fredag 29 juni 2018

COPENHELL 2018: Warm up + Torsdag

Längesen det var livstecken från denna armt underprioriterade blogg. Livet kom emellan. Och till bloggens stora glädje innebar livet sommarlov för en vecka sen - och därmed traditionellt midsommarfirande på Refshaleön i Köpenhamn och den för i år fyra dagar långa metalfestivalen Copenhell. Som jag älskar detta evenemang. Här följer mina små betraktelser över de fyra festivaldagarna. Vi börjar med det band jag sett fram emot allra mest, och som öppnade onsdagens warm up - Turnstile från Baltimore, Maryland.

Brendan Yates, Turnstile. Foto: Veckans Vrål

TURNSTILE
Bandets studsiga hardcore med undersköna 90-talsvibbar både från rocken och grungen, samt med en rejäl nypa Rage Against The Machine, är musik vars lämplighet för liveformatet lär vara oöverträffad under rätt omständigheter. Några omständigheter under eftermiddagen på Pandaemonium ligger dock tyvärr bandet i fatet. Det är tidigt och rätt glest framför scen och även om den närvarande skaran blir mer än taggade av inledande hiten "Real thing" från senaste skivan går det inte att undvika tanken på hur det sett ut om det varit packat med folk och dessa dessutom hunnit bli packade. Rökare efter rökare fyras dock av och samtliga mina favoriter förutom "Can´t deny it" kan bockas av. Publikens gensvar blir som allra hetast under RATM-svängiga dängor som "Fazed out" och "Gravity". När sångaren Brendan Yates ber om mosh pit får han självklart också det - det är enligt god sed på Copenhell. 

Nämnda sångare är en lysande estradör som varvar studsande och piruetter på scen samt är uppe i högtalarsidan och klänger. Allt med ett uttryck som är ger ett både kaxigt och finurligt intryck. Basisten och rensångaren Franz Lyons är också en fröjd på scen med en härlig inlevelse och som studsar runt emellan skönsångsinslagen. Allt sammantaget är det en bra konsert men som hade kunnat vara festivalens bästa om den inträffat dagen efter. Turnstile är ett fantastiskt liveband som förtjänar publik i samma storlek som nämnda likarna i RATM. Kolla på Internet om du tvivlar på det.

I övrigt innebär torsdagens warm up därefter en lång och ölstinn väntan på kvällens största akt Neurosis - även om L7 och Mustasch iakttogs från behörigt avstånd. När konserten startar stapplar vi in i vad som visar sig bli en i det närmaste extatisk och meditativ upplevelse på samma gång. "Given to the rising" inleder och avslutar gör "Through silver in blood" - två av de få låtar som jag kan identifiera även i nyktert tillstånd. Däremellan bockas en hel del låtar från nyaste skivan av medan publikens inlevelse når religiösa höjder. Min mobil är död så inget förutom lyriska minnesfragment och en öm nacke finns kvar av konsertupplevelsen. Det var himmelskt bra, ta mig på orden.

Parkway Drive. Foto: Veckans Vrål
PARKWAY DRIVE
Ett band som verkligen bär upp de stora scenerna är australiensiska metalcoregiganterna i Parkway Drive. Så lämpligt då att festivalens första spelning på största scenen Helviti utgörs av de energiska surfarna från down under, vilket bäddar för en rejäl arenashow. Dock minus pyro och eld på grund av rådande eldningsförbud. Så gäller också den traditionella Copenhell-elden som brukar signalera konserternas start, som i år ersatts av en gigantisk supportertuta. Inte lika metal men desto mer störigt. Nåväl, visst kan väl australiensarna tända en publik utan en massa effekter på scen? Visst kan de det. Med frontmannen Winston McCall som tändvätska är det full fart från "Vice grip", vilket är då vi lyckas vara på plats. Sedan följer hit på hit och som vanligt varvat med taggade uppmaningar till crowd surf och mosh pit från scen. Under gamla rökaren "Karma" lyckas man som allra bäst genom att uppnå vad jag tror är den största pit jag sett på Copenhell. Det är torrt som fnöske och så dammigt att man knappt ser scenen från min position när en betydande del av publiken gör metaljympa tillsammans.

De nyare låtarna är i mitt tycke svagare än bandets tidigare nivå, och den rapliknande sången som återfinns på t ex "Absolute power" är inte min kopp te, även om jag stör mig mindre på det live. Konsertens klimax återfinns i nämnda "Karma", den öronbedövande allsången på "Wild eyes" samt det avslutande hoppande infernot på "Bottom feeder". Och den djärva herren med kryckor som crowdsurfade minst fyra gånger. Som ni märker är min stora behållning av Parkway Drives framträdande interaktionen med publiken - vilket inte är konstigt när det är något som bandet i mitt tycke är bland de bästa i världen på just detta.

Parkway Drive lockar till dumdristigheter. Foto: Veckans Vrål.
Från australiensarna är det musikaliska steget till experimentiella Zeal & Ardor ett jättekliv. Amerikanerna härförs av sångaren Manuel Gagneux men har en härlig lineup med bl.a. två körsångare som både vrålar och öser så hjärtat blir varmt. Bandets minst sagt unika mix av musik med ursprung i den afroamerikanska musiktraditionen med mycket gospel och blues, med black metal är oerhört tung live och betydligt mer krossande än på skiva. Jag blir helt hänförd av det jag ser och ångrar bittert att jag inte lyssnat in mig mer. Det är faktiskt riktigt tunga partier emellanåt och den otippat stora publiken framför Pandaemonium gillar det de hör. Zeal & Ardor gillar nog det de ser framför sig, för de verkar uppriktigt tagna av stödet de möter. Detta kommer visa sig vara festivalens största positiva överraskning för min del.

Zeal & Ardor. Foto: Veckans Vrål

Dagens största måsten är härmed över för egen del. Lite slötittande på Nightwish, med inte mer reflektion än att det är kul att ha sett det, följt av ett mer engagerat konsertbesök när Arch Enemy intar Hades. Jag är inget fan av bandet mer än att vissa hits lyckats fastna och det är ju omöjligt att inte digga när låtar som "War eternal" går på. Proffsigt är ordet som kommer till mig, och det är i mångt och mycket frontkvinnan Alissa White-Gluz förtjänst. Hon eldar på publiken och är mest rörlig på scen, samt vrålar lika kompetent som på skiva. Proffsigheten är dock på gränsen till slentrianmässig och jag kan sakna en känsla av verklig nerv.

Arch Enemy. Foto: Veckans Vrål.
Apropå proffs är det ett fullblod av den arten som gör att jag och min festivalkompanjon och bror trotsar alla naturlagar post 30-års ålder och härdar ut tills 01:45. Då kliver nämligen legenden Max Cavalera på med Soulfly klockan 01:45. Det visar sig vara värt mödan, och följande dags kroppsliga förfall, då Cavalera är på storhumör och känns som att han gör en replokalsspelning som 18-åring. Inget knussel, bara kärleken till metallen i alla dess former är det han utstrålar och han har en rejält berusad publik till sitt stöd i den saken. När Sepultura-klassikern "Roots bloody roots" körs igång är det en ackumulerat lyckorus i publiken som manifesteras i ett härligt inferno framför scen och det känns som att väldigt lite tid har gått sedan jag var tjugo och såg honom senast på Hultsfred. Värdig avslutning på en lång dag och natt.

Kramar VV





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar