Recenserar: MGLA + VALKYRJA + ACRIMONIOUS - Babel 1/6

Acrimonious. Foto: Veckans Vrål

Tyvärr hör det inte till vanligheterna att jag går på rena black metalspelningar. Det gör det extra kul att få möjligheten att avnjuta tre band i genren på en och samma kväll och under samma tak, det som tillhör den forna kyrkbyggnaden som numera huserar klubben Babel. Två för mig okända band, förutom till namnen, ska inleda innan kvällens huvudnummer Mgla kliver på.

Först ut är grekiska Acrimonious, som inte sparat på sminket till sina corpse paint och som också tagit med de svarta finljusen kvällen till ära. När de sätter igång efter en stunds stämningsskapande intro är det framför en rätt gles och avståndstagande skara, närmast scenen är det ingen trängsel direkt. Dessvärre är inte ljudet på topp, utan rätt tunt och skramligt, och det känns heller inte alltid som att bandet är helt samspelta. Som mest märks det i konsertens början, då både ljudet och framförandet tar sig framåt slutet. Jag kommer dock aldrig riktigt ifrån känslan av att det faktiskt är lite pajigt. Som när sångaren i ett mellanspel ska be någon slags bön till en gitarrslinga som i det närmaste är fritidsgårdsmässig i sin svårighetsgrad och som ändå inte sitter som den ska. På scen är sångaren Cain Letifer dock en behållning. Speciellt i inledningen är han så taggad att han darrar i hela huvudet när han stirrar publiken i ögonen och antingen önskar oss en fin kväll eller önskar livet ur oss, det är lite oklart. Acrimonious har dock lite att jobba med i sitt framförande för att det ska locka mig till ytterligare äventyr med bandet. 

Valkyrja. Foto: Veckans Vrål

När så stockholmska Valkyrja kliver på och startar sin spelning med en unison 180° vändning innan sångaren med epitetet RSDX äntrar med en majestätisk och exalterad aura blir det bokstavligen annat ljud i skällan. Ljudet är massivt i jämförelse med föregående akt och helheten känns mycket mer gjuten, med både imponerande och medryckande låtmaterial och ett hundraprocentigt engagemang från samtliga på scen. Det är en fröjd att se hur sångaren headbangar konstant ur takt, vilket känns som att det hör till, och med jämna mellanrum höjer näven och söker publikens respons. Denna får han också i växande grad under konserten i form av ett hav nävar i luften tillbaka. Samtidigt springer gitarristerna och basisten runt och poserar förtjänstfullt, när de inte fyller på sången i effektfulla körvrål. Valkyrjas form av black metal gör sig fint live med tempoväxlingar och ösiga partier uppblandat i manglet, som bandet också är kloka nog att utnyttja i hur de för sig på scen. En mycket väl genomförd spelning som kommer innebära en del lyssningsjobb framöver för min del, då jag inte lyssnat mycket på bandet innan cykelturen till Babel, då nyaste skivan The antagonist's fire (2013) fick utgöra soundtracket. 

Mgla. Foto: Veckans Vrål

För det är ju polska Mgla som är mitt huvudsakliga fokus denna kväll och som så många har jag senaste skivan och mästerverket Exercises in futility (2015) att tacka för det. Runt bandet finns ju en mytisk sida i och med den anonyma estetiken de kör med, där uppdragna huvor och ansikten helt täckt i svart strumpa utgör maskeringen. Dock inte under soundcheck, vilket man kanske borde tänka över inför framtiden. En upprörd herre med härlig göteborgsk brytning uttrycker effekten av det väl: "De gjorde det sist också, soundcheckade med samma personer. Mystiken försvinner ju helt." 

Och trots att hans utspel är rätt roligt att lyssna på är det precis det som händer med upplevelsen. Bandet går in i en skrubb och kommer ut nästan direkt igen, nu med full maskering. Och man vet precis vem som är vem. Som inte det är nog dras man med tjutande rundgång under inledande alstret "Further down the nest I", och med tanke på de missnöjda miner bandet hade under soundchecken kan man bara fantisera om hur taggade de egentligen är under maskerna i inledningen. Det ordnar dock upp sig under andra låten "Exercises in futility I" och med det också min känsla av missnöje. 

Publiken har dock inga problem att tagga till, vilket Mgla har sitt enormt starka låtmaterial att tacka. De behöver inte stå och hytta med näven och flirta med publiken, och de gör det inte heller. Låtarna står för sig själva, och speciellt de från Exercises in futility (2015) är så pass inkörda hos skaran att de får betraktas som hits. Trots det är det svårt att undgå tankar om hur det hade kunna blivit ännu fetare. Det är endast basisten som höjer sitt instrument i luften då och då, resten står mest rätt upp och ner och spelar. Förvisso osannolikt tight, vilket kanske kan vara en motivering till stillaståendet. Dock hade bandet med mycket enkla medel kunnat göra den redan fina upplevelsen ännu bättre om de visat lite engagemang rent kroppsligt. Maskerna hade förstärkt det och det hade kunnat vara en effektfull kombination. 

Nu är det ändå en fantastisk fin spelning vi får bevittna och jag ler stort när jag ser mig omkring och ser idogt gungande huvuden, slutna ögon och till och med hoppande och på snudd till moshande individer. Med den synen på näthinnan släpper jag också taget om verkligheten, sluter ögonen och låter mig ledas in i Mglas fantastiska musikaliska universum. Det är för övrigt förvånansvärt väl representerat med låtar från bandets tre fullängdare och även två EP:s, Mdlosci (2006) och Further down the nest (2007), allt inklämt på under timmen.

Överhuvudtaget är det en fin kväll på Babel. Dock känns det lite ovärdigt när banden, och Mgla i synnerhet, tvingas gå igenom den trånga publiken för att ta sig backstage både före och efter sina spelningar. Där har Babel en nöt att knäcka. Mer mörker i lokalen är också att föredra. Det heter ju faktiskt black metal. 

Kramar VV