söndag 18 mars 2018

COPENHELL 2018 - hela programmet är släppt och det rycker i festivaltarmen.


Det bästa som hänt den svenska midsommarhelgen sedan inglasade altaner är ju Köpenhamns trevligaste hygge, Copenhell. Tre år i rad har jag förlagt mitt midsommarfirande till Refshaleøn och aldrig har jag blivit mindre än lyrisk över min upplevelse. Nu är de drygt 40 band som festivalens program rymmer släppta och nytt för i år är en warm up på onsdagen, med spelningar på minsta scenen Pandæmonium. Inte vilka spelningar som helst, onsdagen innehåller i mitt tycke två av de mest intressanta namnen sett över hela festivalen, nämligen Neurosis och Turnstile. Två akter som energimässigt står i bjärt kontrast till varandra, vilket bådar för en fin och väl uppvärmande kväll.

Under själva festivalen, som rymmer ca 40 band på tre scener och tre hektiska speldagar, är godbitarna väl utspridda utifrån det vi vet hittills om speldagar. Personligen håller jag Parkway Drive som den headliner som kommer bli mest inspirerande att se, om de håller den nivå av liveframträdande som de brukar. Annars är ju Deftones ett både nostalgiskt och kvalitétsmässigt (de två epiteteten gifter sig inte alltid) starkt namn som med tanke på att senaste skivan Gore (2017) var rätt stark ska bli riktigt kul att se vad de har innanför västen live numera. Ghost är ju också kul, även om alla tråkiga turer kring pengar och avhopp förtagit lite av mystiken. Årets pojkrumsnostalgi får gå till Helloween som gör bäst i att inte spela en låt äldre än Keeper of the seven keys pt II (1988) för att jag ska orka hela spelningen. "If I could fly" är undantagen, en riktig guilty pleasure-dänga.

Kreator är ett annat tyskt gäng som jag ser väldigt mycket fram emot att se igen på Copenhell, och denna gång har jag betydligt mer lyssningstimmar i ryggen, inte minst på riktigt fina Gods of violence (2017). 2015 såg jag dem på festivalen och blev då positivt överraskad av hur stark deras liveshow var. Det kan bli hur kul som helst. At The Gates börjar man bli van över att se på scen numera, men med en ny skiva i bagaget, som vi hoppas är magnifik, tror jag på en riktig nytändning även live. Satyricon släppte en riktig fin skiva förra året och så gjorde också landsmännen i Enslaved. De förstnämnda har jag aldrig sett live så de får definitivt räknas till en av höjdpunkterna detta året.

Av de mer okända namnen håller jag danska Orm och isländska Audn, både black metal i någon form, som några av de mest intressanta, tillsammans med genrehopkoket Zeal & Ardor som jag tror man bör lägga minst en kvart på i alla fall. Graveyard, Arch Enemy, Danko Jones, Alice In Chains, Ozzy och Sodom lär man väl inte heller ska missa. Lyckas jag dessutom tajma in att se Asking Alexandria bara när de kör härligt smöriga power balladen "Moving on" är festivalen fullgjord. Men när ska jag hinna dricka öl och köpa merch? Följ med och hjälp mig med det är du snäll.

Ett enda uppenbart minus återfinns dock på årets poster - vart är kvinnorna? Utan att förta de fyra undantagen (L7, Nightwish, Arch Enemy och The Last Internationale) som jag kan hitta i line-upen så är det (som på alla metalfestivaler) en enorm korvfest. Det kan vi alla bli bättre på att påverka och se till att förbättra inför framtiden!

Kramar VV

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar