Recenserar: RUSSIAN CIRCLES + CLOAKROOM - Vega 22/2

Det är under en ruggig onsdagskväll med stormvarning som Russian Circles och landsmännen i Cloakroom valt att förlägga på fina Vega i Köpenhamn. När dessutom starten på huvudbandets konsert läggs till okristligt sena tiden 23.00 har jag farhågor om att jag kanske inte ska få så mycket sällskap i konsertsalen på Lille Vega. Men det är som bekant ruter i danskarna och när klockan slår 22 och Cloakroom ska kliva på börjar det fyllas på till en fullt ändamålsenligt stor publik. Ingen trängsel, men absolut inte pinsamt glest.

Cloakroom. Foto: Veckans Vrål

CLOAKROOM
Jag har egentligen noll erfarenhet av trion från Indiana men har förstått så pass att de blandar en del otippade element som postrock med stonerriff i en indierockstappning. Det låter onekligen intressant på pappret och är inte helt oävet live heller ska det visa sig. Det är en frisk fläkt av 90-tal där de rockigaste sidorna av Radiohead möter stoner rock, speciellt när sångaren Doyle Martin, för övrigt utseendemässigt en lite ruffigare variant av Weezer, har sin mest gnällsjungande stunder. Tillsammans med de fuzziga riffen blir det en kul och effektfull kombo, effektfullt varvat med lugna postrocksbyggen. Konserten lyfter som allra mest när fokuset läggs på fuzz och tyngd. Då är behållningen riktigt stor och jag tycker du bör kolla in hur detta låter på skiva. Det ska i alla fall jag.

RUSSIAN CIRCLES

Russan Circles. Foto: Veckans Vrål

Om mina ögonlock känns något tunga i pausen mellan banden blir jag klarvaken när Russian Circles kliver på och startar igång kalaset med "Asa", introspåret från nyaste Guidance (2016). Det är en lugn historia som när den går över i briljanta "Vorel" tänder konserten och följaktligen publiken på allvar. Tyngden och drivet i låten förstärks live och nackmusklerna på publiken inne på Lille Vega jobbar unisont i takt med musiken. Ljudet är förnämligt. Möjligen ges trummorna en mer framskjuten plats än på skiva men det gör ingen skada, tvärtom. Det är i mångt och mycket drivet i Dave Turncrantz trummor som lyfter upplevelsen live över den på skiva.

Brian Cook. Foto Veckans Vrål

Sen är det också en fröjd att följa Brian Cook, till dagen stilig i vit skjorta och svarta hängslen, som hetsar mellan gitarr och bas, ofta under samma låt. Sen sköter han också det elektroniska. En riktig påläggskalv alltså. Tillsammans med tredje medlemmen, gitarristen Mike Sullivan skapas en massiv ljudupplevelse. Tur att de kan klona sig själva i loopformat, vilket gör att tre personer låter som minst sex.

Russian Circles visar upp sin imponerande låtskatt, med exempelvis "Deficit" och "1777" från Memorial (2013), "309" och "Mlàdek" från Empros (2011) och för att inte tala om "Harper Lewis" från Station (2008) som är en av konsertens höjdpunkter. Det är bandets rytmiska sida som gör sig allra bäst live och de briljanta trummorna har en stor del i det. Det är också det som gör att en beskedlig låt som "Mota" från Guidande (2016), som är helt episk på skiva, men som inte sticker ut lika mycket live. Allt sammantaget är det en av de bästa konserterna på länge och som trots att jag hade höga förväntningar infriades med råge.

Russian Circles. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV