Låtom oss fortsätta gräva ner näsan i det musikaliska bokslutet för 2018. För enkelhetens skull följer vi numerär logik och börjar därmed brännas på det allra bästa som året har erbjudit, nämligen plats 10-6.
10. WINDHAND - Eternal return
Det är intressant att zooma ut och observera ens tankar när man resonerar kring hårklyverierna en årsbästalista innebär. Jag kommer på mig att tänka att Windhand ju måste med, eftersom jag missade att inkludera Grief´s infernal flower (2015) i min lista det året. Det är dock inget tröstpris utan motprestation som placerat Eternal return på en hedrande topp tio-placering. Tvärtom, Windhand fortsätter tjusa mig med sina tungt svängande riff och som socker på glassen dessutom denna gång med extra stort fokus på Dorthia Cottrels magiska sång. Det är en superstyrka med detta mycket trevliga album, där kvartetten lyckats extra bra med melodierna, och det är jag ju som bekant oerhört svag för. En skiva att svaja i berusat tillstånd till.
Lyssna på: Grey garden, First to die, Red cloud, Diablerie.
9. A PERFECT CIRCLE - Eat the elephant
Allt Maynard tar i blir till guld, heter det ju, och undra om inte det faktum att A Perfect Circle förekom det desperat efterlängtade nya albumet med Tool, vars existens fortfarande är i spekulationsstadiet, har hjälpt till att lyfta mottagandet av Eat the elephant. Speciellt när Maynards näst mest hypade projekt dessutom i mitt tycke släppt sin allra bästa skiva. Faktum är att jag blev tämligen överrumplad över hur pass berörd jag blev av skivan och också förvånad över hur pass relevant den kändes, en sisådär femton år efter min mest intensiva tid med bandet. Jag upplever Eat the elephant som mer lättillgänglig, mainstream om du så vill, än tidigare alster och det är ingen nackdel i min bok. Tvärtom, skivan är mycket behaglig att vila öronen emot och det i princip oavsett sinnesstämning. Det är få alster som besitter den förmågan.
Lyssna på: Disillusioned, The doomed, TalkTalk.
Stämsång. Knäcker. Mig. Alltid. Jag hade en känsla för att jag inte tyckte Desolation var så där bra som Khemmis brukar vara. Nyhetens behag har ju lagt sig efter två fantastiska album och jag fick faktiskt inte samma sug i magen första gången jag hörde Desolation. Detta har förändrats och min analys är att Desolation helt enkelt kräver mer tid än vad jag är van när det gäller bandet. Khemmis musik är fortfarande smäktande vacker i dess grundutförande, men de har raffinerat sitt hantverk och utvecklats sedan sist. Det är inte fullt lika publikfriande sångmelodier - men betydligt mer intrikat komponerade sådana - och med fantastisk stämsång och dessutom betydligt mer growl. Överhuvudtaget vilar en hårdare och mörkare känsla över Desolation och det Khemmis möjligen tappat i hitpotential tar de igen i och med det.
Lyssna på: Bloodletting, Flesh to nothing, From ruin.
7. GHOST - Prequelle
Prequelle behöver man ingen tid på sig för att gilla. Den privat något svajiga aspekten av anföraren Tobias Forges liv med Ghost, med rättegång och alla turer kring avhopp och så vidare, har verkligen inte drabbat den professionella delen och i synnerhet förmågan att skriva hits för de stora sammanhangen. Prequelle är en radiovänlig hårdrocksskiva med tydliga popkvalitéer i melodierna och en imponerande uppvisning av Forges låtskrivande. Visst, det känns stundtals lite tunnare än tidigare alster med mindre klurigheter i riffandet, men för en som är svag för melodier som sätter sig som ett plåster direkt blir skivan oemotståndlig. Med denna utveckling känns det som att Ghost kan bli precis så stora som deras kapten vill.
Lyssna på: Rats, See the light, Miasma, Dance macabre.
6. SVARTKONST - Devil´s blood
Rickard Törnkvist styr skutan Svartkonst helt på egen hand och det så pass skickligt att jag undrar varför folk gör sig besväret att behöva komma överens i större konstellationer än så. Det är mycket imponerande att man kan åstadkomma en sådan här välkomponerad blackened death metal själv hemma på kammaren, vilket måste ha sin förklaring i att karln är norrlänning (från Härnösand, närmare bestämt). Svartkonsts fullängdsdebut är en uppvisning i formidabelt ösig dödsmetall som jag inte förmår sitta still till, inte ens i skrivandets stund. Musiken besitter en obeveklig dragningskraft som fullkomligt suger tag i en och vägrar släppa taget. Nu håller vi alla lemmar så Rickard skaffar sig ett habilt kompband och ger sig ut på vägarna, för detta kommer göra sig fint IRL, tro mig.
Lyssna på: The drought, Merciless death, I am nothing, En sten föll från mitt bröst.
HELA LISTAN:
6. SVARTKONST - Devil's blood
7. GHOST - Prequelle
8. KHEMMIS - Desolation
9. A PERFECT CIRCLE - Eat the elephant
10. WINDHAND - Eternal return
11. ONDT BLOD - Natur
12. MANTAR - The modern art of setting ablaze
13. BLOODBATH - The arrow of satan is drawn
14. TURNSTILE - Time & Space
15. THE CROWN - Cobra speed venom
16. BEHEMOTH - I loved you at your darkest
17. TURBONEGRO - ROCK N ROLL MACHINE
18. VANHELGD - Deimos sanktuarium
19. ZEAL & ARDOR - Stranger fruit
20. VEIN - Errorzone
LÄNKAR:
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-15-11.html
https://veckansvral.blogspot.com/2018/12/arets-album-2018-plats-20-16.html
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar