måndag 30 juni 2014

30/6 InOcean - We´re lost

Ett vrål per dag gör världen glad. Därför tänker jag att det är ambitionen med Veckans Vrål, från och med nu. En ny låt per dag, så länge Internet är med mig. Ingen semester här inte. Stay tuned, vrålheads!

InOcean - We're lost
Först ut är nya singeln från grymma göteborgarna i InOcean. "We're lost" släpptes 19/6 och är en ösig och rockig hardcore-historia som visar på kvartettens förmåga att skriva både medryckande och tung musik. Återigen en hit med snygg och proffsig produktion. VV upptäckte InOcean i och med EP:n "Until It Breaks" från 2013 och hoppas på en fullängdare inom en överskådlig framtid, så pass mycket att jag helt sonika frågade om när detta komer ske. Bandet svarade att de just nu är i full gång att skriva nytt och planerar att gå in i studion i höst eller vinter. Något att se fram emot för både oss och bandet! Passar på att slänga med videon till låten "Bring 'em down" från ovan nämnda EP.



Kramar VV

onsdag 18 juni 2014

Midsommarvrål!

Glöm "Små grodorna". Att dansa runt midsommarstången är ju egentligen bara en förlaga till dagens circle pit och musiken bör passa därtill. Veckans Vrål slänger därför ihop en midsommarlista att dansa sig blodig till. Glad, tung och ösig midsommar på er!

Sven de Caluwe, Aborted.
Foto: Wikipedia Commons
Ypperligt vrål att få grönska på de nya finbyxorna till är belgiska Aborted och deras nya alster "The Necrotic Manifesto" som släpptes i slutet av april. VV upptäckte bandet i och med deras förra skiva "Global Flatline" (2012) och jag gillar verkligen deras ursinnigt brutala och tekniska deathgrind. En liten men mycket trevlig detalj är att bandet skrivit upp sig på uppropet "Metalheads against racism". Musik blir bara bättre när man visar lite civilkurage, mer sådant!

In Flames har nyligen släppt "Rusted Nail", den första singeln från kommande albumet "Siren Charms", vilket är en världsangelägenhet i de breda vrålkretsarna. Det låter som det brukar, vilket innebär ett proffsigt och polerat metalhantverk. Jag faller inte av stolen av förvåning men blir inte uttråkad heller. In Flames är helt enkelt en rätt behaglig underhållning i försommarvärmen.

Franska Birds In Row är ett intressant och punkigt hardcoreband som 2012 släppte sitt debutalbum "You, Me & The Violence" på en av VV:s favoritlabels, Deathwish Inc. De tre medlemmarna försöker hålla sig anonyma och kallar sig sparsamt för B, D och T samt visar inte sina ansikten i onödan, allt för att bandet ska framstå som en enhet snarare än tre delar. Inte så noga om man frågar mig, men skönt att slippa läskiga masker i alla fall. Musikaliskt är det i alla fall helt lysande. Gillar man t. ex. All Pigs Must Die, Defeater eller svenska Grieved ska man kolla in Birds In Row. Spana in videon till "Pilori" nedan, sen lyssnar du på "Police & thieves". Du blir sjukt nöjd, jag lovar.


Circle pit-vänlig hardcore i form av kanadensiska Comeback Kid passar alldeles utmärkt till nubbe och sill. "Wasted arrows" är från bandets senaste skiva, "Die Knowing" (2014), och bör sätta fart på den mest motionsfientliga midsommarfiraren med redig och ösig hardcore av den gamla skolan.

Progressiva giganterna i Mastodon var nyligen Sverigeaktuella på STHLM Fields. Där bjöd Sanders o co bland annat på den senaste singeln "Chimes at midnight". En driven och trevlig historia från kommande albumet "Once More 'Round The Sun" som släpps på måndag, och som onekligen låter mycket lovande!

Mortals. Foto: Bandcamp
Avslutningsvis får Of Mice And Men, som precis spelade på Copenhell, lyfta humöret med deras lättsmälta och trallvänliga metalcore innan grymma Mortals lägger lite mörker över midnattssolen. Från Brooklyn, New York kommer denna högintressanta trio, som kommer släppa sin fullängdardebut på Relapse Records den 8/7. Förhandslyssna på två låtar från den nedan! Musikaliskt är Mortals mörkt och tungt i gränslandet mellan sludge, doom och black metal. Mycket renande för själen alltså och alldeles utmärkt att ackompanjera det berusade midnattsdoppet med.





LÄNKAR

http://www.goremageddon.be 
http://www.metalheadsagainstracism.org/indexe.html
http://inflames.com
http://birdsinrow.free.fr
http://comeback-kid.com
http://www.mastodonrocks.com/?frontpage=true
http://ofmiceandmenofficial.com
https://www.facebook.com/mortalstheband

Kramar VV

onsdag 11 juni 2014

Presenterar: Descending Chaos

Sist VV fick äran att presentera ett band var det enmansprojektet Deadspeaker (läs här) det handlade om. Återigen är det Göteborg som levererar ny och intressant vrålmusik, denna gång i form av det melodiska death metalbandet Descending Chaos. Jag kan inte nog beskriva hur kul det är när band hör av sig till VV, mer sådant välkomnas varmt!

Descending Chaos. Foto: Descending Chaos
Descending Chaos bildades i januari 2012 av gitarristerna Sebastian Örgev och Peter Martinsson och har sedan dess hunnit med att släppa sitt debutalbum "Haunted Souls", inspelad i Rogue Studios och Nacksving Studios, som kom den tredje mars i år. En debut som VV för övrigt fick hemskickat och sedan dess stolt som en tupp spisat i bilen på väg till och från jobbet. Stort att få hem sitt första fysiska recensionsexemplar! Speciellt när det visar sig att exemplaret är alldeles utmärkt att köra bil till.

Musikaliskt beskriver Descending Chaos sig själva som "melodisk Göteborgsdöds, inspirerade av Göteborgsscenen men med ambition att ta ett steg åt sidan och göra något mer intressant". Ett lyckat grepp, eftersom bandets musik har blivit väl mottagen, med bra recensioner och spelningar i utländsk radio. Ett andra album är redan tilltänkt men just nu är prioritet ett att komma ut på vägarna och "spela och spela tills vi är på alla folks läppar", som gitarristen Sebastian Örgev uttrycker det. Inom den närmsta framtiden finns planer på turnéer i bl a Tyskland och Polen.

Att Descending Chaos vill komma någonstans med sin musik är tydligt och även om vrålmusik är åldersmässigt obunden blir det hoppingivande och inspirerande för en drömmare
som undertecknad när Sebastian tillägger:

"Något som skiljer oss från andra upcoming band är att vi alla är i 30-årsåldern och har valt att satsa jobb, familj och all ekonomi på detta. Vi är ödmjuka inför att det är en riktigt hård kamp som väntar oss för att komma ut i världen och få spela vår musik."

Foto: Descending Chaos
In Flames, Dark Tranquillity och Bombus är band som nämns som egna favoriter för bandet och när jag lyssnar får jag tidiga In Flames och Dark Tranquillity-vibbar. Gitarrernas riff och ständiga melodislingor doftar Göteborgsmetal och känns inspirerade av redig gammal hårdrock. Gitarristernas samspel är också en av de största behållningarna på "Haunted Souls". Det märks att Descending Chaos satsar på sitt låtbygge vilket resulterar i resoluta kompositioner med det melodiösa som röd tråd, allt med Roy Ekelunds vrål som grädde på moset. Med en lite tyngre och brutalare ljudbild kommer framtida alster nå riktigt högt och falla Veckans Vrål ännu mer i smaken. Vore jag Dig skulle jag sätta igång "Soulless", "Within Dead I" eller "War chant" på spellistan nedan och headbanga loss lite på kammaren därhemma. Det kommer göra dig gott. Om jag får bestämma alltså.



torsdag 5 juni 2014

STHLM Fields - kall folkfest med mycket värme

Fredagens STHLM Fields på ett för dagen regnigt och kallt Gärdet var på många sätt en succé. För arrangören Live Nation, som med 51863 besökare satte svenskt rekord i antalet festivalbesökare. För publiken, som trots regn, lååånga köer och underdimensionerad tillgång till öl, mat och toaletter, fick se en rad fina konserter. För mig, som för första gången fick trä ett press-pass runt halsen och försiktigt nosa på livet bakom kulisserna, men framför allt fick njuta av grym musik.

Nära målet. Foto: Veckans Vrål
Till tonerna av Spiders står jag och köar för att få ut mitt armband och presspass vilket tar så pass lång tid att den konserten dessvärre hinner passera. Svenskarna får dock ursäkta, det är fransoserna i Gojira jag sett mest fram emot att se och när bandet kliver på och tonerna av "Explosia" ljuder över Gärdet ser man en övertänd Veckans Vrål springa över fältet, bestämt mot scenen STHLM North. Det är lika stor del eufori över att ha kommit in som stress över att missa något av Gojira som framkallar denna lilla språngmarsch. Väl framme tar jag mig längst fram utan att behöva trängas nämnvärt. Klockan är bara 13:30 och många har inte hunnit in ännu eller undviker regnet.



Joe Duplantier. Foto: Veckans Vrål
Christian Andreu. Foto: Veckans Vrål 
Det ska dock inte påverka humöret hos Gojira ska det visa sig, och publiken växer både i entusiasm och kvantitet under den relativt korta konserten. Energin hos Joe Duplantier, gitarr och sång, Christian Andreu, gitarr och Jean-Michel Labadie, bas, smittar nämligen av sig, och så gör också det intensiva trummandet från Joes bror Mario. Det är vackert att se Labadie posera med basen, nästan alltid i huggläge, och Duplantier charmar tidigt publiken med lite svenska i mellansnacken. Bandet turas om att göra rundor på avsatsen ut bland publiken vilket är ett annat tacksamt grepp för att få hårdrocksnävarna i luften. Bandets utstrålning på scen ger en känsla av att det här är genuint trevliga killar som gillar att spela bra musik, gärna i de svarta favoritbrallorna och en svart t-shirt. Konsertens höjdpunkt är egentligen att äntligen få se bandet, jag älskar Gojiras musik och har längtat efter detta. Ska jag urskilja något är dock tungt drivna "Backbone" och fenomenala "L'enfant Sauvage" två tillfällen då det tänder till lite extra, både hos bandet, publiken och undertecknad.
Jean-Michel Labadie på språng. Foto: Veckans Vrål 



















Cult Of Luna. Foto: Veckans Vrål
Om Gojira hade halvdana förutsättningar ser det värre ut för det nästa bandet på den andra scenen STHLM South, Veckans Vråls husgudar Cult Of Luna. Regnet, som tagit en paus till förmån för fransmännen tilltar nu och ljudet strular en hel del till en början. Frontmannen Johannes Perssons gitarr försvinner och när han byter är den nya ostämd, samtidigt som de båda trumseten slår igenom och dränker de annars så melodiska och delikat sammanspelta gitarrerna som är bandets signum. Johannes bistra uppsyn och uppdragna huva tillhör paketet men blir än mer trovärdig i regn, skitljud och trött publik. Det är inte heller lätt att uppnå den intensitet och atmosfär som Cult Of Luna brukar lyckas med på klubbgig, när lokalen ifråga är ett gigantiskt fält och solen (nåja) är uppe. Några publikfriande mellansnack är det som vanligt inte att tala om förrän konserten är slut och Johannes uppmanar publiken att ses på Mastodon. Det hade inte heller rimmat väl med musiken, som ju är publikvänlig på ett mer subtilt sätt än t ex Gojiras mer svängiga metal, och som därmed kräver mer för att skapa stämning mellan band och publik. Det är först i avslutande, och briljanta, "In awe of" som jag får bekant CoL-feeling och bandet levererar som jag är van. Ett stabilt gig utifrån förutsättningarna, inte mer.
Cult Of Luna tänder till slut. Foto: Veckans Vrål

Näst på tur står hypade Ghost med deras mytiska aura och onda, sataniska bildspråk men rätt mjuka musik. Pga sviktande batterikapacitet på mobilfronten tvingas jag söka mig till press-centret under en stor del av konserten, som med råge är den mest välbesökta hittills på festivalen. Från lokalens panoramavänliga fönster ser jag en del hoppande bland publiken och det märks att många laddat för att se Ghost. Personligen har jag precis börjat lyssna på bandet och redan lärt mig uppskatta flera låtar, som t ex "Body and blood" och "If you have ghosts". Live är det teatraliskt, trallvänligt och låter snyggt, samtidigt som det är ganska stillastående. Det känns som att Ghost lever mycket på myten och inramningen med kläder, dramatiska körer och anonymiteten, plus det faktum att de gör bra musik. Live är det inte några större sensationer.

Med nyladdad mobil, redo att föreviga, och nyladdat chip med ölpengar (i VIP-baren tillämpas ett science-fictionsystem med förladdat chip som betalning) är det dags att förbereda sig för Mastodon. Efter en stunds vankande inne på det glest befolkade och kylslagna VIP-området har jag hunnit få en öl i ryggen när Mastodon sparkar igång på STHLM South med "Black Tongue", öppningsspåret från senaste skivan. En del verkar ha tagit en längre paus från musiken inne på någon av de 5 barområdena för det är mindre folk än på Ghost. 

Brent Hinds. Foto: Veckans Vrål
Troy Sanders. Foto: Veckans Vrål


Musikaliskt levererar Mastodon fläckfritt. Det är tight och samspelt och en av de största behållningarna är hur vokalisterna Troy Sanders och Brent Hinds samt även ibland trummisen Brann Dailor, för övrigt övermänsklig med stockarna, samarbetar med sången. Det skapar en dynamik i låtarna och det blir en underhållande variation live. Dock går det inte komma ifrån att bandets musik är
"svår" om man vill åstadkomma någon större turbulens bland publiken och då krävs det mer av publikfrieri än att Troy Sanders poserar coolast på jorden, när övriga i bandet inte visar jättestor entusiasm. Högst lyfter spelningen i allsångsvänliga bitar som "Oblivion" och nya singeln "High Road", som redan satt sig hos Fieldspubliken. Min slutgiltiga känsla kring konserten blir lite
velande. Mastodon är ett fantastiskt bra band som spelar fantastisk musik och spelningen på STHLM Fields var inte dålig, samt kommer få mig att lyssna mer på dem framöver. Som ett inte ännu fanatiskt fan hade jag dock behövt lite mer för att bli riktigt varm i kläderna, och hjärtat.

Till minne av Hanneman. Foto: Veckans Vrål
Innan thrash-giganterna i Slayer kliver på STHLM North hinns det med en vätskepaus i sällskap av en jämtlänning och tillika släkting till mig, Anders. Köerna inne på barområdena är på omänskliga 30 minuter så Slayer får börja utan vårt sällskap. Slayer är ett sådant där band som jag sett några gånger på festival, men aldrig helhjärtat och en hel konsert. Det beror endast på min grunda kunskap om bandets omfattande låtskatt. När ölen är uppdrucken och vi tagit oss till festivalens större scen är det dagens hittills största publik, och nästan allt är som vanligt på en Slayerkonsert. Kerry King har tagit med sig kedjorna från traktorn därhemma och hängt dem runt midjan, Tom Arya är lugnet själv och valsar omkring på scenen med grånat skägg, och bandet levererar låtar på löpande band, snabbt resolut och utan krusiduller. Slayer är Slayer helt enkelt. Men en sak är mycket annorlunda. Jeff Hanneman, som avled förra året fattas bandet vilket sätter en speciell prägel på konserten. Det känns ärofyllt att få vara där, och när man under "Angel of death" fäller ner en backdrop som hyllar Hanneman förstärks den känslan. Det gör spelningen på STHLM Fields till den mest minnesvärda konsert med Slayer jag varit på.

Festivalens veteran Danzig står på tur och det blir då en fråga om prioriteringar. Hinna med en öl till eller se konsert? Det blir ett mellanting. Jag kollar in de första låtarna och tänker sedan att en snabb öl hinner man med för att sen återvända till den gamle Glenn, gärna lagom till "Mother". Tyvärr har fler tänkt likadant och köerna har eskalerat ytterligare. Så jag får vackert lyssna på resten av konserten, inklusive "Mother", köandes, törstig och otålig. Nu är jag inte speciellt bitter över det, Danzig tillhör inte mina barndomsårs hårdrockshjältar även om de kanske borde. De faller in under "kul att ha sett"-kategorin och stannar där.

James Hetfield. Foto: Veckans Vrål
När öltälten töms, då spelar Metallica på en scen nära dig. Det finns nämligen ingen risk att missa att STHLM Fields höjdpunkt för de allra flesta är världens i särklass största hårdrocksband och publikmassan framför STHLM North är mäktig att se. Först då visualiseras också vilken stor festival STHLM Fields har varit under dagen, med sina nästan 52 000 besökare. Utmaningen att ta sig riktigt långt fram för en som lämnat ölandet för sent blir också mycket större, och det tar mig "Battery", "Master of puppets" och "Welcome home (sanitarium)" att ta mig fram till en acceptabel placering i första fållan. Som bekant är det Metallica by request som står på agendan vilket i STHLM Fields fall innebär ett uppradande av bandets största hits från "Kill 'em all" till "Black album", med undantag av den nya låten "Lords of summer" och vinnaren av dagens omröstning om avslutningslåten, "Whiskey in the jar". Tacka gudarna att Metallica själva slänger in "Seek and destroy" efter den, det kändes inte rätt att avsluta med en cover.

Metallica-bollar. Foto: Veckans Vrål
Hela konceptet med att låta publiken välja låtarna tillsammans med bandets kärleksfulla approach mot sin publik, sin familj som Hetfield vid upprepade tillfällen kallar oss, skapar en magisk stämning på Gärdet. Metallica är på kanonhumör, publiken är toktänd och det känns som man blivit inbjuden till en privat fest där bandet kan släppa lös lite extra och spela låtarna som alla egentligen vill höra. Alla sjunger med både i text och solon, nävarna är i luften när de ska och där det finns utrymme för att upprepa ett hey, hey, hey så görs det. Vinnande fans är på scenen och några får till och med äran att introducera låtar. En av dem är Ali och när det kommer fram att han är från Malmö buar publiken åt stackaren. Inte alla dock, en bit bak gastar en både upprörd och övertänd Veckans Vrål "Malmö! Malmö!" för full hals. Hoppas Ali hörde det. När "Seek and destroy" får avsluta festivalen med gigantiska badbollar studsandes över Gärdet är allt köande och regnande helt bortglömt och STHLM Fields har fått bästa möjliga avslutning på en mycket lovande start.

Bäst: Egentligen den goda stämningen, trots vädret. Konsertmässigt Gojira och Metallica, samt att få se Mastodon. Och att jag fick komma.
Sämst: Regnet och köerna.
Förbättringsförslag: Fler mat- och ölserveringar. Kan bero på att man underskattat antalet besökare. Nästa år vet man att STHLM Fields lockar folk, förutsatt att man hittar lika starka band igen. Släng då in det dubbla vettja.

Kramar VV