ROSKILDE 2016: Mutoid Man

Mutoid Man. Foto: Veckans Vrål

Festivalens största glimt i ögat tillfaller utan tvekan Stephen Brodsky, Ben Koller och Nick Cageao i Mutoid Man. Det står klart direkt när bandet kliver på till "Purple rain", en fantastisk och legendarisk låt som knappast behöver en närmre presentation men som heller inte tillhör genren bandet spelar i vanliga fall. Det vill säga någon slags tokösig röra av smittande rock, rask och svängig hardcore samt en gnutta sludge. Det är precis så ösigt som det låter och att det skulle svänga live var jag förberedd på, men den show som trion visar upp är ändå över all förväntan. Förutom en bländande spelskicklighet och minst lika stor spelglädje visar Mutoid Man nämligen upp en publikkontakt som borde lockat fler än de som tagit sig till Pavilion kring midnatt på fredagen.

Fenomenala "Bridgeburner" från nya skivan Bleeder (2015) inleder konserten och det är sannerligen en rockdänga av rang med versens smittande sång blandat med vansinnigt ös där Ben Koller får utlopp för sitt hektiskt tekniska trummande. Känslan av att detta är ett band som gör detta för att de tycker det är sjukt kul sätter sig hos mig direkt och det är bara att kasta ett öga mot Koller bakom trumsetet och se hans breda leende konserten igenom för att få den känslan bekräftad.

Låtar från nya skivan som "Reptilian soul", "Sweet ivy" och "1000 mile stare" radas upp tillsammans med "Scrape the walls", "Scavengers" samt avslutande "Gnarcissist" från debuten Helium head (2014). Vi bjuds också på en sprillans ny låt i "Micro aggressions" som bådar gott inför framtiden. Trots att det bara är tre på scenen låter det både tight och massivt och Brodskys sång imponerar stort. Han har en lysande och relativt ren rockröst som i en handvändning kan ombytas till ett hjärtskärande vrål när det behövs. Att han sedan har en kompetent basist i Cageao och kanske en av hardcorens vassaste trummisar i Koller med sig gör upplevelsen än mer musikaliskt njutbar.

Stephen Brodsky. Foto: Veckans Vrål

Det är ett rasande tempo på låtarna och det öses därefter både på och framför scen. Ben Koller blir emellanåt så exalterad att han måste ta en löprunda på scenen för att få utlopp för känslorna. Brodsky å sin sida är inte bara en lysande vokalist, han briljerar också som estradör med en humor och en energi få förunnat i rockvärlden. Hans minspel är obetalbart och små upptåg som att byta instrument med Cageao och dra av "It´s not unusual" av Tom Jones eller att köra ett medley med Nintendomusik som levelar (reservation för stavning) upp i tempo skapar en fantastisk stämning under taket på Pavilion, både inom bandet och med publiken. Det är inte bara Brodsky som ser till att bjuda på sig själv. Basisten ligger ner under någon låt och Koller drar på sig ett hundhuvud (i plast och ej äkta, reds. anm.) som sedan efterskänks till Roskildepubliken. Koller ser ut som världens lyckligaste trummis där längst bak och öser nästan lika frenetiskt som han bankar på skinnen, ständigt med ett leende på läpparna. Brodsky uttrycker hur glada de är över att vara på plats, och att Roskilde är världens bästa festival och i den stunden är kärleken mer än besvarad. Jag och många andra framför Pavilion känner just då att Mutoid Man är världens bästa liveband. Och trots postfestivalrelaterade åkommor som nykterhet och tid till eftertanke vidhåller jag fortfarande att de är ett av de bästa jag sett på mycket länge.

Mutoid Man, med rockpose och hundhuvud på. Foto: Veckans Vrål

Mutoid Man. Foto: Veckans Vrål

Kramar VV