fredag 1 juli 2016

ROSKILDE 2016: Black Breath

Neil McAdams, Black Breath. Foto: Veckans Vrål


Festivallivet är hårt. Nästan så hårt att Black Breath skulle kunna skrivit dess soundtrack. För är det något band som kan ta hem epitetet festivalens hårdaste är det jänkarna, med deras hybrid av old school death metal, sludge metal och hardcore. Inte konstigt att jag är sinnessjukt peppad när jag lämnar en musikalisk motsats i Bomba Estereo och tar mig till Pavilion där Black Breath ska hålla hov.

Även om Pavilion inte direkt är fyllt till bredden utbrister sångaren Neil McAdams i inledningen att han är mycket tacksam att det kommit fler till spelningen på Roskilde än det bor i bandets hemstad, vilken är Bellingham, Washington i Amerikatt. Med det sagt vrålar han igång fenomenala "Pleasure, pain, disease" från senaste skivan Slaves beyond death (2015), för övrigt en av förra årets bästa skivor.  Det benhårda soundet som bandet härbärgerar på skiva är minsann inte mindre tungt live och den infernaliska disten slår en i bröstet som en elak storebror medan bandet med McAdams i spetsen öser loss på scenen. Det ska visa sig att Black Breath är ett sådant band som inte bara lever upp till nivån man väntar sig utifrån deras musik, de höjer den när de framför musiken på scen. Och om publiken var gles men större än hemstaden när spelningen startade är den redan under första låten på väg att dubbla den populationen.

Black Breath. Foto: Veckans Vrål
I mellansnacken uttrycker McAdams, milt uttryckt, en viss skepsis mot kristendomen och både hemstaden och hemlandet. Som när han inför andra låten "Feast of the damned" undrar om någon är hungrig och hänvisar till "the body of Jesus christ" eller när han uttrycker sig om USA som att det är "a disease, fucked and nothing but pain". Inte konstigt att Black Breath då föredrar att hänga på Roskilde, vilket också uttrycks explicit med stort jubel som följd. Det märks också att Black Breath uppskattar responsen från publiken och det är en härlig feststämning under taket på Pavilion. 

Black Breath. Foto: Veckans Vrål
Bandet fyrar av låtar som gamla "Escape from death", "Mother abyss", min absoluta favorit "Home of the grave" och en ny favorit i avslutande hardcoredängan "I am beyond" som blir ett sjukt tungt klimax på konserten. Pavilion kokar vid det här laget och McAdams slänger ut både micken och sig själv i publiken. Bandet har en enorm energi på scenen och det smittar av sig på en härligt festivalberusad publik, vars deltagande i mosh piten växer exponentiellt under konserten. Det var en ren ynnest att få se Black Breath och jag vet att de spelar i Stockholm bland annat med bekantingarna i This Gift Is A Curse den 3/7. Gå och se det, det är en order.

Kramar VV

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar