ROSKILDE 2016: Ghost

Ghost. Foto: Veckans Vrål

Om 2015 blev året då Ghost övertygade mig på riktigt på skiva med briljanta Meliora (2015), har jag förhoppningar inför spelningen på Arena på torsdagsnatten om att det ska bli spelningen då bandet fullt ut övertygar mig som liveband. Att vi pratar om ett band med stor internationell publik är tydligt när jag mödosamt tränger mig fram i den främre fållan. Det är smockat med folk och stämningen är hög och berusad, både av musikalisk förväntan och intag av diverse slag.

Ghost inleder med "Spirit" och "From the pinnacle to the pit" från nya skivan innan de river av "Stand by him", en låt från debutskivan vars nivå höjs avsevärt live. Det är riktigt bra driv och publiken under Arenas tak har varit uppvärmd sedan länge och studsar i takt med musiken samt lyder minsta vink från Papa Emeritus III. "Per aspera ad inferi" följer innan det är dags för magiska "Cirice", som jag håller som en av förra årets vackraste låtar, alla kategorier. Bländande vackert blir det också när de minst 15 000 närvarande klämmer i unisont i den hypnotiskt vackra refrängen. Om jag var förväntansfull innan är jag nu helt lyrisk över den fantastiska stämningen, och den smäktande allsången blir om möjligt än mer öronbedövande under lugna och psalmliknande "He is" som följer på mäktiga "Year zero". Ghost verkar också gilla läget och det publikfrias rejält från scenen, främst genom Papa Emeritus humoristiska mellansnack på sedvanlig fejkad vatikanstatsbruten engelska.

Ghost. Foto: Veckans Vrål

Överhuvudtaget gör sig de nya låtarna mycket bra live, med de ovan nämnda "From the pinnacle to the pit", "Cirice", "He is" samt "Absolution" som konsertens höjdpunkter, tillsammans med alltid helt fantastiska "Ritual" från debutskivan. Live överförs det tyngre soundet som finns på Meliora (2015) till alla bandets låtar vilket höjer dem till en annan nivå. Med de nya låtarna i bagaget har man också  i mitt tycke nu en setlist som aldrig dippar, vilket har varit en svaghet när jag sett dem tidigare.

Spelningen på Roskilde är en underbar, allsångsintensiv och kramgo upplevelse med mycket kärlek både till bandets musik och bland publiken. Så när kvällen avslutas med att Papa Emeritus III först påtalar att vi ligger med varandra mentalt och sedan tillägnar extranumret "Monstrance clock" till den kvinnliga orgasmen kan det inte träffa mer rätt. Som ett böljande fält av svajiga festivalbesökare vajar händer fram och tillbaka när den traditionella allsången på låten avslutar konserten. Frasen "come together, together as one" passar ju också väl med Roskildes motto "we are RF16". Att Ghost lägger till lite mer kan vi lämna därhän.

Kramar VV