torsdag 29 juni 2017

COPENHELL 2017: Torsdag

Copenhell 2017 var en fantastisk upplevelse, precis som jag förväntat mig. Här kommer en liten summering av det viktigaste du bör veta för att dels inse att du borde varit där, dels reservera 21-23/6 2018 i kalendern då nästa års upplaga äger rum. För att inte bedöva era semesterberusade sinnen med en massa text har jag tänkt lägga upp det på ett lite annat sätt än att ordbajsa mig i mål som vanligt. Hade Veckans Vrål varit en mossig Guldbaggegala hade den enväldiga juryn delat ut följande statyetter.

System Of A Down. Foto: Veckans Vrål
TORSDAG

Årets avbytare
Går till Sam Carter från Architects som hoppade in för Keith Buckley i Every Time I Die och gjorde ett bra jobb. Buckley var hemma för VAB (Vård Av sjukt Barn) och det var ett stort avbräck för bandet live, även om brorsan och gitarristen Jordan Buckley axlade ansvaret över de humoristiska och hetsigt uppviglande mellansnacken på ett fint sätt.

Årets gubbmys
Går till In Flames som levererade ett stabilt gig där de positiva överraskningarna var att sången lät bättre än väntat, trots att Fridén freestylar lite väl mycket där tonerna är för jobbiga, och att den på skiva rätt svaga Battles (2016) höjdes live. Kul också att de bjöd upp en 10-årig pojke med tillhörande pappa på scen under halva giget. Saknar dock känslan av äkta känslor och nerv i framträdandet.

Årets smärtsammaste bortprioritering
Går till Frank Carter & The Rattlesnakes som lär ha varit ösigt utav bara helvete men som fick stå till sidan till förmån för:

Årets rifforgie
Går till Carcass som levererade fläckfritt under sitt gig, där jag bara stod och gapade över den delikata buffé av snortighta riff som bjöds, det ena svängigare än det andra men aldrig utan att tumma på den brutala grundkänslan. Kallade publiken framför Hades för om inte den största, så i alla fall den sötaste. Brittiskt och härligt så man blir alldeles varm.  Jeff Walker slängde ut minst ett plektrum per låt. Han måste vara rik.

Årets coverband
Går till Prophets Of Rage som förvandlade betongen framför Helviti till ett hoppande inferno. Föga förvånande utgjorde RATM hitsen merparten av setlisten och jag blev förvånad över hur lite det gjorde att det inte var Zack de la Rocka bakom micken. Ett extra plus till Tom Morello som klistrat "Fuck Trump" under gitarren och till hyllningen av Chris Cornell, där bandet spelade "Like a stone" med publiken på sång. Gåshuden hade stämpelkort på mina nybruna underarmar konserten igenom.

Årets allsång
Hade kunnat gå till föregående akt under "Killing in the name of" men tillfaller System Of A Down som nog faktiskt stod för årets bästa gig överhuvudtaget. Att det inte låter lika tonsäkert som på skiva gör liksom inget när galenskapen, öset och de allsångssäkra refrängerna ändå levereras helhjärtat från scenen, allt inramat i ett fett arenapaket. Och när dessutom publiken är helt med på allt som händer, då blir det en väldigt mäktig upplevelse. Allsången jag avser är naturligtvis från "Chop suey". Vi som publik fick oss förresten ett eget beröm, "Whatever you do in northern Europe, spread it to the world. You´re amazing". Jag är lättflirtad, så med sådana ord har man mitt hjärta för evigt. Tack, System of A Down.

Kramar VV

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar