Neil McAdams, Black Breath. Foto: Veckans Vrål |
Festivallivet är hårt. Nästan så hårt att Black Breath skulle kunna skrivit dess soundtrack. För är det något band som kan ta hem epitetet festivalens hårdaste är det jänkarna, med deras hybrid av old school death metal, sludge metal och hardcore. Inte konstigt att jag är sinnessjukt peppad när jag lämnar en musikalisk motsats i Bomba Estereo och tar mig till Pavilion där Black Breath ska hålla hov.
Även om Pavilion inte direkt är fyllt till bredden utbrister sångaren Neil McAdams i inledningen att han är mycket tacksam att det kommit fler till spelningen på Roskilde än det bor i bandets hemstad, vilken är Bellingham, Washington i Amerikatt. Med det sagt vrålar han igång fenomenala "Pleasure, pain, disease" från senaste skivan Slaves beyond death (2015), för övrigt en av förra årets bästa skivor. Det benhårda soundet som bandet härbärgerar på skiva är minsann inte mindre tungt live och den infernaliska disten slår en i bröstet som en elak storebror medan bandet med McAdams i spetsen öser loss på scenen. Det ska visa sig att Black Breath är ett sådant band som inte bara lever upp till nivån man väntar sig utifrån deras musik, de höjer den när de framför musiken på scen. Och om publiken var gles men större än hemstaden när spelningen startade är den redan under första låten på väg att dubbla den populationen.
Black Breath. Foto: Veckans Vrål |
Black Breath. Foto: Veckans Vrål |
Kramar VV
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar