10. CODE ORANGE - Forever
Kidsen från Pittsburgh har flummat ur totalt på Forever och blandar upp sin metalliska hardcore med elektroniska inslag och gör också klokt i att utnyttja att gitarristen Reba Meyers förutom hennes formidabla vrålröst också har en stadig rockpipa. När man delar på sångansvaret som Code Orange gör smälter jag och Forever är en lika omväxlande som blytung kreation.
9. GOD MOTHER - Vilseledd
Grindtät hardcore från Stockholm, som med Vilseledd har lyckats motsvara de högt ställda förväntningarna efter den lysande debuten Maktbehov (2015). God Mother är precis så där lagomt taktartsmässigt knöliga, man kan aldrig slappna av och tro att man vet vad som kommer härnäst, men utan att det spårar ur totalt. Kanske ösigast i år.
8. ELDER - Reflections of a floating world
Mest gitarr för pengarna i år står Elder och Reflections of a floating world för, med en djungel av riff och ständiga soloäventyr i deras stökigt komponerade rockkreationer. Det jag fastnat för hos bandet är förmågan att skriva geniala partier som fullkomligt slår en av stolen när de dyker upp. Det blir liksom värt väntan genom alla solon. Det är ju i och för sig en väldigt angenäm väntan. när det är Elder som håller i trådarna.
7. WOLFBRIGADE - Run with the hunted
Rutinerat, men allt annat än gjort på rutin. Tvärtom, på Run with the hunted känns crustveteranerna i Wolfbrigade riktigt hungriga. Alla ingredienser man vill ha i sin crust är där; melodierna, rockigheten och ett ursinnigt tempo, som ibland får växla ner till mysig tvåtakt för ombytlighetens skull.
6. CONVERGE - The dusk in us
Aldrig har jag funnit så mycket lyssnarglädje i Converge som på The dusk in us. Tidigare har jag tröttnat efter ett par låtar, men på senaste alstret är variationsrikedomen så pass att jag sitter fullkomligen naglad vid högtalarna. Kanske har jag bara inte märkt det tidigare, men jag upplever ett bredare känsloregister på ett sätt som jag inte uppfattat innan. Sen är det ju bra ställ emellanåt också.
5. PALLBEARER - Heartless
Doomlöftenas förra skiva Foundations of burden (2014) är en av mina absoluta favoriter på senare år, så Heartless har fått jobba i tuff uppförsbacke för att övertyga mig. Väl uppe på toppen av backen kan man dock konstatera att bandets förmåga att skriva episk "lager på lager"-doom är intakt samt att de inte tänker stagnera och slentrianmässigt repetera gamla stordåd. Det premieras!
4. MASTODON - Emperor of sand
Giganternas senaste är en riktig hitkavalkad i sammanhanget och som bekant gnäller jag aldrig över allsångsvänlighet i refrängerna, vilket det finns gott om på Emperor of sand. Mastodon har dock för den delen inte släppt på klurigheterna i riffmakeriet, och tillsammans med hitkänslan bildar det en explosiv kombo och helt enkelt ett sjuhelvetes bra album.
3. MYRKUR - Mareridt
Mareridt är en makalös kombination av melodisk popgenialitet och dystert mörker, allt med Myrkurs patenterade svart-vita personlighetsbyte både inom och mellan låtarna. Folkmusiken är kvar och så också influenserna från black metal, men Myrkurs briljanta hantverk har slipats ytterligare nästintill till perfektion. Som vanligt är det rakt igenom otroligt vackert.
2. WOLVES IN THE THRONE ROOM - Thrice woven
Ända sedan jag målade om taket därhemma till Thrice woven (taket blev vitt, trots soundtracket) har jag varit fullkomligen förälskad i detta album. Det är fullpackat med melodi och atmosfär och är ett väl förpackat tvärsnitt av hur black metal ska vara för att falla mig i smaken. Vackert, lagom ondskefullt och med episkt låtbygge som grund, där varje låt blir som sitt egna lilla universum. Anna von Hauswolffs gästande höjer också helheten.
1. BELL WITCH - Mirror reaper
Med det tackar Veckans Vrål för 2017 och önskar ett Gott nytt år! 2018 återkommer jag med nytt ihärdigt vrålälskande!
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar