Om att vara förälskad!

Ni vet den där känslan. Det pirrar i maggropen, munnen kan bara inte låta bli att le och man kan inte få nog av hen. Låten alltså. Jag blir kär i låtar, är mer benägen att falla när jag är bakfull men det kan hända när som helst. Och nyförälskelsens alla kännetecken finns där, även fast det är ett stycke musik som är objektet som utsätts för min kärlek. 

Kännetecknen brukar se ut som följer. Jag är helt okritiskt inställd och ser bara det fantastiska i låten samt kan lyssna på låten om och om igen utan att tröttna. Låten får mig att dansa, sjunga eller bara studsa upp och ner av extas. Oftast får den också mig att fantisera iväg hur jag på något magiskt vis tagit en plats i bandet och sjunger den på valfri festivalscen i Danmark, eller att jag kör ett bejublat dj-set, också på valfri festival i Danmark, och hela publiken blir som galna när låten går på. Jag har livlig fantasi som ni märker. 

Vilken typ av låtar blir jag då förälskad i? Hitpotential är ett måste. Antingen ska det svänga ordentligt om den eller, som nog oftast är fallet, så har den en smittande melodi som inte sällan tangerar gränsen till smörigt. Förälskelsen är oftast av blixtsnabb art så är du en lättsmält och catchy låt löper du större risk att bli drabbad. Dock är gränsen hårfin, för om du är för lättsmält håller du inte för att lyssnas sönder. 

Haken.

Med det sagt om låtförälskelsens natur är det dags att avslöja några av mina före detta och nuvarande kärlekar, närmare bestämt fem av dem. Det är helt ok att vara polyamorös när det gäller låtar så vän av ordning och kärnfamilj kan titta bort. 

Haken - "Earthrise", Affinity (2016)

Om jag skulle säga till dig att en låt kan rädda livet på en människa låter det lite väl dramatiskt. Och visst är det en överdrift att ge fantastiska "Earthrise" epitetet livräddare men att den lyfte mig många snäpp ovanför vattenytan när jag hörde den är en ren sanning. Den fullkomligt sprudlar av hoppfullhet och jag har fått sjuka glädjefnatt till det fantastiska sticket, som du inte ska spola fram till - du ska höra låten i sin helhet. Det kommer dock vara väl värt väntan när du väl är där. Min innerliga relation med "Earthrise" är mitt i förälskningsfasen och ett ypperligt exempel på hur sjukt viktig musiken är för att jag ska vara hel som människa.

Asking Alexandria - "Moving on", From death to destiny (2013)

Kanske inte den kärleksrelation jag stoltserar med mest utan liknar mer en tonårsförälskelse innan man helt enkelt visste bättre. Men vi hade en passionerad vecka eller två under 2015 som jag aldrig hade velat vara utan. Visst pirrar det fortfarande till lite vid sticket och framför allt vid tonartshöjningen på sista refrängen men vi känns ändå klara med varandra, "Moving on" och jag. Allt har sin tid.

Crashdiet - "It's a miracle", Rest in sleaze (2005)

Det var under Julen 2005 som jag och Stockholmska Crashdiets sköna 80-talsdoftande dänga "It's a miracle" hade vår fling som förgyllde de otaliga bakfyllorna som hörde till det blöta mellandagsfirandet i Östersund. Tydligen är  tonartshöjningar ett tema som enkelt får mig på fall. Trots tidens tand är vi fortfarande goda vänner, det märker jag när vi träffas igen. Sångaren Dave Lepard avled tragiskt något år efter så känns extra fint att ha den med här. 

Ghost - "Cirice", Meliora (2015)
Listans kanske mest hållbara relation är den jag har med den otroligt vackra uppenbarelse som "Cirice" är. En låt att falla tillbaka på när andra inte håller för det slitage som alla relationer utsätts för med tidens gång. I "Cirice" har Ghost lyckats med konststyckets att skapa en tingest som är bedövande vacker från första anblicken, men nog spännande och oberäknelig för att hålla kärleken vid liv genom alla livets skeden.

Pelican - "Deny the absolute", Forever becoming (2013)

Det är riktigt starkt av en helt instrumental låt, således med total frånvaro av smörig rensång, att vinna min gunst på det sätt som Pelicans glädjesprutande inferno "Deny the absolute" gjorde när det begav sig 2013. Min gunst har den för övrigt fortfarande och kommer så ha så länge mina arma hörselorgan mäktar med. Post metal har aldrig varit så svängigt, varken före eller efter.

Det finns fler lik och skatter i garderoben. Således är detta ett ämne som det kommer återkomnas till. Jag delar gärna min kärlek med andra, det är bara att hugga in!

Kramar VV