Veckans svenska! presenterar Cult of Luna

Jag inleder Veckans svenska med att hylla mitt absoluta svenska favoritband just nu - Cult of Luna. Det var i början av året som bandets nya skiva "Vertikal" (På Spotify) kom och fick mig att tappa andan. Jag har inte återfunnit den ännu. I hård konkurrens med Somewhere along the highway och Eternal Kingdom tycker jag att bandet gjort sin absolut bästa skiva hittills med Vertikal. 

Umeåbandets postrocksdoftande metal är otroligt vacker, brutal och lugnande på samma gång. Musiken är smart på ett inkluderande sätt vilket gör att jag som lyssnare tror att jag förstår musiken på ett djupare plan. Det norrländska vemodet värmer i hela kroppen och får mig att vilja sitta själv i ett mörkt hörn med en mörk öl en mörk höstkväll och bara känna lugnet. 

Jag har haft turen att få se Cult of Luna två gånger i år. Först på Vega i Köpenhamn i april och sedan på Malmöfestivalen i augusti. Det är tyst mellan låtarna,  inget mellansnack som förstör den nästan meditativa stämningen och känslan av att musiken ska tala för sig självt. Åttamannabandet är dock inte på något sätt tråkiga på scen utan går in i musiken minst lika mycket som publiken, som i dess mest intensiva perioder slänger upp en näve eller två i luften. Annars är det gunga med huvudet i takt och samförstånd som gäller. I höst får man åka till Island eller USA för att se bandet, då Sverigeturnén avslutades just på Malmöfestivalen.

Cult of Luna på Malmöfestivalen 2013. Foto: VV

Mitt favoritspår på Vertikal är episka "In awe of". Luta er tillbaka för närmare 10 minuter njutning!

Kramar VV