 |
| Iron Bonehead Productions, 25/11-2016 |
Hypade schweiziska duon Bölzer har med sin fullängdardebut Hero levererat en riktig vattendelare, då den är snällare och ljusare än deras tidigare verk. Dessutom har sångaren Kzr lagt till sig med försök till rensång och sådant kan ju reta gallfeber på folk, det vet vi. Speciellt om vi befinner oss i gränslandet mellan black och death metal. Ett mycket fint landskap för övrigt. Jag måste erkänna att jag tidigare haft en mycket ytlig relation med Bölzer, och inte lyssnat nämnvärt på deras hyllade EP:s Aura (2013) och Soma (2014). Det gör mig betydligt mer resistant, om inte likgiltig, mot den förändring bandet gjort på Hero. Jag får väl återkomma i frågan när jag lyssnat in mig på de tidigare alstren.
Exempelvis på inledande "The archer" och "Hero" finns förvisso en del udda rensång, men jag tycker att den är mer intressant än dålig, samt att den gifter sig fint med Kzrs vrålregister. I de rena partierna låter frontmannen som att han desperat står och mässar om jordens stundande undergång, alltid med en gedigen reverb. Det är också omöjligt att inte älska hans raspiga whiskeyvariant av vrålröst, som ibland för tankarna till Lemmy.
Min kloka bror sade i somras när Bölzer kom upp under djupa musikdiskussioner att bandet har ett unikt sätt att skriva riff och jag förstår nu vad han menar, även om det är sjukt svårt att förklara. Det är något i hur de hanterar takt, så långt har jag kommit i min lekmannamässiga analys. Gitarren (singularis, men låter som minst tre) växlar mellan frenetiskt pulserande och släpiga riff, och tillsammans med trummisen Hzrs ömsom tunga, ömsom entaktshetsiga bankande skapas en känsla av ett ordnat kaos med en hel del medryckande inslag. Som allra bäst är Hero på "Phosphor", "Spiritual athleticism" och avslutande "Chlorophyllia", där den mörkare sidan av bandet får stå främst. Bölzer är ett unikt band och jag är den förste att erkänna att jag skäms lite över att jag inte gett dem den uppmärksamhet de förtjänat tidigare. Bättring och bot på det.
Min kloka bror sade i somras när Bölzer kom upp under djupa musikdiskussioner att bandet har ett unikt sätt att skriva riff och jag förstår nu vad han menar, även om det är sjukt svårt att förklara. Det är något i hur de hanterar takt, så långt har jag kommit i min lekmannamässiga analys. Gitarren (singularis, men låter som minst tre) växlar mellan frenetiskt pulserande och släpiga riff, och tillsammans med trummisen Hzrs ömsom tunga, ömsom entaktshetsiga bankande skapas en känsla av ett ordnat kaos med en hel del medryckande inslag. Som allra bäst är Hero på "Phosphor", "Spiritual athleticism" och avslutande "Chlorophyllia", där den mörkare sidan av bandet får stå främst. Bölzer är ett unikt band och jag är den förste att erkänna att jag skäms lite över att jag inte gett dem den uppmärksamhet de förtjänat tidigare. Bättring och bot på det.
 |
| Bölzer. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar