INOCEAN med sprillans ny EP - "Grief" släpps idag!

InOcean. Foto: Facebook

Få saker gör mig så själaglad som när band hör av sig om deras nya äventyr, och lite extra kul är det när band bibehåller kontakten över tid. InOcean från Karlstad är ett sådant exempel, som jag snubblade över i inledningen av denna bloggs livstid i och med EP:n Until it breaks (2013) och gillat sedan dess. Apropå just tid så hade jag inte fattat att det gått hela tre år sedan deras förra EP To come undone (2016) såg dagens ljus (http://veckansvral.blogspot.com/2016/06/demonstrerar-inocean-to-come-undone.html).

Och nu är bandet tillbaka med sin catchy, ösiga och lyssningsvänliga musik på EP:n Grief, en fem låtar stark historia där bandets melodiska och allsångsvänliga kvalitéer, inte minst i Pierre Stridsbergs högoktaviga sång, har fått ta ytterligare ett steg framåt. Bandet har rört sig från det mer hardcoreorienterade hörn som var deras hemvist när jag lärde känna dem, mot mer alternativ rock eller emo, eller vad man nu kallar rensångsorienterad, tungt distad musik med starka melodier men som inte ryggar tillbaka för ett growl då och då nu för tiden. Samtliga spår är både välskrivna och väl genomarbetade med arrangemang som masserar ett öra som mitt, som är oerhört svagt för välproducerade melodibyggen. Älskar till exempel körinslagen - en feature som jag föll för redan på "Bring em down" från nämnda Until it breaks.

Ska jag klaga på något är det nog att jag kan sakna lite av den explosivitet som InOcean visade upp exempelvis på Until it breaks, eller rättare sagt hade de gärna fått slänga in den oftare utan att tumma på den melodiösa sidan. Ett spår som fina "Depression" är ett bra exempel på när bandet gör just det, med bravur. Med det sagt så finner jag det besynnerligt att ett band med sådan hitkänsla inte har det tiofaldiga antalet lyssningar, MINST, på Spotify. In och förbättra den statistiken - det är InOcean mer än välförtjänta av, och du kommer bli glad på kuppen.



Kramar VV

Lyssnat på: SOMMARSPECIAL

Chelsea Wolfe. Foto: Nick Fancher

Juni, juli, augusti, som Per Gessle hade uttryckt det, har passerat och med det en massa (förhoppningsvis) ledig tid och avkopplande aktiviteter. Även musikbranschen tar ju det lite lugnare under sommarmånaderna men i år tycker jag det haglat ovanligt mycket intressanta släpp medan man själv legat i träda och försökt ladda batterierna. På sin plats då med en lista över sommarens lyssningar, tänker den skarpsinte - inte mer än rätt, tänker Veckans Vrål. Mycket nöje!

Memoriam - Requiem for mankind (album, 2019)
Birminghams skönaste death metalgäng är produktiva som få och spottar ur sig album varje kalenderår. Och undra om tredje given Requiem for mankind banne mig inte är deras starkaste hittills. Dödsmetall att bli glad av.

Halshug - Drøm (album, 2019)
Superfin hardcorepunk från andra sidan sundet, med härlig crust i kanterna. Ser fram emot när de gästar Plan B i Malmö tillsammans med The Arson Project i slutet av september.

Refused - "Blood red" (singel, 2019)
Det är med ett härligt revolutionärt tema som Refused är tillbaka med första singeln från deras kommande skiva War music, som släpps den 18 oktober. När Lyxzén körde försnack inför "Blood red" på sommarens spelning på Copenhell rantade han härligt åt både sexism, rasism och kapitalism, till vissa hårdrockares något avslagna reaktion. Musikaliskt hade jag dock velat ha ännu mer aggressivitet, men det är en stabil start i alla fall.

The Great Old Ones - "The omniscient" (singel. 2019)
Fransmännen som jag blev förälskad i i och med Tekeli-Li (2014) men som inte lyckades fånga mig med förra albumet EOD - A tale of dark legacy (2017) är nu tillbaka med två singelsläpp som båda övertygar ordentligt. Med sådan här episk black metal är vi redo att möta hösten.

This Gift Is A Curse. Foto: https://thisgiftisacurse.bandcamp.com/

This Gift Is A Curse - A throne of ash (album, 2019)
Och med This Gift Is A Curse är vi redo för permafrost och vargavinter. Uppföljaren till magnifika All hail the swinelord (2015) är ytterligare ett exempel på att stockholmarna lirar i en egen division när det gäller att tonsätta kaos och förödelse, samtidigt som man vill dansa till eländet. Ett av årets bästa album.

Birdflesh - Extreme graveyard tornado (album, 2019)
Känslomässigt är det bjärt kontrast till härlig buskis-grindcore från de oerhört rutinerade herrarna i Birdflesh. Musikaliskt handlar det dock inte om någon buskisnivå, utan ren professionalism och en mycket lyssningsvärd grind med influenser från metallens alla håll och kanter. Jag har sprungit en hel del till denna skiva i sommar, så att säga att Birdflesh räddat mig från total kroppsligt förfall under semestern är ingen överdrift.

Hangman´s chair - "Lost brothel" (singel, 2019)
För mig, som är oerhört svag för band som Pallbearer och Khemmis, är upptäckten av franska Hangman´s chair en välkommen injektion i doomtarmen. Episk och melankolisk sång på kompetent och släpigt riffande, det gör ju en knäsvag. I oktober släpps EP:n Bus de Nuit.

Chelsea Wolfe - "American dream" (singel, 2019)
Världens mest metal-orienterade singer song writer? Kanadensiskan med den otroliga förmågan att gestalta mörker med avgrundsdjup musikalisk skönhet är i alla fall tillbaka med nya singlar från kommande skivan Birth of violence, som släpps om en vecka i skrivandets stund. Lite mindre dist och tyngd än de senaste alstren, men det gör mig inget. Vacker, sa Bill. Dystert, sa Bull.

BAEST. Foto: https://baestband.bandcamp.com/

BAEST - "As above, so below" (singel, 2019)
Danmarks finaste dödsmetallgäng går från klarhet till klarhet och ynglingarnas gig på Copenhell i somras var ett av festivalens allra bästa. Bandet vet verkligen hur man tar en publik och det var ett hejdundrande death metal-party rakt igenom. Di danske, di kan. I min spåkula kommer dessa goa gubbar gå långt.

Honningbarna - "King kong justice" (singel, 2019)
Norges finaste punkare med hjärtat precis där det hör hemma gör alltid underhållande och smittsam punk med vackra budskap om kärlek och solidaritet. Jag kommer aldrig förstå varför jag inte såg dem när de gästade Malmö senast. Lathetens vägar äro besynnerliga.

Pyramido - "Utvägen" (singel, 2019)
Malmös finaste sludgepoeter ska äntligen följa upp Vatten (2016) och det gör de med numeriskt korrekta titeln Fem. Två singlar har sett dagens ljus och är det inte upplyftande och lättsamt så är det i alla fall vackert, känslosamt och brutalt. Gött att dela riktnummer med så fina kompositioner.

Alcest - "Protection" (singel, 2019)
Metalvärldens vackraste fransman Neige är tillbaka med ljuv musik och det smälter ju ens härdade hjärta på två röda. Levererar han något i nivå med fantastiska Kodama (2016) på nya skivan Spiritual instinct blir det svårslaget i år. Den 25 oktober får vi njuta av den helhet som fina "Protection" är en lovande del av.

Monolord - "The last leaf" (singel, 2019)
Riffgudarna i Monolord  får numera betecknas som rutinerade rävar på den internationella doomscenen, med en oerhört hög lägstanivå på låtsnickeriet. Nya singeln "The last leaf" är inget undantag, med lite nya twists på ett bekant och välsmakande recept. Det bjuds exempelvis på något mer melodiösa inslag, vilket aldrig är fel i min bok.

Abbath - Outstrider (album, 2019)
Extremmetallens kapten Haddock är tillbaka med ny medryckande och så där lite lagom ond black metal. Andra fullängdaren är en orgie i ös och metalpropaganda och får en, genretillhörigheten till trots, att dra en del på smilbanden. En black metal att fylla dansgolven med.

TOOL - Fear inoculum (album, 2019)
The moderskepp of alla skivsläpp i år. Och inte är jag besviken heller, trots enorma förväntningar och 13 års väntan. Jag är väl inte golvad heller för den delen, utan mest försiktigt positiv och med en växande förnöjsamhet med varje lyssning. Vissa av låtarna golvar dock mig, som exempelvis ösiga "7empest".



Kramar VV