A COLOSSAL WEEKEND: Lördag

Emma Ruth Rundle. Foto: Veckans Vrål

Dag två på A Colossal Weekend konkurrerade med strålande solsken och förmodligen årets första sommarhygge i Köpenhamn. Det var inget som hindrade hängivna festivalbesökare att sluta upp på Vega, minst lika taggade som dagen innan.

OXBOW
Först ut på Lounge är amerikanska Oxbow, ett band jag själv har dålig koll på men där jag förstått så pass mycket att man bör ta chansen att se dem om man får möjlighet. Följaktligen lämnar jag ett soligt Köpenhamn och äntrar en mycket varm och mörklagd lokal. Det är det värt ska det visa sig. Bandets musik är en excentrisk avant garde och experimentell form av rock med inslag av både blues och post metal. Live är sångaren Eugene S. Robinson minst lika excentrisk som musiken och det är en härlig resa att följa honom spelningen igenom. Han äntrar scenen iklädd kostym och hatt men slänger av sig plagg för plagg och är i slutet endast iförd kalsonger och öppen skjorta. Med en energinivå som pendlar mellan att han till synes är på väg in i medvetslöshet till att han hetsigt mässar likt en baptistpastor på någon form av kemikalier vet man aldrig vad som komma skall. Det gör Oxbow till en riktigt underhållande spelning med festivalens absolut bästa scenpersonlighet i Robinson.

Oxbow. Foto: Veckans Vrål

EMMA RUTH RUNDLE
Betydligt mer sansad men desto mer förtrollande är Emma Ruth Rundle från Los Angeles som blir nästa stopp på Lounge. Hennes musik tangerar postrocken i sitt utförande men är lika mycket folkmusikinspirerad singer song-writer med mycket behagliga harmonier. Trots att jag ofta ger sken av att gilla hårdare tongångar är det en musikform som jag uppskattar mycket och Emma Ruth Rundle utför den på allra bästa sätt. Live har hon dessutom en underbar nerv. Detta både i sin ömsom sköra, ömsom knivskarpa stämma och i en hundraprocentig inlevelse som smittar till allra längst bak i publiken där jag befinner mig. När hennes band lämnar under sista låten blir det mycket intimt och det är omöjligt att inte bli tagen av stunden. Med tanke på både hennes kvalitéer live och styrkan i låtarna kan jag inte undgå att undra hur Emma Ruth Rundle inte nått betydligt större arenor. Lika tacksam är jag för att hon inte gjort det. En av festivalens absolut vackraste stunder.

SUMAC

Sumac. Foto: Veckans Vrål

Det kan nog inte bli tvärare kast till nästa band som står på tur. Tungt är nämligen ett epitet som inte på långa vägar gör amerikansk-kanadensiska Sumac rättvisa. Aaron Turner (ex-ISIS) är hjärnan bakom denna trio som dagen till ära har världen snyggaste flintis Joe Preston (ex-High On Fire, ex-Melvins bl.a.) på bas istället för ordinarie basisten Brian Cook, som är upptagen med Russian Circles. Dubbla stackar är det som gäller och det låter som att det är en armé på scen och inte tre personer när basen i de allra tyngsta partierna får hela flervåningshuset att gunga. Bandets musik är komplex och experimentell med en massa taktmässiga komplikationer men kittlar samtidigt ryggmärgen och appellerar till reptilhjärnans mest primitiva instinkter. Det märks mest på Aaron Turner, vars vilda headbangande är en fröjd att se men också på trummisen Nick Yacyshyn, som borde slagit hål på alla sina skinn med tanke på med vilken frenesi han hanterar sitt instrument. Som publik dras man mellan att koncentrerat spana in Turners tekniska finesser med gitarren, som exempelvis när han slår med trumpinnar eller stämmer ner under låtarna, och att dras med i musikens obevekliga tyngdkraft och uppnå total katarsis. Jag blev blåst på Sumac på Roskilde 2016 tack vare tjyveri i mitt tält. Nu när jag upplevt dem live kan jag sova om nätterna igen.

Alcest. Foto: Veckans Vrål

ALCEST
Headlinar på lördagen gör franska Alcest, vars frontfigur Neige jag faktiskt skymtat i publiken både på  Oxbow och Emma Ruth Rundle. Det är inte utan att man blir lite starstruck. Med dissonansen från Sumac ringandes i öronen är det underbart att vila sig mot Alcests ljuvligt vackra harmonier och Neiges otroliga lugn på scen gör att det känns som att bli omhändertagen av något övernaturligt väsen med fransk brytning. Han blickar ut mot publiken som om det vore över sin familj och drar lätt på smilbanden för att visa oss att han är stolt över det han ser. Jag älskar hur han ibland med mycket små medel gör lite extra för publiken, som att sträcka upp en hand eller gå lite längre fram på scenen, och får en varm och kärleksfull respons från publiken. Musikaliskt är det precis så vackert som på skiva och vi bjuds på en hel del låtar från Kodama (2016), närmare bestämt "Kodama", "Je suis d'ailleurs, "Eclosion  och "Oiseaux de proie" samt de äldre låtarna "Autre temps", "Délivrance" och fantastiska "Percées de lumières". Stämningen i Lille Vega är fantastisk och luften är tät av ömsesidig kärlek till musiken. Stundtals vaknar jag ur min egen trans och ser mig omkring och ser då ett hav av nickande huvuden som tyder på att fler känner som jag. När avslutande "Délivrance" ljuder ut vill jag att Alcests musikaliska omfamning aldrig ska ta slut. Det är stunder som denna som gör att det inte finns något finare än att älska musik tillsammans med andra. Tack Alcest för det!

Tack också A Colossal Weekend för en fantastisk festival med underbart omväxlande bokningar, och med ett stort extra plus för det jämställda tänket! Vi ses nästa år!

Kramar VV