måndag 31 december 2018

Årets album 2018, plats 5-1

Summa sumarum, ragnarök, final eller slutboss. Kalla det vad du vill, här kommer i alla fall TOPP 5 bästa albumen som släpptes under 2018. En kvintett att imponeras och hänföras av. Det har har i alla fall jag gjort.


5. EROSION - Maximum suffering
Kanadensare som imponerar stort med sin crust-dominerade musik, som är både mångfacetterad och stadig i sitt uttryck. D-beat med skönt skitig ljudbild varvas med grindpartier och redigt svängiga avstickare, vilket skapar en helhet som sticker ut. Något i riffandet för mina tankar mot inte alls genrebesläktade Bölzer. Kan också vara inställningarna på gitarrstärkarna. Hur som har Erosion lyckats kombinera en punkig och skitig aura och attityd med en progressiv musikalitet på ett ypperligt sätt, som får mig att brinna av iver.

Lyssna på: Maximum suffering, Human error, The crone, Deep in hell.


4. UN - Sentiment
Funeral doom är en genre som torde vara som klippt och skuren för oss saktmodiga norrlänningar. Trots det är det i långsammaste laget för mig. Men, om man väljer att fylla den blytunga säcken med episka melodier smälter jag som isen på Storsjön i april (eller maj om man har otur). Just detta gör Seattle-bördiga Un på ett alldeles förnämligt sätt. Deras musik beskrivs av dem själva som eterisk doom (aetherical doom) och det är ett mycket rättvist signum för den episkt och melodiskt vackra och samtidigt mullrande tunga kreation som Sentiment är. Bell Witch trollband mig fullständigt förra året - ända till en förstaplats - och Un gör jobbet under 2018. Inte riktigt ända till toppen men det beror på konkurrensen och inget annat.

Lyssna på: In it´s absence, Pools of reflection, A garden where nothing grows.


3. TRIBULATION - Down below
Bandet med värmländska rötter som förtjänar världsherravälde får mig att fundera över den gamla historian om hönan eller ägget. Är de världens snyggaste band för att de gör världens snyggaste metal, eller blir det världens snyggaste metal för att de är världens snyggaste band? Inte så noga vad som är ursprunget till deras skönhet, sköna är de i alla fall. Hyllningskören i hårdrocksvärlden över Down below är unison, och det ska den vara,  det här är årets snyggaste album. Lika genialiska och egna som Tribulation är i sitt musikskapande, lika tilldragande och lättälskad är deras musik. Tribulation har hittat det gyllene snittet inom hårdrocken, och hela världen ligger framför deras fötter. Jag ligger längst fram och dreglar diskret över tårna på dem.

Lyssna på: Nightbound, Cries from the underworld, The world.



2. DÖDSRIT - Spirit crusher
Crustpunkig enmans-black metal med antifascistiska texter och episka melodibyggen. Otippat, kanske du tänker? Ett av årets bästa album, tänker jag. Eriksgata rakt in i hjärtat från start är det som gällt för Dödsrit och Spirit crusher, som är min första bekantskap med Christoffer Öster, dalmasen som är hjärnan bakom. Ett enmansprojekt som verkar hört mina böner om att bli ett band, så det finns en teoretisk chans att man får se detta live i framtiden. Enligt diverse Internetbaserade källor har Christoffer nämligen knutit några holländare till projektet och bandet har därmed fyrdubblats till en kvartett. Jag kan inte nog trycka på hur fantastiskt bra Dödsrit är, med alla de ingredienser man behöver för ett lyckligt liv. Melodi, ursinne och episka låtlängder.

Lyssna på: Aura, Ändlösa ådror, Spirit crusher.


1. AGRIMONIA - Awaken
Jag har ALDRIG varit så säker på min nummer ett någonsin (dvs sedan 2013, då jag började utsätta mig för detta grubbleri) som med Agrimonia och Awaken. Ögonen tåras när jag tänker på hur detta fantastiska album har följt mig hela året och aldrig svikit, aldrig vikit en tum. Det är exakt vad jag behöver, i alla lägen. Tyngd, mörker, uppkäftighet, skönhet och utmaning på samma gång, och jag kan helt enkelt inte få nog. Det är väldigt få alster som klarar det, i och med det uthållighetstest som den digitala musikbranschens dignande utbud och därmed korta uppmärksamhetsspann innebär. Doom, crust, black, death och post metal i en helt perfekt symbios som inte liknar något annat jag hört. 2018 är över men livet går vidare, lite starkare och lite bättre. Allt tack vare Agrimonia och Awaken. Glöm aldrig den helande kraft som finns i vrålmusiken.

Nästa år kommer Spidergawd släppa 2019 års bästa skiva. Möjligen i konkurrens av Skraeckoedlan. Eller Misery Index. Eller Tool. Ja, ni fattar. Det kommer ett nästa år också. Det lär bli fett. Kom ihåg vart ni hörde det först.

HELA LISTAN:

1. AGRIMONIA - Awaken
2. DÖDSRIT - Spirit crusher
3. TRIBULATION - Down below
4. UN - Sentiment
5. EROSION - Maximum suffering
6. SVARTKONST - Devil's blood
7. GHOST - Prequelle
8. KHEMMIS - Desolation
9. A PERFECT CIRCLE - Eat the elephant
10. WINDHAND - Eternal return
11. ONDT BLOD - Natur
12. MANTAR - The modern art of setting ablaze
13. BLOODBATH - The arrow of satan is drawn
14. TURNSTILE - Time & Space
15. THE CROWN - Cobra speed venom
16. BEHEMOTH - I loved you at your darkest
17. TURBONEGRO - ROCK N ROLL MACHINE
18. VANHELGD - Deimos sanktuarium
19. ZEAL & ARDOR - Stranger fruit
20. VEIN - Errorzone

LÄNKAR:
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-10-6.html
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-15-11.html
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-20-16.html

Kramar VV

fredag 28 december 2018

Årets album 2018, plats 10-6

Låtom oss fortsätta gräva ner näsan i det musikaliska bokslutet för 2018. För enkelhetens skull följer vi numerär logik och börjar därmed brännas på det allra bästa som året har erbjudit, nämligen plats 10-6.


10. WINDHAND - Eternal return
Det är intressant att zooma ut och observera ens tankar när man resonerar kring hårklyverierna en årsbästalista innebär. Jag kommer på mig att tänka att Windhand ju måste med, eftersom jag missade att inkludera Grief´s infernal flower (2015) i min lista det året. Det är dock inget tröstpris utan motprestation som placerat Eternal return på en hedrande topp tio-placering. Tvärtom, Windhand fortsätter tjusa mig med sina tungt svängande riff och som socker på glassen dessutom denna gång med extra stort fokus på Dorthia Cottrels magiska sång. Det är en superstyrka med detta mycket trevliga album, där kvartetten lyckats extra bra med melodierna, och det är jag ju som bekant oerhört svag för. En skiva att svaja i berusat tillstånd till.

Lyssna på: Grey garden, First to die, Red cloud, Diablerie.


9. A PERFECT CIRCLE - Eat the elephant
Allt Maynard tar i blir till guld, heter det ju, och undra om inte det faktum att A Perfect Circle förekom det desperat efterlängtade nya albumet med Tool, vars existens fortfarande är i spekulationsstadiet, har hjälpt till att lyfta mottagandet av Eat the elephant. Speciellt när Maynards näst mest hypade projekt dessutom i mitt tycke släppt sin allra bästa skiva. Faktum är att jag blev tämligen överrumplad över hur pass berörd jag blev av skivan och också förvånad över hur pass relevant den kändes, en sisådär femton år efter min mest intensiva tid med bandet. Jag upplever Eat the elephant som mer lättillgänglig, mainstream om du så vill, än tidigare alster och det är ingen nackdel i min bok. Tvärtom, skivan är mycket behaglig att vila öronen emot och det i princip oavsett sinnesstämning. Det är få alster som besitter den förmågan.

Lyssna på: Disillusioned, The doomed, TalkTalk.


8. KHEMMIS - Desolation
Stämsång. Knäcker. Mig. Alltid. Jag hade en känsla för att jag inte tyckte Desolation var så där bra som Khemmis brukar vara. Nyhetens behag har ju lagt sig efter två fantastiska album och jag fick faktiskt inte samma sug i magen första gången jag hörde Desolation. Detta har förändrats och min analys är att Desolation helt enkelt kräver mer tid än vad jag är van när det gäller bandet. Khemmis musik är fortfarande smäktande vacker i dess grundutförande, men de har raffinerat sitt hantverk och utvecklats sedan sist. Det är inte fullt lika publikfriande sångmelodier - men betydligt mer intrikat komponerade sådana - och med fantastisk stämsång och dessutom betydligt mer growl. Överhuvudtaget vilar en hårdare och mörkare känsla över Desolation och det Khemmis möjligen tappat i hitpotential tar de igen i och med det.

Lyssna på: Bloodletting, Flesh to nothing, From ruin.


7. GHOST - Prequelle
Prequelle behöver man ingen tid på sig för att gilla. Den privat något svajiga aspekten av anföraren Tobias Forges liv med Ghost, med rättegång och alla turer kring avhopp och så vidare, har verkligen inte drabbat den professionella delen och i synnerhet förmågan att skriva hits för de stora sammanhangen. Prequelle är en radiovänlig hårdrocksskiva med tydliga popkvalitéer i melodierna och en imponerande uppvisning av Forges låtskrivande. Visst, det känns stundtals lite tunnare än tidigare alster med mindre klurigheter i riffandet, men för en som är svag för melodier som sätter sig som ett plåster direkt blir skivan oemotståndlig. Med denna utveckling känns det som att Ghost kan bli precis så stora som deras kapten vill.

Lyssna på: Rats, See the light, Miasma, Dance macabre. 


6. SVARTKONST - Devil´s blood
Rickard Törnkvist styr skutan Svartkonst helt på egen hand och det så pass skickligt att jag undrar varför folk gör sig besväret att behöva komma överens i större konstellationer än så. Det är mycket imponerande att man kan åstadkomma en sådan här välkomponerad blackened death metal själv hemma på kammaren, vilket måste ha sin förklaring i att karln är norrlänning (från Härnösand, närmare bestämt). Svartkonsts fullängdsdebut är en uppvisning i formidabelt ösig dödsmetall som jag inte förmår sitta still till, inte ens i skrivandets stund. Musiken besitter en obeveklig dragningskraft som fullkomligt suger tag i en och vägrar släppa taget. Nu håller vi alla lemmar så Rickard skaffar sig ett habilt kompband och ger sig ut på vägarna, för detta kommer göra sig fint IRL, tro mig.

Lyssna på: The drought, Merciless death, I am nothing, En sten föll från mitt bröst.

HELA LISTAN:
6. SVARTKONST - Devil's blood
7. GHOST - Prequelle
8. KHEMMIS - Desolation
9. A PERFECT CIRCLE - Eat the elephant
10. WINDHAND - Eternal return
11. ONDT BLOD - Natur
12. MANTAR - The modern art of setting ablaze
13. BLOODBATH - The arrow of satan is drawn
14. TURNSTILE - Time & Space
15. THE CROWN - Cobra speed venom
16. BEHEMOTH - I loved you at your darkest
17. TURBONEGRO - ROCK N ROLL MACHINE
18. VANHELGD - Deimos sanktuarium
19. ZEAL & ARDOR - Stranger fruit
20. VEIN - Errorzone

LÄNKAR:
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-15-11.html
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-20-16.html

Kramar VV

onsdag 26 december 2018

Årets album 2018, plats 15-11

Dags för akt två av denna halsbrytande föreställning. Veckans Vrål ger: Årets album, plats 15-11. Med reservation för att jag kan ha ändrat mig imorgon.


15. THE CROWN - Cobra speed venom
I de svaga stunder då jag tvekat över Cobra speed venom och dess vara eller icke vara på denna lista har det räckt med att jag dubbelklickat på valfri låt för att bli övertygad. Inga större krusiduller, utan rätt och slätt riktigt bra och thrashig death metal, med ett oerhört högt medelvärde på underhållningen. Det är snabbt, röjigt och melodiskt och helt enkelt rakt igenom skickligt komponerade metaldängor. Cobra speed venom är en sådan där skiva som väcker min mest primitiva inre hårdrockare när jag lyssnar, vilket inbjuder till mer eller mindre smickrande danssteg och tuffa gester hemma på kammaren.

Lyssna på: Destroyed by madness, Iron crown, In the name of death, Where my grave shall stand.


14. TURNSTILE - Time & Space
När jag upptäckte Turnstile i och med debuten Nonstop feeling (2015) och deras uppstudsiga old school hardcore kändes det som att upptäcka ett nytt Rage Against The Machine. Visst, det går inte att jämföra och det är inte heller en rättvis beskrivning av Turnstiles musik, deras musikaliska territorium sträcker sig över en större area än legenderna, men känslan var i paritet med hur det kändes att stöta på RATM i fjorton års ålder. Förväntningarna var således skyhöga inför Time & Space, och även om de kanske inte infriades till 100 % är uppföljaren en mycket stark skiva. Kanske med ännu mer fokus på det 90-talsdoftande och indie-rockiga, men med en ständig underton av hur en musikalisk tolkning av ett utsträckt fulfinger bör låta. Turnstile har alla möjligheter att slå ännu bredare än vad de redan gjort.

Lyssna på: Real thing, Generator, Can´t get away.


13. BLOODBATH - The arrow of satan is drawn
Sanslöst bra döds från allas vårt all star-gäng med medlemmar från bland annat betydligt mer beskedliga orkestrar som Katatonia och Paradise Lost. Det finns två anledningar till varför Bloodbath inte får kliva upp några pinnhål till på stegen och det är dels att jag inte hunnit lyssna igenom skivan nog många gånger, dels att dödsmetall av den gamla skolan kanske inte är den genre som berör mig allra mest just nu. Det är dock helt sjukt kompetent riffande vi bjuds på The arrow of satan is drawn och att jag inte har en tillstymmelse till tråkig stund rakt igenom en ren dödsmetallskiva är ett oerhört gott betyg. Ett imponerande metalhantverk!

Lyssna på: Wayward samaritan, Warhead ritual, Only the dead survive, Chainsaw lullaby.


12. MANTAR - The mordern art of setting ablaze
The modern art of setting ablaze är den svåra tredje given från hamburgska duon Mantar och det är bara att konstatera att deras nedsvärtade sludge metal fortfarande håller oerhört bra. Ständigt närvarande är den rejäla dosen punkattityd som vi lärt oss älska med bandet och svänget är som alltid obevekligt medryckande. En skiva att dansa in våren till så småningom. Och se nu till att boka dem till sommarens festivaler, ni som har makt över sådana spörsmål.

Lyssna på: Dynasty of nails, Obey the obscene, Anti eternia.



11. ONDT BLOD - Natur
Inget hårdrocksår är komplett utan lite norsk rockinfluerad hardcore, en subgenre som våra grannar i väst är överlägset bäst i världen på. Kan man dessutom få med sig lite smittande poppunksrefränger blir succén ett faktum och jag fullkomligt euforisk, oavsett humörets utgångsläge. Natur är full av hits där det största fokuset ligger på catchy punkrock men som är utblandad med hardcore, både i rytm och sång. Ondt Blod lyckas med konststycket att vara mycket lättlyssnade men samtidigt erbjuda nog med variation för att intresset aldrig ska dala, och dessutom hålla över ett helt år. Det finns ingen rättvisa i världen om inte detta fyller större scener inom en snar framtid.

Lyssna på: Andre liv, Start han opp, Store ord (røyk og speil)

HELA LISTAN:
11. ONDT BLOD - Natur
12. MANTAR - The modern art of setting ablaze
13. BLOODBATH - The arrow of satan is drawn
14. TURNSTILE - Time & Space
15. THE CROWN - Cobra speed venom
16. BEHEMOTH - I loved you at your darkest
17. TURBONEGRO - ROCK N ROLL MACHINE
18. VANHELGD - Deimos sanktuarium
19. ZEAL & ARDOR - Stranger fruit
20. VEIN - Errorzone

LÄNK:
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-20-16.html

Kramar VV

tisdag 25 december 2018

Årets album 2018, plats 20-16

 Efter att ha sammanställt denna årsbästalista kan jag rent krasst konstatera att jag aldrig haft så bra musiksmak som under 2018. Vi får se om du håller med. Ett fint musikaliskt år har det i alla fall varit, och trots att idogt musiklyssnande provocerar igång en naturkraft som höjer ribban för vad som berör en blir jag fortfarande hänförd av ny musik vilket är en känsla som höjer livet över dess umbäranden och vardagsbesvär.


20. VEIN - Errorzone
Varje år är det något alster som jag snappar upp i sista stund, inte sällan tack vare alla årsbästalistor som inte har vett att vänta ut julhelgen innan de publiceras. Bostonbaserade hardcorebandet Vein och deras fullängdsdebut Errorzone är ett sådant exempel, som efter en takt kapade min mentala ålder med åtminstone två decennier när jag hörde dem första gången. Härligt oblygt genreblandande mellan mathcore, metallisk hardcore och smakfulla nu metal-influenser skapar en kreation lika dansant som den är kaotisk och brutal. Var först tveksam till nu metal-rensången men den oron la sig rätt snabbt.

Lyssna på: Virus://Vibrance, Rebirth protocol, Errorzone


19. ZEAL & ARDOR - Stranger fruit
Hade inte Stranger fruit varit så förbannat lång hade den dels kunnat få ta plats lite längre upp på listan, dels hade jag kanske inte väntat till december med att på allvar ta mig an den mer än att lyssna på några sporadiska låtar. Sexton spår var ju mycket redan på 90-talet. Manuel Gagneux, hjärnan bakom det genremässiga vansinnesprojekt som Zeal & Ardor är, lyckas dock otippat väl med sin mix av influenser från afroamerikansk slavmusik, death och black metal. En kombination lika unik som den är effektfull. Stranger fruit är välfylld med låtar som både sätter sig snabbt och som inbjuder till mycken kroppslig aktivitet av valfri karaktär, och är betydligt mer svårlyssnat på pappret än vad det faktiskt är i praktiken. Har du chans att se Zeal & Ardor live bör du ta den. Min beundran inför bandets vision blev mycket större efter att ha sett dem på Copenhell i somras.

Lyssna på: Servants, Row row, Ship on fire.


18. VANHELGD - Deimos sanktuarium
Mjölbys finest och ett av Sveriges bästa dödsmetallband Vanhelgd besitter ett vemod som sätter sig som en tyngd över bröstet och utmanar livsglädjen ordentligt. På Deimos sanktuarium har man dessutom sänkt tempot något och tagit in lite doom i dödssmeten vilket ökar på den ödesmättade känslan som bandet är världsbäst på att förmedla. I sina mest stämningsfulla stunder är Deimos sanktuarium fullständigt hypnotiserande och när Mattias Frisk sjunger på svenska berör det extra mycket.

Lyssna på: Vi föddes i samma grav, Här finns ingen nåd.


17. TURBONEGRO - ROCK N ROLL MACHINE
Hade du frågat mig runt tiden för Scandinavian leather (2003) hade jag hävdat att Turbonegro är ett av världens bästa band. De har de tyvärr under lång tid upphört att vara, åtminstone i min bok. Tills ROCK N ROLL MACHINE vill säga. Ren, pubertal och homoerotisk kärlek förpackad i medryckande rockkreationer och som det inte är nog med underbara 80-talsvibbar och synthinslag från samma årtionde. Älska varandra, världen och Turbonegro så ska ni se att allt löser sig.

Lyssna på: Hurry up and die, Hot for Nietzsche, John Carpenter powder ballad.


16. BEHEMOTH - I loved you at your darkest
Undertecknad var lite sen på bollen när unisont hyllade The satanist (2014) var på tapeten och fick upptäcka dess storhet postumt. Det misstaget gör jag inte om. Och även om I loved you at your darkest inte når samma krossande höjder som föregångaren är det en stark uppvisning av vad som går att göra i gränslandet mellan black och death metal. Få uppnår samma domedagspatos som Nergal och company och min största behållning av bandets musik är hur otroligt storslaget och kraftfullt det är, både i produktion och låtsnickeri. Hade den katolska kyrkan och Behemoth inte varit i luven på varandra hade de kunnat slå sina påsar ihop och få massorna att kuva sig i en handvändning.

Lyssna på: Wolves ov Siberia, Ecclesia diabolica catholica, Sabbath mater.

Kramar VV