Enligt god tradition återkommer jag en gång om året med ett livstecken på denna väl utvilade webbadress. Mest för att fortsatt kunna ha epitet bloggare överst på mitt CV men också för att det faktiskt är en viktig process att göra bokslut över året som varit. Hur kan man annars gå vidare i livet? Enligt fjolårets modus operandi kommer jag göra detta i form av fullständigt godtyckligt formulerade kategorier, ofta med genial underfundighet som gemensam nämnare. Några kategorier återvänder från i fjol likt åtråvärda vandringspokaler. Nu kör vi.
Årets 12 hit wonder:
Black Birch
 |
Om titeln på kategorin signalerar att jag på något vis tror eller vill att fenomenala duon Black Birch ska försvinna efter nyårsklockorna ringt vill jag med bestämdhet dementera detta. Deras geniala upplägg med att släppa en singel varje månad under hela 2023 har milt uttryckt skapat mersmak och Skurups finest Gina och Ulf får inte lägga ner, så är det bara. Vi snackar alltså hemkörd black metal som grund med en massa crust, lite post-känsla emellanåt, mycket melodi och atmosfär, samt med minst ett fulfinger i luften mot de som förtjänar det. Trots att jag inte på något sätt hade låga förväntningar givet de inblandade har jag för varje släpp verkligen blivit tagen av den aldrig sinande förmågan att skriva riktigt bra black metal-dängor, som är lika brutala och arga som de är vackra och sentimentala i sitt uttryck. För mitt något insomnade black metal-hjärta var detta precis vad jag behövde för att få upp peppen på genren igen. Nu saknar vi bara att få se detta live. Malmö Massacre 2024 är mitt förslag som storslagen live-debut. Jag kommer!
Årets glädjespridare:
Crispin Glover Records
Låtsas gärna att du är förvånad, men när världens bästa rockband Spidergawd släpper nytt är det ingen högoddsare att de hamnar här. I någon slags ambition att hålla konstnärlig verkshöjd och vara ombytlig och svår tänkte jag länge att jag inte kunde tjata om detta band ett år till. MEN! Sen räcker det att jag lyssnar igenom VII för att inse att nästan inget gör mig så oförställt glad som när norrmännen ångar på med sin pandemiskt smittande rock. De har ett mycket inrepat och välfungerande koncept de kör på och visst, det kanske inte är nya grepp på varje släpp, men det varken behövs eller gör att jag tröttnar. Världen behöver dessutom medryckade rock med briljanta melodiska låtar om kärlek, och det mer än någonsin. Får du chansen att se Spidergawd på deras turné nu i vår ska du ta den.
Årets upptäckt #1:
MNRK Heavy
Sätt på valfri låt från ovanstående album är du snäll. Vad tänker du på först? Exakt - DEN rösten! Den tillhör Lis Di Angelo och är bland det bästa jag hört i punk- och hardcore-sammanhang samt en av många kvalitéerna när det gäller Filth Is Eternal. Denna trio från Seattle har fullkomligt golvat mig med deras hardcorepunk, som är smakfullt klädd i en vid kostym där både rockigt sväng och tyngd får plats. Jag tycker mig också emellanåt förnimma lite grunge av den mer opolerade och punkiga slaget, vilket kanske inte är konstigt med tanke på bandets härkomst. Ska du börja med en låt tar du "Roll critical", det var nämligen så jag upptäckte detta nya favoritband. Så tacksam att den högre makt vi kallar algoritmer förde mig dit.
Årets meckigaste pop:
Spinefarm Records
Årets mosh-instigator:
Quality Control HQ
Årets debut:
EAT Heavy Records
Med en uppsättning musiker som andas supergrupp lång väg har CHILD med sin fullängdsdebut Meditations in filth skapat ett grindmonster av yppersta världsklass. Ni vet sådan där grind som innehåller allt man gillar, ihopkokat till en magnifik fond som smakar exakt som extrem metal ska. Mangel, tyngd och dödsmetalls-groove trivs ypperligt tillsammans på detta tjugo minuter starka epos, och är en viktig lektion i hur grindcore gärna får spara på entakten till förmån för lite mer dynamik i rytmerna för att bli helt perfekt. Mums!
Årets hardcore hit machine:
Triple B Records
Kaliforniska Initiate och deras melodiska hardcore är mycket lätt att älska. De ständigt förekommande melodislingorna gifter sig fint med den studsiga och medryckande hardcore som är fundamentet i bandets musik. Lägg till Crystal Paks briljanta röst som spänner från furiöst energisk till smäktande vacker på de få men väl placerade rensångspartierna och du har storheten med Cerebral circus. Vi bjuds till och med på en ballad i avslutande "Transparency" och det är inte spretigt någonstans utan känns bara proffsigt och verkligen som ett helt komplett album. Band som Initiate är en garant för att hardcore bibehåller sin vitalitet som musikgenre och är fortsatt den enda genre som är omöjlig för mig att tröttna på.
Årets vemod:
Century Media
Ända sedan Beastmilks dagar har jag varit svag för Mat McNerneys myndiga pipa och med Plagueboys har jag återigen verkligen fått upp peppen för Grave Pleasures briljanta post-punk. Det vemodiga och otroligt vackra melodispråket är som balsam för själen och ett ytterst lämpligt soundtrack till den trasiga värld vi lever i. Finnarna kan ju det där med vemod, det vet vi, men briljansen i låtsskrivandet på Plagueboys är på häpnadsväckande hög nivå och hitsen bara avlöser varandra. Grave Pleasures är en ypperlig inkörsport till tyngre musik och den perfekta julklappen till vilken indie-popare som helst som bör lockas ner i mörkret. Och ett bevis på att jag faktiskt inte bara lyssnar på musik där det låter som alla har ont i magen!
Årets välsignelse:
De:Nihil Records
Det är faktiskt en välsignelse att The Arson Project är tillbaka med nytt efter fina Disgust (2017), och med facit i hand har också väntan varit väl värd. God bless är nämligen en uppvisning i synnerligen gudabenådad grindcore, en finslipad diamant, pedantiskt putsad in i varje detalj. Jag har lyssnat på ovanligt mycket grind detta året, och bra sådan, men The Arson Project står i mitt tycke i en klass för sig. Det är både otroligt välspelat och välskrivet, och välproducerat också för den delen (av ovan nämnda Ulf i Black Birch). Även om grindcore sällan är långtråkig och repetitiv slås jag av att varje låt, må den så vara bara dryga minuten lång, innehåller nog med råmaterial för ett helt gäng låtar i sig. Det händer något hela tiden, och skivan känns verkligen väldigt genomtänkt. Med det i åtanke kan man förstå att det tar sin tid att snickra ihop en fullängdare för detta briljanta band.
Årets arena-crust:
De:Nihil Records
Möjligen något färgad av min musikaliska åsiktskorridor är jag av uppfattningen att Fredag Den 13:e och deras crust verkligen är musik för de stora scenerna. Det kanske är melodierna, allsångsrefrängerna eller den höga "hytta med näven mot makten"-faktorn som gör att jag automatiskt placeras i ett kokande publikhav mentalt när jag lyssnar på Mänskliga gränstillstånd, och säkert påverkas jag också av att bandet faktiskt är fenomenala live. Faktum är i alla fall att göteborgarnas senaste alster är fullkomligen späckad av riktigt medryckande kängpunks-dängor att både dansa och göra uppror till.
Årets upptäckt #2:
M-Theory Audio
Parisarna i Karras är en av mina stoltaste upptäckter i år. Ett sådant där band som man när man ramlar över det i flödet reagerar som om man stött på guld i bäcken hemmavid, och ingen annan känner till denna rikedom. We posion their young är trions andra fullängdare och en uppvisning i tung, brutal, stundtals svängig och en totalt kompromisslös hybrid av grind, dödsmetall och crust. Det som utgör briljansen i bandets musik är det magnetiskt tilldragande och rockiga öset som går som en röd tråd mitt i allt manglande. Lyckas du sitta still till Karras bör du söka hjälp.
Årets vackraste:
Relapse Records
Mycket vatten har runnit under broarna för Myrkur sedan genombrottet 2015. Musiken drar mer åt folkmusik än black metal på senaste given Spine och i mitt tycke är det inte en nackdel. Kvar är lite sporadiska blast beats och avgrundsvrål och när de väl dyker upp är de väl placerade. Men den stora behållningen är Amalie Bruuns fantastiska sång och de ljuva melodier som går som en röd tråd genom musiken. Vi har nog få saker gemensamt i våra liv, jag och Amalie, men en är att vi båda fått barn sedan hennes förra skivsläpp, vilket gör att en låt som avslutande "Menneskebarn" känns lite extra mycket i hjärtat.
Årets "let´s make doom great again":
Profound Lore
Att det skulle platsa en doom-skiva på denna lista är en riktig högoddsare, med tanke på att jag inte lyssnat på doom överhuvudtaget detta året. Med ett viktigt undantag, nämligen brittiska Godthrymm och singeln "Echoes" som tog mig med storm med sin sjukt snygga och episkt melodiska doom. Hela skivan visade sig vara lika fin den med. Jag älskar att sångaren Hamish Glencross låter som hämtad från ett hyper-amerikanskt alternativt metalband och inte alls som sjungandes episkt doom. Tänk dig att Khemmis gift sig med Godsmack och du hamnar rätt nära det som utgör Godthrymms finess. Det låter sjukt, men det är sant och fantastiskt bra. Doomen lever, länge leve den.
Årets chugga-chugga moment:
Isolation Records
Det har blivit mycket crossover detta året för undertecknad och då är det fantastiskt att kunna konstatera att ett av de absolut bästa banden i genren är från Sverige. Lowest Creature fortsätter sitt segertåg efter debuten och jag ser inget annat än världsherravälde i spåkulan för gnällbältets viktigaste band sen Millencolin. Höftgungandet vet inga gränser när chugga-chugga-riffen maler sönder allt i sin väg och jag älskar just när bandet låter tempot dras ner, för att inte tala om de fantastisk ugh-körerna, t ex på "Under the night sky". Witch supreme är en synnerligen välskriven skiva som är otroligt lätt att älska.
Årets bästa album:
Suicide Records
