformsdans, och vännen i fråga sa med självklarhet "varför tror ni att folk lyssnar på er egentligen?" Det kändes som en beskrivning så god som någon. Man kan också säga att vi är fyra nördar som gillar att skriva rå musik utan regler och tycker att det är roligt att ge sig hän på scenen. Att vi började spela ihop var ingen stor sak heller, bröderna Bäckström är ju bröder, och Nicklas spelade redan med Jakob i ett progrockband när Moloken kom på tal. Det är bara jag själv som halkat in på ett bananskal efter att Kristoffer hörde ett av mina gamla projekt och vi snackade lite om det. Då, för närmare 10 år sen, kändes det väldigt ensamt i norra Norrland att vilja spela en mix av hardcore, black metal och post-whatever men idag spelar ju hur många som helst sånt och så klumpas alla ihop i nån slags sludge-genre.

Beskriv bandets musik! Vilka är era influenser?
Patrik: Jävlig hardcore, jävlig black metal och vacker post-whatever. Personligen har jag ungefär lika delar The Smiths som Mayhem i inspirationsbanken, och det kan tydligen ge upphov till saker som folk säger låter ISIS. Jag tror det är gemensamma influenser som spökar dock, för jag kan inte säga att jag lyssnat stenhårt på något av de banden vi klumpas ihop med. Annars är 90-talet alltid närvarande för oss i bandet som helhet: lite grunge, en gnutta indiepop, en god portion Peaceville-doom och några välgörande stänk av norsk black metal. Addera gärna 70-talets progrock efter behov också så närmar man sig. King Crimson, Rush och Converge är såna där band som alla tycker är rätt balla.

MOLOKEN. Foto: Press
MOLOKEN har funnits ett tag och ni släppte ert tredje album förra året. Vad är era mål med bandet för den närmsta framtiden? 
Patrik: Nu blickar vi mot att åka ut med Cult of Luna och att spela på Roadburn (var i helgen, intervjun gjordes innan, reds anm), och förhoppningsvis blir det fler festivalgig kring sommaren. Dessutom jobbar vi hårt på vårt fjärde album och har redan ca 10-12 idéer som känns genuina och bara behöver lite slipas i hörnen en aning. Det blir ett angenämt bekymmer att välja ut vilka som funkar som helhet och låter som ett album tillsammans. Resten sparar vi till album nummer fem, har till splits med andra band eller testar släppa nån singel med. Vi får se, men mycket material finns det. Jag tror alla dessutom har 3-4 låtskelett vardera som inte räknas till de 10-12 mer eller mindre färdiga låtarna. Andra mål, som kanske är lite längre bort, är att göra fler riktigt bra, roliga och uppstyrda turnéer och att om möjligt ta sig ut på vägarna i USA. Men då pratar vi 1-2 år bort.

Jag är nyfiken på hur kreativa processer ser ut. Hur går det till när MOLOKEN skriver musik?
Patrik: Det beror ganska mycket på vem som kommer med den initiala idén, men i stort sett kan man säga att någon kommer med sina egna riff den har tänkt spela samt en 90% komplett låtstruktur och sen bygger vi vidare därifrån. Förr jammade vi mer, även om det aldrig var riktigt friform, men nu har vi blivit mer analytiska och sänker gärna volymen och jämför ackord mot varandra i detalj och utvärderar så att saker verkligen fungerar tillsammans hela tiden. Eftersom även vår trummis Jakob spelar gitarr och bas och har en ganska unik spelstil så kan det vara så att vi skickar runt en gitarr och låter olika personer försöka hitta på passande komplement till de där originalidéerna som någon tog med till replokalen. Ibland händer det också att någon har en komplett idé med gitarr, bas och trummor redan skrivna i exempelvis Cubase, men det är ju inte det mest inspirerande arbetssättet i världen. Det är dock ett användbart verktyg och vi har också blivit bättre på att utvärdera och kritisera även låtar som kommit till på det viset.

Ni kommer ju från Umeå, en musikalisk drömstad när jag började lyssna på HC på 90-talet. Hur är er bild av Umeå som musikstad idag, med fokus på metal/hardcore? 
Patrik: Musikscenen lever såtillvida att det finns en god portion band och eldsjälar, men tyvärr har gentrifieringen av stadskärnan slagit ut viktiga spelställen. Får jag drista mig till en sportjämförelse så är det som att det bara finns scener för korplagen och högsta divisionen. Allt däremellan, såsom vanliga rockklubbar för halvstora band, har försvunnit. Men det kommer en vändning, det gör det alltid och den här stan har för många driftiga människor för att slås ner så enkelt. Kommunstyrelsen är dock inte särskilt populär hos musikälskarna i Umeå.

Slutligen, ge mig dina bästa lyssningstips just nu!
Patrik: I dagsläget lyssnar jag mycket på Wax Fang La La LandUlcerate - VermisSufjan Stevens - Carrie & Lowell, Nicole Sabouné - Must Exist samt typ allt med Ulver och Motörhead.

RECENSION:
All is left to see rör sig i ett omväxlande musikaliskt landskap, med mörkret, desperationen och det progressiva som gemensam nämnare och röd tråd skivan igenom. Ska man ge sig på att klassificera Moloken genremässigt rör de sig i mitt tycke i någon slags post metal formmässigt men med en massa annat gott i påsen. Instrumentala partier blandas upp med halvskitig och helmörk musik som när det kör igång ordentligt, till exempel på ösiga "I dig deeper", tangerar gränsen till hardcore som påminner om gamla goda tider med band som Breach i hörlurarna. Mitt favoritspår på skivan är dock den melodiskt briljanta "Seventh circle" som är ett ypperligt exempel på hur man skriver progressiv, arg och suggestiv musik på ett sätt så det blir vackert som bröllop i midnattssol. Sammantaget är All is left to see en riktigt stabil skiva, där bandet lyckas med sin ambition att gå utanför det förväntade och stela genremässiga ramar. Det är korthugget och snabb rens i "Burst" för att sedan bli elektroniskt  mellanspel i "Wreckage" och tokösigt på "I dig deeper", och allt känns som det mest naturliga att göra. Enda nackdelen är att man vill ha lite mer, och det kan man ju leva med.




 

Kramar VV

fredag 1 april 2016

THIS GIFT IS A CURSE släpper video till "XI: For I Am The Fire"

Stockholmarna i This Gift Is A Curse golvade mig och många fler med förra årets bästa album All hail the swinelord (enligt mig i alla fall, läs de övertygande argumenten här). Nu släpper de video till ett av mina favoritspår från skivan, vackert och obehagligt malande "XI: For I am the fire". Kika in den nedan, och har du inte lyssnat in dig på detta brutalt begåvade band har du en del att stå i under helgen.


Kramar VV