lördag 16 november 2013

Vad är väl en natt på KB?

I onsdags hade jag ynnesten att få närvara på "Vans off the wall music night" på KB där Like Moths to Flames, Memphis May Fire, We Came As Romans samt Parkway Drive höll hov. Allt tack vare Close Up och fru Fortuna som lät mig vinna en biljett. Fortfarande mycket tacksam.

När jag stegar in genom portarna på KB kl 1850 är det redan svettigt och Like Moths To Flames avslutar sin sista låt. Jag hinner inte få mer behållning av den spelningen än att jag inser att publiken verkar riktigt på. Studsandet upp och ner är i full gång, och det ska visa sig vara bara början på KB-publikens fina uppvisning i hur man ger banden den respons de förtjänar. Själv har jag precis börjat smälta veg-burgaren jag ätit till middag.

När Texasbandet Memphis May Fire kliver på en kvart senare har jag fyllt på vätskedepåerna och så har också den yngre delen av publiken som sannerligen inte är på KB för att vila upp sig. Det är underbart att se den respons de ger samtliga av banden. Säger någon "jump", så är golvet studsande på nolltid. Säger någon "sing" så har du en allsångskör med full koll på texterna.

MMF levererar välpolerad metalcore med mycket rensång och emo-influenser. Live låter det snyggt. Så pass snyggt att jag inser att Chase Ryans rensång har lite playback-assistans, så också när gitarristen Kellen McGregor fyller i den melodiösa sången. Men det går inte att störa sig på en sådan detalj när stämningen är så hög och varm. Spana in ett klipp från spelningen, courtesy of VV:s skraltiga Iphone. Låten heter "Vice".




Genomsnittsbesökaren på KB denna kväll är en kille i sina tidiga 20 med i alla fall funderingar på att skaffa töjningar i örat och stolt bärare av en nyköpt Parkway Drive t-shirt. När We Came As Romans står på tur känns det att temperaturen höjs en aning. Bandet kör med två vokalister. Kyle Pavone står för rensången och David Stephens för vrålet men flikar in med lite rensång ibland. Av de två frontmännen är det den senare som engagerar mest. Stephens är nämligen riktigt taggad och manar på publiken även när han inte sjunger. Pavone å sin sida verkar lite störd av både ljudet och det faktum att bandet lyckas få igång ett frenetiskt stage divande. Det är inte många stunder som bandet lämnas i fred på scenen. Publiken följer Stephens anvisningar på militäriskt manér och när man lyckas få till den första wall of death jag sett på KB redan i första låten är ribban satt för resten av kvällen. Det är musikfest. Döm själv av mitt försök att fånga den på film.



Efter We Came As Romans börjar jag känna av onsdagströttheten och oron för att höjdpunkten på kvällen, Parkway Drive, inte kommer kunna bota denna. Oron är helt obefogad. När Parkway Drive kliver på med "Dark Days" från nya skivan så vill jag och hela KB med mig explodera av lycka. Parkway Drive ska ju vara ett bra liveband, mycket tack vare fantastiska frontmannen Winston McCall. Mycket riktigt. Hela spelningen igenom så lyckas han tända publiken till nya nivåer samtidigt som han själv faktiskt verkar vara överrumplad av stödet från Malmöpubliken. Jag håller i mobilen och filmar under första låten men när McCall annonserar circle pit till gamla dängan "Idols and anchors" så sticker jag iväg. När jag letar i mina KB-minnen tror jag faktiskt inte jag sett något liknande på KB, möjligen med undantag av Refused förra året. Det vimlar av folk på scenen, circle pitsen avlöser varandra och allsången är hjärtlig. Jag är, precis som bandet själva verkade, överraskad över det massiva stödet och kommer leva långt in på vintern på den kärlek publiken och bandet skapade tillsammans. Se den lite skakiga videon från första låten. Och njut!




Kramar VV

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar