torsdag 29 december 2016

Årets album 2016 - Plats 7: RUSSIAN CIRCLES - Guidance

Sargent House, 5/8 - 2016
Förtrollande, finstämmig och fantastisk post metal från Chicago är vad Russian Circles har att erbjuda. Guidance var länge en av de släpp jag sett mest fram emot detta året och med fina Memorial (2013) färskt i minne hade bandets sjätte fullängdare en hel del att bevisa. Och visst har trion levererat en mycket bra skiva som helhet, men när jag hörde de båda singlarna "Vorel" och, helt fantastiska, "Mota" hade jag väntat mig att detta skulle bli årets skiva. Nu är det ju ingen låt på Guidance som inte är bra. Skivans höjdpunkter är dock ovan nämnda alster och tunga "Calla", som alla tre kännetecknas av att de driver på i högre tempo och med mer tyngd än de andra låtarna. 

Russian Circles är ett sådant där band som jag alltid kan vända mig till och uppskatta oavsett sinnesstämning och väder ute. Guidance är också en sådan skiva och är mycket behaglig att vila öronen emot. Låtarna är skickligt hopsnickrade och inte bundna till det klassiska post rock-upplägget med ett evigt stämningsbyggande mot ett förväntat klimax, som ju förvisso också verkligen har en charm. Just det brottet mot genrens klassiska upplägg är som tydligast på en låt som "Mota", som mer matar på från start till slut, utan att vara för repetitiv. 

Allt sammantaget är Guidance en fantastiskt vacker skiva som torde vara lättillgänglig även för fans av musik en bit utanför metalsfären. Och den är verkligen värd sin plats på denna lista. Med den har vi dock inte sett Russian Circles potential fullt ut. I min värld är den nämligen enormt hög. 

Russian Circles.


HELA LISTAN:
7. Russian Circles - Guidance
8. Graves At Sea - The curse that is
9. Meshuggah - The violent sleep of reason
10. Martyrdöd - List
11. Mantar - Ode to the flame
12. Astronoid - Air
13. Subrosa - For this we fought the battle of ages
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

Årets album 2016 - Plats 8: GRAVES AT SEA - The curse that is

Relapse Records, 1/4 - 2016
Det som för mig kännetecknar ett riktigt bra riff är att det ska kännas helt självklart, som om det är hämtat från en riffkälla som få invigda har tillgång till, samtidigt som det helst ska vara en oförutsägbar upplevelse och inte kännas kopierat någon annanstans ifrån. Jänkarna i Graves At Sea har lyckats synnerligen väl med att uppnå just detta på deras debutalbum The curse that is. Kanske är det för att de haft fjorton år på sig att skriva debuten. Graves At Sea bildades redan 2002 men debutskivan har dröjt tills nu, även om bandet gjorde uppehåll 2008-2012. Den tidsmässiga besten (76 minuter) till skiva känns i alla fall mycket välspelad och är väl värd den tid den kräver av dig. 

En trögflytande och långsamt medryckande hybrid av doom och sludge metal är det som väntar på The curse that is och dess stora behållning ligger dels i det föredömliga gitarrarbetet, som är både blytungt, stonersvängigt och tangerar det melodiska på ett diskret vis, dels Nathan Mistereks bitska och gälla väsande till skriksång som jag fullkomligen älskar.

Samtliga spår är mycket välskrivna och växer för varje lyssning. Vemodigt melodiska "The ashes makes her beautiful" är ett effektfullt avbräck som sänker tempot och är fullständigt hypnotiserande med stråkarna som smeker en medhårs med vänlig hand, i kontrast mot övriga spår som håller ett drivet tempo men med doomens släpighet ständigt närvarande. Avslutande "Minimum slave" och inledande "The curse that is" och "Dead eyes" är andra spår som fastnat lite extra. Men på The curse that is är varje sekund njutbar, sin längd till trots. Imponerande!

Graves At Sea.


HELA LISTAN:
8. Graves At Sea - The curse that is
9. Meshuggah - The violent sleep of reason
10. Martyrdöd - List
11. Mantar - Ode to the flame
12. Astronoid - Air
13. Subrosa - For this we fought the battle of ages
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

måndag 26 december 2016

Årets album 2016 - Plats 9: MESHUGGAH - The violent sleep of reason

Nuclear Blast Records, 7/10 - 2016
Mantar, Martyrdöd, Mmmm.. Meshuggah! Världens mest kreativa kaosmakare från Umeå är ett band jag älskat sedan andra halvan av 90-talet då jag var besatt av Chaosphere (1998) och Destroy Erase Improve (1995). Sedan dess har det varit lite kärvt med vår relation. Tills nu. Det är inte så att plattorna mellan min favorit Chaosphere (1998) och The violent sleep of reason är dåliga på något sätt, jag har bara glidit ifrån Meshuggah och lyssnat mindre på dem, egentligen av oklar anledning. Med senaste albumet har norrlänningarna dock bestämt sugit mig in i deras kaotiskt nyckfulla omloppsbana igen.

The violent sleep of reason har bandet bytt strategi i studion från ett mer klipp och klistrande i datorn till att spela in live, vilket de inte gjort sedan tiden då jag upptäckte dem. Även om jag som sagt inte riktigt lyssnat nog på skivorna emellan då och nu är min uppfattning att det blir ett mer organiskt sound än det datoriserade hamrande som kännetecknar exempelvis låtar som fantastiskt intensiva "Bleed". Men jag behöver fördjupa mig mer för att belägga min slutsats. Klart är i alla fall att Meshuggah lyckas försätta mig i det där transliknande tillståndet som få band har förmåga att lyckas med, vilket de inte gjort på länge. När bandet är som bäst dras jag med av den obevekliga centrifugalkraften som är kärnan i bandets musik och som härstammar ur den avancerade taktmatematik som trummisen Haake är maester över, men som har en inneboende puls som är sjukligt medryckande. Just den pulsen är otroligt stark på The violent sleep of reason, samtidigt som jag uppfattar de uppenbart groovy inslagen som relativ få.

 Störst trans framkallar just nu "Clockworks", "Born in dissonance", "Our rage won´t die" och "Stifled" men Meshuggahs komplexitet gör att musiken växer med varje stund man låter den omfamna en. Det är otroligt imponerande att ett band kan vara aktiva sedan slutet av 80-talet, med en i princip intakt sättning (basisten Dick Lövgren är färskast med 12 år i bandet) och fortfarande vara i absoluta framkant i hela metalvärlden, och detta genom att aldrig göra avkall på att göra precis sin egen grej. 

Meshuggah.





HELA LISTAN:
9. Meshuggah - The violent sleep of reason
10. Martyrdöd - List
11. Mantar - Ode to the flame
12. Astronoid - Air
13. Subrosa - For this we fought the battle of ages
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

söndag 25 december 2016

Årets album 2016 - Plats 10: MARTYRDÖD - List

Southern Lord Records, 25/11 - 2016
Senast det begav sig för de svenska crustarna i Martyrdöd var det med Elddop (2014), som jag fullkomligen avgudade och som hamnade på topp fem på motsvarande lista det året (länk). På List har man lagt till sig med en tyngre produktion och till och med tre låtar på engelska, men annars är det sig likt.

Det är jag tacksam för. Kvar är det melodiskt frustande d-beatet som Martyrdöd är fenomenalt begåvade på att uppfinna om och om igen, utan att man någonsin tröttnar. Det är så tryggt att veta att man oavsett sinnesstämning kan dra på en valfri låt, exempelvis "List", "Över på ett stick" eller "Handlöst fallen ängel", och bli fullkomligt tillfredsställd och dessutom hänförd gång på gång.

Martyrdöd är en crustversion av Kvelertak när det gäller melodisk hitgenialitet och förtjänar i min bok en liknande uppmärksamhet. Enda anledningen att List inte är på topp fem är den blytunga konkurrensen som 2016 erbjudit. I disciplinen crust är jag dock beredd att kora dem som världsmästare alla år.

Martyrdöd.


HELA LISTAN:
10. Martyrdöd - List
11. Mantar - Ode to the flame
12. Astronoid - Air
13. Subrosa - For this we fought the battle of ages
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

lördag 24 december 2016

Årets album 2016 - Plats 11: MANTAR - Ode to the flame

Nuclear Blast Records, 15/4 - 2016
Inte mindre än tredje duon som tar plats på denna lista är fenomenala Mantar från Hamburg och deras andra album Ode to the flame. Lite black metal-influenser på toppen av en svängig och huvudgungsprovocerande grund av sludge metal är ett hyfsat försök att beskriva den fina musik som erbjuds av Erinc (trummor, sång) och Hanno (gitarr, sång). Även lite punkfeeling och ett och annat stonerriff kan skönjas. 

Med tanke på att instrumenteringen är härligt sparsmakad är Ode to the flame en oväntat fyllig skiva produktionsmässigt och den saknar absolut inte tyngd, tvärtom. Skivan präglas också av en härlig enkelhet, utan att på något sätt vara banal. Det är en fröjd att följa de fenomenala riffen som sällan lämnar svänget åt slumpen, förutom när det dras iväg i en sporadisk mangelmatta med tillhörande blast beats. 

Stämningen är mörk skivan igenom och dess svartnade ton blir en fin kontrast till det medryckande och svängiga. Den gjutna allsångs- och knutna nävar i luften-refrängen på "Era boralis" är ett ypperligt exempel på det och att den mörkaste och tyngsta formen av musik kan vara precis hur party som helst. 

Mantar.


HELA LISTAN:
11. Mantar - Ode to the flame
12. Astronoid - Air
13. Subrosa - For this we fought the battle of ages
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

torsdag 22 december 2016

Årets album 2016 - Plats 12: ASTRONOID - Air

Blood Music, 10/6 - 2016
En av årets mest unika och intressanta upptäckter är för mig Bostonbandet Astronoid och deras både estetiskt och musikaliskt luftiga debut Air. Ett hypermelodiöst mästerverk med en fot i black metal, men med många uttryck som går stick i stäv med den fundamentalistiska tolkningen av genren, vars beskyddare är många och tjuriga. Air är ljus istället för mörk, vänlig istället för hårdhänt och vacker istället för stygg. Tänk dig ett pampigare Deafheaven med sångaren i Mew och du är nära kärnan i detta bandets musik.

Svag som jag är för starka melodier föll jag direkt pladask för skivan, men upptäckte också snart att den håller progressiva kvalitéer och är inte på något sätt glättig eller smörig vilket gör att den håller i längden. Sångaren Brett Boland låter som ingen annan jag hört i sammanhang som kan kallas metal. Med sin mjuka och indiepopsväna röst - liknelsen med Mew är jag varken själv eller först med - skapas i kontakten med de välkomponerade, melodiska riffen en magi på Air som borde lämna få oberörda. Därför tror jag att Astronoid kan göra något så förbjudet som att locka fans av annan musik än metal, utan att för den sakens skull göra avkall på att tillhöra storfamiljen med stort M, och inte heller vara någon slags metalversion av överproducerad listmusik. Med andra ord kan vi vara trygga i att bara luta oss tillbaka och låta Astronoid ge oss luft under vingarna.




HELA LISTAN:
12. Astronoid - Air
13. Subrosa - For this we fought the battle of ages
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

onsdag 21 december 2016

Årets album 2016 - Plats 13: SUBROSA - For this we fought the battle of ages

Profound Lore Records, 26/8 - 2016
Alltså, de där stråkarna. Subrosa har fullständigt hypnotiserat mig med sitt vemodigt dystopiska doomepos For this we fought the battle of ages. För det har kvintetten från Salt Lake City mycket att tacka sin sättning med tre kvinnliga vokalister, varav två av dem spelar fiol. Kombinationen av tunga och intensitetsbyggande riff, svepande vackra stråkar och fantastisk sång är det som fått mig på knä inför bandet, som jag ångrar bittert att jag inte åkte och såg i Köpenhamn i höstas. 

For this we fought the battle of ages växer exponentiellt för varje lyssning och enda anledningen till att vi inte finner den högre upp på listan är att speltiden på dryga timmen kräver att man ger den ordentligt med tid och omsorg. Mer än att låtarna står för sig själva är skivan ett statement av känslor, som känns tätt sammanknutna de långa låtarna emellan. Högst klimax når man dock i mitt tycke på "Killing rapture", innan vackra avslutningen "Troubled cells" tar vid. 

När jag är på humör förleder Subrosa mig ut i en dvala av vemodigt och mörkt välbefinnande och både tid och låtar flyter samman till en hypnotisk massa. For this we fought the battle of ages är en av årets vackraste skivor, med den vackraste titeln, samtidigt som den bjuder på motstånd och mörker. Och Subrosa är ett av måste-banden att se på en scen inom en snar framtid. 

Subrosa.

HELA LISTAN:
13. Subrosa - For this we fought the battle of ages
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

tisdag 20 december 2016

Årets album 2016 - Plats 14: HÅLL DET ÄKTA - Soul cracks the gold

The Underground Fraction, 25/7 - 2016
Umeå hardcore är två ord vi lärt oss att älska sedan 90-talet. Håll Det Äkta är ytterligare ett exempel på hur levande och vital scenen i Västerbottens pärla är, och hur viktig den är för hardcore-Sverige. Apropå levande och vital kommer jag skriva emot mig själv direkt, eftersom Håll Det Äkta lät Soul cracks the gold bli deras sista skiva och inte finns som band längre, vilket smärtar något enormt när man som jag precis lärt känna dem. Men det gör inte deras prestation på denna fantastiska uppvisning i ösig hardcorepunk mindre värd för det.

Det är få saker som kan få mig på så genuint bra humör som väl genomförd old school hardcore och när Soul cracks the gold inleds med Dead Kennedys-flirten "SD punks fuck off" har Håll Det Äkta satt mitt hjärta i brand direkt. Sedan följer ett uppradande av punkiga hardcoredängor som alla håller enormt högt underhållningsvärde, där exempelvis "Body and mind", "P.P.P.P.P.P.P" och "Push" är några av favoriterna.

Håll Det Äkta besitter verkligen den där magiska förmågan att få varje låt att tända helt på egen hand, utan att man blir hemmablind och blasé när skivan går på repeat. Att Soul cracks the gold snarare växer för varje lyssning grundar sig i hur bandet lyckas kombinera en primitiv och punkig enkelhet med att vara oförutsägbara i hur de snickrar ihop låtskrivandet. Sångaren Marcs fantastiskt skräniga röst, som låter som en tokförbannad yngling mitt i målbrottet, måste också nämnas som en av skivans stora behållningar. Det är inte utan att det känns lite bittert att jag inte kommer få se detta på en scen..





HELA LISTAN:
14. Håll Det Äkta - Soul cracks the gold
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

måndag 19 december 2016

Årets album 2016 - Plats 15: ANAAL NATHRAKH - The whole of the law

Metal Blade Records, 28/10 - 2016
Om Vildvittrorna, de morbida människo- och fågelhybriderna i Ronja Rövardotter, hade gjort black metal inbillar jag mig att de låtit något i stil med brittiska duon Anaal Nathrakh. "Nu ska blodet flyta", som var deras standardhotelse, är väl inte heller en helt otippad textrad i sammanhanget. The whole of the law är min första kontakt med bandet, trots att de varit aktiva sedan 1999 och albumet är deras nionde fullängdare. Det är ingen mjuk och behaglig dunkudde som väntar om du som jag råkat missa bandet tidigare. Bandet har uttryckt en ambition att skapa en musik som illustrerar apokalypsen vilket de lyckas väl med, och jag undrar om de inte dessutom skyndar på förloppet fram till jordens undergång med sin industriella och obevekligt aggressiva black metal.  

Även om intensiteten i princip är på max skivan igenom, vilket kräver en någorlunda pigg hjärna hos lyssnaren, är The whole of the law dock inte en uppvisning i enbart entonigt manglande. Det finns en del melodi insprängt emellanåt, inte minst i de oblyga rensångspartierna som är ett återkommande element. De känns som härstammande från ett härligt power metal-land i fjärran i kontrast till den industriellt metalliska och gråa tillvaro som soundet på skivan i övrigt förmedlar. Som bäst görs den kombinationen på "Hold your children close and pray for oblivion", som stundtals är en riktigt pampig låt mitt i all mörk misär.  

Produktionen är massiv och det är fullt med elektroniska inslag och körer som förstärker känslan av stundande domedag. The whole of the law är verkligen mycket på en gång och inget för den som söker något behagligt. Vill man bli manglad tills man är en blöt pöl på golvet är det dock helt rätt.

Anaal Nathrakh



HELA LISTAN:
15. Anaal Nathrakh - The whole of the law
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

fredag 16 december 2016

Årets album 2016 - Plats 16: BOMBUS - Repeat until death

Century Media Records, 26/2 - 2016

Bombus har i sin tredje fullängdare Repeat until death lyckats med att göra lyssnarvänlig och medryckande, refrängstark hårdrock, men som tål repetitionens nötande utan att mitt intresse falnar överhuvudtaget. Där är skivans titel mycket passande, och jag är beredd att skriva under på att jag kommer ta med mig Repeat until death ända in i döden. Det här är en sådan där skiva som du alltid kan ta fram när du kör hem från jobbet på fredagseftermiddagen och vill att friheten ska kännas på riktigt. Kanske vevar du ner rutan lite och låter håret fladdra i vinden. Kanske har du tagit en öl i smyg på jobbet och kör på fyllan. Bombus passar utmärkt i alla lägen.

Med Repeat until death har Bombus tagit ett kliv mot de stora arenorna, både produktionsmässigt och i låtskrivandet. Det är mycket fokus på starka melodier och refränger som sätter sig, allt filtrerat genom Feffe Berglunds (gitarr, sång) och Matte Säkers (gitarr, sång) raspiga sångregister. Superdängan "Rust" gick på repeat i mitt huvud hela sommaren, och när jag tröttnat lite på den hittade jag nya favoriter. Jag gillar verkligen draget att lägga in en balladliknande låt, och en mycket snygg sådan, i "I call you over (Hairy teeth, ptII)" ungefär mitt i skivan. Skivan som helhet växer med det lilla avbräcket från det man förväntar sig och när fina titelspåret "Repeat until death"sedan följer är man mycket mottaglig för det medryckande, riffstarka öset som är Bombus signum. Även om det är mer välpolerat och möjligtvis med mindre tyngd jämfört med tidigare skivor, är Repeat until death ett steg mot precis den plats där Bombus kommer erövra världen, en klubbspelning i taget. Jag bugar och bockar och tackar för showen.

Bombus.


HELA LISTAN:
16. Bombus - Repeat until death
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

måndag 12 december 2016

Årets album 2016 - Plats 17: BÖLZER - Hero

Iron Bonehead Productions, 25/11-2016
Hypade schweiziska duon Bölzer har med sin fullängdardebut Hero levererat en riktig vattendelare, då den är snällare och ljusare än deras tidigare verk. Dessutom har sångaren Kzr lagt till sig med försök till rensång och sådant kan ju reta gallfeber på folk, det vet vi. Speciellt om vi befinner oss i gränslandet mellan black och death metal. Ett mycket fint landskap för övrigt. Jag måste erkänna att jag tidigare haft en mycket ytlig relation med Bölzer, och inte lyssnat nämnvärt på deras hyllade EP:s Aura (2013) och Soma (2014). Det gör mig betydligt mer resistant, om inte likgiltig, mot den förändring bandet gjort på Hero. Jag får väl återkomma i frågan när jag lyssnat in mig på de tidigare alstren. 

Exempelvis på inledande "The archer" och "Hero" finns förvisso en del udda rensång, men jag tycker att den är mer intressant än dålig, samt att den gifter sig fint med Kzrs vrålregister. I de rena partierna låter frontmannen som att han desperat står och mässar om jordens stundande undergång, alltid med en gedigen reverb. Det är också omöjligt att inte älska hans raspiga whiskeyvariant av vrålröst, som ibland för tankarna till Lemmy.

Min kloka bror sade i somras när Bölzer kom upp under djupa musikdiskussioner att bandet har ett unikt sätt att skriva riff och jag förstår nu vad han menar, även om det är sjukt svårt att förklara. Det är något i hur de hanterar takt, så långt har jag kommit i min lekmannamässiga analys. Gitarren (singularis, men låter som minst tre) växlar mellan frenetiskt pulserande och släpiga riff, och tillsammans med trummisen Hzrs ömsom tunga, ömsom entaktshetsiga bankande skapas en känsla av ett ordnat kaos med en hel del medryckande inslag. Som allra bäst är Hero på "Phosphor", "Spiritual athleticism" och avslutande "Chlorophyllia", där den mörkare sidan av bandet får stå främst. Bölzer är ett unikt band och jag är den förste att erkänna att jag skäms lite över att jag inte gett dem den uppmärksamhet de förtjänat tidigare. Bättring och bot på det. 

Bölzer.


HELA LISTAN:
17. Bölzer - Hero

Kramar VV

Årets album 2016 - Plats 18: HAKEN - Affinity

Inside Out Music, 29/4-2016
Om Spinebreaker är lite ruffigt och naggat i kanten är brittiska Haken raka motsatsen. Deras progressiva och snälla metal är polerad blank och skinande ren, precis som sångaren Ross Jennings stämma är Affinity igenom, med något sällsynt vrål som undantag, på långa eposet "The architect" till exempel.  Nämnda spår är ett gott exempel på att Haken kräver tålamod och tid av sin lyssnare, som så många band inom de progressiva underavdelningarna i musikens genrelabyrinter. Och hade den sex man starka orkestern inte kombinerat en komplicerad instrumenthantering med ett gäng galet pampiga och medryckande partier hade Affinity nog inte smält mitt hjärta så obevekligt som den faktiskt gjort. 

Haken visar den sidan allra mest på pampiga "Earthrise", som är en näst intill radiovänlig låt med ett stick och avslutningsparti som fick mig att bokstavligen studsa upp och ner i somras när jag hörde den för första gången. Mer effektivt botemedel mot bakfylle- och söndagsångest har jag aldrig upplevt. Även "The endless knot" har en struktur som påminner om ett vers/refräng-upplägg, och med klara hitkvalitéer. 

En röd tråd som höjer Affinity ytterligare är den härliga 80-talsflörten som går igenom både sound, instrumentering och skivans estetiska framtoning. Det är tätt mellan syntharna (bandet har en gubbe enbart på keyboard och en gitarrist som kör keyboard parallellt) och har man som jag inga betänkligheter gällande det är det bara härligt. Lyssna bara på fantastiska "1985", vars stick visar ännu ett exempel på Hakens förmåga att leverera toppar i sin musik som är helt vansinnigt höga, och som hade platsat fint på soundtracket till Top Gun. Även avslutande "Bound by gravity" bör nämnas, med en vacker stämning så långt från metal att ett slarvigt öra hade kunnat missta det för M83 i vissa passager. Genre och gitarr, bas, trummor-fundamentalister bör låta bli Affinity, men det har nog framgått.

Haken. 


HELA LISTAN:
18. Haken - Affinity

Kramar VV

söndag 11 december 2016

Årets album 2016 - Plats 19: SPINEBREAKER - Ice grave

Creator Destructor, 15/1-2016
Först in på Spotifylistan över presumtiva kandidater till den här listan var Ice grave, den fantastiska debuten från det kaliforniska bandet Spinebreaker och som onekligen har hållit hela året igenom. Med en dödsmetall som sänder iväg en tydlig flört med det fina svenska arvet i genren fångade det unga bandet från San Jose mig omgående. Lägg till en oerhört skitig och tung produktion som tillåter lite skavanker utan att det stör överhuvudtaget. Det snarare stärker och ger Spinebreaker en särprägel som gör att de sticker ut. Jag älskar också hur Alex Herreras sång ibland känns nästan ur takt, som att han inte pallar vänta på resten av bandet på att få ut det han vill ha sagt. 

Samtidigt som Ice grave är en old school-dödsskiva av rang besitter den en attityd och känsla som lär appellera en hel del åt gamla hardcorehjärtan. Ta ett spår som "Flesh wound", som med textrader som "Racist, homophobic, sexist putrid filth. Smash the ignorance. Exterminate the weak state of mind"  levererar ett fantastiskt antifascistiskt slag i ansiktet. Det är också ett av skivans starkaste spår, tillsammans med oerhört ösiga "Divine mortal being". Spinebreaker är ett band som jag vill se på en scen nära mig så snart det bara går. En så övertygande inbjudan till dans som Ice grave växer nämligen inte på träd. 

Spinebreaker. Foto: Joe Calixto



HELA LISTAN:
19. Spinebreaker - Ice grave
20. Witchcraft - Nucleus

Kramar VV 

Årets album 2016 - Plats 20: WITCHCRAFT - Nucleus

Dags så att avtäcka det konststycke som det är att göra bokslut för året. 2016 har varit ett skitår politiskt och mänskligt (konstaterade vi inte det 2015 också?) men ett sjuhelvetes musikår om man gillar vrål. Som vanligt har jag gått helt på känsla i mitt urval av det som varit bäst. Skivor som framkallar starka känslor hos mig och dessutom lyckas med det konststycket även efter ett antal lyssningar, det är de som hamnar i toppen av den här listan. Som vanligt har det varit ett veritabelt helvete att rangordna, och frågar du mig om någon månad kommer du inte få samma lista igen. Men här följer i alla fall ett tappert försök. Jag ger er Årets album 2016. Som förra året blir det en nedräkning, så jag hinner tänka efter och älta mina val till förbannelse.

Nuclear Blast, 15/1 2016

Ett smidigt sätt att ta sig in i mitt på helårsbasis avgränsade musikhjärta är att jag helt enkelt upptäcker bandet när de råkar släppa nytt. Så är fallet med svenska Witchcraft, som tack vare att de musikaliskt ligger i en hemvist där jag sällan befinner mig, det vill säga i gränslandet mellan traditionell doom och psykedelisk 70-talsrock av det tyngre slaget, faktiskt flugit under min radar.

Det rådde gitarristen och sångaren Magnus Pelanders dock snabbt bot på när jag drog igång Nucleus för första gången tidigare i höst. Hans känslosamma stämma är en fröjd att följa och höjer Witchcraft till nivåer som liknande band inte brukar nå i min bok. Oavsett vilken känslomässig intensitet det är som ska levereras gör Pelander det med en närvaro och nerv som tränger ut ur musiken och rakt in i vrån där ryggmärgen förvarar själen. Vill man ha hela känslospektrat i en enda låt är titelspåret "Nucleus" ett lysande exempel.

Nu är Pelander inte ensam om att göra Nucleus till den behagliga resa skivan är, sin oblyga restid på 73 min till trots. Produktionen är tung och modernt snygg, vilket jag också ser som en viktig variabel bakom att jag hamnat i 70-talsträsket till slut. Sen går det ju inte att undvika att få glädjefnatt till låtar som fantastiska "The Outcast" med sitt folkmusikinspirerade och flöjtackompanjerade gung. Trots att Nucleus rymmer en hel del vemod får den betecknas som en glad start på årets lista. Det kan vi behöva.

Witchcraft.


Kramar VV